Bridgeman & Shutterstock

The Revenant: Hugh Glass bittra kamp i ödemarken

År 1823 river en björn sönder Hugh Glass kropp. Hans kamrater bestämmer sig för att lämna kvar den döende mannen i vildmarken och tar med sig hans gevär och proviant när de drar vidare. Mer död än levande bestämmer sig Glass för att hämnas. Men först måste han släpa sig 30 mil till närmaste fort – med ett brutet ben.

"Skynda dig, skynda dig”, väser John Fitzgerald och knuffar till sin kumpan Jim Bridger.

I all hast samlar de båda männen ihop sin proviant, sina skjutvapen och elddon, samtidigt som de kastar nervösa blickar mot mannen på den provisoriska båren.

Hugh Glass heter han, och den 43-årige pälsjägaren är illa däran. Några dagar tidigare har han överfallits och rivits svårt av en grizzlybjörn. Sedan dess har livet sakta men säkert runnit ur Glass.

Hans två vänner har fått uppdraget att se till honom medan resten av laget fortsatt in i vildmarken på jakt efter värdefulla skinn. Men nu orkar de unga männen inte vänta längre. Jakten kallar – döden verkar ju ändå vara oundviklig.

”Han dör i vilket fall som helst”, viskar John Fitzgerald till Jim Bridger medan han sneglar mot deras halvt medvetslöse kamrat.

Sedan plockar han upp Glass gevär och packning, och utan att vända sig om och titta bakåt börjar männen röra sig vidare.

Kvar på båren ligger den svårt sårade Hugh Glass. Kvarlämnad ensam utan vare sig mat eller vapen, dödligt sårad och många tiotals mil från närmaste pälsjägarstation. Det finns bara en sak att göra; ligga och vänta på döden.

Snabböversikt

Bakgrunden:

USA är knappt 50 år gammalt. Med köpet av Frankrikes territorier väster om Mississippifloden, har den unga nationen fått tillgång till vildmarken.

Förloppet:

Omkring år 1820 försöker England ta över den lukrativa pälshandeln. För att möta konkurrensen skickar de amerikanska pälskompanierna hela grupper av pälsjägare upp för Missourifloden och ut i det vilda.

Konsekvensen:

Pälsjägarna blir pionjärer som kartlägger
prärien, Klippiga bergen och vägen till Kalifornien.

Ödemarken – okänd terräng

Året är 1823 och i USA driver jakten på skinn och pälsverk ut orädda pälsjägare i dittills outforskade territorier väster om Mississippifloden.

Området har köpts upp av USA 20 år tidigare men det enorma, vidsträckta landet har fått ytterst få besök av vita män.

Allt är dock på väg att förändras sedan den nybildade pälsjägarfirman The Rocky Mountain Fur Company börjat skicka små grupper av hårdföra pälsjägare allt längre västerut i jakten på värdefulla skinn från bäver och flodutter.

Landet väster om Mississippi var indianland, där få européer hade satt sin fot.

© Bridgeman

Även Hugh Glass har tecknat ett kontrakt med firman – det är anledningen till att han den här dagen befinner sig i vildmarken intill en biflod till Missourifloden.

När hans två vänner nu ger sig av lämnar de pälsjägaren döende, många dagsresor bort från närmaste säkra fort i ödemarken.

Fort Kiowa heter fortet, som emellertid inte är någon stor militär garnison. Det aningen pompösa namnet döljer i själva verket en liten pälsjägarstation omgiven av träpalissader.

Träfortet byggdes året innan av ett par pälsjägarkompanier, 90 mil rakt nordväst om St. Louis som vid den här tiden är den amerikanska civilisationens yttersta utpost mot prärien och bergen i nordväst.

Målet en jaktstuga i bergen

Allt hade börjat några dagar tidigare denna sensommar år 1823 då Hugh Glass lilla grupp av pälsjägare, allt tröttare och mer oroliga, kämpar sig fram längs Missouriflodens bräddar med myggen surrande kring öronen.

Männen, sammanlagt tretton stycken, måste forcera stora områden med mjuk och sank jord, branta klippstup och tät, oframkomlig barrskog.

De är allihop en del av The Rocky Mountain Fur Company, och uppdraget är att ta sig fram till en jaktstuga i Rocky Mountains i tid för att delta i den lukrativa jakten på pälsdjur under vintern.

Sedan har de för avsikt att sälja de värdefulla skinnen i städerna längre västerut. Männen är vaksamma och rör sig i tysthet. Ett rop eller löst skott kan dra till sig uppmärksamhet från fel håll – området myllrar av faror.

