Klockan är strax efter nio den 29 augusti 1973, när undervattensfarkosten Pisces III ska lyftas ombord på sitt moderfartyg ungefär 240 kilometer utanför Irlands kust.
I åtta timmar har den sex meter långa undervattensfarkosten varit i färd med att lägga ut transatlantiska telefonkablar, och de båda männen ombord – Roger Mallinson och Roger Chapman – ser fram emot en välförtjänt vila.
Men när Pisces III håller på att lyftas upp ur vattnet hörs ett högt oväsen, när den del av farkosten som innehåller bland annat maskineriet översvämmas.
Havsvattnet får farkosten att tippa över, och strax därefter är den på väg ner mot havets botten. På cirka 480 meters djup kilas Pisces III fast utan att kunna röra sig.
De båda männen ombord befinner sig nu i en becksvart undervattensfarkost med syre för endast 64 timmar. Efter att ha försäkrat sig om att inga packningar sprungit läck beslutar Mallinson och Chapman sig för att ligga helt stilla och inte prata med varandra för att på så sätt spara på syret.
Uppe på ytan inleds en omfattande räddningsinsats, och under dagen anländer fartyg och undervattensfarkoster till området för att bistå i räddningsarbetet.
Räddningen försenas
Upprepade gånger försöker två undervattensfarkoster och en fjärrstyrd räddningsfarkost nå ner till Pisces III, men gång på gång tvingas de ge upp på grund av elektriska problem, läckor och tekniska fel – medan mängden syre i den sjukna undervattensfarkosten blir allt mindre.
Fjärde dagen lyckas man till slut ta sig ner och fästa två tampar vid Pisces III, och klockan 13.17 den 1 september bryter farkosten genom havsytan.
När luckan öppnas kämpar de andfådda männen om att komma ut efter 84 timmar och 30 minuter i den mörka stålkistan.
En senare undersökning visade att Pisces III hade syre för endast tolv minuter kvar, när luckan öppnades.