Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Prissumma lockade stridspiloter: Vilse över Atlanten

Katastrofen hotar när två brittiska piloter försöker bli först att flyga över Atlanten. Piloterna flyger vilse i dimman och snö täpper till motorernas luftintag. Planet tappar höjd och närmar sig vågorna.

Look and Learn/Bridgeman Images

Vinden är hård och västlig när piloterna John Alcock och Arthur Brown på eftermiddagen den 14 juni 1919 är redo att starta från en äng vid Saint John's, centralorten på Newfoundland vid Kanadas östkust.

De båda Rolls-Royce-motorerna får full gas – och det hörs. Med ett vrål skumpar flygplanet fram över gräset och får långsamt upp farten.

I slutet av startbanan står en tallskog och inte förrän i sista sekunden har planet tillräckligt med fart för att lyfta. Det stryker precis ovanför trädtopparna.

Männen är tvungna att starta mot vinden, så de inleder sitt rekordförsök med att flyga åt fel håll – in mot det kanadensiska fastlandet – men så snart de är uppe i luften, vänder John Alcock det tungt lastade planet, och på låg höjd stryker det över hamnen i St. John’s.

Med tjutande mistlurar sänder skeppen i hamnen en hälsning upp till de båda flygarna som nu sätter kurs österut, ut över den grå Atlanten.

De flyger på knappt fyrahundra meters höjd och stiger långsamt – planet är tungt lastat med bränsle för den långa resan mot Europa.

Arbetslös stridspilot söker jobb

John Alcock och Arthur Brown har känt varandra i bara några månader, men båda männen har tjänstgjort som stridsflygare under första världskriget och har därför stor erfarenhet av flygning.

Efter kriget blev 32-årige Arthur Brown arbetslös, som så många andra av Storbritanniens hemvändande piloter och navigatörer. I sin jakt på jobb besöker han flygplansfabriken Vickers nära London.

En av fabrikens chefer, Maxwell Muller, råkar höra när Brown berättar om sina kvalifikationer och det får honom att spetsa öronen:

”Du säger att du är navigatör”, säger Maxwell Muller, ”men kan du navigera ett flygplan tvärs över Atlanten?”
”Ja”, svarar Brown utan att tveka.
”Då har vi ett jobb åt dig. Vi har planet och piloten, men vi saknar en navigatör”, säger Maxwell Muller och förklarar att flygplansfabriken satsar stort på att vinna den prestigefyllda tävlingen om att vara först med att flyga över Atlanten – en tävling som den brittiska tidningen Daily Mail har utlyst 1913, alltså före kriget.

Ett ögonblick senare träffar Arthur Brown piloten John Alcock för första gången. Även om de båda männen är mycket olika tycker de genast om varandra – den långe, mörke och något reserverade Brown och den lite kraftigare blonde Alcock med sin torra brittiska humor.

Brown får anställning hos Vickers men med en liten reservation när det gäller Atlantflygningen. Han planerar nämligen att gifta sig, så han måste först fråga vad hans fästmö Kathleen tycker om att skjuta upp bröllopet.

Hon ger sitt medgivande. Nu får de båda männen fullt upp med att bygga om det Vickers Vimy-plan som valts ut för rekordflygningen.

Det råder ingen tvekan om att flygturen ska gå från väst till öst, västanvinden dominerar nämligen över Atlanten och deras lilla flygplan behöver all medvind det kan få.

Över havet med hjälp av sextant

De planerar att flyga från Newfoundland till Europa – närmare bestämt till Irland. Mellan de båda öarna ligger nästan 320 mil öppet hav.

Om färden lyckas blir det första gången ett flygplan korsar Atlanten. Om de fullföljer resan väntar, förutom äran, även en rejäl summa pengar.

Daily Mail har utlovat tiotusen pund till den besättning som först flyger över oceanen. Villkoren är dock att resan får ta högst 72 timmar, och utan någon mellanlandning.

För att hitta rätt har de bara en kompass och en sextant, men för att de ska kunna använda sextanten måste solen eller några stjärnor synas.

Resten av instrumenten i planet är inte särskilt imponerande – men det finns bland annat en höjd- och en hastighetsmätare.