Det okända territoriet befolkas av en svärm mer eller mindre fientliga indianstammar, bland andra sioux, arikara, hidatsa, minitari, cheyenne, crow, assiniboin och sist men inte minst svartfötter.

Arikaraindianerna var ursprungligen en fredlig jordbruksstam.

© Zalmon Gilbert

Indianer skalperade hjälten tio år senare

Hugh Glass fortsatte att arbeta som pälsjägare men vintern 1833 hann ödet ifatt honom. Tillsammans med två andra pälsjägare överfölls han av
en grupp fientliga arikarakrigare på den tillfrusna Yellowstone River. Indianerna dödade de tre pälsjägarna och skalperade dem. En annan grupp pälsjägare hämnades dådet samma vår. Pälsjägarna kände igen Hugh Glass gamla gevär som en av indianerna bar på ryggen. Pälsjägarna bestämde sig för att hämnas och omringade och dödade indianerna.

Gruppen befinner sig med andra ord djupt inne i indianernas områden. Spänningen dallrar i luften och i synnerhet Hugh Glass rör sig extra försiktigt. Den erfarne pälsjägaren är en kraftigt byggd man med stort helskägg och ett par intensiva ögon under sina buskiga bryn.

Han har personligen fått uppleva indianernas fientliga inställning till de främmande vita, och bär spår av det på sin drygt 40-åriga kropp. Några år tidigare tillfångatogs han och en vän av pawneestammen.

Glass överlevde men hans vän fick betala det högsta priset på ett mycket brutalt sätt: Han brändes levande under en ritual.

Till Hugh Glass stora lättnad togs han själv in under stammens hövdings beskydd och lärdes upp. Pälsjägaren levde sedan i flera år som ”vit indian”, innan han släpptes igen.

Sedan dess har Glass deltagit i flera strider mot områdets olika indianer och just därför är han extra försiktig. Han föredrar att gå själv, framför de andra pälsjägarna, för att dra minsta möjliga uppmärksamhet till sig, om indianerna plötsligt skulle attackera igen.

Björn överraskar Hugh Glass

På morgonen den 23 augusti går Hugh Glass som vanligt en bit framför gruppen.

Pälsjägarna har nått en naturskön sträckning längs Missourifloden, över hundra mil nordväst om utgångspunkten i staden St. Louis. Här är floden extra bred och landskapet öppet med mjuka vidsträckta, grästäckta kullar.

Gruppen kan inte se Glass, som plockar bär några hundra meter framför resten av männen, men plötsligt slits tystnaden sönder av ett skott och den skarpa knallen följs av ett förfärligt vrål.

Männen är övertygade om att Glass har hamnat i eldstrid med en grupp indianer och springer mot honom för att hjälpa till. Några sekunder senare får de en chock, när de får syn på en jättelik fradgande grizzlybjörn som slår pälsjägaren till marken.

Glass försöker gång på gång att ta sig upp på benen men den sårade och uppretade björnen kastar sig ursinnigt över sitt byte. De tillrusande männen får bara en kort skymt av dödskampen mellan deras kamrat och den nästan två meter höga björnen, för i nästa ögonblick kommer två halvstora björnungar rusande mot dem.

Grizzlybjörnar var ökända bland pälsjägarna. Ett möte med en grizzly ledde sällan till annat än döden.

© Bridgeman & Shutterstock

Männen flyr åt alla håll. Några söker skydd i floden och därifrån kan de så småningom se den enorma grizzlybjörnen släppa taget om Hugh Glass och sedan ge sig av med sina ungar.

Trots den överraskande attacken hann pälsjägaren pressa ned avtryckaren på geväret innan björnen kastade sig över honom. Det är det skottet som nu äntligen har tvingat björnen att ge upp.

Pälsjägarna fruktar svartfötterna

Sedan björnarna flytt är den omedelbara faran över och männen vadar in mot stranden och springer bort till Glass. Den syn som möter dem är chockerande även för de luttrade pälsjägarna. Glass ser inte längre ut som en människa.

Huvudet, ansiktet, bröstet och delar av ryggen är uppfläkta av björnens vassa klor och tänder. Varje gång Glass drar efter andan, bubblar små blodsdroppar ut genom djupa sår i halsen.

Männen räknar till 15 öppna sår som borde ha varit dödliga. Gruppen konstaterar att björnen dessutom brutit Glass ena ben. Situationen är hopplös.

