Äventyrslysten polarforskare ville erövra Antarktis

Shackleton­ är de snabba beslutens man. Det första intrycket är avgörande och om han gillar en sökande anställer han honom direkt.

Till exempel får Leonard Hussey platsen som meteorolog trots att han är antropolog och inte kan ett dugg om väder och vind. Men Shackleton tycker att Hussey ”ser kul ut” och så roar det honom att anställa en man som just kommit hem från ett forskningsprojekt i glödheta Sudan, raka motsatsen till Antarktis­ isöken.

69 hundar blir reskamrater

Under sommaren 1914 lastas all utrustning och alla förnödenheter ombord på expeditionsfartyget Endurance, som Shackleton har döpt efter familjens motto:

”Genom uthållighet (engelskans ”endurance”) ska vi segra.” Han har ingen aning om att namnet i högsta grad kommer att bli betecknande för den odyssé som väntar dem långt söderut.

Den 1 augusti stävar den 300 ton tunga tremastaren Endurance­ ut från East India Docks i London och sätter kurs mot Buenos Aires­ i Argentina. Här tas de sista expeditionsmedlemmarna­ ombord – 69 slädhundar av obestämbar ras, inköpta i Kanada.

De stora hundarna installeras i hundkojor mittskepps på huvud­däcket. Klockan 10.30 den 26 oktober lättar Endurance ankar och lämnar Buenos Aires, allt medan Shackleton skiner i kapp med solen.

Efter att under ett par år ha ägnat sig åt att förbereda expeditionen och efter att ha gått med tiggarstaven för att skaffa pengar till projektet är polar­forskaren oerhört lättad över att äntligen vara på väg. ”Nu börjar det verkliga arbetet. Det kommer att bli en bra kamp”, förut­spår Shackleton i sin dagbok.

Den gudsförgätna ön Sydgeorgien utanför Sydamerikas sydspets är sista hamn före Antarktis. Här tas Endurance i november emot av norska valfångare som är väldigt glada­ över att få oväntat och sällsynt besök.

Norrmännen bjuder in Shackleton och hans män på middag på valfångststationen och medan­ männen njuter av den goda maten och de rikliga­ mängderna porter och rom, suger Shackleton åt sig av valfångarnas erfarenheter av att segla i området.

Det är dessvärre­ inga goda nyheter norrmännen har att förmedla. På grund av packis är förhållandena i Weddellhavet aldrig idealiska för seglats men just nu är villkoren de sämsta i mannaminne.

Valfångarna varnar för att det är så gott som omöjligt att ta sig igenom den täta och oförutsägbara isen och de försöker övertala Shackleton att ställa in hela expeditionen.

I mer än en månad väntar besättningen på bättre väder och de fördriver tiden med att spela kort och berätta historier. Då och då tar de sig också en grogg.

”För våra flickvänner och hustrur”, skålar de och fortsätter: ”Må de aldrig möta varandra.”

Humöret är på topp och besättningsmedlemmarna försöker överträffa varandra i godmodiga påhitt. De serverar bland annat glasyrtäckta ballonger som födelsedagstårta.

Ett ton valkött i riggen

Den 5 december är Shackletons tålamod med det usla vädret slut. På eftermiddagen samma dag glider Endurance runt Sydgeorgiens kust och vidare söderut på det blygrå havet.

I snöglopp och iskall blåst kämpar sig fartyget genom den krabba sjön medan slädhundarna på däcket ylar som vargar. Uppe i riggen hänger ett ton valkött som ska användas till hundfoder, men blodet droppar ned från köttet och gör hundarna tokiga.

Efter ett par dygns seglats får besättningen för första gången syn på ett stycke drivis och under de följande veckorna måste­ Endurance snirkla sig genom packisen i jakten på en säker passage.

Den arktiska sommaren har börjat och med dagsljus 24 timmar om dygnet får männen gott om tillfällen att njuta av det spännande och gnistrande vita islandskapet som breder ut sig så långt ögat når.

Överallt skjuter taggiga isberg upp mot den blå himlen, fylld med tärnor och enorma albatrosser. För även om engelsmännen tycks befinna sig i en ändlös öken av snö och is, myllrar det av liv överallt. Kejsarpingviner och ­sälar tittar nyfiket på när Endurance seglar förbi, och i vågorna sticker stora och små valar upp huvudet genom vattenytan.