Den konstgjorda horisont som kan hjälpa piloter att navigera genom moln och dimma är ännu inte uppfunnen. Efter flera provflygningar hemma i England plockas Vimy No. 13 isär och fraktas med lastfartyg till Newfoundland.

Alcock och Brown seglar med en atlantångare och kommer fram till Newfoundland den 13 maj, flera dagar innan lådorna med flygplanet anländer som en jättelik byggsats.

Under resan över Atlanten tillbringar Arthur Brown mycket tid på fartygets brygga, fullt upptagen med att studera vilka vädertyper han och Alcock kan förvänta sig.

Fyra lag vill vinna priset

Daily Mails stora prissumma har lockat fler än Alcock och Brown. Inte mindre än fyra lag har under våren 1919 samlats på Newfoundland, och alla har för avsikt att kamma hem prissumman.

Av samma anledning har flera tidningar skickat journalister till platsen och reportrarna telegraferar dagligen hem rapporter till läsarna.

Även den amerikanska flottan har dykt upp, medförande tre hydroplan – US Navy tänker besegra Atlanten, meddelar besättningarna.

Den 16 maj lyfter de tre planen med kurs mot ögruppen Azorerna mitt ute i Atlanten. Längs rutten har flottan placerat ut krigsfartyg så att flygplanen kan mellanlanda och tanka.

Hela resan kommer att ta ett par veckor, så hydroplanen har ingen chans i Daily Mails tävling, men icke desto mindre gör flygplanen ett stort intryck på de övriga lagen som samlats på Newfoundland. En känsla av att ”kan de, så kan vi” börjar sprida sig.

Av rädsla för att förlora kapplöpningen bestämmer sig två lag för att lyfta samma dag som flottans hydroplan ger sig iväg. För det ena laget slutar resan innan den börjat.

Piloten felbedömer vinden och kraschlandar på det fält som man utsett till startbana. Bättre går det, i alla fall till en början, för det andra laget.

Deras Sopwith biplan lyfter bra, men efter några timmars flygning går kylaren till motorerna sönder och de tvingas nödlanda i havet, 160 mil från Newfoundland.

Sju dagar tillbringar de olycksaliga flygarna på sitt plan Atlantic innan ett danskt lastfartyg får syn på dem och tar dem ombord.

Efter nyheten om nödlandningen förbereder Alcock och Brown den ena av Vimyns bränsletankar så att den i händelse av haveri till sjöss kan användas som räddningsflotte. I planets bakre del placerar de nödproviant för en vecka.

Samtidigt bestämmer sig det tredje teamet på Newfoundland för att satsa stort. Alltför stort visar det sig. De sliter med att montera ihop ett fyrmotorigt plan, som med dåtidens mått mätt är enormt.

Men det tar sin tid och innan de är färdiga har John Alcock och Arthur Brown gjort sig klara för att lyfta med Vickers Vimy. Efter en del besvär lyckas de hyra en äng som kan fungera som startbana.

Newfoundland är full av klippor och skog och bara på ett fåtal ställen är terrängen tillräckligt platt. Den knappt fyrahundra meter långa startbanan är långt ifrån perfekt, men efter några dagar har Alcock och Brown tillsammans med några medhjälpare röjt undan de största stenarna och andra hinder.

Vickers Vimy på Lester's Field

Flygplan var nymodigheter, och Alcocks och Browns plan väckte stort uppseende före start.

© Thephotomender/Imageselect

Brown klättrar ut på vingen

Den hårda västanvinden ger dem bokstavligt talat en flygande start. Med god fart sveper de ut över det väldiga havet. Motorerna går perfekt och Arthur Brown bestämmer sig för att testa den radio som planet är utrustat med.

Han tänker skicka ett morsemeddelande till telegrafstationen i Saint John's och meddela att allt är väl. Han upptäcker emellertid att det nästan inte finns något liv i radion som får ström från en liten propeller under flygplanet – och den propellern syns inte från cockpiten.

På grund av dånet från motorerna har de båda männen svårt att kommunicera, men snart förstår även Alcock vad som är fel.

