Christofer Columbus: Den gåtfulle upptäckaren

Ingen av de omkring 600 invånarna i den lilla spanska hamnstaden Palos skulle någonsin glömma denna augustikväll i Herrens år 1492.

Klockan var nästan elva på kvällen och trots den sena timmen var det ovanligt mycket­ liv och rörelse i staden. Ute på vattnet låg två karaveller och ett något större lastfartyg för ankar.

Mellan de tre fartygen och kajen seglade mindre båtar i skytteltrafik med färskvattentunnor, skeppsskorpor, torkad frukt och salt fläsk.

Enligt order skulle både proviant och besättning vara ombord före midnatt.

Den högste befälhavaren för den lilla flottan hette Christofer Columbus och resans syfte var att korsa den stora, okända oceanen västerut och komma fram till det mytomspunna Asien.

En omöjlig resa, menade alla utom Columbus, en utlänning som med sin nästan övernaturliga tro på projektet och sin egen förmåga för de drygt 90 spanska besättningsmännen framstod som ännu mer gåtfull än själva destinationen.

Klockan sex på morgonen den 3 augusti, en halvtimme före soluppgången, vände tidvattnet och Columbus gav order om att sätta segel i Jesu namn. Snart stävade de tre skeppen ut ur Palos hamn för att följa ”en rutt ...”, som Columbus skrev i loggboken, ”vi inte med säkerhet vet om någon annan någonsin har seglat på”.

En särskilt kontroversiell teori går ut på att han skulle ha varit amerikan; en ättling till vikingarna i det så kallade Vinland i Nordamerika, som seglade tillbaka till Europa och därefter reste iväg igen för att ”upptäcka” sin egen kontinent.

Orsaken till all förvirring är att varken Columbus eller hans son Hernando, som efter faderns död skrev hans biografi, berättar särskilt mycket om släktens historia. Och de få saker de berättar är i flera fall uppdiktade.

Hernando påstår till exempel att släkten härstammar från den romerska konsulfamiljen Colom, att Columbus hade lärt sig att navigera efter att ha studerat vid universitetet i Padua och att han för övrigt inte var släktens förste amiral.

Alla tre uppgifterna är med största sannolikhet rena fantasier som skulle få Columbus släkt att framstå som finare än den egentligen var.

Alla trovärdiga historiska dokument tyder däremot på att Columbus föddes i Genua i Italien och att han var son till en enkel ullvävare.

Frågan som många forskare grubblar över är varför Columbus gjorde så mycket för att dölja sin bakgrund. Och hur kom en ullvävares son på tanken att korsa Atlanten?

Var Christofer Columbus jude?

Det största av de mysterier som omgärdar personen Columbus är vilket som var hans egentliga motiv för expeditionen över Atlanten. Var det hans ambition att kristna folken i Asien? Var det guld och ära – eller något helt annat?

Några historiker har föreslagit att orsaken till att Columbus ständigt lade ut dimridåer kring sitt förflutna var att han hade judiska rötter.

Enligt denna teori var Columbus anförvanter judar som hade tvingats fly från Spanien till Italien på grund av judeförföljelserna i landet. Det skulle kunna förklara det faktum att Columbus redan innan han anlände till Spanien talade och skrev på den spanska dialekten katalanska.

Det skulle också kunna förklara varför Columbus gjorde allt för att dölja sin härkomst – judeförföljelserna var nämligen som mest intensiva år 1485 då han kom till Spanien.

Anhängarna av denna teori poängterar också att Columbus både vid hovet i Portugal och särskilt i Spanien fick hjälp av personer som antingen var judar eller judar som konverterat till kristendomen för att undkomma förföljelserna.

Judarna var hatade i större delen av Europa och i synnerhet i det nyligen enade Spanien.

Fyra månader före Columbus avresa från Palos hade det spanska kungaparet utfärdat en befallning om att landets cirka 200 000 judar skulle vara ute ur landet före den 3 augusti 1492 – samma dag som Columbus gav sig av på sin resa över Atlanten.

Samtidigt visade den spanska inkvisitionens skoningslösa härjningar att inte ens nykristna judar gick säkra – tvärtom brändes tusentals av dem på bål, anklagade för att vara ”falska kristna”.

Bland andra författaren och nazistjägaren Simon Wiesenthal hävdade därför att Columbus egentliga syfte med resan var att finna ett nytt land åt judarna.

I århundraden hade judarna berättat sägner om att flera av de forntida judiska stammarna hade bosatt sig i Asien och grundat mäktiga riken där sedan de blivit deporterade från Israel av assyrierna. Kanske hoppades Columbus kunna hitta dessa riken och be dem hjälpa Spaniens judar.

Det skulle även kunna förklara varför Columbus tog med sig en tolk som kunde översätta från spanska till hebreiska. De flesta historiker avvisar denna teori men ingen har kunnat avfärda den helt.

En sjöfarare dyker upp ur havet

Historien om Columbus börjar år 1476. Den då 25-årige Cristoforo Colombo, som han hette på italienska, hade enligt egen utsago redan när han var 14 år bestämt sig för att havet var hans öde.

Enligt sonens uppteckningar seglade han under de följande åren bland annat till Island och senare var han kapten på ett skepp som på kunglig order angrep Tunis.

Forskarna har emellertid inte kunnat hitta minsta bevis för att Columbus någonsin fört befäl ens över en flodpråm innan han seglade till Amerika år 1492.

På sommaren 1476 påstods han ha befunnit sig på en flotta av genuesiska fartyg som skulle frakta gods till Lissabon i Portugal. Utanför Portugals kust attackerades flottan av franska sjörövare och Columbus fartyg sänktes.

Den unge Columbus lyckades klamra sig fast vid en åra och ta sig in till kusten. Här togs han om hand av lokalbefolkningen och efter några dagar reste han till huvudstaden Lissabon.

Vid den tiden var Portugal Europas främsta sjöfartsnation när det gällde att upptäcka nya områden, och portugisiska sjöfarare hade bl.a. utforskat det mesta av Afrikas västkust.

Det vimlade av sjömän i Lissabon som berättade om mystiska länder och folkslag. Columbus stannade i Portugal i åtta år – i Lissabon och på Madeira.

Columbus bror, Bartolomé, var kartritare och sålde sjökort i Lissabon. Där lärde sig Columbus kartografi. Snart bytte han namn till det portugisiskklingande Cristóvão Colom.

Såg Columbus vikingarnas kartor?

Det bör ha varit under de här åren som Columbus fick idén att korsa Atlanten och komma till Asien. Ingen vet exakt hur tanken uppkom.

Enligt en historia stötte Columbus på en strandsatt sjöman på Madeira vars skepp hade drivit tvärs över Atlanten under en storm men mannen hade lyckats ta sig tillbaka igen.

Columbus tog hand om den döende mannen och som tack berättade denne om landet på andra sidan Atlanten.

En annan teori är att Columbus såg en kopia av den så kallade Vinlandskartan över Nordamerika – en karta som påstods ha ritats 50 år tidigare och som bl.a. visade de delar av Nordamerika som vikingarna utforskat cirka år 1000. Kartans äkthet är dock starkt ifrågasatt.

Oavsett orsaken började Columbus nu att läsa alla geografiböcker som gav stöd åt hans idé. Han kastade sig bl.a. över antikens författare.

Hans bibliotek finns bevarat än i dag och man kan bland annat läsa de drygt 2 000 små anteckningar han gjorde i marginalen i sina böcker.

I ett utdrag av filosofen Aristoteles noterade Columbus t.ex.: ”Aristoteles – Mellan Spaniens slut och Indiens början finns ett litet hav som kan överseglas på några dagar.”

Portugals kung avfärdar idén

Columbus försökte även att utifrån de antika texterna beräkna jordens omkrets och kom fram till att den var 30 192 km – vilket är cirka 10 000 km för lite.

Genom ytterligare beräkningar kom han dessutom fram till att avståndet mellan Europa och Asien var 4 000 km. Det verkliga avståndet är fem gånger större: 19 600 km.

Columbus kände sig nu helt säker på sitt projekt. Han hade knutit kontakter med det portugisiska hovet, bland annat med kungens två inflytelserika, judiska livläkare som lade ett gott ord för honom.

