Carsten Niebuhr: Expedition till Arabien blev en mardröm

Den 7 januari 1761 skickades den första rent vetenskapliga ­expeditionen i Europas historia iväg av den danske kungen. Endast en av expeditionsdeltagarna återvände med livet i behåll.

Den 7 januari 1761 skickades den första rent vetenskapliga ­expeditionen i Europas historia iväg av den danske kungen. Endast en av expeditionsdeltagarna återvände med livet i behåll.

Ian Dagnall/Alamy/Imageselect

En grupp män möttes på ett värdshus i Köpenhamn den 4 januari 1761.

De var både nervösa och förväntansfulla – och hade all anledning att vara det. Om några dagar skulle de nämligen inleda något som ingen annan i Europa gjort förut: en renodlad vetenskaplig expedition till ett fjärran land.

Den tyske matematikern och kartritaren Carsten Niebuhr hade utsetts till att ha hand om reskassan. Språkvetaren Frederik von Haven ville emellertid inte underordna sig en utlänning utan försökte själv få kontroll över den.

”Gör så många upptäckter för vetenskapen som möjligt” Den danske kungens order till expeditionen.

Han var dansk liksom läkaren Christian Cramer och miniatyrmålaren Georg Baurenfeind. Dessutom hade två svenskar värvats: naturvetaren Peter Forsskål samt soldaten Lars Berggren, den senare följde med som uppassare och vakt.

En sak hade medlemmarna i detta brokiga sällskap i alla fall gemensamt: de saknade erfarenhet av strapatsfyllda ­expeditioner till fjärran länder.

Danmarks kung betalade för resan

Den långa och ambitiösa resan var planerad in i minsta detalj. Expeditionens huvudmål var enligt den danske kungens order ”att göra så många upptäckter för vetenskapen som möjligt”.

De kungliga instruktionerna innehöll inte mindre än 43 paragrafer. Dessutom hade resenärerna fått en mängd frågor från ledande vetenskapsmän.

Alla ville veta mer om Jemen – det mytomspunna land som vid denna tid kallades ”Lyckliga Arabien” i Europa.

Expeditionen fick vända om och lägga till i Helsingör kort efter resans start för att skaffa nya sjömän, ­eftersom flera matroser hade mist livet i en storm.

© Handels- og Søfartsmusset/Helsingør

Kunskap om främmande kulturer var resans mål

Tidigare vetenskapsexpeditioner hade även haft kolonisering eller missionering som mål, men Niebuhrs män var enbart forskare.

Carsten Niebuhrs resa till Arabien var den första uteslutande vetenskapliga expeditionen i europeisk historia.

Upptäcktsresor till olika platser på jorden hade genomförts tidigare, men dessa expedi­tioner hade även haft andra syften, till exempel att omvända hedningar, skapa handelskontakter eller göra militära erövringar.

Expeditionen var epokgörande även så till vida att resan planerats in i minsta detalj. Olika forskningsuppgifter hade fördelats mellan de fem ­vetenskapsmännen.

Expeditionen till Arabien hade inga andra syften än att samla kunskap genom att ut­forska främmande länder och deras kulturer runt ­om på jorden.

Tanken på att utforska just denna del av Arabiska halvön hade uppkommit sju år tidigare vid det tyska universitetet i Göttingen. Forskarna ville lära sig mer om de platser och växter som nämndes i Bibeln.

Eftersom den danske kungen Fredrik V var känd i hela Europa som en älskare av kultur och vetenskap blev han ombedd att finansiera resan.

Halsstarrig och impopulär

Trots att expeditionen ännu inte lämnat kajen fanns det redan orosmoln på himlen. Den svenske botanikern Peter Forsskål var inte med på värdshuset.

Vetenskapligt sett var Forsskål den klart mest meriterade av deltagarna. Han hade studerat för Carl von Linné i Uppsala, men också utbildat sig i naturvetenskap och filosofi i Tyskland.

