Bergsbestigare i livsfara: Drama på Everest

Expeditionen är det dittills mest ambitiösa försöket att besegra Mount Everest och samtidigt är det britternas kanske sista chans att bli först på toppen. De nepalesiska myndigheterna har gett franska och schweiziska bergsbestigare ensamrätten till expeditioner på berget under 1954 och 1955.

Skräckscenariot skulle vara en upprepning av det bittra nederlaget år 1912 då britten Robert Falcon Scott förlorade kapplöpningen om att komma först till Sydpolen. Norrmannen Roald Amundsen slog honom med bara 34 dagar – en milsvid skillnad i prestige och berömmelse.

För att garantera framgång nu har Royal Geographical Society utsett John Hunt till ledare för Mount Everest-expeditionen. Den erfarne arméofficeren har flera av de skickligaste och mest rutinerade bergsbestigarna i det brittiska imperiet till sin hjälp.

Everest kräver tonvis med utrustning

Tre månader före Hillarys oroliga natt – i februari 1953 – hade Hunt och de övriga tretton expeditionsdeltagarna rest från England till Katmandu med 7,6 ton utrustning och proviant.

Tillsammans med 400 fullastade bärare från trakten hade de vandrat i 17 dagar till Mount Everests fot. Därefter hade mindre grupper av sherpas, Nepals hårdföra bergsfolk, tagit över och släpat all packning till baslägret fem kilometer över havsytan.

När lägret hade byggts upp började britterna söka efter de säkraste vägarna över lömska glaciärsprickor och upp för lodräta­ isväggar. Turen genom Khumbu-isfallet hade varit särskilt fruktat.

Det kuperade islandskapet ligger på en glaciär som ständigt rör sig och den rutt som var säker den ena dagen kunde nästa dag ha förvandlats till en dödsfälla när isen plötsligt försvann under expeditionsmedlemmarna.

Med stor möda hade sherpas och britter hackat spår och monterat säkerhetslinor uppför Everest. Och byggt upp åtta läger på strategiska platser längs ­vägen mot toppen. Under arbetets gång hade expeditionsdeltagarna gradvis kunnat vänja sig vid de allt högre höjderna – ett sätt att förebygga höjdsjuka.

I omgångar hade Hunt skickat ned ­sina klättrare till baslägret för att vila och samla kraft. Speciellt de båda lag som utsetts till att försöka nå toppen fick vila medan deras kamrater banade väg upp för de istäckta branterna.

Och till sist – efter tre månaders förberedelser – hade Hunt den 26 maj gett Tom Bourdillon och Charles Evans order om att klättra mot Everests topp. De båda hade utsetts att göra det första försöket att nå toppen och de hade inlett sitt försök från läger 8 knappt 1 000 meter från toppen.

Men avståndet hade visat sig vara för långt för de brittiska klättrarna som måste kämpa mot extrem kyla. Deras syrgastuber frös ständigt igen och med bara 100 meter kvar hade Bourdillon och Evans blivit tvungna att ge upp och vända tillbaka, mycket besvikna.

Fyra män ska bana väg

När Hillary och Tenzing två dagar senare – den 28 maj – vaknar i läger 8 har de sällskap av två brittiska expeditions­deltagare och två sherpas. Efter det första misslyckade toppförsöket har Hunt bestämt sig för att slå ett nytt läger på 8 500 meters höjd där Hillary och Tenzing ska övernatta före sitt angrepp mot Everests topp.

Britterna och sherpas ska ta sig uppåt i förväg och staka ut rutten till det blivande lägret som ska resas bara 300 meter från toppen. Samtidigt ska de bära extra syrgastuber och mat till lägret. Tanken är att Hillary och Tenzing ska kunna följa i spåren efter sina kamrater utan att ödsla alltför mycket kraft och att de ska vara så utvilade som möjligt inför det avgörande toppförsöket.

En sherpa har emellertid blivit så sjuk av syrebristen på hög höjd att han måste stanna kvar i lägret, men de tre andra tar kilovis med packning på ryggen och börjar kämpa sig uppför. Klockan är 8.45.

Hillary och Tenzing väntar en timme. Sedan följer de i sina kamraters fotspår. Även om medhjälparna bär omänskligt tunga bördor måste Hillary själv bära 20 kilo utrustning på ryggen, Tenzing något mindre. Sakta kämpar sig de båda männen framåt över Sydpasset, ett tröstlöst bergs­pass som breder ut sig precis före den avgörande stigningen.

Passet är en av de absolut kallaste platserna på Mount Everest – utan någon form av lä och med iskalla vindstötar som skär genom märg och ben.

Läger på 8 500 meter

Så småningom hinner Hillary och Tenzing ikapp de tre männen längre fram. Gruppen kommer fram till en hög med utrustning som John Hunt och en sherpa har placerat där några dagar tidigare inför Hillarys och Tenzings toppförsök. Här mitt i ismassorna ligger ett tält, ­extra syrgastuber, mat och bränsle till primusköket.

Synen väcker blandade känslor hos Hillary. Extrautrustningen är en förutsättning för att överleva i det nya lägret men Hunt har inte lyckats bära den ända­ upp till den höjd där läger 9 ska placeras. Därför får gruppen nu ännu mer att släpa på och Hillarys packning väger hela 30 kilo – mer än han trodde var fysiskt möjligt att bära på så hög höjd.

Det är bara deras okuvliga vilja som får klättrarna att fortsätta uppåt, på jakt efter en lämplig plats att förlägga läger 9 nära bergets så kallade Sydtopp.

Klockan 14.30 når expeditionen en liten platå på bergssidan. De befinner sig på 8 500 meters höjd. Platån är varken plan eller särskilt lämplig men det är den bästa platsen de kan hitta.

”Den här tar vi”, ropar Hillary till de övriga som sjunker ihop av trötthet på avsatsen.

Klättrarna sitter tysta och blickar ut många mil bort över Himalayas vidsträckta bergslandskap. Sedan lämnar de tre medhjälparna Hillary och Tenzing och klättrar tillbaka ned mot läger 8.

Ensamma på platån gör Hillary och Tenzing avsatsen så slät de kan med sina­ isyxor och de slår upp sitt lilla tvåmanstält. De båda männen sätter igång primusköket och tvingar sig själva att äta en rejäl måltid med kycklingsoppa, sardiner på kex, dadlar, aprikoser och varm söt lemonad.

På så extrema höjder försvinner aptiten och det är endast vet­skapen om att kroppen skriker efter ny energi som får de båda männen att äta.

Efter maten lägger sig Tenzing Norgay ytterst i tältet, närmast den kilometerdjupa avgrunden. Den rutinerade sherpan verkar fullständigt oberörd av att avsatsen faktiskt är så smal att tältkanten hänger ut över bergssidan.

Hillary utlöser en lavin

På natten sjunker temperaturen till 30 minusgrader. Kylan och de syrgastuber som de båda männen måste sova med för att förse kroppen med syre stör nattsömnen och Hillary vaknar redan klockan­ fyra på morgonen.

Han värmer mat och dryck och ägnar sedan de följande två timmarna åt att tina upp sina stelfrusna kängor med elden från primusköket. Klockan 06.30 kryper de båda männen äntligen ut ur tältet och ut på det soldränkta Everest.

Deras första mål är Sydtoppen – bergets södra spets som tronar 8 750 meter över havet. Det var hit Bourdillon och Evans nådde innan de djupt besvikna blev tvungna att vända om.

Stigningen mot Sydtoppen har upp emot 70 graders lutning och är täckt med djup snö som männen måste plöja sig fram genom.

Vartenda steg är trevande och besvärligt; en enda felaktig rörelse kan utlösa ett snöskred som kan slita med sig ­männen ut i tomma intet. Plötsligt händer det som inte får hända. Snön försvinner under Hillary som faller.

Men han har en osannolik tur – kroppen bromsas upp av fast snö efter bara någon meter. Lavinen dånar utför bergssidan under honom. Den chockade Hillary vinkar skräckslaget till sig Tenzing Norgay.

”Mycket illa, mycket farligt”, är sherpans spontana kommentar.

”Ska vi fortsätta?” frågar Hillary och får ett svar som aldrig är till någon större hjälp, men som är det svar sherpas alltid ger: ”Om du vill.”

Det klara vädret och tanken på alla de män som kämpat för att få honom upp hit tvingar nyzeeländaren att fortsätta. Han ger Tenzing tecken att gå först och bara en timme senare – klockan nio på morgonen – når de Sydtoppen.

Männen blickar med stor respekt upp mot de sista 101 meternas stigning mot toppen.

Döden lurar på båda sidor

Den sista sträckningen på Mount Everest är en knivskarp bergskam.

