Uppsjö av lögner drev äventyrare till självmord

Utseglingen förstörd av tekniskt problem

31 oktober 1968: Enligt Sunday Times regler är detta sista dagen att segla ut. Konkurrenterna har gett sig av för länge sedan.

BBC har i flera dagar filmat Donald Crowhursts förberedelser inför kappseglingen och med sin överklassaccent filosoferar Crowhurst kring varför han har anmält sig.

”Jag känner ett visst släktskap med historiens stora sjö­farare”, förklarar han och gör en paus för eftertanke.

Nu är tiden inne, han ska visa vad han går för. På kajen ligger det fortfarande högar med gods som ska stuvas ombord.

Nere i ruffen lägger Crowhurst febrilt utrustning i vattentäta lådor huller om buller. Under ett säte med en röd kudde ligger ett virrvarr av kablar utan förbindelse till datorn som Crowhurst inte hunnit färdigställa.

Clare bär ner en väska med julklappar till sin man: en yoga­bok, en kinesisk sked och en ask med körsbärschoklad.

Hon blir vemodig när hon går ner i båten. Nio–tio månaders omänskligt påfrestande seglats väntar hennes man, och ombord råder kaos. Ändå ler hon tappert när BBC:s kameraman ber familjen posera för pressen.

Donald har fortfarande slips på sig och ser snarare ut som en familjefar på väg till söndagsgudstjänst än en sjöman.

Alla invånare i hamnstaden Teignmouth är på plats. Under dagen bogseras Teignmouth Electron äntligen ut ur hamnen och Crowhurst vinkar farväl.

Men han kan inte sätta segel och båten måste dras in i hamnen igen. När problemet äntligen är löst efter fyra timmar har pressen och publiken gått hem för länge sedan.

Nya problem utanför Portugal

5 november: Crowhurst upptäcker att trimaranen tar in vatten. Dessutom är den långsam.

Tempot är bedrövligt. Teignmouth Electron klarar endast 72,5 sjömil per dag på Atlanten. Trimaranen kan inte segla riktigt nära vinden och kan inte kryssa effektivt. Crowhurst gör fler nedslående upptäckter.

”Jag vaknade på gott humör men såg att det bildats skum vid luckan. Mina misstankar om läckage bekräftades då utrymmet under luckan var fullt av vatten”, noterar han i loggboken och förseglar luckan med glasfiber.

Crowhurst konstaterar sedan att alla luckor på trimaranens sidoskrov läcker. I de lugna farvattnen längs Europas kust kan han resa upp däcket och ösa båten.

Men när han ska ta sig söder om Afrika seglar han in i The Roa­ring Forties – ett stormigt bälte som sträcker sig hela vägen runt det södra halvklotet mellan 40:e och 50:e breddgraden.

Upp­emot 28 meter höga vågor kommer att slå över båten och han kommer helt säkert inte att kunna länsa den.

Bekymren växer. ”Upptäckte att flera skruvar lossnat från vindrodret. Det är totalt fyra nu. Den förbannade båten går i bitar”, noterar han.

Crowhurst har många elektriska komponenter med, men inga extra skruvar. Han löser problemet genom att flytta skruvar från mindre viktiga platser.

Och så är det radion: Den tar inte emot signaler som den ska och Crowhurst lägger timmar på att plocka isär och sätta ihop den igen.

Tankarna pendlar mellan att ge upp och stoltheten över att befinna sig på en resa vanliga människor aldrig skulle ge sig ut på.

Med en liten 16-mm-filmkamera som BBC försett honom med gör Crowhurst heroiska filmer av sig själv: filosofiskt blickande ut mot horisonten eller när han riggar seglen.

Han har också fått en bandspelare av BBC och han berättar att han ”känner sig som en som fått en enastående möjlighet att vidarebefordra ett budskap, en sorts observation, som ska rädda världen”.

Femtio procent chans att överleva

15 november: Tre seglare har gett upp. Om Crowhurst ger upp blir familjen hemlös.

Donald Crowhurst börjar mer och mer inse allvaret i situationen och han överväger att ge upp. Han ägnar hela dagen åt att skriva en lista med argument för och emot att fortsätta.

”Genom att fortsätta seglatsen bryter jag mitt löfte till Clare om att fortsätta endast om allt är som det borde gällande säkerheten. Det kan jag ärligt talat inte säga att det är”, konkluderar han rationellt.

”Sådan som båten är nu kan jag inte driva henne fram med mer än fyra knop nere i Roaring Forties. Därmed kommer jag att runda Godahoppsudden mycket senare än beräknat.”

Han räknar med att chansen att överleva ligger på 50 procent. ”Vilket djävulskt svårt beslut att fatta, vilket djävulskt svårt beslut!” skriver han i loggboken.

Om han bara når Kapstaden har han kommit lika långt som den bäste av de fyra andra seglarna som hittills har gett upp, och förödmjukelsen skulle vara mycket mindre.

Men de ekonomiska konsekvenserna plågar honom. Crowhurst har lovat att köpa tillbaka båten från sin sponsor, husvagnsförsäljaren Stanley Best, om han hoppar av tävlingen.

Ifall han gör det går hans elfirma i konkurs och familjen mister sitt hem. Hela natten väger han för och emot. På morgonen bestämmer sig Crowhurst för att skjuta på beslutet.

Fusket inleds

21 november: Konkurrenterna kämpar mot storm och sjö i Roaring Forties. Crowhurst är fortfarande ute på Atlanten, norr om ekvatorn.

I hela åtta minuter har Crowhurst kontakt med sin sponsor Stanley Best över den svajiga radiotelefonen.

Han nämner inte ett ord om att dra sig ur tävlingen. En ny plan tar form i Crowhursts huvud: Med hjälp av en falsk loggbok kan han låtsas segla jorden runt, utan att faktiskt göra det.

Planen är ytterst riskabel och måste utföras med största noggrannhet. Han kan heller inte vinna eftersom logg­boken då skulle granskas alltför nära av tävlingsledningen. Målet är bara att undvika den ekonomiska kollapsen och att slippa tappa ansiktet.

Crowhurst ger sig i kast med en enorm uppgift: Han slår ihärdigt i almanackan för att få information om solupp­gång och solnedgång och planerar en påhittad världs­omsegling.

Han måste föra två loggböcker parallellt för att hålla reda på båda seglatserna – den riktiga, så att han vet var han faktiskt befinner sig, och den falska till tävlingsledningen.

Crowhurst sätter världsrekord

10 december: Planen går i lås – Crowhurst ljuger så mycket om sin position att han inte kan ge upp.

Rodney Hallworth är journalist av den gamla skolan; röker cigarrer och slår våldsamt på skrivmaskinen.

Han har ett förflutet på skandaltidningen Daily Mail men nu driver han en tidningsbyrå i kuststaden Teignmouth och levererar nyheter till lokaltidningarna i området.

Om han ramlar över en bra historia har han fortfarande kontakter på de rikstäckande tidningarna i London.

Under sommaren hade Rodney Hallworth träffat Crowhurst och erbjudit sig att bli hans PR-man. Hittills har Rodney varit mycket besviken över det låga tempot.

Men denna dag får han oväntade nyheter: Crowhurst meddelar att han passerat ekvatorn och seglar med hög fart.

243 sjömil på ett dygn, det är världsrekord!

Rodney Hallworth biter hårt om cigarren och börjar skriva på nyheten om kappseglingens underdog som haft en svag start men nu gjort en sensationell comeback.

Ingen ifrågasätter amatörens enormt höga fart.

I verkligheten befinner sig Crowhurst fortfarande 200 sjömil norr om ekvatorn. Avståndet mellan hans verkliga och påhittade position är så stor att den inte kan bortförklaras med överoptimism.

Om han ger upp nu kommer det stå klart att han ljugit. Crowhurst har inget annat val än att köra sin läckande båt ännu längre ut i Atlanten.

Clare önskar god jul

21 december: Till slut har Crowhurst korsat ekvatorn. Han närmar sig Brasiliens kust.