År 1484 lyckades han få audiens hos Portugals kung, Johan II. Columbus berättade om sina uträkningar och var noga med att nämna Marco Polos berättelser om Asiens enorma rikedomar – alltihop skulle kunna tillfalla kungen om han bara ville finansiera expeditionen.

Under sin audiens talade han framför allt om ön Cipango, våra dagars Japan, som enligt Columbus beräkningar låg närmast Europa.

Kungen lyssnade men var knappast särskilt imponerad – kanske för att portugiserna satsade allt på att nå Indien genom att segla söder om Afrika. Den samtida historikern Barros beskrev senare kung Johans reaktion:

”När kungen insåg att Cristóvão Colom var en skrytmåns, högmodig över sina förmågor och full av fantasier och föreställningar då han beskrev sin ö Cipango, tog han mycket lite notis om honom.”

Columbus hade satsat – och förlorat.

Land i sikte

Columbus hade påstått att färden över Atlanten skulle ta högst tre-fyra veckor. Den kom att ta nästan dubbelt så lång tid och flera gånger var Columbus besättningar nära att göra myteri. De var rädda att de aldrig skulle få återse Spanien.

På natten den 12 oktober siktade besättningarna på de tre spanska fartygen äntligen land. I gryningen gick spanjorerna i land på den ö som infödingarna kallade Guanahaní.

Enligt prästen och historikern Bartolomé de Las Casas gick Columbus i land med den kungliga fanan och tog sedan ön i besittning med orden: ”För konungen och drottningen.”

Exakt var Columbus landsteg är ytterligare en av de frågor som forskarna inte har lyckats besvara. Alla är dock överens om att ön ligger i ögruppen Bahamas i Karibiska havet. Columbus döpte ön till San Salvador men han tyckte att den var så ointressant att han aldrig återvände dit.

Columbus hade väntat sig att få se palats av guld och en högt utvecklad civilisation på andra sidan Atlanten. Han blev därför förvånad över öborna ”som gick omkring nakna så som deras mödrar fött dem – även kvinnorna”.

Den store sjöfararen var dock fortfarande övertygad om att han hade kommit till Asien och att Japan, Kina och Indien låg alldeles i närheten. Flottan seglade vidare och kom bland annat till Kuba där lokalbefolkningen talade om Cubanacán.

Columbus trodde att de pratade om storkhanen av Kina, men varken storkhanen eller det guld som Marco Polo hade skrivit om syntes till någonstans.

Till sist kom spanjorerna till en stor ö som de kallade Hispaniola – våra dagars Haiti. Lokalbefolkningen berättade att ett väldigt fastland låg inte långt ifrån ön.

Columbus drog genast slutsatsen att fastlandet måste vara Cathay – Kina, och att ön därför var Cipango – Japan. Någonstans i närheten borde då Indien ligga. Han hade nått sitt mål. Han, Christofer Columbus, hade funnit sjövägen till Asien.

Columbus grundade den nya kolonin Isabella i närheten av ett träsk där man inte kunde odla något och där febersjukdomar grasserade.

Samtidigt vägrade de spanska adelsmännen att lyda utlänningen Columbus order, och för att göra ont värre hamnade han i strider mot indianerna i området. Det slutade i katastrof för indianerna som dessutom drabbades av spanjorernas sjukdomar.

Forskarna uppskattar att uppemot 500 000 indianer dog på Hispaniola under de två år som Columbus var ledare på ön. År 1496 var Columbus åter hemma i Spanien där han genast började organisera en tredje expedition.

Det var under den som han till sist nådde själva fastlandet; han landsteg i våra dagars Venezuela. Men han var fortfarande övertygad om att detta var Asien och inte någon ny kontinent.

Trots den stora upptäckten slutade även denna expedition i katastrof. På Hispaniola hade kolonisatörerna övergett Isabella och grundat en ny koloni, Santo Domingo. Men snart utbröt ett regelrätt krig mellan de andra spanjorerna i kolonin och Columbus och hans anhängare.

Oroligheterna fick en sådan omfattning att det spanska kungaparet till slut skickade riddaren Francisco de Bobadilla till Hispaniola för att skapa ordning. Den 23 augusti år 1500 anlände Bobadilla och sände omedelbart hem Columbus i bojor.