Dessvärre var han också känd som en frispråkig typ som inte drog sig för att starta konflikter. När de andra samlades hade Forsskål redan klivit ombord på örlogsskeppet Grönland.

Han hade förgäves försökt byta ut läkaren Christian Cramer mot en svensk deltagare. Kanske var det på grund av denna tvist som Forsskål inte deltog i mötet på värdshuset.

Sjömän omkom i våldsam storm

Stämningen i sällskapet var därför långt­ifrån den bästa, när expeditionens övriga deltagare den 7 januari 1761 gick ombord på fartyget, som skulle ta dem söder­ut. Trots att förberedelserna hade pågått i flera år började problemen så snart fartyget styrde ut på öppet hav.

Utanför Norges kust seglade Grönland rakt in i ett våldsamt oväder som kostade flera matroser livet. Skeppet fick återvända till Helsingör för att rekrytera nya.

Dessutom började de självupptagna vetenskapsmännen bråka om allt möjligt.

Resan gick via Konstantinopel – dagens Istanbul – till Alexandria i Egypten.

Vetenskapsmännen reste med bland annat karavan genom Mellanösterns öken.

© Ian Dagnall/Alamy/Imageselect

Där stannade de i en knapp månad. Tvisterna fortsatte. Bland annat bråkade de om pengar.

Beskedet hemifrån var dock klart: Carsten Niebuhr skulle sköta reskassan. Många egyptier betraktade dem dessutom som spioner. Särskilt kartritaren Niebuhr väckte misstänksamhet med sina exotiska redskap.

Resan fortsatte till Kairo. Där började de alla arbeta flitigt, var och en med sina egna uppgifter. De gjorde utflykter från staden – även i varandras sällskap. Till exempel red de på åsna till pyramiderna.

”Man drabbas av en skräckblandad förundran när man första gången ser dessa oerhörda och onaturliga stenhögar”, skrev Frederik von Haven i sin dagbok.

Dröjde sig kvar i Egypten

Gruppen stannade i Kairo i ett helt år och det hade nu gått två år sedan de lämnade Köpenhamn.

De hade fått instruktioner om att resan skulle genomföras på två eller högst tre år. Trots att de ännu inte var i närheten av Lyckliga Arabien höll tidsplanen alltså redan på att spricka.

Från Kairo red sällskapet på åsnerygg med den årliga pilgrimskaravanen till Mekka på Arabiska halvön och färdades sedan vidare med båt ut på Röda havet.

Där utförde Niebuhr en av expeditionens bestående insatser. Han ritade nämligen den första tillförlitliga kartan över det mytomspunna havet.

Väl framme i Lyckliga Arabien ritade han även den första kartan över landet. I mer än hundra år skulle det vara den enda beskrivningen av Jemens geografi som fanns.

Carsten Niebuhr tyckte om att röra sig bland lokal­befolkningen i de länder han besökte.

© Historie Archive

Peter Forsskål gjorde flera egna utflykter men begav sig också tillsammans med Niebuhr ut på längre turer för att samla växter och prata med lokalbefolkningen.

Under en av dessa utflykter upptäckte han ett blommande balsamträd – ett träd som under antiken användes för produktion av myrra till rökelse och parfym.

Trädet hade länge varit bortglömt i Europa och först nu kunde det beskrivas vetenskapligt. Men i hamnstaden Mocka i ­västra Jemen vände lyckan.

Flera av gruppmedlemmarna blev sjuka, troligen i malaria. Frederik von Haven hävdade emellertid envist att han drabbats av skörbjugg.

Hans sista anteckning i dagboken, nedtecknad med en kraftigt skakande hand, lyder: ”Den 25 maj 1763. Förmiddag: I eftermiddag, ger Gud mig, tror jag, ett saligt slut.”

Forsskål avlider av sjukdom

Inom kort blev även Forsskål mycket sjuk. Ändå ville han till varje pris fortsätta till huvudstaden Sana. Han orkade inte rida utan surrades fast vid en kamel.

Till slut orkade hans medarbetare inte fortsätta längre och de arabiska tjänarna vägrade att bära en kristen. Forsskål lämnades åt sitt öde i byn Jerim.

”Jag hyser mycket lite hopp om att någonsin återse Europa. Jag känner mig emellertid förpliktigad att hålla mig vid liv, för om jag skulle dö är det mycket ovisst om mina papper någonsin kommer att nå Europa” Carsten Niebuhr, när han befann sig i Bombay i Indien.

Nyfikna bybor samlades runt hans dödsläger för att få en skymt av en äkta västerlänning. Forsskål avled på morgonen den 11 juli 1763.

Gruppen utgjordes nu av Niebuhr, Cramer, Baurenfeind och Berggren. Tillsammans fortsatte de tillbaka mot hamnstaden Mocka, men så snart de kom fram blev alla fyra sjuka i malaria.

Baurenfeind dog den 29 augusti ombord på skeppet som skulle föra dem vidare till Bombay. Dagen efter dog även Berggren.

Liken efter de båda expeditionsmedlemmarna dumpades i havet utanför Lyckliga Arabiens kust.

Manuskript skickades till Danmark

Expeditionens sista överlevande deltagare, Cramer och Niebuhr, anlände till Bombay i september 1763.

Storstaden hade ett behagligt klimat och styrdes av det brittiska ostindiska kompaniet. De båda männen sände sina döda reskamraters efterlämnade manu­skript och samlingar hem till Danmark.

Den 10 februari 1764 avled expeditionens näst siste medlem, läkaren Cramer. Svårt sjuk och ensam i Bombay skrev Niebuhr: ”Jag har bara små förhoppningar om att någonsin återse Europa. Emellertid anser jag mig förpliktad att hålla mig själv vid liv, för om jag skulle dö, är det mycket ovisst om mina papper någonsin kommer att nå Europa.”

Carsten Niebuhr klädde sig gärna i arabiska kläder.

© Allan Lundgren/Ritzau Scanpix

Niebuhr blev kvar i Bombay i över ett år och tillfrisknade långsamt. Sedan reste han till Syrien via Persien och dagens Irak. I ruinstaden Persepolis utförde han nästa bravad.

Han kopierade den forn­tida kilskriften med sådan noggrannhet att den bara några år senare kunde tydas för första gången.

Niebuhr nådde staden Aleppo i Syrien sommaren 1764. Där kunde han andas ut och umgås med stadens europeiska handelsmän.

Resan hem till Danmark gick sedan via Konstantinopel och Östeuropa. Polens och Ungerns skogklädda bergsområden upplevde han som mycket farligare än de tidigare etapperna i Arabien och Anatolien.

Vädret och vägarna var också betydligt eländigare i Centraleuropa.

Niebuhr möttes av likgiltighet

Likt en kameleont anpassade sig emellertid Carsten Niebuhr till de miljöer han passerade: ”En resande bör följa seder och tankesätt i de länder han besöker. Hamnar han i ett sällskap av stolta turkar, så röker han sin pipa tobak och dricker sitt kaffe med en allvarlig min utan att säga för mycket. För araber bör han berätta allt han sett under sina resor. Perser bör han ge många komplimanger. Och möter han sällskap av kristna som vill dansa, så visar han ingen motvilja mot det heller.”

Den 20 november 1767 kom han äntligen tillbaka till Köpenhamn.

Då hade det gått nästan sju år sedan han gav sig av på den strapatsfyllda resan. Kung Fredrik V som bekostat resan var redan död och de ämbetsmän Niebuhr hade haft kontakt med före avresan var inte längre i tjänst.

Därför fick han ingen fin mottagning i den danska huvudstaden. Carsten Niebuhrs namn var i det närmaste bortglömt.

Istället inledde han det enormt krävande arbetet med att renskriva, redigera och publicera expeditionens resultat, både sina egna och Forsskåls. Det tog honom ett tiotal år. Han gick bort 1815, 82 år gammal.