”Det är som att gå på en knivsegg täckt med is, på båda sidor hotar ett fall på flera tusen meter. Till höger ned i Tibet, till vänster ned i Nepal”, berättar Hillary senare.

Trots allt är han överraskande optimistisk och tar täten under nästa etapp innan han ser att någonting är fel med Tenzing. Sherpan rör sig skrämmande långsamt och kippar efter andan med snabba andetag.

Syrgastuberna på ryggen pumpar in tre liter syrgas i Hillarys och Tenzings lungor varje minut. Men den extra syretillförseln räcker ändå inte på långa vägar för att kunna andas normalt och skicka ut tillräckligt med syre till muskler och hjärna.

Hillary har för länge sedan vant sig vid att han tänker långsammare och att hans muskler oavbrutet smärtar – men Tenzings beteende oroar Hillary. Han undersöker sherpans syrgasapparat. Det visar sig att den har frusit igen.

Med händerna lyckas Hillary få loss isen ur apparatens gummislang och munstycke så att isbitarna faller ut och syrgasen åter kan flöda fritt. Sherpan piggnar genast till igen och återfår sin forna styrka.

Everests svåraste hinder

Hillary och Tenzing har nu kommit fram till Mount Everests mest lömska ställe: en 12 meter hög, kal, utskjutande klippa. Tidigare har de bara sett konturerna av klippan på de flygbilder över Mount Everest som de studerat ingående i baslägret.

Hillary är inställd på att nyckeln till framgången ligger här – och så här på nära håll tycks klippan vara omöjlig att klättra uppför. De båda männen ser ingen självklar väg runt klippan och Hillary känner att ett nederlag kryper allt närmare. På den här höjden har han varken styrka eller förmåga att ge sig ut på en tolv meter hög klättring.

Desperat upptäcker Hillary till slut en livsfarlig men potentiellt farbar väg. Ett enormt isblock är på väg att lossna från högra sidan av klippan och mellan klippan och isblocket har en smal springa uppstått. Hillary bedömer att en person precis kan klämma sig in i springan och därefter ta spjärn och klättra uppåt.

Hillary kravlar sig upp mot toppen

Han kommer överens med Tenzing om att försöka ta sig uppåt den vägen och medan sherpan stramar greppet om sin ände av säkerhetslinan tar Hillary försiktigt det första steget ut i sprickan.

Med ansiktet in mot klippan och syrgastuberna mot isväggen tar Hillary ­spjärn och klättrar sakta uppåt. Rutinerat känner han vid varje steg efter hur stegjärnen borrar sig in i isen medan han med händerna trevar efter minsta utsprång på klippan.

Oändligt sakta drar sig nyzeeländaren framåt och uppåt – hela tiden livrädd för att isblocket bakom honom plötsligt ska lossna. Men till sist når han toppen och kan ta det sista steget ut ur sprickan.

Hillary känner en våg av lättnad inombords. Med en våldsam kraft­ansträngning upprepar Tenzing Norgay hans prestation, febrilt flämtande efter luft.

Väl ute tar de båda männen en kort paus medan de känner suget från det solbelysta Himalaya. Deras krafter är ­nära att ta slut men Hillary och Tenzing fortsätter. Bakom varje hinder som de besegrar väntar ett nytt och även om terrängen är något mindre brant tycks berget fortsätta i det oändliga.

Men så äntligen, klockan 11.30 den 29 maj 1953, efter fem timmars intensiv klättring, kan Hillary och Tenzing ­inte komma högre upp. De står nu som de första människorna någonsin på världens absolut högsta punkt.

Stannar en kvart på toppen

Först har Hillary svårt att inse vidden av deras bedrift men snart känner han en glöd av tillfredsställelse sprida sig i kroppen. De har klarat det! De är de första som nått världens topp.

Männen omfamnar varandra i lättnad och triumf innan de inser att de snart måste ned igen. Nästa kvart ägnar Hillary och Tenzing åt att gräva ett hål i snön där de lägger offergåvor till bergets gudar – kex, ­lite choklad och andra sötsaker.

Sedan fotograferar Hillary åt alla håll och tar bland annat det världsberömda fotot av Tenzing med isyxan höjd över huvudet. Till sist lämnar Hillary kvar ett litet krucifix.

Därefter påbörjar männen den långa nedstigningen – nu inte längre som vanliga dödliga utan som levande legender.