Knud Rasmussen vet att kannibalism kan vara den sista utvägen i Arktis. Medan han närmar sig en boplats med sin hundsläde funderar han på om svälten har fått inuiterna vid Kazan River att sätta tänderna i varandra.
Det är tidigt på våren 1922 och Knud Rasmussen ser många tecken på att vintern har varit ovanligt hård på Barren Grounds, som vildmarken väster om Hudson Bay kallas. På flera platser ligger män, kvinnor och barn apatiska i sina stugor och bara väntar på döden.
På våren jagar inuiterna på Barren Grounds ren, men de tåliga hjortdjuren har ännu inte visat sig. Deras vandring är försenad.
När Rasmussen kommer fram till boplatsen drar han en lättad suck. I stället för desperation och död ser polarforskaren en hög med nedlagda renar.
Inuiterna levde ett hårt liv. Om de drabbades av svält sattes flickebarn ut för att dö.
Glada inuiter berättar att de bara med nöd och näppe räddades undan svältdöden. Ingen hade haft krafter nog att sätta sig på hundslädarna, så trots att de hade högar med rävskinn kunde de inte köra till de avlägsna handelsstationerna i söder och byta till sig mat.
I sista stund dök emellertid de efterlängtade renarna upp, så nu är det fest – och den vite mannen är deras hedersgäst.
Åren 1921–1924 genomför Knud Rasmussen världens längsta slädfärd: 18 000 kilometer tvärs igenom Kanada och Alaska. Han vill ta reda på varifrån inuiterna på Grönland härstammar.
Samtidigt samlar han vittnesbörd om inuiternas urgamla sätt att leva innan moderniteten tränger sig på.
Expeditionen blir en kapplöpning med tiden. I Arktis blir nämligen gevär, piptobak och kristendomen vanligare för varje dag som går.
Slädhundarna var viktigast
På sensommaren 1921 började Knud Rasmussens längsta och mest krävande resa. Han var redan en erfaren polarforskare med fyra längre expeditioner och tusentals kilometer slädfärd på meritlistan.
Ändå bävade han inför den planerade maratonutforskningen av Nordamerikas allra kallaste områden.
Under den femte Thuleexpeditionen tillbringade Knud Rasmussen (längst fram till vänster) tre år i Nordamerikas kallaste områden.
Knud kände sig hemma på isen
Knud Rasmussen föddes på Grönland år 1879. Hans far var verksam som präst i Jakobshavn (Ilulissat) och hans mor var halvinuit. Knud växte upp med sin mormors gamla grönländska sägner, fick sin första hundsläde vid åtta års ålder och fick även lära sig att bygga iglor.
Som tolvåring skickades Knud till en internatskola i Danmark, men han saknade Grönland. När han träffade polarforskaren Ludvig Mylius-Erichsen visste Knud direkt att även han skulle utforska polarområdena.
Mellan åren 1902 och 1904 genomförde de tillsammans en över tusen kilometer lång expedition längs Grönlands västkust, under vilken de dokumenterade inuiternas levnadssätt. År 1910 upprättade Knud Rasmussen en handelsstation i Thule, som blev utgångspunkten för hans sju så kallade Thuleexpeditioner.
För 42-årige Rasmussen utgjorde den femte Thuleexpeditionen kulmen på ett livslångt sökande. Nu hade han chansen att hitta de grönländska inuiternas ursprung. Inuiterna var ett hårdfört folk som levde långt upp i norr, där alla andra hade dött av kylan och svultit ihjäl – ett folk som han själv tillhörde, eftersom hans mormor var inuit.
Resor norr om polcirkeln var livsfarliga och hade redan kostat tiotals upptäcktsresande livet, men Knud Rasmussen var väl förberedd. Hela sitt liv hade han lärt sig av inuiterna på Grönland.
Han var fullt på det klara med att han var beroende av slädhundarna för sin överlevnad, så under hela resan skulle de vara hans främsta prioritet. Även expeditionens grönländare var högt aktade av Knud Rasmussen. Det var de som skulle hålla honom vid liv medan han ägnade sig åt sina studier.
Några tolkar behövde han emellertid inte, för han talade flytande grönländska. Tillsammans med fyra andra danska polarforskare och sex grönländare lämnade Knud Rasmussen Thule. De seglade först nedför Grönlands västkust för att därefter korsa Davis sund.
Expeditionen upprättade sitt högkvarter på en liten obebodd ö nära inseglingen till Hudson Bay. De kallade platsen Danskön och byggde en stuga som fick namnet Blåsbälgen.
Därifrån begav sig forskarna ut i grupper för att genomföra arkeologiska utgrävningar av övergivna inuitboplatser, samla arktiska artefakter och studera hur inuiterna i norra Kanada levde.
Överallt hörde Knud Rasmussen samma sägner som hans mormor berättat för honom som barn. Han träffade även inuiter som angripits av Nordamerikas krigiska indianer. Flera kvinnor hade förts bort under konflikterna.
Efter ett och ett halvt år i nordöstra Kanada lämnade Knud Rasmussen Blåsbälgen för att utforska inuitkulturen längre västerut. Med sig tog han bara två grönländare, Miteq och hans 25-åriga kusin Arnarulunnguaq.
Miteq skulle jaga och skaffa mat, så att Rasmussen kunde fokusera på sin forskning. Tjugoettårige Miteq var dessutom oerhört skicklig på att läsa av havsisen. Han visste var isen klarade att bära en tungt lastad hundsläde och var de riskerade att gå igenom.
I ett och ett halvt år reste Knud Rasmussen tillsammans med inuiterna Arnarulunnguaq och Miteq. För sin enorma insats fick Arnarulunnguaq senare en medalj av den danske kungen.
Med på turen västerut följde även Miteqs kusin Arnarulunnguaq, som skulle köra hundsläde, laga mat och lappa kläder. Vid Blåsbälgen hade expeditionen uppmätt minus 50 grader, så hål i kläderna skulle innebära en säker dödsdom.
Knud Rasmussens hår var magiskt
Under år 1923 visade det sig att det i nordöstra Kanada fortfarande fanns inuiter som bara hade sporadiska kontakter med den vite mannens värld. På Boothiahalvön träffade trion inuiten Qaqortingneq och hans två fruar.
Framför allt den yngsta var Qaqortingneq mycket stolt över. Hennes brudpris hade varit väldigt högt: en dyrbar träsläde. Den äldsta av sina fruar hade han fått för en bit bly och en gammal fil.
Boplatsens familjer byggde en iglo åt besökarna och Knud Rasmussen bodde en tid hos dem medan han utforskade området.
En dag visade Qaqortingneq honom några sälkranier som hundslädarna absolut inte fick lov att köra för nära. Sälar ansågs nämligen ha evigt liv, vilket gjorde att inuiterna kunde nedlägga dem om och om igen.
En entusiastisk Knud Rasmussen samlade bevis för att Kanadas inuiter, liksom grönländarna, levde i en värld där onda andar hela tiden försökte förstöra jakten och gjorde folk sjuka.
Mot de övernaturliga farorna skyddade de sig med amuletter, små bylten fyllda med magiskt innehåll. När polarforskaren försökte byta till sig amuletterna hade han till sin stora besvikelse ingen lycka på Qaqortingneqs boplats.
På andra platser hade Knud Rasmussen bytt pälsverk mot amuletter, men här ville ingen sälja sitt enda skydd mot olyckor. Först efter flera dagar lät sig en ung kvinna frestas av Knud Rasmussens erbjudande.
Medan hennes vänner och väninnor fnissade i bakgrunden betalade polarforskaren med så många glaspärlor att det räckte till ett halsband samt två synålar av stål. Högtidligt räckte hon sedan över en liten påse med en svannäbb, en björntand och en liten bit hermelinpäls.
För hissning krävdes många händer. Hela boplatsen deltog när en inuit skulle visa sitt mod genom att låta sig kastas flera meter upp i luften.
Snart var det fler som tog mod till sig, för danskens varor stod högt i kurs. Dagen efter var det många som ångrade handeln, men efter ett längre rådslag kom inuiterna fram till en lösning som förvånade polarforskaren. Eftersom den vite mannen både talade deras språk och hade visat att han kunde överleva i deras iskalla värld ansåg inuiterna att han besatt en särskild styrka. Därför bad de alla om var sin lock av Knud Rasmussens hår.
Med sin fångstkniv började dansken skära av tottar av sitt hår och dela ut dem.
Jätten från havet
Från Boothiahalvön reste Knud Rasmussen 100 kilometer västerut till Kung William-ön, där han deltog i renjakten i september 1923.
Vinterns första snö föll medan inuiterna nedlagde djur efter djur med gevär som de köpt av vita handelsmän för bland annat fjällrävspälsar. Hur snabbt den vite mannens så kallade civilisation nådde inuiterna fick Knud Rasmussen en kort tid senare se med egna ögon.
Knud Rasmussens följeslagare Miteq visade gång efter annan vilken skicklig jägare han var. Här har han släden full av renar.
Den 21 september blev det stor uppståndelse på boplatsen. Män, kvinnor och barn rusade ner till kusten för att se ett segelfartyg, skrev polarforskaren i sin dagbok: ”För de unga människorna runt mig var detta den största upplevelsen i deras liv. De hade aldrig sett ett fartyg förut. Alla undrade var någon hade fått tag i så mycket trä. En timme senare låg fartyget för ankar och en motorbåt seglade in till oss. De två vita männen ombord presenterade sig som Peter Norberg från Härnösand i Sverige och Henrik Bjørn från Præstø i Danmark. Så stor och ändå så liten är världen.”
Tanken på civilisationens ankomst plågade Knud Rasmussen. Han kände sig övertygad om att inuiternas kultur och livsstil snart skulle dö ut.
Danmarks viktigaste uppgift var därför att hjälpa Grönland igenom övergången så skonsamt som möjligt.
”Man har inget val. Alla naturfolks framtida liv är helt beroende av dess utvecklingsmöjligheter under nya förhållanden. Vägen framåt måste gå över den egna rasens lik. Därför gäller det att ge naturfolken en så lugn och skonsam död som möjligt”, skrev polarforskaren.
Hur mycket han själv än älskade slädfärder och att bemästra alla de färdigheter som krävs för att överleva norr om polcirkeln, så visste Knud Rasmussen att inuiternas liv snart skulle förändras i grunden.
Hundarna hittade rätt
I mitten av januari 1924, under expeditionens tredje vinter i Nordamerika, nådde Knud Rasmussen fram till Kap Barrow. Termometern visade minus 40 grader och dimman gjorde det omöjligt att se mer än bara några steg framför sig.
Tursamt nog fick slädhundarna plötsligt vittring på något och drog trion till boplatsen Agiaq, som låg ute på havsisen. Där tog 46 inuiter emot expeditionen med öppna armar och hjälpte dem att snabbt bygga en iglo innan en våldsam storm bröt ut.
I tre dygn rasade ovädret, vilket gjorde det omöjligt att jaga. Eftersom svält hotade tvingades boplatsens schamaner göra ett försök att få de kraftiga vindarna att mojna. Då fick Knud Rasmussen se något som få vita har fått bevittna.
I inuiternas andevärld var det ett magiskt spädbarn vid namn Narsuk som ställde till med oväder. För att blidka Narsuk måste någon ta reda på vad det var som hade vredgat honom. Ceremonin, som ägde rum i en stor iglo, började med en festmåltid bestående av torkad lax, sälspäck och rått kött från en fryst säl.
Med tiden fick späcklamporna och de många kropparnas värme upp temperaturen så mycket att folk kunde ta av sig ytterkläderna. När alla hade ätit sig mätta signalerade gurglande ljud att en ande hade tagit sig in i en ung man. Plötsligt kastade han sig över en gamling, satte sig grensle över mannen och tog stryptag på honom.
Länge tumlade de två männen runt i en trans. Både barn och späcklampor behövde skyddas medan den unge mannen försökte ”döda” ovädret.
”Sedan kunde alla gå hem och sova lugnt, övertygade om att morgondagens väder skulle bli bättre. Och det visade sig faktiskt stämma”, skrev polarforskaren i sin dagbok.
På sin väg genom Nordamerika upplevde Knud Rasmussen att fragment av den västliga civilisationen dök upp mitt i inuiternas iskalla värld.
På en boplats hörde han till sin förvåning operastjärnan Carusos röst. Det var en inuit som hade bytt sig till en grammofon.
Vid Alaskas nordkust kom han i kontakt med inuiter som hade slutat jaga ren. I stället höll de nu renarna som husdjur. En särskilt driftig man ägde 3 000 djur, som han öronmärkte med sin dolk. Flera gånger längs vägen kände Knud Rasmussen att han hade kommit ett århundrade för sent. På flera håll i det arktiska Nordamerika hade inuiternas ursprungliga livsstil försvunnit sedan länge.
Alaskas inuiter i elektriskt ljus
Ju längre västerut Knud Rasmussen reste, desto mer kontakt visade det sig att inuiterna hade med de vita – och desto större hade omvälvningarna varit.
När Knud Rasmussen återvände från Amerika skrev han om sin långa polarresa. Böcker som Across Arctic America gjorde honom världsberömd. Här syns han tillsammans med Niels Bohr (till vänster), en minister samt filosofen Harald Høffding.
På 1890-talet hade guldfebern lockat tusentals amerikaner till Alaska. Möjligheten att byta till sig deras varor fick många inuiter att söka sig dit. Störst intryck på expeditionen gjorde besöket i Noorvik på Alaskas västkust. Där träffade de 300 inuiter som bodde i trähus med indragen el. Staden hade också en skola och ett sjukhus.
I Noorvik arbetade männen på ett statligt ägt sågverk, medan kvinnorna undervisades i hushållning. Knud Rasmussen blev å ena sidan fascinerad – kanske kunde Noorvikmodellen användas även på Grönland – men å andra sidan oroade han sig för att det var alldeles för förmyndaraktigt.
Under sina tre år i Nordamerika hade Knud Rasmussen träffat hundratals inuiter som talade samma språk som grönländarna. De jagade på samma sätt som grönländarna och delade deras andevärld.
Polarforskaren drog därför slutsatsen att de var ett och samma folk, som härstammade från Kanadas polarområde. Först årtionden senare visade dna-analyser att inuiterna i själva verket härstammar från Sibirien.
Knud Rasmussens resa slutade på Kap Dezjnjov i Sibirien. Där träffade han människor som talade ett helt annat språk än inuiterna. I likhet med grönländarna byggde de emellertid stora umiaker, med vilka de seglade på havet.
Historiens längsta slädfärd var över och alla hundarna hade överlevt. Knud Rasmussen gav dem till en inuit i Alaska innan han seglade till Köpenhamn.
Polarforskaren genomförde ytterligare två expeditioner. Den sista kostade honom livet. År 1933 drabbades han av en allvarlig matförgiftning på Grönlands östkust och seglades till Danmark för att få behandling. Där dog Knud Rasmussen några månader senare. Han blev 54 år gammal.