Männen häller en tår brandy i sin svårt sårade kamrat, och konstaterar att han fortsätter att andas. Det finns inte mycket kvar av Glass utöver ett par stirrande ögon, och inte ett ord kommer över de blodiga läpparna.

Gruppens ledare, Andrew Henry, inser att de tretton pälsjägarna nu står inför värsta tänkbara scenario.

Männen har just kommit in på de fientliga svartfotsindianernas område och stammen har redan haft flera sammanstötningar med både pälsjägare och soldater.

För Andrew Henry står det därför smärtsamt klart att det är livsviktigt för gruppen att komma vidare så snabbt som möjligt, i synnerhet sedan skottet från Glass gevär nu har ljudit över grässlätterna och lätt kan ha dragit uppmärksamheten till sig.

Å andra sidan inser Henry naturligtvis att gruppen inte bara kan lämna kvar en svårt sårad man åt sitt öde. Det skulle gå ut över pälsjägarnas sammanhållning och skada Andrew Henrys anseende som en god ledare för den lilla slutna gruppen.

Männen konstruerar därför en liten bår av drivved och grenar. De lyckas till slut få upp den kvidande och storväxte pälsjägaren på båren, och börjar bära honom med sig.

Att vända om är det inte tal om – målet är fortfarande jaktstugan i Yellowstone. Arbetet med att bära båren visar sig emellertid vara extremt utmanande.

Terrängen växlar från grässtäpper till stora områden med täta, låga buskage och blöt sandjord, och Hugh Glass stora kropp halkar okontrollerat runt på båren medan männen kämpar sig fram på det svåra underlaget.

Dagarna går och frustrationen bland männen ökar. Hugh Glass vägrar att dö trots att han är svårt skadad. Vilken sekund som helst kan indianerna attackera.

Några ifrågasätter hela räddningsaktionen och frågar sig varför de är skyldiga att ta hand om någon som föredrog att gå ensam och riskera att attackeras av björn eller indianer.

Hugh Glass liv i händerna på två unga män

Andrew Henry känner hur upproret pyr, och när den mörbultade gruppen män på sjätte dagen kommer in i en liten skogsdunge med ett vattendrag bestämmer han sig. De kan inte släpa runt på Hugh Glass längre.

Han erbjuder åtta dollar var till de två män som frivilligt stannar kvar hos den döende mannen och väntar på att livet ska lämna honom.

Intresset är inte stort men till slut åtar sig den 23-årige John Fitzgerald och den 19-årige Jim Bridger uppdraget.

Hugh Glass kan inte få fram ett ord ur sin förstörda strupe och han får nöja sig med att ligga på sin bår och se på medan John och Jim tar avsked från resten av männen. Nu vilar Glass öde i händerna på två ynglingar utan större erfarenhet av att överleva i vildmarken.

Dagarna går. John Fitzgerald och Jim Bridger har inget annat att sysselsätta sig med än att hålla utkik efter fientliga indianer och att känna efter om den döende mannen har puls. Då och då ger de honom lite att dricka från vattendraget.

Efter fem, sex utsiktslösa dagar tappar Fitzgerald tålamodet. Den sårade pälsjägaren svettas ofta kraftigt, och John Fitzgerald är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan döden kommer att inträda.

Försiktigt övertalar han den yngre Jim Bridger att de med sina sex dagars väntan måste anses ha fullgjort sin plikt och gjort sig förtjänta av sina åtta dollar, och att det dessutom är för majoritetens bästa att de kommer iväg för att möta upp de övriga männen i Yellowstone.

Hugh Glass lämnades kvar till en säker död utan vare sig mat, kniv eller gevär att försvara sig med.

© Bridgeman

Männen börjar samla ihop sina saker och från Glass packning stjäl de en sten för att tända eld, en kniv, en yxa och viktigast av allt: Glass gevär.

Sedan gräver de en grund grop i marken och drar ned den febersjuke pälsjägaren i fördjupningen. Det ska se ut som en begravning om någon i framtiden skulle snubbla över hans lik. Sedan lämnar de båda männen den svårt skadade Hugh Glass.

Tanken på hämnd tar form

Ingen vet hur länge Glass ligger febersjuk på marken men så småningom vaknar han och sträcker sig efter sitt gevär, som hela tiden har legat vid hans sida.

Han hittar det inte. Insikten skakar pälsjägaren. Han har överfallits av en björn och vet alltför väl att det finns fullt av upproriska indianstammar i området. Geväret är en förutsättning för att kunna överleva i vildmarken.

Geväret var en livsnödvändig del av pälsjägarnas utrustning.

© Granger/Polfoto

Hugh Glass häver sig med svårighet upp på armbågarna och ser sig omkring i gläntan. Jim och John är borta, och så är även Glass utrustning, så när som på en liten kittel som ligger kvar på marken.

I den stunden fylls han av vrede och han svär för sig själv att han ska hämnas. När han är frisk igen ska han ­söka upp de båda männen som lämnat honom här, och döda dem.

Samma eftermiddag får Hugh Glass syn på en skallerorm som ligger helt stilla och smälter sitt byte. Nu får Glass verkligen användning för all den kunskap om naturen som åren i pawneestammen har gett honom.

Han tar en sten och släpar sig försiktigt framåt på marken med sitt vapen i handen. Sedan drämmer han stenen rakt ned över ormens huvud och vrider nacken av den med bara händerna. Nu kommer han att kunna stilla sin hunger.

Hugh Glass stannar i dungen i några dagar tills han känner sig någorlunda feberfri. Pälsjägaren har svårt att stå upprätt och tar sig för det mesta krypande fram i sina försök att hitta rötter och bär från buskarna – som ett komplement till grodor, skalbaggar och ormar.

Tanken på att hämnas på John Fitzgerald och Jim Bridger glöder i honom och ger honom en anledning att fortsätta. Glass inser att han för att överleva måste ta sig tillbaka till Fort Kiowa, som fungerar som pälsjägarkompaniets högkvarter.

Det finns fullt av vapen i fortet och det är dessutom sannolikt att Fitzgerald och Bridger vid något tillfälle kommer att passera Fort Kiowa på väg tillbaka från Yellowstone.

Det finns bara ett litet problem med planen: Kiowa ligger 32 mil sydöst om den skogsdunge där Hugh Glass nu ligger med sitt brutna ben.

Här utspelade sig pälsjägardramat:

År 1803 köpte USA det så kallade Louisiana-territoriet - markerat med en röd linje - av kejsar Napoleon av Frankrike. Korsningen markerar den plats där Hugh Glass lämnades att dö.

Kort om förvärvet av Louisiana:

  • För USA var Mississippifloden porten mot väster på 1800-talet. Därför ville amerikanerna köpa New Orleans av Frankrike – ett drag som skulle säkra åtkomsten till Mexikanska golfen via Mississippi.
  • Napoleons krig i Europa kostade pengar och därför erbjöd den franske kejsaren amerikanerna att köpa de franska besittningarna väster om Mississippi.
  • USA lade 15 miljoner dollar på bordet i det så kallade Louisianaköpet, och med ett par underskrifter övertog de det gigantiska området mitt i våra dagars USA.
  • Louisiana var vid tiden för köpet i stort sett outforskat land där få vita människor hade satt sin fot. Omkring år 1820 började pälsjägare i allt högre grad dra sig västerut i jakten på bland annat bäverskinn.
  • Territoriet rymmer i dag Arkansas, Missouri, Iowa, Oklahoma, Kansas och Nebraska – och stora delar av Minnesota, Wyoming, Colorado, New Mexico, North Dakota och South Dakota.

Glass lägger sig i ett ruttet kadaver

Nätterna är ännu så länge milda när Hugh Glass i början av september 1823 lämnar skogsdungen och linkar ut över de vidsträckta slätterna i riktning mot sydöst, endast utrustad med ett bleckkärl och sina bara händer.

På natten gömmer han sig i klippskrevor eller i buskage, endast skyddad av sina kläder och det björnskinn som Jim och John lade över honom när de gav sig av.

Såren på bröstet, på halsen och i ansiktet läker sakta men säkert. Glass har dock svårt att hålla det djupa såret på ryggen rent. Han blir därför lättad när han en dag hittar ett ruttet kadaver fullt av en massa maskar, som han kan lägga sig i.

Han låter sin nakna kropp sjunka ned i kadavret och känner hur maskarna äter av det döda köttet. Under de följande dagarna känns ryggen betydligt bättre, även om såret fortfarande är inflammerat och vätskar sig.

Den bästa upptäckten gör han dock i slutet av september när han stöter på en flock vargar som dödat en buffel. Utan vapen och med sitt skadade ben har Hugh Glass ingen chans att jaga bort rovdjuren från bytet, men han väntar tålmodigt.

De mätta vargarna drar sig undan när de plötsligt får syn på den skinnklädda varelse som närmar sig med stenar i nävarna.

Hugh Glass har förlorat stora mängder blod, och det varma köttet som hänger kvar på buffelns ben gör gott. Han stannar i närheten av kadavret i några dagar och fortsätter sedan sin vandring söderut.

Det finns endast begränsat material från Hugh Glass, inga dagböcker eller fotografier. Han efterlämnade endast ett brev. Teckningen här är en skiss, troligen ritad av en vän till Glass.

Siouxer räddar Hugh Glass

Efter omkring fem veckor sker det som Hugh Glass har fruktat. Borta vid horisonten får han syn på en grupp indianer till häst och det dröjer inte länge förrän de sätter fart mot honom i full galopp.

Det visar sig vara en grupp siouxkrigare som nyfiket slår en ring runt den svårt skadade pälsjägaren. Hugh Glass har bott med pawnee­stammen men han förstår inte siouxindianernas språk.

Han har dock stor insikt i indianernas tankesätt och undviker att provocera dem. Den lilla gruppen siouxkrigare förstår att de har att göra med en man i nöd, som dessutom varken har yxa eller skjutvapen på sig.

De tar därför med honom till sitt läger på en av hästarna. Han får mat och dryck, och de tvättar hans sår på ryggen.

Det är oklart om Hugh Glass tar sig den sista biten av vägen från indianstammen till Fort Kiowa på hästryggen eller via floden i en av indianernas båtar av buffelskinn.

Under alla omständigheter bultar Glass på porten till Fort Kiowa i mitten av oktober 1823, sex veckor efter att han överfallits av en björn 32 mil längre norrut.

På fortet vistas ett halvdussin pälsjägare och soldater, och de tar väl emot sin nya gäst utan att känna till någonting om de strapatser som Hugh Glass har gått igenom.

I slutet av oktober bestämmer sig Glass för att dra norrut igen, den här gången på en flodpråm tillsammans med en liten grupp nybyggare som har planer på att byta varor med arikaraindianerna 50 mil längre uppåt floden Missouri.

Men Hugh Glass har inga planer på att idka någon byteshandel. Hans enda mål är att hitta John Fitzgerald och Jim Bridger, och resan med handelsmännen kan föra honom en bit på vägen.

I indianernas vänliga händer

Vintern närmar sig och kyliga vindar från Kanada viner in över prärien. På den lilla flodpråmen, som sakta kämpar sig upp för Missouri, finns inte mycket lä.

Efter flera dagars färd bestämmer sig Hugh Glass för att gå i land och ta en genväg över ett område där floden ändå går i vida svängar.

Det blir hans räddning. Redan nästa dag attackeras flodpråmen av samma indianstammar som handelsmännen hoppats göra affärer med, och i tidningen Missouri Intelligencer kan man senare läsa att ”männen mördades, varor stals och båten sänktes”.

Hugh Glass undkom attacken men två indianstammar upptäcker honom där han linkar fram. Det är de fientliga arikaraindianerna och det vänligt sinnade mandanfolket.

Båda stammarna skickar ut en grupp krigare efter den seglivade pälsjägaren, och under några minuter kan Hugh Glass bara hjälplöst se på när krigarna kommer galopperande från var sitt håll.

De båda grupperna är inte mer än ett par minuter från varandra då en indian från mandanstammen hinner fram till Glass, griper tag i honom och drar upp honom på hästen.

För mandanstammen är det en stor triumf att slita ett byte ur klorna på arikarastammen – men egentligen har de ingen användning för en vit pälsjägare.

Mandanfolket har tidigare samma år slutit fred med de vita, och Hugh Glass släpps snart fri igen för att kunna fortsätta sin jakt.

Fortsätter genom snödrivor

Vintern har nu på allvar sänkt sig över prärien, och de följande veckorna fortsätter Glass sin ensamma vandring mot Yellowstone i djup snö och hårda vindar.

Den här gången är han dock utrustad med såväl gevär som dolk, elddon och proviant – och en outsläcklig törst efter hämnd. Och äntligen, i slutet av december, får Hugh syn på den stuga som var målet för den ursprungliga gruppen män från The Rocky Mountain Fur Company.

”Mountain men” öppnade USA mot norr och väster

De mytomspunna pälsjägarna – ”bergsmännen” – blev de första européer som erövrade prärien och de stora bergen i väster i sin jakt på bäverskinn och äventyr.

Trots deras ringa antal är de betydelsefulla i USA:s nybyggarhistoria. Fruktlöst trotsade de det okända. De erövrade nytt land och hittade vägarna västerut.

Jim Bridger (17 mars 1804–17 juli 1881)

Från fegis till hjälte

När Jim Bridger var 19 år gammal svek han Hugh Glass men blev senare en legendarisk pälsjägare och historieberättare. Han upptäckte Stora Saltsjön, fann en ny rutt till Wyoming och gifte sig med flera indianska kvinnor.

Kit Carson (24 december 1809–23 maj 1868)

Bergsman blev romanhjälte

Kit Carson började som ”Mountain man” i Klippiga bergen. Senare blev han hjälte i inbördeskriget, brigadgeneral och huvudperson i en mängd spänningsromaner om västerns stora hjältar.

James Beckwourth (6 april 1798–29 oktober 1866)

Slav fann en väg genom Sierra Nevada

James Beckwourth, född som slav och mulatt. År 1824 tog han ett jobb som pälsjägare och blev tillfångatagen av Crow-indianerna. Efter nio år med stammen blev han en av deras ledare. Beckwourth hittade en passage genom bergskedjan Sierra Nevada och gav nybyggarna en väg till Kalifornien.

Jedediah Smith (6 januari 1799–27 maj 1831)

Legendar fann vägen till Kalifornien

Pälsjägaren Jedediah Smith utforskade Klippiga bergen och blev den förste vite mannen som tog sig till Kalifornien landvägen. På 1820-talet ledde han flera expeditioner genom Nordamerikas västra delar, och utforskade bland annat Stillahavskusten från
San Diego till Columbiafloden.

Glass tar sitt gevär och närmar sig försiktigt stugan med alla sinnen på helspänn. Några hundra meter från huset blir han upptäckt.

Männen förstår genast att det inte är någon indian, och tror inte sina ögon när de långsamt börjar känna igen det ärrade ansiktet. Det är Hugh Glass!

I flera minuter överöser de Glass med frågor: Har han återuppstått från de döda? Hur har han ensam tagit sig genom vildmarken? Varifrån har han fått sina vapen?

Pälsjägaren svarar fåordigt. Han är först och främst intresserad av att ställa John Fitzgerald och Jim Bridger till svars. Allt annat kan vänta.

Männen berättar att Fitzgerald återvänt till St. Louis för länge sedan, men att den unge Bridger fortfarande finns i närheten.

Till slut står Hugh Glass ansikte mot ansikte med Jim Bridger och den gamle pälsjägaren höjer sitt gevär mot den unge mannens ansikte. Jim Bridger står som förlamad.

”Gå, min gosse. Jag överlåter dig åt straffet från ditt eget samvete och från Gud.” Hugh Glass, 1823

Han är nästan helt säker på att han står framför en vålnad, och kippar efter andan med svetten porlande från pannan.

Hugh Glass har vandrat nästan hundra mil för att skjuta Jim Bridger, men nu när han står framför ynglingen med gevärspipan direkt mot Bridgers panna, drabbas den ärrade pälsjägaren av tvivel. Han sänker geväret och viskar: ”Gå min gosse.

Jag överlåter dig åt straffet från ditt eget samvete och från Gud. Om de förlåter dig, var tacksam. Jag har ingenting att säga dig – men efter i dag ska du aldrig glömma att du inte ska ta lätt på sanning och lojalitet.”

Hugh Glass säkrar geväret igen och lämnar stugan. Sedan han förlåtit den unge Jim Bridger tar sig Hugh Glass tillbaka mot den stora hamnstaden St. Louis vid Mississippifloden för att leta efter John Fitzgerald, som också hade lämnat Glass i vildmarken.

Under resan överlever pälsjägaren ännu ett indianöverfall men flera av de kamrater han färdas med dödas.

Efter attacken kommer han till Fort Atkinson, där Hugh Glass får veta att Fitzgerald har tagit värvning i armén och därför är i säkerhet för Glass hämndlystnad.

Men när en av kaptenerna i armén får höra om björnöverfallet tar han saken i egna händer. Han söker upp John Fitzgerald, som fortfarande går runt med Hughs gamla gevär.

Kaptenen beslagtar omedelbart geväret från John Fitzgerald, och lämnar tillbaka det till pälsjägaren.

Ett par år efter björnöverfallet dök historien om Hugh Glass upp i
tidningar i St. Louis.

©

Glass ännu en gåta

Hugh Glass fick sitt gevär – men inte sin hämnd. Däremot blev historien om hans färd genom vildmarken en av de största legenderna i amerikansk historia.