”Fantastisk dag, den vackraste sedan vi seglade från Sydgeorgien. Packisen glittrar i solskenet med sina djupblå skuggor”, skriver fotografen Frank Hurley i sin dagbok den 14 januari 1915. Men redan nästa dag bryts stillheten av en storm.

Tunga snömoln rullar över himlen och i all hast tvingas männen reva seglen och söka skydd bakom ett isberg. När de häftiga vindstötarna efter ett par dagar äntligen avtar går det upp för manskapet att skeppet sitter fast.

Stormen har pressat ihop isen på Weddellhavet och skruvat fast Endurance­ i ett järngrepp. Det finns inte minsta öppning, och vad värre­ är: isen pressar mot Endurances skrov som knakar och ger vika under det väldiga trycket.

Den 24 januari 1915 skriver timmermannen McNeish: ”Trycket är fortfarande en allvarlig historia och om vi inte snart slipper det tror jag inte det finns en chans att vi någonsin kommer härifrån.”

Dagen därpå skriver han: ”Fortfarande fast. Vi har försökt såga bort isen för att få loss skeppet, men det hjälpte inte.” Inte heller under de följande dagarna händer det någonting. ”Fortfarande fast”, skriver McNeish gång på gång i sin dagbok.

Männen gör dagligen nya försök att hugga en ränna för att få loss Endurance, men i 20 minusgrader fryser isrännan igen på nolltid. Det hjälper inte heller att låta skeppet backa och sedan segla framåt med full fart mot de massiva isflaken.

Oändligt besviken och mycket motvilligt tvingas Shackleton den 24 februari erkänna att det inte längre finns någon chans att komma loss.

Polarsommaren är slut och medan solen för första gången på två månader försvinner bakom horisonten börjar besättningen förbereda sig för att klara månader av sträng kyla och ett halvårs vinternatt som nu väntar både män och hundar.

Under de följande veckorna förvandlas Endurance till ett slags flytande kuststation. Hundarna flyttas ned på isen, där manskapet har byggt små igloor till dem – ”dogloor” blev det fyndiga namnet – och i mars flyttar expeditionens forskare och officerare in på mellandäck i lastrummen, ett utrymme som de döper till The Ritz efter det berömda lyxhotellet.

Männen har inte särskilt mycket att göra, förutom att fylla­ förråden med kött och späck. Köttet ska användas till hund­foder och späcket ska ersätta den enorma mängd olja som fartyget förbrukat under resan.

Jakten går lätt – sälarna kravlar sig godtroget fram mot männen och serverar sig nästan själva. Även pingvinerna, sjöleoparderna och späckhuggarna är fullständigt orädda för människor och lägger sig tillrätta som på ett smörgåsbord.

I brist på arbete ägnar sig männen åt ett nöje som snart blir populärt: slädkörning. Hundarna delas in i spann och tränas. Varje dag arrangerar männen ett antarktiskt derby med slädhundarna, som de numera betraktar mer som sällskapsdjur än som dragdjur.

”Så trist den frusna fångenskapen vore om vi inte hade haft hundarna”, skriver Hurley i sin dagbok.

Musiken försvinner från skeppet

Efter hand som mörkret tilltar framåt vintern tvingas männen begränsa sina aktiviteter till området intill Endurance. Rastlöshet och lappsjuka är ett ständigt hot men de 28 männen försöker muntra upp varandra efter bästa förmåga.

Två av dem klipper varandra med fartygets klippningsmaskin och dagen därpå får hela besättningen lust att göra likadant. Allihop, även The Boss som Shackleton kallas, låter lockarna falla.

”Nu lär vi inte få problem med att hålla huvudet kallt”, skriver expeditionsledaren i sin dagbok.

Som en fast ritual lägger sig männen i kojerna och lyssnar på grammofonskivor medan de skriver dagbok. Men eftersom fartyget av misstag har fått levererat 5000 synålar i stället för de 5000 skivspelarnålar som man beställt, tonar musiken ut i takt med att den handfull nålar de fått med sig slits ut.

Som ersättning för musiken sätter Frank Hurley upp en biograf. En gång i månaden samlas de alla i Ritz för att se Hurleys bilder och lyssna på föredrag om de fjärran trakter han besökt. ­Favoritföreställningen är ”Indiskreta glimtar från Java”, en show med vajande palmer och lättklädda skönheter.

Männen tänker oavbrutet på våren då solen ska återvända och släppa ut Endurance ur sitt isfängelse. Men de varma dagarna låter vänta på sig.

I juli kryper temperaturen ned till minus 35 grader och isen packar sig så tätt kring skeppet att det hotar att sprängas. Endurance knarrar som ett spökhus om nätterna, men gång på gång visar hon sig kunna stå emot trycket.

”Varje ögonblick verkar det som om isen ska knäcka skeppet som ett nötskal. Alle man står beredda och ser på, men till vår stora lättnad blir det så att just när det tycks som om hon inte ska klara det längre ger det stora flaket på kanske en miljon ton eller mer efter för den lilla skutan och bryts i en över 400 meter lång spricka, och då minskar trycket. Det är tveklöst det finaste lilla träskepp som någonsin byggts”, skriver kapten Frank Worsley.

Men det finns trots allt gränser även för Endurance och det uppdagas för männen i slutet av oktober 1915. Isen har byggts på tätt intill skrovet och satt skeppet i ett skruvstäd som för varje dag dragits åt lite till. En tidig morgon ser det illa ut.

Manskapet känner ”en naturkraft av ofattbar styrka”­ som pressar mot skeppet och kastar det fram och tillbaka som om det vore en leksaksbåt. Tunga ismassor slår in i skeppssidorna och sliter loss akterstäven från plankorna på styrbords sida.

Vattnet börjar forsa in och trots att männen under 28 timmar oavbrutet försöker pumpa ut vattenmassorna­ tjänar det ingenting till. Endurance är inte längre ett skepp utan snarare ett förvridet träskelett som bara hålls uppe av isen.

”Hon går ned, det är dags att lämna skutan”, suckar­ Ernest Shackleton som blir den siste som lämnar det lemlästade fartyget.

Endurance försvinner i havet

Männen tvingas nu byta den behagliga tillvaron ombord på Endurance mot en livsstil utan minsta komfort. Tidigare kunde de krypa ned i varma kojer och äta middag i den bekväma mässen, nu får de ligga hopträngda i överfulla tält som de slagit upp på isen. Allt är fuktigt, allt är kallt, till och med längst ned i sovsäckarna finns det snö. Maten måste de äta på snön och tallrikar får de bara fantisera om. De skeppsbrutna får hålla tillgodo med en sked, en kniv och fingrarna.

Det är inte alla som ger upp hoppet om att få Endurance på rätt köl, och flera av männen kastar sig ut i ett tappert bärgningsförsök. Men den 21 november 1915 ger skeppet upp. Aktern reser sig sju meter upp i luften, fartyget står orörligt i några sekunder, varefter det som i slow motion sätter kurs mot havsbotten och försvinner ned genom isen. Endurance lämnar bara ett litet svart hål av öppet vatten efter sig, men inom en minut har isen slutit sig igen.

Den kvällen är Shackleton lågmäld. ”Jag kan inte skriva om det”, noterar han kort och gott i sin dagbok. Men chocken är inte större än att han redan nästa dag ser till att det serveras en festmåltid av fiskpudding och skeppsskorpor. Trots att de förlorat Endurance är även resten av besättningen vid gott mod. ”Det finns verkligen någonting tilltalande med ett liv som detta”, skriver läkaren Alexander Macklin.

”Jag har läst någonstans att man inte behöver annat för att bli lycklig än en fylld mage och värme, och jag börjar tro att det är sant. Inga bekymmer, inga tåg, inga brev att besvara, ingen slips att knyta – men jag undrar ändå om vi inte alla skulle vilja byta bort alltihop redan i morgon dag.”

Det två–tre kilometer långa isflaket som expeditionen slagit läger på får namnet Ocean Camp och det är här, i en rad med ljusgröna tält, som männen tålmodigt väntar på att isen ska gå upp. De hoppas att de snarast ska kunna sjösätta räddningsbåtarna från Endurance – de är redan lastade med proviant och redo för en seglats mot närmaste kust.

Men isen går inte upp och rastlösheten kommer krypande. Ingen­ roar sig längre­ med att köra hundspann, och de utnötta spelkorten ligger orörda.

Från vartenda tält har man tidigare hört ”en spader, två hjärter, två sang” men ingen­ är längre intresserad av bridge. Samtalstonen är långtifrån så trevlig som den har varit, männen har till och med börjat gräla med varandra.

”Att döma av språket som talas här skulle man kunna tro att vi befann oss i de gamla bordellkvarteren i Londons hamn. Jag har seglat med alla sorters män både under segel och med ånga, men jag har aldrig upplevt ett manskap som detta – som tillåter vissa att använda de fulaste uttryck som om de vore smeknamn”, skriver McNeish.

Shackleton ser bekymrad hur moralen sjunker.

Räddningsbåtarna måste dras över isen

Kylan, isen och havet är inte deras värsta fiender – om samman­hållningen försvinner är allt hopp ute. Så trots att han plågas av ischias och tanken på det enorma ansvar som vilar på hans axlar, bemödar han sig om att verka obekymrad och optimistisk för att hålla samman gruppen. Men själv är han fullt medveten om att han måste agera innan situationen förvärras.

”Funderar på att påbörja resan västerut”, skriver han i sin dagbok den 19 december 1915. Tidigt på morgonen fyra dagar senare kämpar sig 28 framåtböjda män målmedvetet framåt genom vinterlandskapet. Shackleton går först.

Bakom honom följer sju hundslädar och en släde lastad med spis och köksredskap. Släden dras av två män och efter dem kommer resten av gruppen, som har räddningsbåtarna på släp.

Iklädda ankelstövlar med ullskaft upp till knäna traskar männen över isen, men här och där ger den vika och männen sjunker en halv meter ned i issörjan.

Att lyfta de genomblöta och nu mer än tre kilo tunga stövlarna upp ur groparna är oerhört ansträngande och de män som drar båtarna måste vila var 200 meter för att hämta andan.

Den 29 december erkänner den annars okuvlige Shackleton att projektet ser hopplöst ut. För varje steg männen tagit har de hamnat på allt tunnare is. Överallt är den vita ytan genomskuren av öppna rännor och det vore dumt att försöka kämpa sig vidare.

Under de sex dagar som gått sedan de lämnade Ocean Camp har de förflyttat sig en löjligt kort sträcka: De har inte gått mer än 15 kilometer. Under bara ett dygn kunde en storm ha förflyttat ett isflak med männen på lika långt.

Isen är inte stabil någonstans och expeditionen slår läger på det flak som verkar minst osäkert. Ingen känner sig trygg, för som Worsley skriver: ”Alla isflak här i närheten tycks vara genomvåta av havsvatten ända upp till ytan – i så hög grad att om man skär en skåra på ett par centimeter i ett tjockt flak strömmar vattnet nästan genast in i hålet.”

För andra gången tvingas Shackleton och hans män fira nyår på packisen utan några festligheter alls:

”Det känns bittert att ligga här ute på ett drivande isflak i stället för att njuta livets goda som de flesta andra där hemma. Men som man brukar säga: det måste ju finnas några idioter i världen”, noterar McNeish torrt.

När 1915 övergår till 1916 kan männen inte låta bli att grubbla över att de enligt planerna nu borde ha kommit halvvägs över den antarktiska kontinenten. Men här sitter de, fångade av isen i ett läger som de kallar Patience (”tålamod”) Camp och har bara en enda önskan för det nya året: att överleva.

Hundarna blir nästa måltid

Efter ett par veckor i lägret är männen nära att tappa sugen. Deras kläder är genomblöta, sovsäckarna måste vridas ur ett par gånger om dagen och ledan går alla på nerverna.

Det finns ingenting att ta sig till, ingenstans att gå, ingen omväxling vare sig i omgivningarna, maten, vädret eller någonting annat.

Värre är att provianten håller på att ta slut. Sälarna och pingvinerna är så gott som försvunna och om männen ska ha en chans att överleva måste hundarna sätta livet till, menar Shackleton.

Ingen kan säga att han har fel, men tanken på att tvingas undvara de fyrbenta ledsagarna är outhärdlig för de flesta.

Alexander Macklin har tagit till sig valpen Grus som föddes ombord på Endurance föregående år, och han klarar inte att säga farväl till hunden:

”Jag har haft honom, lärt upp honom och givit honom mat sedan han föddes. Jag bar honom i fickan när han var liten så att bara nosen stack ut och täcktes av rimfrost.”

En efter en leds hundarna bort bakom en hög isblock där andrebefälet Frank Wild sätter sig i snön, tar hundens nos i vänster hand och lägger revolvermynningen mot hundens huvud. Hundarna anar inte oråd utan viftar på svansen tills döden slår till.

Några timmar senare blir Grus och resten av hundarna skurna till biffar och stekta. ”Varsågod, här är en liten smakbit av Nelson”, säger Thomas Crean och räcker Shackleton en köttbit.

