Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Tonårsflicka körde jorden runt i en T-Ford

Kanadensiska Idris Hall har precis fyllt sexton, när hon ser att äventyraren Walter Wanderwell söker en språkkunnig och vacker assistent för en jordenruntresa. Farorna lurar överallt på färden över slätter och slagfält, men tonåringen får sin dröm uppfylld och blir världsberömd som Aloha Wanderwell.

Richard Diamond Productions

En oktoberdag 1922 sitter Idris Hall och läser tidningen när hennes blick faller på en annons.

”Klokhet, knäbyxor och ett vackert ansikte – nu kan du bli den lyckliga unga kvinna som ska resa jorden runt”, står det i annonsen, som satts in av Walter Wanderwell.

Den sextonåriga kanadensiska flickan befinner sig på en flickskola i Nice och har bott i Frankrike sedan hennes far stupade vid Ypres 1917. Men hon är trött på internatskolan och längtar bort.

Walter Wanderwell är en amerikansk äventyrare som behöver en fransktalande assistent till sin stora expedition jorden runt i bil.

Expeditionen deltar i en tävling om att besöka flest länder innan nästa världsutställning, som förväntas äga rum i Detroit om tre år.

Två lag deltar, en av chaufförerna i det andra laget är Walter Wanderwells hustru Nell, som för tillfället kör runt i Nordamerika.

I tre ombyggda Ford T-ambulanser har Wanderwell med sitt följe kört från Detroit till den amerikanska ostkusten och därifrån seglat till Europa. Nu har han nått Nice, innan färden går vidare ut i resten av världen.

Under sina resor behöver Wanderwell ständigt assistenter, som sköter allt från att utföra små reparationer till att köra en av bilarna med förnödenheter.

Jordenruntresan finansierar han genom att spela in filmer längs vägen och visa dem för betalande publik. Den kvinna han söker i annonsen ska därför vara ett blickfång, som ser bra ut framför kameran och kan charma publiken.

Idris är lång, ser bra ut, talar fem olika språk och är framför allt sugen på äventyr.

Hon känner sig mer än redo att ”leva primitivt i Asien och Afrika”, som det står i annonsen, trots att hon inte är mer än sexton år gammal.

Några dagar senare sitter hon bland de kvinnor som kommit till Wanderwells audition. Det visar sig snabbt att Idris är den enda som har de kvalifikationer som krävs, så valet är lätt.

Äventyraren är dock noga med att påpeka vad det är Idris har anmält sig till: ”Detta är ingen nöjestripp”, slår Wanderwell fast.

Wanderwell tog sitt amerikanska namn efter det tyska ordet för flyttfågel, Wandervogel.

© Richard Diamond Productions

Myndigheterna var i hälarna på Walter

Äventyrare, skojare och spion – Walter Wanderwell hade gjort sig känd redan innan han gav sig ut på sin jordenruntresa.

Han föddes 1895 i den preussiska staden Thorn, men reste som ung till USA, där han 1915 fick uppehållstillstånd och tog sitt mer engelskklingande namn.

Strax därefter började han vandra genom landet för att fotografera hamnar och militära anläggningar, medan han besökte landets tyska organisationer.

Myndigheterna betraktade Wanderwells beteende som suspekt och i april 1917 anklagades han för spionage. Han hölls i förvar ända till första världskrigets slut.

Wanderwells mystiska aktiviteter fortsatte efter kriget, då han bildade en pacifistorganisation vars medlemsavgifter mer eller mindre tycktes gå upp i rök.

Ingenting tyder på att Wanderwell någonsin hade en fast anställning, så det är oklart hur han fick ihop startkapitalet till jordenruntresan med bil.

Flirt med polack slutar illa

Tidigt på morgonen den 29 oktober 1922 börjar det stora äventyret för Idris. Massor av nyfikna invånare i Nice har samlats för att försöka få en skymt av Walter Wanderwells fantasieggande expedition innan den kastar loss och beger sig ut i Europa.

”Sextonårig skolflicka ska köra automobil runt jorden”, lyder tidningsrubrikerna den dag då Idris startar motorn, medan fotograferna tar sina bilder.

Tidigare på året har Idris lärt sig köra bil av en vän, och hon älskade farten i fordonet.

Dessutom har hon fått extra träning i att köra den specialbyggda Forden av Walter Wanderwell, som hon kallar kort och gott ”Cap”, eftersom han som expeditionens ledare är självutnämnd ”kapten”.

Idris får smeknamnet ”Aloha” efter hennes favoritdans, den hawaiianska ”alohadansen”, eftersom Cap inte tycker att hennes eget namn låter tillräckligt exotiskt.

Aloha ska köra T-Ford nummer 2 och blir förtjust i det ombyggda fordonet, som har lägre sidor och är bekvämare än standardversionen. ”Det var kärlek vid första ögonkastet”, skrev Aloha senare.

Med läderhjälmar och skyddsglasögon på sig rullar sällskapet fram längs Medelhavskusten och in i Italien, där Mussolini och hans fascister precis har tagit makten: ”Soliga Italien. Braskande rubriker: Den extroverte frälsaren Mussolinis svartskjortor verkar vara klara för det överväldigande maktövertagandet. Allt är väldigt spännande!” skriver Aloha i sin dagbok i november.

Flera gånger stoppar marscherande fascister Wanderwells expedition, men eftersom deltagarna alltid är klädda i propra uniformer, och bilarna pryds av italienska flaggor på kylaren drar svartskjortorna slutsatsen att främlingarna måste vara ”fascisti americani”.

”Det var kärlek vid första ögonkastet.”
Aloha om sin första tur bakom ratten

Under 1923 ringlar expeditionen sig genom Västeuropa för att besöka så många länder som möjligt.

När den lilla kortegen i december når de snötäckta bergen i södra Polen kör bilarna dock ohjälpligt fast.

Medan Aloha skakar av köld, dyker polska kavallerister upp. Hästarna spänns för bilarna, och medan djuren drar loss Fordarna skämtar soldaterna om att hästarna kanske borde släpa bilarna hela vägen runt jorden.

En av de beridna officerarna flirtar med Aloha, som ser sin chans att göra Walter svartsjuk.

Den nu sjuttonåriga flickan har blivit intresserad av Cap, men kaptenen har haft ögonen på en tillfällig medlem på expeditionen. den attraktiva nederländska kvinnan Joannie van der Ray.

Aloha tackar därför ja till att gå på operan med sin polske kavaljer, men när hon kommer tillbaka till expeditionens hotell klockan fyra på natten, väntar en ilsken Walter på henne.

”På den här expeditionen kommer arbetet först!” vrålar kaptenen.

Den unga Aloha ilsknar till lika fort som Walter. Hon hade hoppats på ömhet och omsorg. I vredesmod reser hon hem till sin mamma i Frankrike. Efter bara ett år på resande fot tyder allt på att det stora äventyret är slut.

Wanderwellexpeditionen körde jorden runt i bil i flera omgångar. Den första jordenruntresan inleddes i Detroit i november 1921 och kom tillbaka till utgångspunkten i augusti 1925, nästan fyra år senare. Aloha anslöt sig till expeditionen i oktober 1922 och blev snabbt en huvudperson både framför och bakom kameran.

Aloha är uttråkad

Efter ett år av fart och spänning väntar en vardag med broderi, hembakta småkakor och skvaller.

Aloha grälar ständigt med sin mor, och inser snart att hennes hetsiga temperament har kostat henne möjligheten att se världen.

I mars 1924 får hon nys om att Wanderwellexpeditionen har nått Kairo, där medlemmarna kunnat filma inne i Tutankhamuns gravkammare.

Nyheten får hennes hjärta att brista. Vanligtvis skulle Aloha ha poserat på de bilderna. Lyckligtvis saknar Cap också sin unga stjärna, som på filmerna har visat att hon är bäst framför kameran.

De skriver till varandra och bestämmer att hon ska ansluta sig till expeditionen i Egypten. Aloha hoppar därför på en illa medfaren skorv till Port Said och lägger sina sista pengar på en tågbiljett till Kairo.

Där återförenas hon med Cap, som tillsammans med resten av expeditionen – Joannie van der Ray är inte längre med – har slagit läger vid foten av pyramiderna utanför staden.

På kvällen lyser månen upp lägret och Aloha och Walter släntrar bort till sfinxen, vars huvud sticker upp över dynerna.

Cap berättar att expeditionen ska besöka Mekka på Arabiska halvön och sedan segla vidare till Indien.

Aloha kan bli den första kvinnan i världen som kör bil från Bombay till Calcutta, tvärs genom Indien.

I månens sken klättrar de upp på sfinxens rygg och blickar ut över det karga ökenskapet. Aloha har kommit tillbaka och är nu där hon helst vill vara.

”Det var som om jag aldrig hade åkt iväg, för jag kände mig helt och hållet hemma och trygg.”

Indien bjuder på värme och vatten

I maj 1924 rullar Alohas Ford med den stora siffran ”2” målad på sidorna in i Bombay.

En av expeditionens skickliga mekaniker har lovat att bilen ska föra den kanadensiska flickan ”genom Indien som en fågel”, och det är inte motorn, utan myllret av människor och djur som oroar den unga chauffören.

Allt från heliga kor till lekande, nakna barn dyker upp som levande hinder.

Dessutom är värmen olidlig. Landskapet saknar nästan helt träd som kan erbjuda skugga och skydda från den stekande solen, som dagligen plågar Aloha.

”Det kändes som en ström av eld sköt ner från solen, och bilens aluminiumkaross blev så varm att jag inte kunde röra vid den”, skrev hon senare.

Efter flera veckor i smältdegeln och med damm i lungorna når expeditionen staden Gwalior i centrala Indien, där den lokale fursten, maharadjan, låter de berömda äventyrarna bo i palatset.

Maharadjan har läst om expeditionen, och uppskattar Wanderwells filmer från kontinenterna i väster. Därefter kommer expeditionen till den heliga staden Benares, dagens Varanasi, där böldpest brutit ut.

De döda bränns på bål, och röken står tjock överallt.

”Stanken är förfärlig”, skriver Aloha i sin dagbok.

När Aloha och resten av expeditionen kör in i Bengalens djungler har de cirka sjuttio mil framför sig. Vägen smalnar av till en ojämn stig, och bland träden hör de läten från vilda djur.

Cap och Aloha tutar frekvent och hoppas att det ska räcka för att hålla de hungriga rovdjuren borta. Tjugofem mil från Calcutta kan Aloha se hur de mörka monsunmolnen drar ihop sig: ”Regnet föll oupphörlilgt och avtog inte för en enda stund. Allt var genomblött, och bilen var full av lera. Mina hjul gled omkring åtskilliga gånger.”

För att komma ut ur monsunhelvetet kämpar expeditionsmedlemmarna sig framåt i två dygn utan att stanna för att sova. Kläderna är genomblöta, och Aloha känner sig fastklistrad i förarsätet.

”Vill du ge upp, Aloha?” ropar Walter genom regnet.

”Jag är säker på att jag kommer att klara det, Cap. Tidningarna känner till historien nu, och jag har ingen lust att misslyckas”, svarar Aloha självsäkert.

Hon vet att Cap hade berättat för otaliga journalister om hennes förestående bilfärd genom Indien.

Envisheten belönas, och med lite drygt 25 kilometer kvar övergår den leriga stigen i asfalterad väg. Underlaget känns som en välsignelse.

Insvept i en presenning och fullständigt utmattad kommer Aloha fram. Hon är den första kvinnan som har kört bil från Bombay till Calcutta.

Expeditionens bilar hade byggts om så att de skulle klara kölden i bergen, oländiga slätter och stekande hetta i djungeln.

© Vidal/Stringer/Getty Images

T-Forden kan gå på ­bananmos och elefantfett

Ford T var världens mest sålda bil, så reservdelar gick att få tag på i de flesta länder. Men i mer ociviliserade trakter fick mekanikern komma på kreativa lösningar.

  • © Shutterstock

    Mosade bananer gjorde växlingen lätt

    Expeditionens alltiallo i Afrika, Eric Owen, kom på att använda mosade bananer som smörjmedel för att fixa de tröga växlarna på en av bilarna. Det fungerade, men enligt Aloha fylldes bilen till en början av en ”kväljande doft av brända bananer”.

  • © Shutterstock

    Lampolja och handkraft ersatte bensin

    Vid ett tillfälle, när bensintankarna var snustorra, använde expeditionsmedlemmarna lampolja som drivmedel. Under resan i Kina 1924 ersatte kulier (okvalificerade och väldigt dåligt betalda arbetare) motorernas kraft, eftersom det var helt omöjligt att få tag på bensin i landet, som härjades av inbördeskrig. Kulierna knuffade och drog bilarna tretton mil.

  • © Shutterstock

    Elefantfett höll igång ­motorn

    Brist på motorolja under färden genom Moçambique ledde till att man använde elefantfett och olivolja, så att bilarna inte skulle få motorstopp mitt i djungeln. Alltiallon Owen medgav dock att dessa surrogat ”inte var bra för någon bil, inte ens en sådan här”.

  • © Shutterstock

    Hjulen kunde rulla på räls

    Flera gånger hände det att de primitiva broar som lokalbefolkningen berättat om hade spolats bort av oväder. När det hände försökte expeditionen i stället hitta närmaste järnvägsbro. De justerbara teleskopaxlarna på en Ford T gjorde det möjligt att ställa in avståndet mellan hjulen så att det passade spårvidden, så att man kunde passera broarna.

Aloha och Cap tas till fånga

Även om medlemmarna i Wanderwellexpeditionen i Indien har uthärdat sina dittills tuffaste strapatser har de fortfarande hundratals mil kvar genom Asien och Sovjetunionen innan de ska vidare till USA.

Walter kan dock glädjas åt att han är långt före sin fru Nell i tävlingen om att besöka flest länder.

När Cap och Aloha i augusti 1924 når Singapore, väntar ett brev från Nell, som berättar att hon har problem med att samla ihop pengar till att betala för resan till de avlägsna kontinenterna.

Walter tar dock ingen större notis om nyheterna från Nell. Han har blivit alltmer intresserad av sin unga resekamrat.

De har i smyg inlett ett förhållande, men Aloha är mycket väl medveten om att hon inte är den enda kvinnan som värmer Walters säng.

I slutet av augusti fortsätter expeditionen till Shanghai, och stämningen är god ända tills bilarna når den nordkinesiska staden Tianjin. Där möts de av dåliga nyheter från de lokala myndigheterna: ”Ni kan inte fortsätta. Framför er väntar översvämningar, svält, kriminalitet och inbördeskrig.”

Men Cap vägrar att skrota den planerade resan till den nordkinesiska staden Mukden och vidare in i Sovjetunionen.

Han övertalar myndigheterna att utfärda de resedokument som behövs och lejer en kinesisk tolk.

Norra Kina har nästan inga vägar och terrängen är nästan oframkomlig, så bilarna avancerar i snigelfart.

Vid ett tillfälle är det endast tack vare hjälp från fattiga bönder i trakten som Fordbilarna inte rasar nedför ett berg.

Som tack ger Aloha dem choklad, vilket de aldrig har smakat tidigare.

Prövningarna i Kina kulminerar, när bilarna närmar sig Mukden, där kinesiska grupper slåss om kontrollen över området. Utanför ett mindre samhälle får Alohas bil punktering, och strax därefter stormar tio beväpnade krigare fram.

Gruppens ledare bröstar upp sig och skriker åt utlänningarna.

”Framför er väntar ­översvämningar, svält, kriminalitet och inbördeskrig.”
De kinesiska myndigheterna till Wanderwellexpeditionen

Aloha skräms av den ”grove och barske” kinesiske mannen, som beskyller de främmande bilisterna för att vara spioner.

Aloha stängs in i en illaluktande cell, där hon får sitta hela natten, rädd och orolig för vad som händer med de andra i expeditionen, i synnerhet Cap.

Hon får inte en blund i ögonen och blir överlycklig när hon får träffa Walter, när celldörren öppnas på morgonen.

Med hjälp av tolken försöker Cap och Aloha övertyga kineserna om sin oskuld, men ingen tror dem, trots att de visar soldaterna en del av fotografierna från resan.

Medan Aloha skickar runt bilderna blir en av soldaterna plötsligt alldeles lila i ansiktet, och han börjar skaka i hela kroppen.

Aloha förstår inte vad som händer.

Kanske har mannen fått en chock av någon av bilderna, kanske är det en ren tillfällighet, men plötsligt faller han död ner på golvet.

Förvåningen och chocken är stor hos hans kamrater, som helt har tappat intresset för Aloha och Walter.

”Spring till bilarna”, säger Cap.

Aloha är livrädd att deras flykt ska upptäckas, men lyckligtvis är de kinesiska soldaterna fortfarande som lamslagna av sin väns överraskande död.

Inte ens när Aloha och Cap startar motorerna bryr soldaterna sig om dem, och expeditionsmedlemmarna lyckas komma undan.

I oktober 1924 korsar expeditionen gränsen till Sovjetunionen, och efter två dagars färd inkvarteras de på ett hotell i Vladivostok.

Några dagar innan Alohas artonårsdag bankar en soldat på hennes hotelldörr och skriker på ryska, medan han med gester visar att hon ska följa med honom.

Hon blir alldeles svag i knäna när hon inser att de är på väg mot paradplatsen, där bolsjevikernas avrättningar äger rum.

Mängder av ryska soldater står uppställda, och Aloha fruktar att hennes sista timme har kommit. Då kliver en officer fram och tar myndigt till orda: ”Ni är den första kvinnan som har kört till Sibirien i bil. Jag har sett er film, och ni är fantastiska. Ni utnämns härmed till hedersöverste.”

Aloha är helt mållös, och efter en gevärssalut får hon ta emot en gradbeteckning.

Dagboken följde Aloha jorden runt

På resan runt jorden skrev Aloha i stort sett varje kväll om sina intryck. Hennes ord ger en unik inblick i hennes upplevelser och tankar, när hon och Walter nådde både kända och okända platser på världskartan.

Walter friar till Aloha

Från Sibirien seglar Wanderwellexpeditionen till Japan, som de tar sig genom under slutet av 1924.

De möts av entusiastiska folkmassor och får in omkring tusen dollar (motsvarande cirka 145 000 kronor i dag) varje gång de visar sin film. Samtidigt ser Cap till att arrangera föreställningar hemma i USA under det kommande året.

Planen är att jordenruntresan ska avslutas i Afrika, och för att det ska lyckas behöver de dra in pengar.

När expeditionen anländer till San Francisco i januari 1925 får den emellertid inte ett fullt så ärorikt mottagande som medlemmarna hade räknat med.

Visserligen flockas journalisterna runt Aloha och Cap för att få intervjuer, men de amerikanska myndigheterna har inte samma positiva inställning till globetrottrarna, i synnerhet inte till Cap.

Walter Wanderwell har alltid haft en lite nonchalant inställning till lagen och myndigheterna har haft ögonen på honom sedan 1917.

Kort efter hemkomsten grips både Walter och Aloha för att bära ”utrustning från den amerikanska armén, som signalerar officersstatus”.

Trots att de förklarar att de bälten de bär är kinesiska och alltså inte amerikanska officersbälten möter de ingen förståelse.

”Ni döms till tvåhundra dollar i böter eller sextio dagar bakom galler”, förkunnar domaren.

Expeditionen reste som regel i tre bilar, så att man skulle kunna förlora en.

© Richard Diamond Productions

Straffet kan verka hårt för ett så oansenlig förseelse, men de har inget annat val än att betala.

Deras problem med lagen är dock inte slut med det. Kort därefter får Walter nys om att FBI tänker gripa honom om han bryter mot den så kallade Mann Act.

Enligt lagen är det slaveri om en man för en omyndig flicka över en delstatsgräns.

Paret kan alltså inte resa vidare utan att Cap hamnar i fängelse.

De måste komma på en lösning. Under det gångna året har de blivit alltmer förälskade, och våren 1925 är Aloha dessutom gravid.

Därför låter Walter skilja sig från Nell och i april friar han till Aloha. Nu kan han utan att riskera att dömas för slaveri ta sin unga hustru med sig från delstat till delstat.

De tillryggalägger många kilometer, men Aloha känner sig nästan främmande på sin egen kontinent: ”Jag försökte känna mig hemma, men blev gradvis mer och mer mystifierad”, skrev hon i sina memoarer.

I Detroit hyllas Aloha och Walter, när de rullar in i bilstaden som vinnare av den tävling som en gång i tiden utlöste expeditionen.

Den planerade världsutställningen har ställts in, men Walter kan triumferande visa foton och filmer från inte färre än trettionio länder.

I december 1925 får makarna Wanderwell dottern Valri, men det innebär inte att resan genom Afrika, från Kapstaden till Kairo, ställs in.

Aloha är dessutom gravid med barn nummer två när Wanderwellexpeditionen hösten 1926 ger sig av mot Sydafrika.

Aloha poserade överallt i världen

Som en kvinnlig version av Indiana Jones besökte Aloha Wanderwell i stort sett jordens alla hörn. Kameran var alltid med, så i dag finns det flera hundra bilder av Alohas många upplevelser.

I centrala Indien skänkte en maharaja Aloha en elefant. Det stora djuret byttes mot en apa.

Richmond Diamond Productions

Giza 1924

Wanderwellexpeditionen togs emot i Egypten, där det brittiska styret hoppades på positiva omnämnanden. Därför fick Walter Wanderwell lov att färdas fritt och bland annat slå läger på ryggen av sfinxen i Giza.

Richmond Diamond Productions

Tokyo 1924

Nyfikna japaner följde hur Aloha och hennes T-Ford lyftes ombord på ett fartyg, som skulle ta det oskiljaktiga paret till USA. Expeditionen möttes av folkmassor varhelst den kom.

Richmond Diamond Productions

Kenya 1927

I östra Afrika mötte expeditionen massajkvinnor med kopparsmycken. Med 180 centimeter var Aloha huvudet högre.

Richmond Diamond Productions

Rom 1928

En del av det som Aloha och Walter Wanderwell filmade blev till filmen Car and camera around the world, som hade premiär 1929. Här poserar Aloha framför Colosseum i Rom.

Richmond Diamond Productions

Döden lurar på den mörka kontinenten

Resan från Sydafrikas sydligaste spets upp genom Afrika till Kairo i nordost har aldrig tidigare genomförts med bil.

Det är en sträcka på över tusen mil, och många av vägarna är inte avsedda för fordon. Medan Cap vid ankomsten till Kapstaden börjar organisera färden växer Alohas mage, och i april 1927 kommer sonen Nile till världen.

Tre veckor senare skickas båda barnen till Alohas mor, som nu bor i Australien. Inget får stå i vägen för resan genom Afrika.

På expeditionen deltar sex personer, bland dem Alohas syster Meg. Starten går bra när bilarna rullar fram över den enorma savannen.

När expeditionen kommer till staden Louis Trichardt i norra Sydafrika rustar de sig inför den förestående resan genom Moçambique. Stora säckar med mjöl, torkad frukt samt bönor stuvas in i bilarna.

”Ärligt talat är det ni tänker göra vansinnigt”, säger de västerlänningar som vistas i staden.

Äventyrarna är dock besatta av att spela in unika filmer och bli de första som tillryggalägger sträckan.

”Det mörkaste av Afrika väntar, mina vänner”, säger Cap till expeditionsmedlemmarna när kortegen kör vidare.

”Det mörkaste av Afrika väntar, mina vänner.”
Walter Wanderwell, 1927

I juli rullar bilarna in i Moçambique, där djungeln är tät, och vägarna smalnar till stigar.

De måste ständigt stanna på grund av att djungelns växtlighet tvinnat sig runt hjulaxlarna, så att de får sågas och huggas loss.

En kväll övernattar expeditionen i en by vars invånare först blir rädda för bilmotorerna, men sedan hälsar främlingarna välkomna.

Aloha och Meg sover som alltid i bilarna, där risken att attackeras av djur är minst, men vid tvåtiden vaknar Meg.

För att sträcka på benen lite går hon en sväng. När hon är tillbaka i bilen hör hon någon ropa: ”Shimba! Shimba!” De inföddas ord för lejon.

Systrarna får kalla kårar längs ryggen. Beväpnade med gevär går de tillsammans med männen runt i byn, där de hittar spår efter ett lejon, som tycks ha följt efter Meg.

Fotspåren avslöjar att rovdjuret har varit hack i häl på henne, innan hon satte sig i säkerhet i bilen.

En av de bonde i byn hade inte samma tur. Ett blodigt spår börjar vid lägerelden och slutar tvåhundra meter därifrån, där några av mannens ben ligger på marken.

Det hungriga lejonet måste ha ätit upp mannen, innan det fick korn på Meg.

Två medlemmar av Wanderwells besättning spelade kort ombord på lustjakten när han sköts.

© Bettmann/Getty Images

Walter mördades på parets jakt

Sagan om Aloha och Walter Wanderwell fick ett abrupt slut.

I december 1932 hittades Walter på sin lustjakt Carma med ett skott i ryggen.

Polisens enda spår var ett vittne som ansåg sig ha sett en man iförd grå rock på båten strax före mordet.

”Jag kan komma på tusen människor som skulle vilja se kaptenen död”, sa Aloha när hon förhördes.

Alohas och Walters förhållande hade svalnat under årens lopp, för Walter hade svårt att hålla sig till en enda kvinna.

Den huvudmisstänkte var en walesare vid namn William Guy, som Walter hade låtit sätta i bojor på sin jakt under en resa från Buenos Aires till San Francisco.

Guy hade hotat kaptenen och under polisens förhör gjorde han inget för att dölja sin avsky för den döde: ”Jag hatade Wanderwell. Jag skulle inte haft något emot att döda honom, men jag skulle inte ha skjutit honom i ryggen.”

Guy hade ett glasklart alibi, eftersom han ätit middag med några vänner. Ingen annan anklagades eller dömdes, och mordet på Walter Wanderwell är än i dag ett mysterium.

Drömmen om Kairo dör

Den fortsatta färden genom Moçambique blir inte lättare. Landet är drabbat av torka och det är ont om vattenhål.

I brist på dricksvatten tuggar de på spannmål för att hålla munnen fuktig. När även bensinen börjar tryta tystnar det vanliga småpratet och skrattet bland de medtagna expeditionsdeltagarna.

Efter många om och men kommer bilarna fram till staden Massengena, och deltagarna får äntligen tag i vatten och drivmedel, men snart hotas de av ett dödligare problem: malaria.

Aloha drabbas svårt, och först efter flera veckors behandling med kinin, då hon svävar mellan liv och död, hämtar den tjugoåriga globetrottern sig någorlunda.

I slutet av september 1927 kör expeditionen in i det mer framkomliga Tanzania. Efter att ha kört i en båge runt kontinentens högsta berg, Kilimanjaro, rullar bilarna in i Kenya.

Där stöter expeditionen på några brittiska kolonisatörer, som stirrar skeptiskt på dem, medan Cap berättar om expeditionens upplevelser i Afrika: ”Hur kan ni amerikaner hålla er vid liv i det här landet? Ni klarar er ifrån allt sådant som det inte är meningen att man ska klara”, var britternas svar på berättelsen.

För expeditionen ser allting ljust ut och förhoppningarna om att nå Kairo ser ut att gå i lås.

Men då får deltagarna reda på att ett blodigt uppror bland dinkafolket i den brittiska kolonin Sudan gör resan vidare norrut livsfarlig, inte minst för vita människor.

Samtidigt gör enorma regnmängder i Tchad att det är omöjligt att köra i västlig riktning. För första gången upplever Aloha hur hennes make tar en varning på allvar.

Elaka tungor beskyllde Aloha för mordet, eftersom hon inte ansågs sörja tillräckligt.

© Pastpix/Topfoto/Ritzau Scanpix

Cap berättar för expeditionsdeltagarna att de inte kommer att nå sitt mål.

I stället kör de mot Kenyas ostkust för att sätta kurs mot Europa.

Den 18 december 1927 lyfts de utslitna T-Fordarna ombord på ett passagerarfartyg, och från däcket ser Aloha och Cap den afrikanska kusten försvinna bakom horisonten.

Trots att Aloha varit tvungen att ge upp Kairo är hon inte helt nedslagen, för hon har uppnått sitt slutgiltiga mål: att köra jorden runt.

Fem år tidigare hade Aloha Wanderwell gett sig ut i världen som tonåring. Nu kunde hon återvända hem som den första kvinnan som hade rest jorden runt i bil.

Epilog: Efter ett par års paus från resandet drog Aloha och Cap 1930–31 till Sydamerika och utforskade ännu en kontinent.

Året därpå dödades Cap under mystiska omständigheter, men Aloha fortsatte livet som globetrotter med sin andre make, Walter Baker.

De reste bland annat runt i Oceanien. Antarktis blev den enda kontinent som Aloha Wanderwell aldrig besökte.

Läs också:

Maskiner

En ny Ford var 3:e sekund

2 minuter
Uppfinningar

Henry Ford gjorde bil av sojabönor

2 minuter
Teknik

Så billig var en Ford T

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj