Skotten David Livingstone utbildade sig på 1830-talet till läkare för att resa till Kina och bli missionär.
På grund av opiumkriget (1839–42) mellan Storbritannien och Kina hamnade han i stället i Afrika.
Där såg han med egna ögon de förödande konsekvenserna av arabiska slavhandlares härjningar och svor att bekämpa slaveriets ondska.
Snart insåg Livingstone att upptäcktsresor kunde underlätta i kampen mot slaveri. Till en vän skrev han: ”Nilens källa har ett värde enbart för att den kan ge mig större genomslagskraft.”
Under 1840- och 1850-talet visade Livingstone sig vara en usel missionär, men en framstående upptäcktsresande.
Hans berömmelse växte, för britterna älskade den outtröttlige utforskaren och hans motto: ”Jag är redo att resa vartsomhelst, så länge riktningen är framåt.”
1. Britterna älskade faror
Böcker om farofyllda resor till jordens outforskade delar gick som smör i solen i Victoriatidens Storbritannien.
John H. Spekes berättelse om jakten på Nilens källa såldes till exempel i nästan sextusen exemplar 1863, en enorm upplaga med dåtidens mått.
Berättelserna om den klent byggde upptäcktsresanden David Livingstone hade allt som läsarna begärde: i Sydafrika blev han biten av ett lejon, han reste i åratal genom djungler där vita dog som flugor och uppsökte krigiska stamfolk för att få tillåtelse att korsa deras land.
Livingstone reste med livet som insats.
2. Livingstone fann Afrikas största vattenfall
Under sitt sökande efter en farbar rutt från Sydafrika till den afrikanska kontinentens inre gjorde Livingstone 1855 sin viktigaste upptäckt: han blev den förste europén som nådde Afrikas största vattenfall.
Lokalbefolkningen kallade platsen Mosi-oa-Tunya, röken som dundrar, eftersom vattenmassorna från Zambezifloden avgav ett fint dis under det 108 meter djupa fallet över kanten.
Under buller och bång träffade vattnet floden nedanför. För att hedra den brittiska drottningen kallade Livingstone fallet för Victoria Falls.
Om mötet med de enorma vattenmassorna skrev en tydligt gripen Livingstone: ”Ingen kan föreställa sig en så vacker syn. Europeiska ögon hade aldrig tidigare vilat på vattenfallet, men änglar som flög över måste som förstenade ha stirrat på denna vidunderliga plats.”
3. Stora bedrifter belönades
Endast södra Afrikas kuster hade i mitten av 1800-talet kartlagts, medan dagens Botswana, Zimbabwe, Zambia och Angola ännu inte utforskats av vita.
Livingstone mottog det förnäma Royal Geographical Societys guldmedalj för att 1847–53 ha utforskat Botswana.
Senare blev han den förste europén som korsade södra Afrika från Indiska oceanen till Atlanten och letade förgäves efter Nilens källa. Han skickade lådvis med växter och stenar till England.
4. Hjälten betalade ett högt pris
Livet som upptäcktsresande var hårt och farligt. Över trettio gånger drabbades Livingstone av malariafeber, han fick kolera och svåra bensår.
Åtskilliga gånger var han nära döden, men varje gång repade han sig. Den seglivade äventyrarens överlevnadsförmåga imponerade på britterna.
Tragiskt nog tog malaria livet av hans hustru Mary Livingstone, när hon besökte honom vid Zambezifloden 1862.
År 1841 David Livingstone skickades till Afrika av en frikyrklig rörelse. Syftet var att omvända afrikaner till kristendomen.
5. Hela världen följde med i sökandet
Under jakten på Nilens källa trängde Livingstone så djupt in i Afrika att världen inte hörde av honom på tre år.
Tidningen New York Herald skickade ut journalisten Henry Morton Stanley för att hitta honom och skriva ett antal resebrev som skulle öka tidningens upplaga. Bägge delar lyckades.
I november 1871 fann Stanley den försvunne upptäcktsresanden vid Tanganyikasjön i Zambia.
Först åtta månader senare nådde hans artikel med de berömda orden ”Doktor Livingstone, förmodar jag” fram till tidningen i New York och vållade sensation. New York Heralds upplaga steg med 100 000 exemplar.
Nyheten spreds över världen och Livingstone var på allas läppar. Den seglivade upptäcktsresanden fortsatte oförtrutet sin resa, tills han sjuk och avmagrad avled året därpå.