Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Tempest Anderson, Soufrière, 1902

Vulkanjägarna: Två män reste från utbrott till utbrott

Vulkaner har i alla tider varit fruktade. Men ända fram till slutet av 1800-talet visste man inte så mycket mer än så. För att lösa de eldsprutande bergens gåta behövdes det en särskild typ av personer: De orädda vulkanjägarna.

York Museum Trust & Shutterstock

När roddbåten lägger till vid kajen i Saint Pierre tittar männen i båten mållösa på ruinerna. Två veckor tidigare var Saint Pierre på den fransk-karibiska ön Martinique en livlig stad med butiker, myllrande gator och altaner täckta med prunkande blommor. Denna dag, den 21 maj 1902, stinker staden av död.

”Luften var tung av en förfärlig odör, en sådan som man sedan har mardrömmar om. En kombination av gjuteri, svavelstickor och brända saker. Emellanåt en dunst av grillat, ruttet kött”, skrev den 31-årige geologen Thomas Jaggar i en rapport en tid senare.

Geologen från Harvarduniversitetet är expert på smält berg – magma – och den amerikanska staten har skickat honom till Saint Pierre för att undersöka stadens öde. När Jaggar lyfter blicken ser han Montagne Pelée, en cirka 1400 meter hög vulkan, som ligger sex kilometer norrut.

Vulkanens utbrott, som ägde rum två veckor tidigare, har utplånat Saint Pierre. Det är dock först nu, när ruinerna svalnat, som gruppen av forskare och lokala ämbetsmän kan gå iland och undersöka det döda samhället.

lik, offer, Mount Peleé, 1902

Under Montagne Pelées utbrott 1902 kokades tusentals offer ihjäl.

© Getty Images

Jaggar går runt för sig själv bland ruinerna för att kunna smälta intrycken. Bråten når honom till bröstet, träd har ryckts upp med rötterna, och en tre ton tung järnstaty av Jungfru Maria har slungats femton meter från sin sockel.

”Det var svårt att urskilja var gatorna hade varit. Allt var begravt under välta stenväggar, rosa gips och skärvor – och därunder låg 20 000 kroppar”, skrev Jaggar senare.

I en smält vagga av metall ligger ett förkolnat spädbarnslik, och i ett bageri hittar han resterna av en bagare, som under utbrottet gömt sig i sin ugn i försöket att undkomma hettan.

Liket har en arm för ansiktet och benen uppdragna. Mannen har kokats vid så hög värme att lårens omkrets reducerats till några centimeter. Hettan har fått huden på knän och armbågar att spricka och blotta skelettet.

Den fruktansvärda upplevelsen är en uppenbarelse för Jaggar:

”Jag insåg att utplånandet av tusentals människor på grund av underjordiska processer, helt okända och då oförklarliga för geologer, var värt ett helt livs arbete”, skrev han senare.

mount pelee, vulkanutbrott

Montagne Pelée utlöste en lavin av het aska och gas över ön Martinique.

© AKG-Images

För Jaggar och flera andra samtida vulkanjägare blev det en livsuppgift att besöka och studera vulkaner före, under och efter deras dödliga utbrott för att förstå deras destruktiva krafter och om möjligt förutsäga, när katastrofen skulle slå till nästa gång. Arbetet var smutsigt och livsfarligt, men deras insatser gav eftervärlden avgörande kunskaper om vulkaners underjordiska processer.

Vesuvius pyste som ett ånglok

På Thomas Jaggars tid visste forskarna försvinnande lite om vulkaner. Geologi hade blivit en vetenskap först under 1800-talet, och ingen kände till något om de processer som orsakade de rödglödande utbrotten från jordens inre.

Faktum är att uppfattningen bland experter var att vulkanutbrott var ett ”lokalt och slumpartat” fenomen, vars destruktiva kraft överdrevs av pressen – en inställning som skulle förändras dramatiskt tack vare personer som Thomas Jaggar.

Hos Jaggar väcktes intresset för de eldsprutande bergen redan när han var en pojke. År 1886 tog hans föräldrar med honom till Neapel, där familjen besökte ruinerna av den romerska staden Pompeji, som år 79 utplånats av vulkanen Vesuvius.

Under besöket såg femtonåringen de kusliga gipsavgjutningarna av stadens offer, som arkeologerna hittat i asklagret. För unge Jaggar var de ”det mest sällsamma och intressanta jag någonsin har upplevt”.

Vesuvius, vulkanutbrott, illustration

Utbrottet år 79 lade stora delar av Neapelbuktens landmassa öde.

© Getty Images

Några dagar senare tog familjen en bergbana uppför Vesuvius – vulkanen som hade spytt död och förödelse över Neapelbuktens städer. En guide ledde familjen ända fram till kraterkanten.

”Det var en krävande promenad över blottade klumpar av het lava och svavelsten – och då och då en sänka med sandig aska, som vi sjönk ner till vaderna i”, skrev pojken i sin dagbok.

Nära toppen var svavelstanken så kraftig att Jaggar fick hålla en näsduk för näsan. Guiden ledde familjen till kraterbottnen, cirka trettio meter ner, och för första gången såg han flytande lava, som skymtade under det grå lagret av stelnad stenmassa.

När guiden petade i massan med en lång pinne pyste det enligt Jaggar ”som ett jättelikt lokomotiv”. Fylld av vördnad insåg han vilka krafter det handlade om, och efter besöket var han säker: Han ville lära sig allt om vulkaner.

Jaggar skapade minivulkaner

År 1889 började Jaggar studera geologi vid Harvard, där han efter examen 1895 fick anställning. Till de studerandes förtjusning kryddade Jaggar sin undervisning med experiment. Bland annat konstruerade han en minigejser – ett fenomen som han stött på under en exkursion i det vulkanrika området Yellowstone.

Jaggar satte ihop flera vattenfyllda flaskor med glasrör och tände en bunsenbrännare under en av flaskorna. Efter en stund sköt vattnet över en meter upp i luften från ett pipettrör i systemets slut.

I ett annat experiment pressade han med en pump in flytande bivax i bottnen av en låda med skiktat gips och koldamm. När trycket blev stort nog bröt vaxet genom lagren och skapade en liten vulkan. För Jaggar var det bevis för att ett högt tryck i underjorden kunde tvinga sig upp genom jordens yta.

Den unge geologens teori var nämligen att vulkaner inte alls var så slump­artade som experterna trodde. Jaggar ansåg att vulkaner formas och styrs av underjordens ständigt pågående geologiska processer, som kan ”väcka” jordens mäktiga krafter.

Vulkanen på ön Krakatau hade till exempel fått ett utbrott år 1883 efter 200 års inaktivitet. Två tredjedelar av ön sjönk, när vulkanen exploderade med en smäll, som hördes över 400 mil därifrån. Utbrottet utlöste flodvågor och jordskalv, som krävde över 36 000 liv på grannöarna.

För att lösa vulkanernas gåta behövde Jaggar dock ta reda på vad som sker inför ett utbrott, och vad som utlöser det. En annan vulkanjägare, Tempest Anderson, hade kommit en bit på väg, och deras samarbete skulle få stor betydelse för utforskningen av vulkaner.

Förstå varför vulkaner plötsligt exploderar:

Grafik av vulkanutbrott

Vulkaner är jordens tryckkokare

Lava, gas och aska gör en vulkan till ett av naturens farligaste fenomen, men den så kallade stratovulkanen är farligast, eftersom den ofta exploderar under utbrottetoch slungar ut enorma laviner av överhettad gas och aska över landskapet.

Claus Lunau/Världens Historia & Alberto Garcia & Imageselect & Shutterstock
Grafik av vulkanutbrott

Plattrörelse ­frigör magma

Stratovulkaner uppstår i regel på platser där en havsbottenplatta pressas ner under en kontinentalplatta. Smält berg – magma – från jordens inre pressas upp och bildar magmakamrar fyllda med gaser under vulkanen.

Claus Lunau/Världens Historia & Alberto Garcia & Imageselect & Shutterstock
Grafik av vulkanutbrott

Ånga bildar tryckkokare

Magman innehåller vattenånga och gaser, som har svårt att komma ut och därför alstrar ett enormt tryck inne i vulkanen – nästan som en vattenkokare. Trycket stiger långsamt, tills vulkanen till slut får ett utbrott.

Claus Lunau/Världens Historia & Alberto Garcia & Imageselect & Shutterstock
Grafik av vulkanutbrott

Propp utlöser explosion

Stratovulkaner har en smal kanal – ett rör – genom vilket magma pressas upp. Röret är ofta blockerat av stelnad lava från tidigare utbrott. När trycket blir för stort kan vulkankäglan explodera.

Claus Lunau/Världens Historia & Alberto Garcia & Imageselect & Shutterstock
Vulkanutbrott grafik

Regn av aska och pimpsten

De våldsammaste vulkanutbrotten kallas pliniska utbrott, som varje ­sekund spyr ut över 100000 ton het aska och pimpsten i luften. Askpelaren drivs uppåt av värmen och de expanderande gaserna. Pelaren kan bli över 45 kilometer hög.

Claus Lunau/Världens Historia & Alberto Garcia & Imageselect & Shutterstock
Grafik av vulkanutbrott

Kokande lavin rullar med 700 km/h

Vulkanens allra farligaste fenomen är så kallade pyroklastiska laviner. De uppstår bland annat om askpelaren över vulkanen kollapsar. Det resulterar i en lavin av het aska och expanderande gas, som väller nedför vulkansidan och utplånar allt.

Claus Lunau/Världens Historia & Alberto Garcia & Imageselect & Shutterstock

Ögonläkare jagade vulkaner

Med en mindre förmögenhet på banken kunde den pensionerade brittiske ögonläkare Tempest Anderson ägna sig åt sitt stora intresse för vulkaner. Under 1880- och 1890-talen besökte Anderson bland annat Island, Italien och Tyskland för att fotografera de konformade bergen och de för länge sedan stelnade formationerna av lava, basalt och pimpsten – geologiska lämningar från vulkanutbrott.

Anderson var historiens förste vulkanjägare. Till skillnad från dåtidens forskare, som helst stannade vid skrivbordet, gav han sig av så fort han hörde talas om ett nytt utbrott. I sitt sovrum hade han alltid två färdigpackade väskor: En med varma kläder för kalla destinationer och en med lätta plagg, om han skulle söderut. Att Anderson var så rastlös störde ingen, för amatörgeologen var ogift.

Samtidigt i USA hade Thomas Jaggar också blivit en hängiven vulkanjägare, för han var övertygad om att han för att förstå vulkanerna var tvungen att besöka dem före och under ett utbrott – inte enbart efteråt som andra forskare.

På sina semestrar besökte han bland annat vulkaner i Black Hills i South Dakota och Arizona för att studera de smälta stenmassor – magma – som fanns djupt under marken.

jordklot, vulkanbälte

Pärlband av vulkaner

Bälten av vulkaner ligger i de zoner där jordens tektoniska plattor kolliderar. Av jordens aktiva vulkaner befinner sig 75 procent i den så kallade eldringen, som sträcker sig i ett 40000 kilometer långt bälte från Sydamerika till Nya Zeeland.

Jaggar insåg att magma var en avgörande del av vulkanernas liv, och att det smälta berget kunde pressa sig upp genom underjorden. Även Tempest Anderson ville lösa vulkanernas gåta.

Till skillnad från Jaggar hade Anderson specialutrustning till sitt förfogande under sina resor. Den tidigare ögonläkaren konstruerade sina egna specialkameror, som enkelt kunde tas med på resorna och föreviga de spektakulära scener som han såg.

De allra flesta geologer fokuserade på att studera en aspekt av vulkaner, till exempel de gaser som spyddes ut från toppen, men Anderson ville blottlägga hela processen. Förutom att han tog mängder av bilder med sin bärbara kamera, så frågade han även ingående ut personer som hade sett eller överlevt ett utbrott. Till slut ansåg han sig kunna skissera förloppet:

Först kom de ”övergående symptomen, som förebådar utbrottet, men är utan utbrott från vulkanen”, därefter ”de inledande faserna med återupptagen aktivitet från kratern, vilket leder till utbrottets klimax”, som enligt Anderson slutade i ”en lavin av glödande sand och passagen av det stora, svarta molnet”.

lavaskorsten, Tempest Anderson, 1893

Tempest Anderson reste 1893 till Island, där han bland annat såg lavaskorstenar.

© York Museum Trust

Att uppleva ett utbrott, inte bara muller och rök, och se det mystiska ”svarta molnet” var en av Andersons största önskningar. Han ansåg att molnet var den största faran vid ett utbrott, och att det därför behövde studeras. År 1902 fick han sitt livs chans.

Tack vare sina föredrag, då Anderson visade sina bilder, hade han fått ett anseende som en framträdande vulkanobservatör, och i maj 1902 kom en inbjudan från Royal Society. Det brittiska vetenskapliga sällskapet ville skicka An­der­son till Saint Vincent och Martinique.

De karibiska öarna hade drabbats av ett vulkanutbrott mellan den 6 och den 8 maj, men telegraflinjen var bruten, och informationen knapphändig. Anderson gav sig av direkt. Mötet med det extrema naturfenomenet blev dock mer dramatiskt än han hade kunnat föreställa sig.

Dödligt moln fick vattnet att koka

Resans första anhalt var London, där Anderson träffade en annan inbjuden expert, geologen John Flett, som studerade processerna bakom bildningen av sten och berg. I början av juni 1902 seglade de till Karibien, och den 8 juni gick de i land på Barbados, där Anderson intervjuade många flyktingar från Saint Vincent och Martinique.

Skildringarna överensstämde med det mönster Andersons skissat för ett utbrott, bortsett från att boende på Saint Vincent sedan 1901 lagt märke till alltfler jordskalv och mer rök från öns vulkan, Soufrière. Få hade dock trott på ett utbrott, för Soufrière hade slumrat i nittio år. På eftermiddagen den 6 maj 1902 var det dock dags.

”Toppen av Soufrière var först insvept i den sedvanliga vita röken. Efter en minut eller två såg jag hur enorma, lodräta pelare av vit ånga spyddes ut. Jag var nu övertygad om att ett utbrott var igång”, berättade ett ögonvittne. Sedan gick det fort.

”Hela bergets topp var klart markerad av lågor med samma utseende som ett brinnande sockerrörsfält”, berättade en läkare, som hade flytt huvudstupa från stadens huvudort, Kingstown.

Enligt ögonvittnena följdes det av ett regn ”blandat med partiklar av aska, och ljudet från berget blev högre”. Mullrandet fick öns invånare att fly i båtar ut på havet – bland dem arbetare från en av Saint Vincents plantager. Deras berättelse fick Anderson att lystra till:

”Bakom dem kom ett förskräckligt stort, rött och lila moln. Det slog till som en hård bris, som gled ner över vattnet med ett väsande ljud på grund av den varma sand som föll i vattnet och fick det att koka. Värmen var olidlig och smärtsamt kvävande. Många dök ner under vattnet för att luften var så varm. Hur länge det varade visste de inte, men de sa att det rörde sig om flera minuter”.

När molnet passerat kravlade de utmattade männen upp i båten och fortsatte flykten. För Anderson var skildringen ett genombrott i jakten på det ”svarta molnet”, men för att gå till bottnen med mysteriet behövde han en expert, och då var John Fletts kunskaper ovärderliga.

Jaggar undersöker sten

Thomas Jaggar undersöker en tolv ton tung sten utslungad av en vulkan.

© USGS

Skyfflade aska på gatorna

Den 10 juni seglade Anderson och Flett till Saint Vincent. Mer än tusen dödsfall på grund av utbrottet hade rapporterats på ön, och från Soufrière kom fortfarande rök, men trots det började männen genast samla in material.

Anderson tog bilder av områden som drabbats av utbrottet, och Flett tog prover av stelnad lera, aska och pimpsten. Med sitt mikroskop kunde Flett bekräfta att de undersökta asklagren var nya och att de spridits med hög hastighet.

Normalt dalar aska på grund av sin låga vikt lugnt och stilla. I Fletts mikroskop syntes väldigt lite aska i proverna, i förhållande till vad geologen förväntat. Omvänt fann han rester av aska i prover från ostkusten av Saint Vincent, där det blåst pålandsvind.

De tio dödligaste vulkanutbrotten

Under jordens historia har vulkaner spridit död och förödelse. Forskarna har beräknat att utbrott krävt över 300 000 människoliv i historisk tid – de värsta dödade över 30 000.

  • Krakatau, Indonesien, 1883

    Cirka 36 000 döda
    Vulkanen Krakatau exploderade med en så kraftig smäll att den hördes 3500 kilometer därifrån. Explosionen utlöste upp till 37 meter höga flodvågor, som krävde omkring 36 000 liv.

  • Pelée, Karibien,1902

    Cirka 30 000 offer
    Samtidigt med utbrottet på Saint Vincent fick även Montagne Pelée på grannön Martinique ett utbrott. Den 8 maj 1902 utlöste utbrottet en gas- och asklavin, som utplånade staden Saint Pierre. Endast tre av stadens invånare överlevde.

  • Vesuvius, Italien, år 79

    Cirka 16 000 döda
    Under Vesuvius utbrott år 79 spydde vulkanen ut cirka 100 000 ton aska och pimpsten – per sekund. Askpelaren nådde tre mil upp i luften. Utbrottet begravde städerna Pompeji och Herculaneum och dödade cirka 16 000.

  • Unzen, Japan, 1792

    14 524 döda
    Jordskalv fick vulkanens topp av stelnad lava att kollapsa och vräka ut floder av ny, het lava över området. När vulkanen kort därefter exploderade, utlöste tryckvågen över hundra meter höga flodvågor, som dränkte tusentals.

  • Thera, Grekland, cirka år 1645 f.Kr.

    Minst 10 000 döda
    När vulkanen på ön Thera (Santorini) exploderade nådde enorma flodvågor bland annat Kreta femton mil därifrån. Antalet döda är okänt, men katastrofen utplånade hela Kretas minoiska högkultur.

  • vulkankrater, Tambora, 1815
    © Ritzau/Scanpix

    Tambora, Indonesien, 1815

    Minst 10 000 döda
    När vulkanen Tambora exploderade dödades minst 10 000 personer av fallande stenar, skållheta asklaviner och tsunamier. Aska från vulkanen lade sig därefter över alla grödor, och ytterligare 82 000 personer dog av svält under de följande åren.

  • Laki, Island, 1783

    Cirka 9 300 döda
    Världens troligen största lavautbrott började, när en tre mil lång spricka öppnade sig och pumpade ut lava över ett område stort som ön Bornholm. Giftig aska förstörde grödorna, och en femtedel av Islands befolkning dog av svält.

  • Kelut, Indonesien, 1919

    5 100 döda
    När vulkanen på ön Java fick ett utbrott sköt över 30 miljoner kubikmeter vattenånga upp ur kratern. Ångan löste upp jordlagret på vulkanens sidor och utlöste lerskred, som förstörde omkring hundra byar inom en radie av tre mil.

  • Vesuvius, Italien, 1631

    Cirka 3 500 döda
    Efter månader med jordskalv fick Vesuvius ett utbrott och slungade upp en pelare av skållhet gas och vattenånga mot himlen. När pelaren kollapsade vällde gas och ånga nedför vulkanen och utlöste flera stora lerskred.

  • Papandayan, Indonesien, 1772

    2 957 döda
    Bubblande gyttja och lava täckte vulkanens fyra kratrar. År 1772 kollapsade en av kratrarna och utlöste en lavin av slagg och lava, som vällde nedför bergssidan och krossade fyrtio byar.

I kuststaden Georgetown, en mil sydost om vulkanen, mötte de arbetare som skyfflade bort tjocka lager med vulkanaska från gatorna. Staden undgick det dödliga molnet, men allt tydde på att aska från Soufrière på stora ytor förts mot vinden av ett kraftigt lufttryck.

Anderson var övertygad om att lufttrycket berodde på det svarta molnet, och hans teori fick stöd av nya ögonvittnen, som skräckslagna flytt när molnet kom farande mot dem:

”De som var utomhus såg det stora, svarta molnet komma rullande ner från berget i en klotformad, böljande massa. Folk flydde in i husen och stängde dörrarna. Det gled fram med ett högt mullrande och var fyllt med blixtar. Ingen utomhus överlevde”, löd rapporten.

Anderson och Flett klättrade uppför Soufrières branter, där Anderson såg effekten av det svarta molnet:

”Träd som växte på bergets slänter och i de skogiga klyftorna hade begravits, fångats, förkolnat eller reducerats till oformliga fragment och svepts med av lavinerna (askmolnen, red.)”.

Om det heta molnet skulle fångas på film krävdes det dock att fotografen var snabb. Den amerikanska flottan, som hade fartyg med nödhjälp till de överlevande liggande i hamnar runtom i Karibien, ställde på Andersons begäran två soldater till förfogande.

Tålmodigt lärde han medhjälparna att hantera fotoutrustningen. Nu var det bara att hoppas på ett nytt rullande moln. Vare sig Flett eller Anderson behövde vänta länge på det dödliga fenomenet.

Se Soufrièrevulkanens utbrott i april 2021

Skrämmande, bullrande moln

Efter att ha smält intrycken i Saint Pierre hade Thomas Jaggar begett sig till staden Fort-de-France på Martinique, som var oskadd efter utbrottet. De flesta av hans amerikanska kollegor hade rest hem, eftersom de ansåg sig ha slutfört sitt arbete, men upplevelsen i Saint Pierre hade gjort Jaggar ännu mer beslutsam.

På kvällen den 9 juli satt geologen i stadens bibliotek och gick igenom arkiven på jakt efter likheter med tidigare utbrott på de karibiska öarna. Han ville gå till bottnen med vad det var som hade utplånat Saint Pierre.

De senaste sammanställningarna visade att över 30 000 personer dödats av aska, lera och brinnande material. Plötsligt kom en invånare inrusande på biblioteket och berättade att något förfärligt höll på att hända.

Jaggar sprang ut på gatan, där människor skrek och pekade mot vulkanen Montagne Pelée. Från taket av ett hotell såg Jaggar för första gången Saint Pierres baneman: Ett enormt, svart och mullrande moln.

Jaggar undersöker sten

Thomas Jaggar undersöker en tolv ton tung sten utslungad av en vulkan.

© USGS

Geologen var i säkerhet, eftersom molnet inte var på väg mot Fort-de-France. I stället såg han hur den klotformade askmassan rullade ut över bukten intill Saint Pierre, där ett litet fartyg låg för ankar. Ombord fanns Anderson och Flett.

”I den snabbt fallande skymningen satt vi på däck och såg på vulkanens aktivitet och undrade om vi skulle kunna bestiga den på morgonen, när vi plötsligt fick syn på ett moln”, skrev Anderson senare.

”Vi stod och betraktade det, tills det långsamt gick upp för oss att molnet inte var stilla utan rullade nedför backen, medan det växte i storlek. Det var ingen tvekan – det var det ’svarta molnet’”.

Vulkanjägarna

Tempest ­Anderson hann ta över 5 000 bilder under sina resor.

© York Museum Trust

Nörd och globetrotter löste vulkanens gåta

Thomas Jaggar och Tempest Anderson gav avgörande bidragtill den tidiga forskningen kring vulkaners livsfarliga utbrott.

  • Thomas Jaggar

    En aktiv underjord påverkar vulkaner (1889)
    Till skillnad från dåtida experter ansåg Jaggar att jordens underjord så att säga ”knuffar” till vulkaner och därmed utlöser utbrott. Teorin har i dag stöd av forskarnas kunskap om jordens tektoniska plattor, som ligger djupt nere i underjorden och rör sig mot eller ifrån varandra. Plattornas rörelser utlöser vulkanutbrott.

    Gas avslöjar kommande vulkanutbrott (cirka 1920)
    Tack vare sina dagliga insamlingar av gaser från vulkankratrar kunde Jaggar förutsäga när ett utbrott var under uppsegling. Innehöll gasproverna till exempel mer svavel och koldioxid än normalt, var ett utbrott sannolikt nära förestående.

    Vulkaner kan bombas (1935)
    För att stoppa en lavaström på Hawaii fick Jaggar år 1935 flygvapnet att bomba vulkankratern. Strömmen avbröts kort efter bombningen.

  • Tempest Anderson

    Utbrott följer ett fast mönster (cirka 1900)
    Under årtionden av resor fick Tempest Anderson kontakt med ögonvittnen, som upplevt vulkanutbrott. Andersson använde deras beskrivningar för att göra den första modellen av ett förlopp med bland annat detaljer om höjd och frekvens av rökpelare före ett utbrott.

    Dödlig andedräkt (1902)
    Tempest Anderson var troligen den förste som identifierade en pyroklastisk lavin. Det dödliga molnet av gas och askpartiklar utlöses, när pelaren av gas och aska kollapsar och väller ut över vulkansidorna i rasande fart.

    Femtusen foton kartlade vulkaners liv (1883–1913)
    Under sina många resor jorden runt tog Anderson massor med foton, som dokumenterade vulkaners aktivitet och utbrott. Anderson var aktiv in i det sista. Han avled 1913, 67 år gammal, av blodförgiftning på väg hem från vulkanen Krakatau.

Synen vållade panik bland skeppets besättning. En del föll på knä och bad för sitt liv, andra drog upp ankaret och hissade seglen. Långsamt satte skeppet sig i rörelse, medan molnet kom närmare.

”När seglen hissats tittade vi bakåt, men nu hade det skett en ohygglig förändring. Molnet var mycket större, men fortfarande klotformat med en kokande, kolsvart yta med sprakande blixtar”.

När molnet nådde vattnet tappade det fart: ”Dess kraft verkade ha förbrukats, och det skulle inte träffa oss”.

Besättning och passagerare vilade ut efter den skakande upplevelsen – alla utom Anderson och Flett. De krävde att nästa dag seglas in till Saint Pierre. I ruinerna mötte de en man som var lika ivrig som de: Thomas Jaggar.

Ingen kunde fly från en asklavin

Genom att jämföra jordprover och anteckningar kom de tre männen snabbt fram till en förståelse av katastrofen. Trots att Anderson inte fångat molnet på film var de eniga om vad som skett i Saint Pierre: Ett brinnande, svart moln hade dragit in över staden och kokat alla levande.

Utifrån de vittnesmål som Anderson samlat in två månader tidigare på Martinique kunde de beräkna molnets hastighet. Resultatet var skrämmande. Molnet hade tillryggalagt de sex kilometerna från vulkanen Montagne Pelée och in över staden på cirka två minuter – motsvarande cirka 160 kilometer i timmen. År 1902 kände man inte till något som kunde förflytta sig så snabbt.

Anderson, som rest i de snörika Alperna, kom nu med sin viktigaste teori: Dödsmolnet fungerade som en snölavin och fick sin styrka av tyngdkraften. Fenomenet uppstod enligt Anderson när ett moln av överhettad gas, aska och pimpsten pumpas upp ur vulkanen och upp i luften på grund av hettan från vulkanen.

Den enorma massan kan dock inte hålla sig luftburen särskilt länge. Pelaren kollapsar, och likt en lavin vräker askmolnet ner över vulkanens sidor i rasande fart, drivet av tyngdkraft och expanderande gas. Senare forskning har visat att Anderson hade rätt i sin hypotes. Fenomenet kallas i dag för en pyroklastisk lavin.

pyroklastisk lavin, Pinatubo, 1991

En pyroklastisk lavin väller nedför sidan på vulkanen Pinatubo år 1991.

© Alberto Garcia & Imageselect

Även Jaggars teorier om vulkaners aktiva underjord stärktes av Andersons noteringar av ett utbrott. Beskrivningen av värme, ånga och la­va som steg ur underjorden stämde med Jaggars enkla, men illustrativa försök vid Harvard.

Männen reste hem med avgörande nya kunskaper om vulkaners liv. Anderson och Flett hyllades för sitt arbete, bland annat blev Anderson år 1904 hedersdoktor vid Leeds Universitet, och när han avled 1913 var han en ansedd expert på vulkaner.

År 1906 blev Jaggar chef för den geologiska avdelningen på Massachusetts Institute of Technology, men han fortsatte att jaga vulkaner. För egna pengar reste han 1909 till Hawaii för att bygga ett observatorium.

Ögruppen är täckt av aktiva vulkaner och var sålunda ett perfekt område för att studera vulkaner. Observatoriet stod klart år 1912. Fram till sin död 1953 arbetade Jaggar på att förverkliga sitt mål att kunna förutsäga utbrott. Han registrerade bland annat skakningar med seismografer och klättrade ner i kratern för att ta gas-, lava- och magmaprover, som skulle visa vad vulkaners ånga och formationer består av.

I dag är Jaggars teorier om vulkaners kopplingar till underliggande geologiska processer allmänt accepterade.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj