7000 km på en timmerflotte

.

Kon-Tiki möter sin första storm

Så snart Kon-Tiki är ensam på havet binder männen fast provianten i hytten. Det är nästan vindstilla, och de kan röra sig obehindrat på däcket och i den låga hytten. De har massor av proviant med sig: 200 kokosnötter, potatis, frukt, rötter, konserver och fältransoner från den amerikanska armén. Tvåhundrafemtio liter vatten i bamburör hänger under flotten, där det kan hålla sig friskt.

Även vad besättningen beträffar har Heyerdahl planerat noga. Han har känt fyra av de fem männen i besättningen i många år. Knut Haugland och Torstein Raaby är experter på att hantera flottens radiosändare, ett hjälpmedel som Heyerdahl motvilligt gått med på att ta med sig. De var Heyerdahls kamrater i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. De båda andra, styrmannen Erik Hesselberg och ingenjören Herman Watzinger, är handplockade av Heyerdahl. Svensken Bengt Danielsson har anmält sig som frivillig. Han studerar indiansk kultur och har lärt känna Heyerdahl i Peru.

Med en kopp ångande het choklad och färska kokosnötter njuter de sex männen av den första solnedgången på Kon-Tiki. Allt andas frid under den första dagen på havet.

Nästa dag blåser det upp. Vinden fyller de stora seglen, och vågorna blir högre för varje minut. Tre män sliter med att skota seglet, så att vinden skall komma in rakt akterifrån, samtidigt som de tre övriga arbetar med den stora styråran i aktern. Männen håller andan, när den första stora vågen kommer emot dem. Det rycker till i flotten när den lägger sig lite på högkant och nästan klättrar upp på vågen. Med en skakning glider den ned i vågdalen i väntan på nästa sjö. Det är som om de befinner sig i en jättelik berg och dal-bana.

Plötsligt kommer två vågor i snabb följd. Vattnet vräker ned över flotten, och männen famlar omkring sig efter något att hålla fast i. Det kalla vattnet slår mot ansikte och kropp, men vågen rullar bort lika snabbt som den kommit. Det vatten som hamnat på däck rinner ned mellan stockarna. Heyerdahl och hans män ser lättade på varandra. Flotten fungerar som den skall.

Så länge stormen rasar måste männen turas om att hålla styråran på nätterna, men arbetet är så hårt att de bara orkar sitta där en timme i taget. När de blir avlösta kryper de in i kojen, blöta, frusna och dödströtta. De binder ett rep kring benet så att avlösaren kan dra i det, när det är dags för vaktombyte.

Fisken flyger upp på däck

Efter tre dygns oväder vaknar männen till en klar dag. Havet brusar fortfarande kring dem, men vågorna är inte lika höga, och både himmel och hav får ett vänligt utseende i solskenet. Efter 60 timmar i vrålande storm glider Kon-Tiki nu lugnt fram över Stilla havet.

Var och en i besättningen har sina fasta arbetsuppgifter. De turas om att laga mat och väcka de andra med nystekt fisk. Därefter finns det tid för ett snabbt dopp i havet, innan männen tar itu med sina sysslor. Danielsson är utsedd till ”steward” och ansvarar för provianten och de dagliga ransonerna. Watzinger är teknisk chef. Han ansvarar för alla meteorologiska och hydrografiska observationer och har fullt upp med sina mätningar hela dagen. Ibland är han uppe i masten, ibland dyker han ned under flotten för att läsa av sina instrument. Varje natt sänder Raaby och Haugland i etern ut radiorapporter om expeditionens framfart. På dagen kämpar de med att hålla tekniken vid liv i den fuktiga hytten och se till att antennen har rätt läge i flottens mast.

Hesselberg lagar segel, splitsar rep och ritar skisser av sina reskamrater eller av alla de ovanliga fisksorter han ser. Heyerdahl har fullt upp med att föra loggbok, skriva rapporter och ­filma. De turas om att vara rorsman, och alla hjälps åt att fiska. Det brukar vara en lätt och rolig uppgift, för fisken serverar sig ofta själv: varje natt landar mängder med flygfisk på däcket.

Männen fångar även de hajar som kretsar nära flotten, både för att äta dem och för att de utgör ett ständigt hot. Ibland kan männen fånga hajarna genom att ta tag i stjärtfenan och slänga upp dem på däck. Sedan gäller det bara att hålla sig undan för de vassa tänderna, tills hajen är död.

Herman Watzinger faller överbord

Männen blir solbrända och får långt skägg. Under särskilt lugna vakter kan rorgängaren luta sig tillbaka och blunda, medan han lättjefullt styr med ena foten och flotten sakta förs framåt av milda passadvindar. Resan över Stilla havet börjar likna rena nöjestrippen. Den 21 juli, efter 84 dagar på havet, är vädret emellertid märkligt stilla. Vinden lägger sig fullständigt. Seglet hänger orörligt, och de vita, fjäderlätta molnen står nästan stilla på den blå himlen.

Männen blickar oroligt söderut, där ett svart moln tornar upp sig och glider fram över himlen. Sedan går det fort. Kastvindar tar tag i seglet och spänner ut det. Himlen blir kolsvart. Meterhöga vågor piskas upp på havet. Watzinger skyndar sig att ta fram vindmätaren och hinner precis konstate­ra att det blåser 14–16 m/s, då en grön skugga sveper förbi honom. Vinden har fått tag i Raabys­ sovsäck och slungar den långt ut över havet. Instinktivt och utan att reflektera över att han står nära kanten på flotten sträcker sig Watzinger för att fånga sovsäcken. I nästa sekund ser de andra en arm sticka upp ur vattnet, och ett svagt rop på hjälp hörs genom vågornas dån. Ett ögonblick står de som lamslagna, innan de inser vad som har hänt.

Iskalla av skräck ser de hur Watzinger kämpar för livet i de höga vågorna. Raaby som sitter vid styråran störtar bort mot räddningsflotten och börjar slita och dra i den bambutrumma som båtlinan sitter förtöjd i. Den sitter ohjälpligt fast. Nere i vattnet sträcker Watzinger ut armen mot styråran, men han når inte ända fram. Han glider akterut och försvinner bakom Kon-Tiki, som obönhörligen drivs framåt av vinden. Haugland och Hesselberg rusar mot hytten. där det finns en flytväst fastsatt i en lång lina. Båda försöker kasta ut västen, men den kommer ingen­vart; motvinden är för stark. Medan männen kämpar för att få räddningsflotten i vattnet glider Watzinger allt längre bort. Armarna går som kvarnvingar när han desperat försöker simma tillbaka till flotten.

Plötsligt kastar sig Haugland i vattnet. Med flytvästen i ena handen simmar han med snabba, långa tag mot sin kämpande kamrat. Varje gång Watzinger är uppe på ett vågkrön försvinner Haugland ned i en dal och tvärtom. Männen på flotten följer andlöst de båda männens kamp bland vågorna – och till sist ser de hur de finner varandra. Båda klamrar sig fast vid flytvästen, medan havet slungar dem uppåt och nedåt. Haugland sträcker upp en arm i luften, som tecken på att de vill bli inhalade. Alla fyra på flotten tar tag i linan och halar som tokiga, medan de hoppas att männen i vattnet inte ska upptäcka den mörka triangel som närmar sig i vattnet bakom dem.

Till sist kravlar de båda männen flämtande ombord på flotten och hinner precis se den svarta skuggan försvinna bland vågorna. Då inser de plötsligt att det inte är en hajfena utan ett luftfyllt hörn av Raabys sovsäck. Medan de hämtar andan på däck ryser de vid tanken på vad det kunde ha varit för best som dragit ned sovsäcken. ”Jag är glad att jag inte var i den”, säger Raaby och tar tag i styråran. De säger inte mycket­ mer den kvällen. De vet allför väl att historien kunde ha fått ett helt annat slut.

I tre månader ser männen ingenting annat än himmel och hav. Men den 30 juli, efter 93 dagar till sjöss, kan besättningen äntligen skymta land: den polynesiska ön Pukapuka. Men vinden ligger emot dem, och besvikna tvingas männen ge upp allt hopp om en landstigning. Några dagar senare finns det åter en chans till fast mark under fötterna, när ön Angatau kommer inom synhåll. Alla flaggor på flotten hissas, och medan de glider längs de vita stränderna och palmtäckta hyddorna plockar Hesselberg fram sin gitarr. Klädd i en stor peruansk solhatt skrålar han sentimentala söderhavsmelodier, och Danielsson serverar en överdådig måltid. De öppnar en kokosnöt och höjer den i en hyllningsskål till de färska exemplaren på ön.

Den farligaste delen av resan har de fortfaran­de framför sig. Angatau är en del av Tuamotu­­­öarna som består av korallrev. Reven är vassa som knivar och spärrar av inseglingen mot ön. För att komma in till land måste besättningen hitta en öppning i revet. Minsta misstag kan få katastrofala följder – om flotten träffar revet kommer de alla att krossas mot korallerna.

Plötsligt får männen syn på någonting som rör sig inne på stranden. Två polynesier sätter en kanot i vattnet och börjar paddla mot dem. Kanoten lägger till intill flotten, och den ene mannen sträcker fram handen med ett brett leende: ”Good night!” ropar han. Heyerdahl önskar också honom en god natt. Han är lättad, men när han frågar om mannen talar engelska, får han samma svar: ”Good night!”.

”Maimai hee iuta?” – gå rakt mot land? – försöker Heyerdahl, som kan lite polynesiska. Männen nickar bekräftande och pekar mot den öppning i revet som de själva nyss paddlat genom. Båda blossar girigt på cigaretterna, som de fick av Kon-Tikis besättning när de steg ombord. Heyerdahl visar med armarna att han gärna vill ha hjälp med att paddla in mot land. Den ene mannen gör en rörelse som om han drog i en vev. ”Brrrrr”, säger han insisterande och försöker härma motorljud. Heyerdahl förstår. Polynesierna tror att Kon-Tiki är en båt som är så tungt lastad att bara däcket syns. Han låter dem känna under flotten. De gapar stort när deras händer glider in under stammarna. Sedan släcker de cigaretterna och börjar paddla så mycket de orkar.

Landstigningen blev inte av

Strömmen är för stark. Trots att polynesierna hämtar förstärkning i byn, driver flotten allt längre ut till havs. När mörkret faller tvingas öborna vända om. Slokörade ser besättningsmännen på när kanoterna försvinner i mörkret med kurs mot de allt svagare ljusen på ön.

Efter att ha varit så nära land är det frustrerande att sitta på öppet hav igen. I tre dagar driver flotten vidare utan land i sikte. Heyerdahl studerar kartan, och det råder inget tvivel: de driver mot Takume- och Raroiareven, en väldig atoll som spärrar 70–80 km hav framför dem. De styr mot revets sydligaste del, där de hoppas kunna komma oskadda förbi hindret och ta sig i land.

Natten efter dag nummer 100 på havet vaknar Heyerdahl med en olustig känsla i kroppen. Vid det här laget känner han igen flottens alla rörelser, men nu är någonting annorlunda. Rastlös vankar han omkring på däck. Han klättrar upp i masten, men därifrån ser han bara vatten. Strax före klockan sex, när morgonhimlen blir ljusblå, kommer Raaby farande ned från masten och ropar att han ser land. Framför dem ligger ett pärlband av små palmklädda öar. Snart syns de tydligt även från däck. De närmaste ligger åtta–tio kilometer bort – men revet ligger mellan flotten och öarna, och Kon-Tiki har kurs rakt emot det. Oavsett vad de gör tvingar strömmen obönhörligen flotten rakt mot de fräsande bränningarna.

Den krypande oroskänslan byts i kall beslutsamhet. Medan Kon-Tiki gungar upp och ned i den oroliga sjön delar Heyerdahl ut några order, så att var och en vet vad han ska göra, när flotten slår emot revet. Skyndsamt bär de in allt som är värdefullt i hytten och surrar fast det så gott de kan. Viktiga papper och de filmer som Heyerdahl har tagit packas ned i vattentäta påsar. De bryter upp bambudäcket och kapar de rep som håller fast kölarna. När de lossnat är flottens undersida helt slät och därmed lättare att få över revet. Besättningen har av tomma vattendunkar, gamla radiobatterier, tungt skräp och diverse träbitar tillverkat ett drivankare, som de nu surrar fast vid babordsmasten. När ankaret kastas ut, kommer Kon-Tiki att gå in i bränningarna med aktern före. Alla får order om att ta på sig skor och till varje pris hålla sig fast vid flotten. Nu återstår bara att vänta.

Nu gäller det

Klockan 9.50 gör Heyerdahl en sista anteckning i loggboken: ”Bara några hundra meter kvar ... Allt är förberett. Måste packa ned loggboken nu. Alla ska veta att det ser svårt ut, men det ska säkert gå bra!”. Ett par minuter senare kastar de ankaret överbord. Med ett ryck stannar flotten till och svänger runt, så att akterstäven vänds mot bränningarna. Raaby arbetar febrilt vid radion för att sända ett sista meddelande. När de driver mot Raroiarevet rapporterar han:

”O.K., 45 meter kvar. Nu händer det. Adjö.” Han stänger av radion, och Haugland stoppar undan alla papper, innan de skyndar sig ut på däcket till de övriga.

Vågorna lyfter dem allt ­högre, och dånet från bränningarna fyller luften. Alla klamrar sig fast vid flotten. Hesselberg är den ende som ännu inte hittat någonting att hålla sig i. Han har glömt att ta på sig skorna och skyndat in i hytten för att hämta dem. Heyerdahl känner att havet har ett bra grepp om flotten, och att vågorna kanske kan lyfta dem in över revet. Besättningen kapar ankartåget, och en mäktig våg lyfter Kon-Tiki högt upp i luften och bär dem in mot land.

Heyerdahl grips av farten och en känsla av oövervinnlighet, och medan flotten knakande, brakande och darrande lyfts upp på vågkammen ropar han hurra. De andra tittar förvånat på honom och kan inte låta bli att le. Det här ska gå bra. Nästa våg reser sig över dem som en mur av grönt glas, och den här gången lyfter den inte upp Kon-Tiki utan slår ned över flotten med en väldig smäll. Heyerdahl upplever det som att en enorm kraft suger, trycker, drar och sliter i honom. Han spänner varenda muskel i kroppen och har bara en enda tanke i huvudet: Håll fast!

När vattenmassorna släpper taget kan han i ögonvrån se hur vågen rullar in över hytten. Tre av de andra hänger på taket. ”Se på flotten, den klarar det”, ropar Haugland, som håller sig fast i repstegen. Masten och hytten har bara blivit lite sneda. Men en högre och farligare våg är på väg. Heyerdahl hinner vråla ut en varning till de andra, innan den åtta meter höga vågen slår över flotten med enorm kraft.

De måste ha träffat revet – Heyerdahl känner hur stammarna ger efter i ryck. Om han skall dö nu, ska det ske så här, hinner han tänka – med alla sinnen vidöppna och alla muskler spända, kämpande för livet här på Kon-Tiki.

Vågen rullar vidare och Heyerdahl hämtar sig. Han flämtar efter andan. Vattenmassorna har krossat flotten. Den farkost som varit deras hem i hundra dagar är nu bara en hög söndertrasat virke. Masten har brutits som en tändsticka. Balsablocket med styråran är alldeles förvridet och tvärbalken knäckt. Av styråran har det blivit kaffeved, och de massiva furuplankorna i bogen är sönderflisade.

Uppe på hyttens tak ligger en gestalt alldeles orörlig. Det är Watzinger. Heyerdahl stelnar till vid tanken på att Watzinger eller någon av de andra kan ha dött – kanske allihop. I det perspektivet blir det plötsligt helt utan värde att de genomfört resan och att han själv överlevt. Skräckslagen ser han sig omkring och ropar på sina kamrater. I samma stund är det något som rör sig intill flotten. Där hänger Raaby i ett rep och kämpar sig upp. Han ser utmattad ut men är oskadd. På taket lyfter Watzinger på huvudet och tvingar fram ett leende. Snart dyker också de andra upp.

Heyerdahl går i land

I samma ögonblick sköljer en ny våg in över flotten, och i flera sekunder försvinner allting omkring dem i vattenmassorna. Flotten stångar och dunkar mot revet utan att komma över det. De sugs ut igen men när suget drar bort vågen från revet, ser de glänsande, röda koraller som sticker upp över vattenytan. Flotten glider upp på revet. Besättningen skyndar sig upp på aktern som är längst upp på revet. En efter en klättrar de ut på revet. För varje våg knuffas flotten ett steg framåt och till sist tar sig både besättning och flotte över.

Alla är oskadda, frånsett Danielsson som har fått en lätt hjärnskakning. Lyckliga vadar de mot ön, som ligger drygt 600 meter därifrån. I det klara vattnet, som ömsom når dem till anklarna, ömsom till bröstet, myllrar det av färger och liv; alger, havsanemoner, mossa, kaktusar och förstenade växter i rött och vitt, gult och grönt. Små hajar och andra fiskar simmar runt dem men flyr undan de plaskande människobenen. Med havsvattnet droppande ur skägget skjuter Bengt lådan med gasolköket framför sig. Den och det mesta av sakerna från lasten bärgas i land. Allt ovanpå däck är sönderslaget, men de nio balsastockar som utgör själva flotten håller fortfarande.

Heyerdahl bär på en liten palm. Den har grott från en av kokosnötterna ombord. Så snart han kommit upp på stranden tar han av sig skorna och tittar på de spår hans nakna fötter gör i sanden. Ödlor och blodröda eremitkräftor pilar iväg runtom honom. Han faller på knä och borrar fingrarna djupt ned i den varma, torra sanden. Alla männen från flotten är vid liv och expeditionen är fullbordad. Efter 101 dagar på havet har de bevisat att det faktiskt är möjligt att korsa Stilla havet på en enkel timmerflotte.