Resolut knäpper Brown upp sitt säkerhetsbälte för att klättra ner till propellern. Alcock försöker stoppa honom men Brown är helt inställd på att lösa problemet.

Han sätter sig på huk på den nedersta av planets båda vingpar och medan han med ena handen klamrar sig fast vid en av de strävor som sitter mellan biplanets vingar, lutar han sig framåt för att inspektera den lilla propeller som borde förse radions generator med ström.

Han upptäcker att tre av propellerns fyra blad saknas. Troligtvis slets de bort när planet skumpade fram över startbanan. Det finns ingenting att göra. Den lilla propellern går inte att laga och resan måste därför fortsätta utan radiokontakt.

Meteorologerna misstar sig

Före starten den 14 juni har John Alcock och Arthur Brown skaffat sig så mycket information som möjligt om vädret längs rutten.

Enligt meteorologerna är utsikterna goda; de kan med andra ord förvänta sig vackert väder under resan. De första fyra timmarna visar sig vädret också från sin bästa sida.

Planet håller exakt kurs medan Alcock och Brown fantiserar om hur de kommer att tas emot hemma i England: ”Vilken middag vi kommer att få. Stekt anka med gröna bönor, gissar jag på”, ropar Arthur Brown till John Alcock som håller ett stadigt grepp om styrspaken.

På grund av oväsendet från motorerna måste de ropa till varandra eller räcka varandra små lappar när de har något att säga.

De har visserligen ett internt telefonsystem med mikrofoner och hörlurar, men de irriterar Alcock så mycket att han snart ger upp och sliter av sig dem.

Avgasröret spricker

Vid femtiden på eftermiddagen får de syn på stora dimbankar rakt föröver. Dimman som sträcker sig hela vägen från norr till söder ger dem inget val: de måste ta sig igenom den.

Dimman är så tät att de praktiskt taget inte ser någonting alls. Å andra sidan dämpar den fuktiga luften det höga motorbullret en aning.

Efter en timme i dimman försöker Alcock styra upp planet i klart väder eftersom navigatören behöver veta var solen står – det måste han för att kunna beräkna kursen med sin sextant.

Men innan de hinner upp ur dimman börjar den högra motorn plötsligt ge ifrån sig oroväckande ljud. Den låter som en kulspruta och till sin förskräckelse upptäcker flygarna att avgasröret håller på att spricka.

Lågor från förbränningen slår ut där bak och sakta ändrar metallen i avgasröret färg – från rödglödande till vitglödande, och till slut faller det av.

Oväsendet tilltar ytterligare i styrka men det tycks inte vara något fel på själva motorn. Den går lika jämnt som tidigare.

Planet sjunker mot havet

Sittbrunnen är öppen, skyddad endast av en liten vindruta. För att hålla värmen bär de båda männen tunga flygardräkter av skinn.

Dräkterna är försedda med ett elektriskt värmesystem som drivs med batteri. Men batterierna tar snart slut och värmen försvinner. ”Vi frös som små hundvalpar”, medgav John Alcock senare.

De sitter sida vid sida i den trånga sittbrunnen, möjligheterna att röra sig är starkt begränsade. Alcock får i alla fall lite motion eftersom det är hans uppgift att hålla koll på bränsletankarna.

När den tank som förser motorerna med bränsle börjar tömmas måste han pumpa in nytt bränsle i den för hand – då håller han sig varm en stund.

Så småningom kommer de upp ovanför dimman – bara för att upptäcka ett tjockt molntäcke. Som tur är lyckas Brown dock få en liten skymt av solen.

Den lilla stunden räcker för att han ska hinna göra en mätning med sextanten och Brown konstaterar att de har kommit lite för långt söderut och att kursen måste korrigeras en aning.

Än en gång döljs den lågt stående solen av molnen. Framför dem ligger nya molnbankar och snart har sikten försvunnit för dem igen. Inne i molnen förlorar de helt uppfattningen om hastighet och riktning.

De vet inte längre vad som är upp eller ner, men genom att kontrollera höjdmätaren upptäcker de att planet nu okontrollerat är på väg rakt ner mot det kalla havet.