Crowhurst upptäcker en reva i skrovet på styrbord sida. Att fortsätta nu skulle vara galenskap. Han skickar ett meddelande till Rodney Hallworth och anger sin position, i närheten av den brasilianska ön Ilha da Trinidad.

Men Hallworth tror att det måste gått fel i överföringen och skriver istället ”Tristan da Cunha” – en ö utanför Kapstaden i Sydafrika.

Rodney Hallworth rapporterar begeistrat till tidningarna att Crowhurst återigen gjort enorma framsteg och snart kommer att runda Godahoppsudden.

Crowhurst lyssnar till engelsk radio på sin kortvågsradio och vet att lögnen nu nått hela Storbritannien.

När han kommer i kontakt med Clare på julafton är han illa till mods och vill inte avslöja sin verkliga position.

Han säger att han varit så stressad att han inte hunnit använda sextanten. Hon pressar honom dock och till slut berättar han att han antagligen är någonstans utanför Kapstaden, vilket stämmer med Rodney Hallworths uppgifter.

Clare är nöjd och glad då hon lägger på. Hennes man har ljugit sig nästan 3 000 sjömil fram, egentligen kan han skymta Brasiliens kust bara 20 sjömil bort.

En ny journalistisk sensation

19 januari 1969: Bara fyra seglare är kvar i racet. Ledaren Knox-Johnston kommer till Kap Horn.

Crowhurst orkar inte ljuga mer över radion och lösningen blir att tiga. Men först skickar han en beskrivning av båtens skador till sponsorn Stanley Best. Han överdriver rejält i hopp om att den försiktige affärsmannen ska ge upp sin juridiska rätt till trimaranen.

Crowhurst meddelar journalisten Rodney Hall­worth att det från och med nu kommer att råda radiotystnad och anger sin position med osedvanlig precision: hundra sjömil sydöst om den öde ön Gough Island långt ute i Sydatlanten.

Men i England får Hallworth ett felaktigt telegram: Gough har blivit till ”tough” – tuff.

Rodney Hallworth vill helst ha en saftig historia och blir frustrerad av meddelandet. Hans man i seglatsen är både tvetydig och sparsam med information – och nu har Hallworth fått ännu ett kryptiskt meddelande.

Han får sätta ihop Crowhursts tidigare meddelande till sponsorn Stanley Best om båtens skador med sina egna ord för att skapa ett dramatiskt scenario:

”Tuff” måste betyda att Crowhurst haft det tufft, vilket säkert innebär att han rundat Godahoppsudden. Hallworths dramatiska historia kan till och med förklara radiotystnaden från Crowhursts sida.

”Enorma vågor har sköljt över fören och skadat sittbrunnen”, skriver Rodney. Situationen är faktiskt så dramatisk att ”mr Crowhurst har tvingats ta ner seglen i tre dagar medan han utför nödreparationer”.

Rodney Hallworth brer på ordentligt i sitt pressmeddelande och snart är alla bekymrade för Crowhursts situation. Men ingen tror att det kan röra sig om bedrägeri.

Crowhurst går i land i Argentina

6 mars: Ingen har hört ett ljud från Crowhurst på nästan 50 dagar. Han gömmer sig vid Sydamerika.

Crowhurst spenderar sin tid med att lyssna på radio och väderrapporter från hela världen för att kunna beräkna vilka distanser han tillryggalägger på sin påhittade seglats.

Samtidigt närmar sig kappseglingens storfavorit, den unge marinofficeren Robin Knox-Johnston, Europa efter att ha rundat hela klotet.

Samma dag som Knox-Johnston återigen korsar ekvatorn råkar Crowhurst ut för en fatal olycka: Han går på grund vid Saladoflodens utlopp.

Teignmouth Electron har kommit så långt in mot Argentinas kust att hon fastnat i en sandbank. Crowhurst beslutar sig för att vada i land och ta risken att bli igenkänd som en av deltagarna i Golden Globe-racet.

Men han behöver skruvar och trä för att hålla båten flytande, och kanske blir landstigningen mer diskret här än i en stor hamn.

Vad Crowhurst inte vet är att han gått på grund precis utanför den lokala kustbevakningens lokal.

När han kommer in till byn stöter han direkt på kustbevakaren Santiago Franchessi och hans två assistenter.

De får sällan gäster och de tar emot honom med öppna armar, även om de inte förstår ett ord engelska. Argentinarna tycker att Crowhurst verkar lite manisk och han skrattar mycket.

Efter att ha noterat information om Crowhurst, inklusive passnummer, kör Santiago Franchessi honom i sin jeep tre mil upp längs kusten till den närmaste telefonen för att avlägga rapport.

Som tur är för Crowhurst nöjer man sig på det lokala kustbevakningskontoret med att det inte är något skumt med den excentriske seglaren.

I brittens pass står Crowhursts hela namn, Donald ­Charles Alfred Crowhurst. Kustbevakaren Franchessi ­kortar ner det långa namnet till Charles Alfred.

Franchessi antar att ”Donald” måste vara ett adligt tillnamn, ungefär liksom ”Don” på spanska. Och ”Crowhurst” förutsätter han vara moderns flicknamn som inte heller har någon betydelse.

Han bjuder på middag och ger Crowhurst nödvändig utrustning så att Charles Alfred kan dra till havs igen

”Jag vill rädda min själ!”

18 mars: Efter Knox-Johnston och Moitessier rundar också seglaren Tetley Sydamerikas sydspets Kap Horn. En oväntad nyhet skakar racet.

Medan Crowhurst reparerat sin båt och driver omkring för att slå ihjäl tiden vid Argentinas kust rundar den tredje seglaren i Golden Globe, Nigel Tetley, Sydamerikas sydspets Kap Horn.

Långt norrut är Knox-Johnston bara en månad från att nå hamnen i Plymouth – han har redan utropats till vinnare av Golden Globe-trofén.

Knox-Johnstons främste rival, fransmannen Bernard Moitessier, närmar sig ekvatorn då han meddelar att han lämnar tävlingen för att segla jorden runt igen.

”Tro inte att jag ska försöka sätta rekord. ’Rekord’ är ett skrattretande ord till havs. Jag fortsätter utan stopp eftersom jag är lycklig på havet och kanske för att rädda min själ”, meddelar Moitessier.

Den sympatiske seglaren Nigel Tetley tippas nu vinna de 5 000 punden. Ingen känner till den något instabile Crowhursts position efter månader av tystnad.

Om han fortfarande lever förmodas han befinna sig någonstans på Stilla havet. Rent teoretiskt kan han slå Knox-Johnstons tid.

Crowhurst arbetar intet ont anande vidare på sin falska loggbok och räknar på den uppdiktade genomsnittsfarten:

Det skulle vara rimligast om han rundade Kap Horn den 15 april. Ännu en månad ska han alltså driva omkring innan han kan bryta tystnaden och återvända till racet.

Livstecken från Teignmouth Electron

9 april: Crowhurst beslutar att segla till Falklands­öarna för att ta stormbilder. För första gången på 84 dagar sätter han på radion.

Filmbevis från den stormande oceanen vid 40:e bredd­graden kan göra Crowhursts lögn mer övertygande.

Och om han också kan skicka ett telegram hem via radiostationen på Nya Zeeland kommer hans falska resa se helt tro­värdig ut. Men Crowhurst lyckas inte med något av detta.

Teignmouth Electron kommer ner till Falklandsöarna som är tillräckligt nära Sydamerikas sydspets för att folk ska tro att Crowhurst rundat Kap Horn.

Men för ovanlighetens skull är det stiltje och han får filma en stilla solnedgång.

Crowhurst skickar morsesignaler till Wellington Radio på Nya Zeeland men kommer inte fram. Istället fångas hans signaler upp av den argentinska kortvågsradion. Vilka är Crowhursts längd- och breddgrader? frågar den vakthavande på kortvågsradion.

Nu är det stor risk att folk hemma i Storbritannien blir misstänksamma över kontakten om han befinner sig där han påstår, på väg mot Kap Horn från Stilla havet.

Britten svarar undvikande. Han vill inte lämna mer information än nödvändigt. Kortvågsradion får därför ett ytterst kryptiskt svar som främst är riktat till Rodney Hallworth i England:

”På väg mot Digger Ramirez – logg kaputt – Något nytt från oceankampen?”

Rodney Hallworth får meddelandet under sin morgonrakning den 10 april. Han har inte hört något från Crowhurst på nästan tre månader och ingen visste om elektroingenjören fortfarande var vid liv.

Med lödder om kinderna ringer Rodney Hallworth direkt till Clare med de goda nyheterna och börjar tyda telegrammet.

”Digger Ramirez” måste vara den lilla ögruppen Diego Ramírezöarna som ligger söder om Kap Horn.

Rodney Hallworth beräknar en genomsnittsfart och kommer fram till att hans man rundar ”Hornet” just nu – medan Rodney Hallworth läser hans ord!

Den förste seglaren ankommer till England

22 april: Journalisterna beräknar att Crowhurst är snabbast. Segern och katastrofen väntar.

Robin Knox-Johnston tas emot som en hjälte när hans segelbåt Suhaili stävar in i Falmouth på Cornwalls kust. Knox-Johnstons sponsor tidningen Sunday Mirror och alla andra stora medier är på plats.

De kan rapportera om viss dramatik då Rodney Hallworth informerat journalisterna om att Crowhurst rundat Kap Horn en vecka tidigare än väntat.

Det sensationella tempot innebär att Crowhurst kan vara tillbaka i sin starthamn Teignmouth mellan den 24 och 8 juli.

Då har han genomfört resan på cirka 250 dagar och kan lätt slå både Knox-Johnstons 313 dagar och Tetleys förväntade 260 dagar. Och vinna de 5000 punden.

Äntligen behöver Crowhurst inte längre gömma sig i Sydatlanten. Hans påhittade position stämmer nu överens med den faktiska och han kan tillåta sig att ses och ta radio­kontakt.

Ivrigt meddelar han den argentinska kortvågsradion och brittiska Portishead Radio.

Portishead är världens viktigaste kustradiostation som förmedlar samtal till och från fartyg. Crowhurst skickar ett lyckönskningstelegram till Knox-Johnston och Rodney Hall­worth får en målande beskrivning av lukten av bränt trä i vinden från Falklandsöarna.

Från Portishead Radio får Crowhurst besked om Moitessiers oväntade avsked, att Nigel Tetley befinner sig endast fem dagar framför honom – och att han själv tippas vinna kappseglingen på tid.

Nyheten fyller Crowhurst med skräck: Om han vinner kommer hans loggbok studeras noggrant och hans mörka hemlighet upptäckas.

Han måste alltså förlora mot Tetley för att undvika uppmärksamheten. Men att segla långsamt skulle väcka misstankar. Han ska förlora trovärdigt ...

Den svåra hemresan börjar

4 maj: Båten står nästintill still medan Crowhurst fördjupar sig i Einsteins relativitetsteori.

Crowhurst ska inleda resan hem över Atlanten men börjar visa tecken på allvarlig sinnesförvirring.

Under färden har han läst Albert Einsteins bok Relativitetsteori från 1920 i vilken fysikern förklarar sin relativitetsteori för icke-fysiker.

Crowhurst har löpande skrivit ner kritiska kommentarer om boken i en anteckningsbok – och nu blir han som besatt.

Anteckningarna handlar om människans plats på jorden och han funderar över en ”kosmisk integral”.

I fyra dagar står hans båt nästintill still. Han får flera telegram hemifrån: Clare är stolt över honom och Rodney Hallworth har redan bokat in flera tidningsintervjuer.

”Stor välkomstfest väntar, Teignmouth på den andra sidan”, meddelar Rodney Hallworth. Den gamle tidningsmannen är i sitt esse.

Crowhurst svarar undvikande:

”Går bra här, ingen chans att slå Tetley – räknar med likartat resultat.” Från och med nu sjunker hans fart drastiskt. På Sunday Times löpsedel förutspås Crowhurst återvända om en vecka. Men seglaren fokuserar mest på sin kosmiska integral.

Ännu en kappseglare tvingas ge upp

20 maj: Nigel Tetley sjunker vid Azorerna, och Crowhursts hopp om en sistaplats krossas.

Nigel Tetleys trimaran Victress är illa däran. På färden över Stilla havet träffas hon av två jättevågor som river loss glasfiber och förstör kajutan.

Victress läcker och varje dag strömmar enorma mängder vatten in. Men när Tetley får höra att Crowhurst är honom hack i häl beslutar han att pressa sin båt till det yttersta.

Han hyser respekt för Knox-Johnston och Moitessier, som han uppfattar som likar. Men Tetley vägrar förlora mot Crowhurst som seglar i samma typ av båt.

Han börjar lappa ihop sin båt. För att komma åt de allvarliga skadorna i skrovet tar han bort delar av däcket. Skadorna är svåra och Tetley tvingas ge upp hoppet om att kunna reparera Victress.

Istället borrar han hål i skrovet så att det inströmmande vattnet inte kan stiga högre än till vatten­linjen.

Efter två dagars paniskt arbete i enorm hetta kan han sätta segel och i hög fart tar han sig in mellan Azorerna. Tetley är endast 1100 sjömil från Plymouth som han lämnade åtta månader tidigare.

Om ett par veckor kommer han segla i mål och för en gångs skull sover han lugnt i sin koj.

Men vid midnatt väcks han av att vattnet forsar in i Victress. Sidoskrovet på babord sida har slitits av och Tetleys seglats är över. Nästa dag hämtas han från sin räddningsflotte av ett italienskt tankfartyg.

Crowhurst nära att mista förståndet

26 maj: Crowhurst låter båten driva vind för våg medan han kämpar med sin radio.

Crowhurst sliter naken 16 timmar om dagen i den tropiska hettan med radion som bara kan ta emot signaler. Han har hört om Tetleys missöde via apparaten.

Crowhursts mentala hälsa försämras. Om inget oväntat sker nu kommer han att vinna de 5000 punden och han ska äta festmiddag med Francis Chichester och de andra domarna ombord på det gamla klipperfartyget Cutty Sark.

Under middagen kommer de att utbyta historier om sina prövningar, Crowhursts elektronikfirma kommer få mycket uppmärksamhet och han kommer vara tvungen att skriva en bok om sina upplevelser.

Hela världen kommer att beundra hans bedrift. Och varje dag måste han frukta att bli avslöjad som bedragare.

Crowhurst sitter i den smutsiga ruffen och pillar med radio­delarna. Han är manisk, isolerad och har tappat all uppfattning om tid. Båten driver fritt.

”Det har varit en bra match ...”

24 juni: Crowhurst blir än mer förvirrad och skriver ett viktigt meddelande till mänskligheten.

Crowhurst menar att han hittat en förbindelse med universum i Sargassohavet. Han arbetar med ett 25000 ord långt meddelande till världen med titeln Filosofi.

Med hjälp av en matematisk formel kan han påvisa att den fysiska världens existens är överflödig.

Som den ende i världen har Crowhurst förstått att han med tankens kraft kan förvandla sig till ett kosmiskt väsen.

Han skriver dag och natt, och när hans klocka går sönder har han inte bara svårt att beräkna tiden, utan också datum.

Crowhurst tror att det är den 1 juli kl 10.00 och skriver vidare. I marginalen noterar han löpande klockslagen, som om han räknar ner mot döden.

• Kl 11.15.00: Nu avslöjas den sanna naturen och överlagdheten och kraften i det spelets lagöverträdare jag är. Jag är vad jag är och jag ser karaktären av mitt brott.
• Kl 11.17.00: Jag har inget behov av att förlänga spelet. Det har varit ett bra match som måste avslutas genom att jag kommer spela detta spel när jag beslutar det kommer jag överge spelet 11.20.40 Det finns ingen anledning till ilska.

Så lyder Donald Crowhursts sista ord i loggboken. Teignmouth Electron hittas drivande i det lugna vädret av den brittiska postbåten Picardy den 10 juli. Crowhurst finns inte ombord.