Trots deras omedelbara motvilja mot att sätta tänderna i människans bästa vän är männen överens om att köttet smakar bra: ”Det är förvånansvärt fint och välsmakande”, tycker Reginald James, och Worsley tillägger att köttet faktiskt ”smakar mycket bättre än sjöleopard”.

Även Frank Hurley är överraskad över att den första varma rätten på evigheter smakar så bra: ”Köttet är mört och fint i smaken, särskilt Nelson som var lika god som kalvkött.”

En ö full med falska löften

I april sätter tövädret in på allvar och det enorma isflak som i fyra månader har hyst Patience Camp krymper till en platta på bara 50 kvadratmeter. Det är nu bara en fråga om timmar innan männen inte längre har fast is under sina förfrusna fötter. Shackleton ger order om att gå i båtarna.

Med späckhuggare i kölvattnet och med tusentals storm­svalor över huvudet ror expeditionen iväg i de tre räddningsbåtarna James Caird, Dudley Docker och Stancomb Willis. ­Årtag för årtag kämpar sig männen igenom issörjan och ut på öppet hav med kurs mot den obebodda Elephant Island.

Stora isstycken välter in över relingen och fem sex meter höga brottsjöar slår in över de öppna båtarna som är lastade till brädden med tält, sovsäckar och annat material. Männen har knappt plats för fötterna och det är helt omöjligt att lägga sig ned och vila, trots att de flesta är tärda, eländiga och plågas av sjösjuka. Den isande vinden river och sliter i manskapet, havsskum stänker upp i deras ansikten och kläderna blir styva i den 20-gradiga kylan.

”Det är så kallt att våra overaller spricker och medan vi ror faller is och frost från kropparna”, berättar en av besättningsmedlemmarna. Efter sex dagar på havet och tre nätter utan sömn tornar konturerna av Elephant Island upp sig vid horisonten.

Hungriga, förfrusna, törstiga och dödströtta raglar männen i land på ön som framstår som ett paradis på jorden. För första gången på 485 dagar har engelsmännen fast mark under fötterna och många kastar sig raklånga på marken för att verkligen känna jorden under sig.

”Det är så kallt att våra overaller spricker och medan vi ror faller is och frost från kropparna”, berättar en av besättningsmedlemmarna. Efter sex dagar på havet och tre nätter utan sömn tornar konturerna av Elephant Island upp sig vid horisonten.

Hungriga, förfrusna, törstiga och dödströtta raglar männen i land på ön som framstår som ett paradis på jorden. För första gången på 485 dagar har engelsmännen fast mark under fötterna och många kastar sig raklånga på marken för att verkligen känna jorden under sig.

Men efter de första dagarnas extas går det upp för männen att ”Elephant Island är full av falska löften”, som en av dem skriver i sin dagbok. Våldsamma, nästan tornadoliknande vindar drar oupphörligt ned från bergen och det finns inget lä för vinden – bortsett från strax intill stenarna och klippblocken närmast vattnet.

Isbitar virvlar kring öronen på männen och kokkärl och fyllda grytor förs bort av blåsten och ut på havet. Varje försök att göra det nya lägret det minsta bekvämt misslyckas, och missmodet är nu så stort att männen apatiska ser på när vinden river sönder ett par tält.

Bara fyra dagar efter ankomsten meddelar Shackleton att han tänker ta fem man med sig ombord på räddningsjollen James Caird och segla till valfångststationen på Sydgeorgien cirka 130 mil bort.

Chanserna att klara sig på denna karga och vindpinade ö är små och om expeditionen ska överleva måste någon hämta hjälp, kosta vad det kosta vill, lyder motiveringen.

Stämningen är spänd när jollen måndagen den 24 april 1916 stävar ut från Elephant Island. Resan ska föra den sex man stora besättningen över ett av världens stormigaste farvatten.

Både de som stannar kvar och de som ger sig iväg vet att de kanske aldrig kommer att ses igen. Trots det utbringar de 22 kvarvarande uppe på land ett trefaldigt hurra när Caird styr ut genom bränningarna.

Knappt är jollen utom synhåll förrän de som är kvar på Elephant­ Island börjar diskutera när hjälpen kan nå fram. De mest optimistiska gissar på en månad, de svartsynta väljer att tiga – de har gett upp hoppet om att bli räddade.

Ett operationsbord av papplådor

De kastar hela tiden längtansfulla blickar ut över havet i hopp om att få se ett skepp eller ett rökmoln vid horisonten, och den enda ljuspunkten i den enformiga rutinen är en kokbok som skickas runt.

Som i feberyra fantiserar männen om vilka rätter de ska äta när de kommer hem. Proviantförvaltaren Orde-Lees beskriver önskemenyn:

”Vi vill bli gödda å det grövsta. Ja, gödas med inget annat än gröt och socker, pudding med russin och äpplen och grädde, tårta, mjölk, ägg, marmelad, honung och bröd med smör, tills vi spricker. Och vi kommer att skjuta den förste som vill bjuda oss på kött. Vi vill inte se mer kött eller höra talas om det så länge vi lever.”

Det är inte alla som ägnar sig åt dagdrömmar – flera av männen är så sjuka att de inte bryr sig ett dugg om mat utan bara vill dö. Förfrysningar, saltvattensbölder och tandvärk är de vanligaste åkommorna. Värst är det för uppassaren Perce­ Blackboro vars vänstra fot är svårt skadad av kallbrand.

Hans tår är blåsvarta och hårda som glas och läkar­na Alexander Macklin­ och James­ McIllroy ser ingen annan utväg än amputation. Blackboro bedövas med kloroform och i medvetslöst tillstånd läggs han på operationsbordet som består av papplådor täckta med filtar.

McIllroy lägger ett snitt över det yttersta av Blackboros fot och lossar huden. Försiktigt sticker han upp en tång under den lösa huden och klipper av tårna, varefter de med ett metalliskt klirr landar i en bleckburk en efter en. Ingreppet tar knappt en timme och när Blackboro öppnar ögonen ber han leende om en cigarett.

På havet kämpar sig Shackleton och hans besättning genom isen och vågorna, genomblöta och stelfrusna. Männen är klädda­ i yllebyxor och tjocka tröjor som suger åt sig vatten som svampar och för att hålla de genomblöta kläderna från kroppen försöker de alla sitta blickstilla i den lilla båten. Det lyckas inte så bra.

Då och då hänger jollens segel plötsligt slappt utefter masten medan vågor på 15–20 meter tornar upp sig över båten och hotar att sänka den.

Men i stället lyfts Caird högre och högre upp i luften av de framstormande vattenmassorna tills den knappt sju meter långa båten i ett sjudande kaos av skum kastas framåt till nästa hotfulla vågdal.

Männen kämpar oavbrutet med att ösa vatten och hacka bort is, men plötsligt uppför sig den lilla båten annorlunda. I stället för att kastas runt på havet följer den nu lugnt med vågorna och en tidig morgon upptäcker Worsley orsaken: hela skrovet är täckt av ett ett flera decimeter tjockt istäcke som tynger ned båten minst 10 centimeter i vattnet.

Med istappar i skägget och med fingrar som är kritvita av köld tar männen upp kampen mot isen för att göra jollen sjöduglig igen. Worsley är navigatör men lyckas aldrig fastställa deras position.

Solen visar sig bara som en otydlig skugga genom dimman och Worsley håller hela tiden sextanten beredd i handen i hopp om klart väder. ”Högst olyckliga förhållanden för oss. Disigt väder och båten hoppar som en loppa”, skriver han i loggboken.

Ett berg i vägen

Klockan fem på eftermiddagen den 10 maj 1916 går Shackleton och hans män i land på Sydgeorgien, den ö som de 522 dagar tidigare seglat ut från.

Mirakulöst nog har Caird tagit sig över det mest fruktade och turbulenta havsområdet på jorden och bortsett från att besättningen är törstig och stel av köld har samtliga kommit tryggt i land – dock på öns obebodda sydsida, så än är det långt till räddningen.

Fågelvägen är det 45 kilometer över land mellan engelsmännen och valfångststationen, men aldrig tidigare har någon korsat ön med dess snötäckta och sågtandslika klippor som är över tretusen meter höga.

Ingen vet vilka faror som lurar i det okända landskapet och om det över huvud taget går att ta sig genom det. Men tillsammans med Worsley och Crean tänker Shackleton göra ett försök.

Medan de andra tre stannar kvar ger sig den lilla skaran iväg den 19 maj 1916 med en minimal packning: lite skeppsskorpor, ett primuskök, tågvirke och en yxa som ska fungera som ishacka. Snön är djup och männen sjunker ned till knäna.­ Efter bara några timmar börjar den hårda ansträngningen tära rejält på den lilla energi de har kvar.

Tre gånger i timmen kastar sig männen raklånga på snön med armar och ben utsträckta åt sidorna medan de kippar efter andan i den tunna bergsluften.

Kälktur mot döden

Efter tolv timmars vandring befinner de sig på ett 1.300 meter högt berg, men mörkret är i antågande och därmed också de låga nattemperaturerna ned till 20 minusgrader. Om inte männen snart lyckas ta sig längre ned kommer de att frysa ihjäl – de har inga sovsäckar med sig och kläderna är tunnslitna.

Mödosamt försöker Shackleton hugga trappsteg i berget så att det ska bli lättare att klättra ner men det går alldeles för långsamt. Han föreslår därför att de ska kana nedför bergssidan. Worsley och Crean står mållösa inför förslaget, för tänk om de kraschar in i en klippa eller åker ut över ett stup?

Med höjd röst konstaterar Shackleton att alternativet är att dö på berget. Trots att de inte har någon kälke kanar de tre männen kort därefter nedför berget medan de klamrar sig fast vid varandra med armar och ben.

Det bär utför med allt högre fart och männen skriker högt. Plötsligt bromsas de upp av en snödriva. Sedan brister alla ut i skratt, ett lättnadens skratt över att ha klarat sig helskinnade från den omilda glidturen.

Efter 36 timmars oavbruten vandring kommer männen vid fyratiden på eftermiddagen den 20 maj äntligen fram till valfångststationen i Strömnes. Klädda i paltor och trasor och med ansikten svarta av sot och med tovigt skägg som är styvt av salt, traskar de tre figurerna längs kajen fram till förvaltaren Thoralf Sørlles hus.

De knackar på och när Sørlle öppnar dörren och får syn på de tre besökarna, tar han instinktivt ett steg tillbaka. Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan han såg engelsmännen, men som de nu ser ut, långhåriga, lortiga och med vildvuxna skägg, har han först svårt att se vilka de är.

”Vad fan är ni för några?” utbrister han. ”Mitt namn är Shackleton”, svarar mannen i mitten. Redan dagen därpå hämtas de tre männen i lägret på Sydgeorgiens sydkust av ett valfångstfartyg och förs till Strömnes.

Medan männen tar sig ett varmt bad, rakar sig och tar på sig de nya kläder de fått på valfångststationen, är Shackleton redan i full färd med att planera undsättandet av de 22 besättningsmedlemmarna som är strandsatta på Elephant Island.

Men som så ofta förr under denna mardrömslika expedition tvingas Shackleton inse att han kämpar mot naturens starkaste krafter. Under loppet av tre månader gör han tre misslyckade försök att tvinga sig igenom packisen i tre olika båtar, men varje gång återvänder han förtvivlad och djupt nedslagen till valfångststationen. Isen har slutit sig kring Elephant Island.

Allt väl, boss!

”Idealiskt väder för ett skepp att ankomma i”, skriver Frank Hurley i sin dagbok den 5 augusti 1916. Varenda dag sedan Caird tre och en halv månad tidigare seglade ut från Elephant Island har de 22 kvarlämnade männen spanat efter sina räddare.

Hoppet lever än men med tiden har en smygande känsla av att man väntar på någon som aldrig kommer att dyka upp spridit sig. Den 30 augusti är en dag som är lika trist som alla andra dagar på ön.

Vid ett-tiden sitter i stort sett alla män samlade för att äta lunch. Det äter återigen kokta ryggben av säl, men den viktiga måltiden störs av George Marston som plötsligt kommer springande och skrikande nerifrån stranden.

”Jag tror att det är dags att skicka upp röksignaler”, gastar han ivrigt.

I nästa sekund går det upp för de övriga att Marston har fått syn på ett fartyg, och alla kommer snabbt på fötter. Några män skyndar sig att tända eldar, andra rusar ned till stranden.

Alexander Macklin störtar iväg mot utsiktsklippan för att hissa sin tröja på den lina de använder som flaggstång. Men linan fastnar på halva vägen.

Shackleton befinner sig ombord på följebåten som närmar sig ön och upptäcker flaggan som vajar på halv stång. Modet sjunker och hjärtat kramar i bröstet på honom – han fruktar att några av männen har dött.

”Är ni alla välbehållna?” vrålar han utifrån havet.

”Allt väl, boss”, ljuder en kör av mansröster från den karga stranden.