De förbereder sig för en nödlandning och Alcock skyndar sig att ta hand om den loggbok som han noggrant har fört under hela resan.

Endast tjugo meter innan katastrofen är ett faktum lyckas han dock återfå kontrollen över flygplanet och räta upp det.

När de senare fick frågan hur de hade reagerat efter den farliga situationen, svarade Brown torrt: ”Vi log brett mot varandra.”

Ölflaska hamnar i vattnet

Efter skräckupplevelsen ger John Alcock motorerna full gas och planet stiger igen. När de kommer upp på maximal flyghöjd, 2 200 meter, kan de börja slappna av och äntligen har de turen på sin sida: kring midnatt ser Brown ett par stjärnor och med hjälp av sextanten kan han konstatera att de har flugit 1 574 kilometer och att kursen är perfekt.

Alcock gestikulerar att han är hungrig, och det är Brown också. De tar fram några smörgåsar som en kvinna i Saint John's har gjort åt dem.

Alcock äter med en hand eftersom han aldrig släpper greppet om styrspaken. Lite whisky och en flaska öl har de också tagit med sig. Den tomma ölflaskan kastar de överbord.

För att minska vikten har allt överflödigt plockats ur planet. Browns fästmö, Kathleen, har sytt två maskotar till flygarna och dem har de naturligtvis med sig.

Tygkatterna Twinkletoes och Lucky Jim håller dem sällskap på den ensamma färden över oceanen. De har också med sig en säck med trehundra brev som stämplats i Saint John's före starten.

Om resan lyckas kommer breven att bli den första flygpost som färdats över Atlanten och nå mottagarna på ett par dagar. Normalt tar det flera veckor för ett brev att fraktas med båt från den ena världsdelen till den andra.

Tidning, daily express, atlantflygning

Atlantflygningen blev huvudnyhet i tidningar världen över.

© Vickers

Tidning gick i bräschen

Daily Mails visionäre chefredaktör utlovade stora penningpriser för att driva på flygplansutvecklingen. Redaktören ville flyga morgontidningar till New York.

I flygets barndom utfäste den brittiska tidningen Daily Mail stora belöningar för att sätta fart på utvecklingen. Och pengar lockade faktiskt fram pionjärerna, bland andra fransmannen Louis Blériot som genomförde den första flygturen över Engelska kanalen för tusen pund.

Fyra år senare utlovade tidningen tiotusen pund för den första nonstop-flygningen över Atlanten, men första världskriget bröt ut och inte förrän år 1919 ägde den epokgörande flygningen rum. Mannen bakom tävlingsidén var tidningens chefredaktör lord Northcliffe.

Han hade visioner om en värld där flyget knöt samman världsdelarna och hans stora dröm var att det någon gång i framtiden skulle kunna gå att köpa brittiska morgontidningar i New York på eftermiddagen samma dag.

Planet kastas runt av vindarna

Vid tretiden på morgonen gryr dagen. I det svaga ljuset ser de båda flygarna att de närmar sig en mur av regnmoln. Det är det sista de önskar sig.

Men det finns ingen annan väg. Planet är för svagt för att flyga över molnen och sekunderna därpå virvlar de runt i de turbulenta kastvindarna inne i ovädret. De slungas hit och dit som om de satt i ett leksaksplan.

Snart övergår regnet i hagel och samtidigt slutar hastighetsmätaren att fungera – den är full med regnvatten. Alcock har tappat orienteringen inne i molnet men han behåller fattningen och tar till ett knep som han lärde sig som pilot under första världskriget: han slår av motorerna och låter planet dyka.

Det är ett sätt att hitta ut under molnen. När de kommer ut ur den mjölkvita dimman upptäcker de att horisonten ligger på fel håll.

Förklaringen är enkel: De flyger på sidan – utan att märka det. Fallet mot havet fortsätter och inte förrän de nästan snuddar vågorna återfår Alcock kontrollen över planet. Han rätar upp det och ger gas.

”Vi var nog bara fem-sex meter över vattnet och vi kunde känna smaken av det salta skummet som flög omkring i luften”, berättade han senare.

Men problemen är långtifrån över. Först upptäcker de att kursen är helt fel. De är på väg tillbaka mot Amerika, och när de har vänt och kommer upp mot molnen igen möts de av snöblandat regn.

Den blöta modden fastnar i tjocka sjok på vindrutan som ska skydda flygarna. Snön tränger in överallt i den öppna sittbrunnen. Och vad värre är: snön täpper till motorernas luftintag, fastnar i filtren till förgasarna och tynger ner vingarna så mycket att Alcock har svårt att styra flygplanet.

Instrumenten fungerar inte

Arthur Brown ser bara en utväg – han måste ut på vingarna precis som när radion slutade fungera.

Alcock försöker än en gång hindra honom från den livsfarliga klättringen men Brown sliter sig loss. Beväpnad med en kniv hasar han sig ut på motorn och ut på den nedersta, glashala vingen.

På grund av de skador han fått under första världskriget har han inte full rörlighet i benen, men han lyckas mödosamt hasa sig ut på vingen.

Medan han håller sig fast med ena handen i de tunna strävorna mellan vingarna skrapar han bort snön med kniven – både från strävorna och från de kritiska ställen där snön har samlats och sitter fast.

Brown har inte tid att tänka efter. När han är färdig på ena sidan, klättrar han via sittbrunnen över på den andra vingen där han med snön piskande i ansiktet upprepar sitt riskfyllda jobb.

Minsta felsteg skulle innebära döden, rakt ner i det kalla havet under planet. Sammanlagt fyra gånger måste han ge sig ut på vingarna innan solen blir synlig klockan 06.20.

Med stelfrusna fingrar lyckas Brown få fram sin sextant och fastställa deras position. Det visar sig att de håller rätt kurs men läget är fortfarande kritiskt, eftersom snön och kylan har skadat instrumenten.

De har bara en utväg: ”Det är bäst att du söker dig nedåt där luften är varmare”, skriver Brown på en lapp till Alcock.

Irland dyker upp vid horisonten

Medan de sjunker genom molnen är sikten lika med noll. Men plötsligt ropar Brown över motorbullret: ”Isen smälter!” Och mycket riktigt: de har kommit ner till varmare luft och snart är snön och isen borta – fast cockpiten är sjöblöt.

Motorerna fungerar dock som de ska och tjugo minuter senare skymtar de land samtidigt som de värmer sig med kaffe ur den termos som de har med sig. Det visar sig vara några små klippöar, men klockan kvart över åtta dyker Irlands kust äntligen upp.

När de på allvar börjar få landkänning ser de att det inte, som planerat, kan vara staden Galway som de håller kurs mot. Brown studerar noggrant kartan och kommer fram till att staden under dem måste vara Clifden.

Den ligger strax nordväst om Galway, vilket han noterar i loggboken som han räcker till Alcock. Denne nickar och snart är de säkra, vid Clifden finns nämligen en radiosändare som kan telegrafera trådlöst över Atlanten.

Halvt på skämt föreslår Brown att de ska fortsätta till London, men de kommer snabbt överens om att det nog är säkrast att landa nu. De kretsar en stund över staden och håller utkik efter någon lämplig äng där de kan landa.

De kan inte se någon utan sätter i stället kurs mot telegrafstationens sändarmaster som de cirklar kring. I närheten av masterna får de till slut syn på något som tycks vara en slät och grön äng – men som inte alls är det.

Det som från luften ser så inbjudande ut är i själva verket en mosse och det vet personalen på radiostationen mycket väl. De börjar vinka som galningar i hopp om att få planet att fortsätta till en säkrare plats – men förgäves.

Alcock och Brown missförstår det ivriga vinkandet och tror att det är en välkomsthälsning. Alcock börjar förbereda för landning mitt i Derrygimlamossen.

De första metrarna går allt bra, men den mjuka marken och de många tuvorna i mossen är mer än vad en Vickers Vimy tål. Dessutom saknar flygplanet det främre noshjulet – flygarna lät ta bort det för att minska vikten och luftmotståndet.

Breven bevisar bedriften

Resultatet är en allt annat än elegant landning. Planet tippar på nosen, flera av strävorna mellan vingarna knäcks och det blir en rejäl kraschlandning.

Tack vare sina säkerhetsbälten sitter emellertid piloten och navigatören i stort sett oskadda i sina säten. Alcock har dock fått några skråmor och hans läppar är alldeles svullna.

”Är någon av er skadad?” ropar den man som först kommer fram till planet.
”Nej”, blir svaret.
"Varifrån kommer ni?” vill mannen veta.
”Amerika.”

När de tillskyndande hör ordet Amerika börjar många skratta. Det måste vara ett skämt. Men så visar de båda flygarna breven som stämplats i Saint John's, Newfoundland. Irländarna förstår att det är sant.

Från telegrafstationen i Clifden skickar John Alcock och Arthur Brown ett telegram till London. De berättar att de på 16 timmar och 28 minuter lyckats flyga de 3 154 kilometerna från Saint John's till Clifden.

Planet lyfter från Newfoundland, är nära att träffa några träd, och sätter kurs mot Irland.

Granger/Imageselect, World History Archive/Imageselect & Science & Society Picture Library/Getty Images

Alcock och Brown hoppades att västanvinden skulle hjälpa Vickers Vimy-planet att klara sträckan till Europa.

Haveri, atlantflygning, alcock & brown

Alcock och Brown kretsar över Clifden i västra Irland för att hitta en landningsplats. De kraschlandar i en mosse.

Granger/Imageselect, World History Archive/Imageselect & Science & Society Picture Library/Getty Images

Dagarna efter landningen i Irland hyllas Alcock och Brown av jublande och entusiastiska folkmassor. De båda männen behandlas som hjältar och bjuds in till otaliga banketter, fester och mottagningar.

Granger/Imageselect, World History Archive/Imageselect & Science & Society Picture Library/Getty Images

Nyheten basuneras ut världen över

Daily Mail tog man dagen innan emot nyheten om att planet lyft från Newfoundland och redaktionen har med spänning väntat på fler nyheter.

Alla fruktar det värsta eftersom flygarna inte hört av sig alls sedan starten. Nu kommer det efterlängtade telegrammet, som blir huvudnyhet på förstasidorna i alla världens tidningar: de båda britterna har landat välbehållna i Irland.

”Alcock och Brown flyger över Atlanten. De flög 1 980 miles på 16 timmar och 12 minuter, ibland upp och ner i tjock, isig dimma”, skriver New York Times på förstasidan.

Tidsangivelsen är inte helt exakt men innebörden går inte att ta miste på och den närmaste tiden blir ett enda långt triumftåg för John Alcock och Arthur Brown.

Alla vill träffa flyghjältarna, som får delta i den ena storslagna banketten efter den andra. Vid ett tillfälle blir det nästan för mycket.

När John Alcock och Arthur Brown kliver ut på balkongen utanför Royal Aero Club på Clifford Street i London för att låta sig hyllas ännu en gång, ger Arthur Brown ett av sina kortaste tal:

No speech now. You wanted us. Here we are”, blir talet i all sin enkelhet. ”Inget tal nu. Ni ville se oss, och här står vi nu.”

Därefter väntar den mest avancerade meny de någonsin bjudits på. Till deras ära innehåller den rätter som Oeufs Poches Alcock, Supreme de Sole à la Brown och Gateau Grand Succes (pocherade ägg, sjötunga och tårta).

Mekanikerna får en del av priset

Piloten John Alcock och navigatören Arthur Brown får naturligtvis också ta emot det pris som Daily Mail har utlovat. Summan har dessutom vuxit eftersom även ett tobaksföretag och en rik donator vill hylla dem med penninggåvor.

Men Alcock och Brown är noga med att i sina tacktal understryka att det förvisso var de som flög, men att ett helt team av skickliga medarbetare har stått bakom dem. En del av pengarna ger de därför till sina skickliga mekaniker.

Checken från Daily Mail överlämnas på Savoy Hotel i London av Winston Churchill, som år 1919 är landets krigsminister. Samtidigt bjuder han in männen till Windsor Castle påföljande dag.

