Tysk meteorolog reste ikapp med döden

Hästar slukas av glaciären

Ute på fartyget försöker expeditionsdeltagarna att fördriva tiden. Meteorologen Johannes Georgi reparerar utrustningen som skadats under resan.

Geodetikern Karl Weiken håller på med mätningar medan islänningen Vigfús Sigurðsson tar hand om islandshästarna som ska dra upp utrustningen till toppen av glaciären där inlandsisen börjar.

Den första väderstationen, Väststationen, ska ligga på bergstoppen. Därifrån ska Wegeners män och ett tjugotal grönländare från Ukkusissat genomföra tre slädresor för att frakta vetenskaplig utrustning, mat, råolja och en prefabricerad stuga 40 mil inåt land, mitt på inlandsisen.

Stugan ska utgöra den centrala väderstationen Eismitte där två män ska övervintra och samla in väderdata. Den tredje stationen, Öststationen, byggs en av separat grupp som seglar direkt till Scoresby sund på Grönlands östkust.

Tidplanen är snäv och den arktiska sommaren är kort, och därför blir Wegener irriterad när de tvingas avvakta vid Kamarajukfjordens mynning.

På den 38:e dagen vaknar alla plötsligt klockan ett om natten. ”Isen driver ut!” ropar en grönländare som bevakat isens rörelser.

Till slut kan Gustav Holm segla in i Kamarajukfjorden. De unga grönländarna från byn Ukkusissat kommer med sina hundar och den 27 juni står all utrustning äntligen på fastlandet. Wegeners humör blir nu betydligt bättre.

Tältlägret har rests, Vigfús Sigurðsson har byggt en inhägnad åt islandshästarna och arbetet med att frakta utrustning uppför den branta glaciären kan börja.

Snölagret döljer ett antal livsfarliga sprickor som sträcker sig ända ner till fjället och männen tvingas spendera flera dagar på att bygga broar över dem.

Ändå faller tre av hästarna ner i avgrunden under arbetet.

”Vi är alla transportarbetare och slavar från soluppgång till solnedgång”, klagar ingenjörsstudenten George Lissy i sin dagbok. ”Vetenskapligt arbete finns det inte tid till.”

Även om alla gör sitt yttersta är expeditionen mycket försenad när Wegeners närmaste man Johannes Georgi börjar lasta utrustningen på hundslädarna inför den första turen över isen.

Georgi ska övervintra på isen men rivaliteten mellan honom och expeditionsledaren syns i Wegeners dagbok.

”Avfärden till Eismitte drar ut på tiden på grund av Georgis ändlösa packande och ompackande”, noterar han irriterat den 15 juli.

Sanningen är dock den att Georgi har långa diskussioner med grönländarna om lasten. De tre konvojerna med slädhundar ska dra totalt 3200 kilo utrustning till Eismitte.

Annars kan inte två forskare överleva vintern i den djupfrysta öknen. Men grönländarna menar att den första lasten på 1100 kilo fördelad på knappt 20 slädar är alltför tung för hundarna.

Och när Georgi äntligen kommer iväg har han bara 780 kilo med sig. Med en sådan liten last kommer det inte att räcka med de tre slädkonvojer som de har planerat för.

Geodetikern Karl Weiken och den sympatiske unge meteorologen Fritz Loewe från Berlin följer med Georgi.

Redan under första dagen stannar grönländarna och vägrar att köra vidare om de inte lättar lasten ytterligare.

De menar att slädarna är för tunga för hundarna och att de dessutom inte får tillräckligt med mat. Georgi är rasande men känner sig tvungen att lämna 160 kilo last i snön och utöka matransonerna. Båda besluten får till följd att förnödenheterna till forskarna på Eismitte blir ännu knappare.

Wegener kokar sina kläder

Männen markerar vägen över isen med stavar som de satt flaggor på. Var 500:e meter sticker de ner en.

Men vid vimpeln som markerar halva vägen, det vill säga 20 mil in över isen, vägrar grönländarna återigen att åka vidare.

De har aldrig tidigare varit så långt från kusten och är inte säkra på att de hittar tillbaka.

Grönländarna är också oroade över att hundarna kan svimma i den tunna luften. Inlandsisen ligger 3000 meter över havet och bristen på syre kan leda till huvudvärk och andnöd.

Georgi kan inte tala grönländska men med gester och tecken lyckas han övertala tre av dem att fortsätta genom att utlova högre arvode.

Medan Loewe och de missnöjda grönländarna vänder om fortsätter Georgi, Weiken och tre grönländare mot målet, Eismitte.

Väl framme slår tyskarna upp tält och placerar den meteorologiska barometern på ett isblock. Nu kan det vetenskapliga arbetet börja. Ute vid kusten har tyskarna under tiden anlagt en väg upp till glaciären.

Vägen ska underlätta för hästarna att frakta utrustning den första biten. Expeditionsledaren Wegener är mycket förtjust i grönländarna.

”Det är fantastiskt att se hur inuiterna kämpar. Europeiska arbetare skulle inte gjort hälften så mycket”, skriver han den 22 juli.

Men en oväntad upptäckt efter samarbetet skakar honom när han hittar en lus i sin tröja.

Wegener skyller lusen på grönländarna och ser rött. ”Jag känner mig så pessimistisk. Framgången verkar rinna mig genom fingrarna. Snart väntar vinternatten. Om den kommer tidigt är vi förlorade”, skriver han i dagboken.

Utom sig av vämjelse kokar han dagen därpå alla sina kläder.

Wegener har all anledning att vara pessimistisk eftersom expeditionen fortfarande är försenad:

Transporten av utrustning till glaciärtoppen har tagit betydligt längre tid än väntat och det brådskar också att färdigställa motorslädarna. De ska användas för att köra livsviktiga förnödenheter till Eismitte.

Allt måste vara på plats innan vinterstormarna sätter in och förhindrar all vidare transport.

Motgångarna fortsätter. Den 9 augusti är hästfodret nästan slut. Wegeners ursprungliga plan var att slakta hästarna när de slutfört sina uppgifter och därefter använda köttet som föda för män och hundar.

Men fortfarande ska en stor del av de 2500 lådorna fraktas till Väststationen och därför måste Wegener försöka hitta foder till hästarna.

Kortvarig glädje

Det är svårt att få tag på hö norr om polcirkeln.

Wegener seglar till Uummannaq, där han som genom ett mirakel lyckas köpa 200 kilo hö. Han kommer dessutom tillbaka med ytterligare sju grönländare och 40 hundar.

Expeditionen har nu totalt 143 hundar.

Det börjar se en aning ljusare ut och det blir än bättre när Wegener den 29 augusti äntligen hör ljudet av en motor som startar.

”Musik i mina öron!” jublar han i dagboken.

Under de följande dagarna experimenterar tyskarna med de två motorslädarna som döpts till Isbjörn och Snösparv.

Det visar sig dock snabbt att de har begränsningar: I direkt motvind kan de nästan inte köra framåt alls. Detta är ett stort problem eftersom vindarna över Grönland blåser från inlandsisen ut mot kusten.

Männen upptäcker också att medarna på slädarna fryser fast i snön så fort de står stilla.

Innan den kan köra vidare måste medarna rensas. Wegener blir återigen på sämre humör. En tröst är dock att slädarna kan köra en sträcka på 85 kilometer inne på inlandsisen där underlaget är kompaktare.

Under de följande dagarna med goda väderförhållanden lyckas männen bygga upp en större depå vid halvvägsvimpeln, 20 mil från kusten.

De lagrar upp olja till Eismittes värmeugnar samt mätinstrument och mat. Dessutom lyckas de frakta stugans element till depån.

I början av september kör den tredje och sista planerade slädkonvojen iväg. Det snöar ymnigt och Wegener vet att de första snöstormarna kan komma redan om en månad.

Läget är kritiskt; mindre än två tredjedelar av de nödvändiga 3 200 kg har kommit fram. Enligt Wegeners beräkningar räcker det inte för att överleva vintern. Dessutom ligger byggdelarna till stugan fortfarande vid halvvägsvimpeln.

En arktisk vinter i tält väntar

Wegener är tvungen att ordna en fjärde slädkonvoj om väderstationen på inlandsisen ska kunna bemannas under vintern.

Just mätningar mitt på inlandsisen var hans viktigaste argument för att få den tyska regeringen att betala för expeditionen.

Om denna del av projektet inte genomförs kommer expeditionen att bli ett fiasko.

Innan den tredje slädkonvojen har återvänt förbereder sig Wegener på att ge sig av tillsammans med Fritz Loewe.

Återigen motsätter sig grönländarna planen. De menar att det är rena självmordet att resa in över isen så sent på året.

Temperaturen är redan nere på minus 20 grader, dagsljuset försvinner och vädret är oförutsägbart.

Ute på Eismitte har Georgi kommit till samma insikt: Utan en fjärde slädkonvoj med förnödenheter och olja är en övervintring inte realistisk.

Tillsammans med glaciologen Ernst Sorge, som kommit med den tredje slädkonvojen och ska övervintra på Eismitte, skriver han den 14 september ett brev till Wegener och skickar det med hundslädarna.

Brevet innehåller en frist för när varorna ska vara framme:

”Vi är eniga om att övervintra här tillsammans – även om stugan inte kan fraktas hit på grund av att motorslädarna inte fungerar – men bara på följande villkor: Senast den 20 oktober ska vi ha mottagit 17 stora dunkar olja, borredskap och sprängmedel.”

Georgi och Sorges brev fortsätter med en längre lista över förnödenheter de behöver, men någon radio finns inte med – den tekniska apparat som kunde ha varit deras livlina till kollegerna på Väststationen har männen valt bort. Ingen av dem kan morsekod.

”Om dessa förnödenheter inte är här den 20 oktober”, summerar Georgi och Sorge, ”kommer vi att påbörja hemfärden med handdragna slädar.”

Motorslädarna tar sig fram

Ingen av männen anar att motorslädarna är på väg till dem.

Den 17 september har tyskarna Kraus, Kelb och Schif samt en grönländare kommit till halvvägsvimpeln där depån med bränsle och förnödenheter ligger.

De möter den tredje slädkonvojen som är på väg tillbaka från Eismitte. I det gemensamma lägret väcks framtidstron:

Planen är att köra sträckan i etapper fram och tillbaka mellan depån och Eismitte tills allt bränsle, all mat och stugan har levererats.

Men samma natt bryter årets första storm ut. Tung, våt snö lägger sig över tälten och på morgonen måste männen gräva sig ut.

Hundslädarna fortsätter tillbaka mot Väststationen men motorslädarna startar inte. I tre dagar väntar de på lugnare väder medan tält och män blir genomblöta av kondensvatten under snömassorna.

Till slut avtar stormen i styrka och i den tunna luften börjar de fyra männen värma upp slädarnas motorer.

Ännu en dag spenderas på att rensa de frusna medarna från snö. Först under den sjunde dagen är stormen över och de medtagna männen kan fortsätta.

Men släden kör långsamt i den våta snön och den hårda vinden, trots att en man går framför och drar. De har nu mycket lite proviant kvar och det skulle vara farligt att fortsätta.

Endast en dags resa från Eismitte beslutar sig de fyra slitna männen för att ge upp.

Stämningen är låg när de lägger all last i snön och vänder om.

Färden mot Väststationen slutar plötsligt 39 km från målet där Snösparv får motorstopp. Istället trycker alla fyra ihop sig i Isbjörn – tillsammans med en skadad hund som den tredje slädkonvojen tvingats lämna.

Mörkret faller men männen fortsätter. De vet att det bara är cirka två timmar till Väststationen.

Men så slutar även Isbjörns motor att fungera. De får gå ut i mörkret för att slå läger.

Tobaken är slut och den enda mat som finns är frusen pemmikan – en blandning av torkat kött, fett, bär och havregryn – som egentligen var avsedd för hundarna.

Grönländarna gör uppror

På Väststationen har Wegener ännu inte fått Georgis och Sorges brev men allt är redo för att skickas iväg. Han väntar bara på att männen från den tredje konvojen ska komma tillbaka.

Han och Loewe har till och med virat hundarnas tassar i sälskinn – ett krävande arbete, men nödvändigt för att den vassa isen inte ska riva upp dem.

På morgonen den 21 september kommer slädarna från den tredje konvojen till slut tillbaka med tyskarna Jülg och Wölcken samt sju grönländare.

Wölcken ger Wegener det ultimatum som Georgi och Sorge skrivit och ännu en dag går åt till att packa enligt deras önskemål.

Dagen efter kan Wegener och Loewe ge sig av tillsammans med 13 grönländare.

När mörkret faller den första dagen har de bara tagit sig 17 kilometer från Väststationen och stannar vid den havererade Isbjörn.

Först på morgonen upptäcker männen i de två lägren varandra och äter frukost tillsammans. Wegener får höra att varken lasten från motorslädarna eller från depån vid halvvägsvimpeln har kommit till Eismitte.

Han vet att Georgi och Sorge bara kan överleva vintern om han kommer fram. Samtidigt måste Wegener utgå ifrån att den 40 mil långa vandringen över inlandsisen troligtvis skulle kosta Georgi och Sorge liven.

Han hoppas på att de väljer att stanna kvar där de är tills han kommer fram med hundslädarna.

I Eismitte, 38 mil bort, har Georgi och Sorge kommit till samma slutsats.

För att skydda sig mot kylan och snöyran börjar de gräva en håla i den hårda snön. Arbetet visar sig vara oväntat lätt.

De skär ut isblock djupt ner i inlandsisen och långsamt växer ett stort rum fram. De två männen flyttar in sitt oljeelement i hålan.

Med det kan de få upp värmen till fem minusgrader, vilket är mycket varmare än i tältet och samtidigt drar elementet mindre olja i hålan.

Genom ett litet hål i taket kan de styra ventilationen, annars blir kolmonoxidhalten farligt hög. De lägger golv av brädor från transportlådorna och de bygger höga sängar för att hålla värmen i sovsäckarna av renskinn.

Georgi och Sorge tror nu att de kan klara vintern på Eismitte utan den sista slädkonvojen. Men det kan de inte meddela Wegener.

Samtidigt kämpar sig Wegener fram. Han och Loewe försöker hålla grönländarnas sviktande mod uppe, de tror nämligen att vintern snart kommer.

Det snöar ymnigt och utan uppehåll; temperaturen ligger på 32 minusgrader. Grönländarna konfererar i ett tält, ett dåligt tecken gissar Wegener.

Nästa morgon kommer grönländarna in i tyskarnas tält. De sätter sig lugnt ner och tänder sina pipor. Efter en stunds tystnad förklarar deras ledare att de alla vill vända om. De har inte tillräckligt med varma kläder.

Trots språkbarriärerna försöker tyskarna få grönländarna att ändra sig. Men inte ens den karismatiske Wegener, som annars har grönländarnas förtroende, kan påverka dem.

De första förfrysningsskadorna

”Vädret förgör oss”, noterar Loewe i sin dagbok, ”grönländarna har inga renskinnssovsäckar och nattkylan är för hård.”

Efter flera timmars diskussion går fyra av inuiterna med på att fortsätta med tyskarna medan resten vänder om. Wegener och Loewe kör mot Eismitte med 69 hundar och knappt 1 800 kg last.

Vädret är fint med bara 20 minusgrader och lätt dimma. Men hundarna har det svårt med den tunga lasten och motvinden. De kämpar sig fram över isen och tillryggalägger 15 kilometer dagen. Vid 120-kilometersvimpeln vägrar de sista fyra grönländarna att köra vidare.

Efter långa förhandlingar avtalas att alla fortsätter i tre mil till, därefter kör bara Wegener, Loewe och den unge grönländaren Rasmus Villumsen vidare. Han har tidigare kört till väderstationen och har förtroende för tyskarna.

Den 7 oktober har de tre männen rest i 16 dagar och tillryggalagt endast 17 mil – mycket mindre än halva sträckan.

Wegener vet att det brådskar eftersom de båda männen på Eismitte ska inleda sin återresa om 13 dagar.

Samtidigt är han bekymrad över tillgången på mar eftersom han räknat med att kunna resa dubbelt så snabbt. Med denna fart måste maten räcka längre. Han och Loewe diskuterar om de ska vända om.

De väljer att skjuta upp beslutet till 230-kilometersvimpeln. Av konvojens ursprungliga 15 slädar har de nu endast två kvar.

Unge Villumsen går framför slädarna och spårar. Han är otroligt duktig på att hitta vimplarna i halvmörkret. I oktober månad är det nästan lika mörkt under natten som på dagen och även när solen tittar fram är temperaturen nere på 40 minusgrader.

Den 13 oktober kommer de till halvvägsvimpeln. Vid depån av olja, bensin och vinterstugan håller de en dags paus och packar om.

De svältande hundarna plågas i kylan och de försöker ofta ta sig in i tältet och ta mat. Det som finns kvar av hundfoder är så lite att männen måste avliva flera hundar och utfordra de andra med dem.

Den 16 oktober står de tre männen vid 230-kilometersvimpeln. Loewe skriver i sin dagbok: ”Tillbakadragande verkar vara uteslutet.”

Samtidigt registrerar han begynnande förfrysningar i tår och fingrar.

Deras bagage har reducerats till en enda dunk olja, ett tält, en spann, en lanterna och lite mat. Och ännu har de 17 mil kvar. De skulle komma mer eller mindre tomhänta till Eismitte – om de överhuvudtaget kommer fram.

Den 20 oktober räknar de ut att om Georgi och Sorge lämnar Eismitte denna dag, och vädret är detsamma, kommer de att mötas vid 335-kilometersvimpeln.

Fyra dagar senare kommer de fram till vimpeln och väntar länge medan de håller utkik österut efter människor.

Temperaturen ligger nu konstant på minus 50 grader och Loewes förfrysningsskador förvärras. Tillsammans med Wegener går han och ser på norrsken. Under de böljande banden av ljus talar Wegener om vetenskapens betydelse för mänsklighetens utveckling och hur detta inspirerar allt han gör.

Förtroligheten gör ett djupt intryck på Loewe. De diskuterar vad de ska göra om de inte möter Georgi och Sorge.

Möjligheten att vända om är förbi, de måste fortsätta.

Ankomst till Eismitte

Loewe har förlorat känseln i bägge fötterna. Även om Wegener masserar dem länge varje morgon och kväll kommer blodcirkulationen inte tillbaka.

Loewe håller på att få kallbrand men han kan fortfarande köra hundsläden.

Den 28 oktober har männen bara 23 kilometer kvar till Eismitte, men då tar hundfodret slut. De är fast beslutna om att komma fram denna dag men i det svaga ljuset kan de inte längre se vimplarna och de måste slå läger fem kilometer från målet.

Morgonen därpå använder de den sista oljan för att värma upp en klump obestämbar mat.

Samtidigt äter Georgi och Sorge varm havregrynsgröt i deras ljumma ishåla. Senare samma morgon hör Georgi någon gå i snön utanför.

”Där är de ju”, ropar han. Utanför står grönländaren Rasmus Villumsen med sitt hundspann och skrattar.

Han pekar mot Loewe och Wegener som närmar sig bakom honom efter 40 dagars påfrestande resa.

Wegener är i god form medan Loewe stapplar fram. Hans hälar har blivit blå och helt utmattad leds han in i hålan där han kravlar ner i sin sovsäck.

Deras kroppar väcks som till liv igen i de fem minusgraderna och Wegener utbrister begeistrat: ”Här har ni det bra!”

Männen sätter sig med mat och kaffe medan de diskuterar sina möjligheter. Alla är överens om att Loewe är för svag för att resa tillbaka till Väststationen, han ska vara kvar på Eismitte även om det innebär att det knappa förrådet kanske inte räcker till.

Maten som bara var beräknad till två ska nu delas på tre. Och dessutom får Wegener och Villumsen 135 kilo förnödenheter för hemresan.

Den 1 november firar de Wegeners 50-årsdag med lite frukt och choklad som sparats till ett särskilt tillfälle.

Utanför hålan fotograferar Sorge de resklara männen. Wegener har iskristaller i mustaschen när de ger sig av västerut med sina sista 17 hundar.

De har vinden i ryggen och temperaturen ligger på bara 39 minusgrader – en perfekt dag för att resa hem.