Där adlas de båda hjältarna av kung Georg V och de kan alltså hädanefter titulera sig sir John Alcock och sir Arthur Whitten Brown.

Det havererade Vickers Vimy-planet grävs loss ur den sanka mossen vid Clifden och transporteras till Science Museum i London, där planet den 15 december 1919 visas upp för allmänheten – och där det än i dag kan beskådas.

Bärgningsmanskapet missar emellertid en av propellrarna, som borrade sig ner i mossen under planets våldsamma landning. Propellern återfinns först senare och fungerar i dag som takfläkt i ett kafé i Cork i södra Irland.

Alcocks flygning till Paris slutar tragiskt

Tre dagar efter museets presentation av flygplanet ska John Alcock flyga ett nytt Vickers-plan till en internationell utställning i Paris.

Vädret är rått med låga moln, regn och hård vind. Alcocks kollegor föreslår att han ska ställa in flygturen, men det vill han inte utan sätter kurs mot Paris.

Över Normandie flyger han in i dimma. Troligen väljer han att gå ner på låg höjd för att orientera sig men då går det snett. Planet störtar och när en fransk bonde hittar vraket är Alcock så svårt skadad att han dör strax efteråt.

För Arthur Brown går det betydligt bättre. Efter att alla fester och mottagningar är avklarade har han äntligen tid att gifta sig med Kathleen och i oktober 1919 åker de på bröllopsresa till USA – med båt.

Efter hemkomsten arbetar han som ingenjör hos Vickers men resan över Atlanten blir hans sista flygning. Hjälten har tappat lusten att flyga och ger sig aldrig upp i luften igen.

En som brinner av lust att flyga är emellertid amerikanen Charles Lindbergh. I maj 1927 överträffar han Alcock och Brown, när han blir den förste som genomför en soloflygning över Atlanten.

Alcock och Brown lärde känna varandra först några månader före flygningen.

© Science & Society Picture Library/Getty Images

Flyghjältar upplevde krigets fasor

John Alcock och Arthur Brown hade gjort värdefulla erfarenheter som piloter under första världskriget. Båda kraschade med sina plan och hamnade i krigsfångenskap.

  • John Alcock

    Piloten på den transatlantiska flygningen föddes i Manchester i England 1892.

    John Alcock gick i lära på en motorfabrik, som även experimenterade med flygplan, och 1912 lärde han sig flyga. Alcock blev så bra på det att han fram till utbrottet av första världskriget var testpilot.

    Under kriget blev han stationerad som pilot på en av de grekiska öarna, och i september 1917 sköt han ner två tyska plan över Egeiska havet.

    Under en flygning till Konstantinopel (Istanbul) kraschade han dock i sitt plan, och i över ett år var han turkisk krigsfånge.

    Efter kriget återupptog han sitt arbete som testpilot för flygplanstillverkaren Vickers, där han mötte Arthur Brown. Ett halvår efter färden över Atlanten omkom Alcock i en krasch i Frankrike.

  • Arthur Brown

    Navigatören på den transatlantiska flygningen föddes i Glasgow i Skottland 1886, men hade amerikanska föräldrar.

    Arthur Brown var tidigt fascinerad av flygplan, och liksom John Alcock blev han pilot under första världskriget.

    Under en insats över Tyskland blev han nedskjuten och hamnade svårt sårad i krigsfångenskap.

    De två åren i fånglägret fördrev Brown med att lära sig navigation. Han blev – liksom John Alcock – adlad efter flygningen över Atlanten, men till skillnad från sin partner hade Brown fått nog av flygning.

    Han flög aldrig mer, utan arbetade för företaget Metropolitan Vickers. Från 1941 till 1943 ingick Brown i det brittiska flygvapnet, där han tjänstgjorde i ett utbildningsförband.

    Arthur Brown avled 1948.

Läs också:

Maskiner

Första flygningen över Atlanten var en kapplöpning med döden

2 minuter
Spektakulära uppdrag

Mot alla odds: Lindbergh besegrade Atlanten

27 minuter
Spektakulära uppdrag

Ny bok: Earhart blev tagen av japanerna

4 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj