Ödesdiger jakt på Nordvästpassagen slutade i katastrof

Kryddor värda sin vikt i guld

Berättelsen om myteriet på Discovery träffade britterna som en iskall havsdimma.

Optimismen och framtidstron var stor, och Hudsons expedition var ett led i den blomstrande brittiska sjöfarten och de brittiska kolonialdrömmar som drottning Elisabet I hade initierat i slutet av 1500-talet.

Handel och kolonisation på andra sidan haven var en lönsam affär så Elisabet hade grundat en ­effektiv flotta och ett handelskompani som snart gav hennes rike en plats bland de ledande kolonialmakterna.

Elisabets efterträdare på tronen, Jakob I Stuart, följde samma politik. Han etablerade kolonin Jamestown i Nordamerika och ett nätverk av brittiska handelsstationer över hela världen.

Upptäckten av Nordvästpassagen skulle cementera britternas ställning som världsmakt och inbringa förmögenheter – handeln med exotiska varor var nämligen synnerligen lukrativ.

Efterfrågan var enorm och köpmännen investerade stora summor i att föra hem varorna.

En genväg till Asien i form av Nordvästpassagen skulle korta ned transporttiden och ge lägre omkostnader – men expeditioner var en dyr historia. Därför var det viktigt att hitta rätt kapten för att leda resan.

Ingen var bättre lämpad än Hudson som kände till de arktiska trakterna från sina tidigare resor.

Historikerna vet inte särskilt mycket om hans bakgrund men han föddes troligen i London omkring år 1565. Hans släkt bestod av köpmän med ett vitt förgrenat nät av handelsförbindelser.

Under två tidigare expeditioner hade Hudson först sökt efter Nordostpassagen – sjövägen norr om Europa och Asien­ till Stilla havet – och sedan Nordvästpassagen.

Han hade aldrig hittat någon genväg men han var en högt respekterad kapten, känd för sina grund­liga förberedelser och sin omsorg.

Trots att han hade hustru och tre barn ägnade han stora delar av sina korta perioder på land till att tala med andra resenärer som gav honom färska uppgifter om de okända trakterna i norr.

Hudson månade även om sina kontakter med handelskompanier och investerare. Kaptenen strävade ihärdigt efter att uppnå sina mål men riskerade aldrig vare sig fartygets eller besättningens säkerhet.

Hudson hade inte förlorat en enda man under sina resor och det var en anmärkningsvärd bedrift eftersom livet på haven var synnerligen riskabelt även under gynnsamma förhållanden.

Navigatören var oerfaren

De sjömän som bemannade expeditionsfartygen på 1600-talet var ofta en brokig skara och besättningen på Discovery utgjorde inget undantag.

Med ombord fanns bland andra Abacuk Pricket, den välskrivande men inte särskilt rutinerade navigatören vars dagbok och även berättelser bildade utgångspunkt för senare tiders tolkning av Hudsons ödesdigra expedition.

Dessutom fanns snickaren Philip Staffe, som varken kunde läsa­ eller skriva men som var en erfaren sjöman, ombord.

Hudsons 17-årige son John var också med. Han hade följt sin far på två tidigare expeditioner och var trots sina unga år en erfaren sjöman.

Henry Greene var med som Hudsons personliga resesällskap och spelade en central roll på Discovery.

Han hade varit Hudsons betjänt i London och eftersom han kunde både läsa och skriva hade kaptenen tagit med honom på expeditionen.

Jobbet som betjänt hos Hudson hade gett honom mat på bordet men förhållandet mellan de båda männen var spänt.

Greene kom från en respektabel familj men hade slösat bort alla sina pengar och hade svårt att finna sig i sin underdåniga roll hos Hudson.

Island var fullt med odjur

Discovery avseglade från London enligt planerna och den första delen av resan förlöpte utan problem.

Även om rutten var välkänd för Hudson hade seglatsen ett äventyrets skimmer över sig. Det hade gått mindre än 120 år sedan Columbus korsade Atlanten för första gången och kunskapen om de arktiska områdena präglades fortfarande av myter, sägner och sjöfararnas fantasier.

Island, som Hudson nådde i mitten av maj 1610, befolkades enligt tidens främsta kartografer av skräckinjagande djur vid kusten.

Därefter passerade expeditionen Grönlands västkust och nådde ”en våldsam krusning eller brytning av vattenströmmar”.

Det var tecknet på en öppning i det som i dag är Canadas östkust.

Den 9 juni gled Discovery in i Frobisher Bay i nordöstra Canada och här mötte besättningen för första gången isens våldsamma krafter.

Tidens vetenskapsmän visste inte mycket om klimatför­hållandena i Arktis och trodde att eftersom solen trots allt sken under halva året måste det finnas en isfri passage – en ­teori som Hudson inte fick att stämma med verkligheten. Isen packades kring Discovery och enorma isberg tornade upp sig farligt högt över det lilla skeppet.

Hudson gjorde allt för att hitta isfritt vatten men i vilken riktning Discovery än seglade samlades isflaken kring fartyget.

Det var som att segla i en livsfarlig labyrint av is. Dagarna blev allt kortare och den arktiska vintern kröp obönhörligen allt närmare.

Hudon insåg att de skulle bli tvungna att övervintra – till besättningens stora besvikelse.

Vinterrock utlöste strid

I början av november lade sig Discovery till rätta i det som i dag heter Jamesbukten och snart förvandlades den spända stämningen ombord till öppen fiendskap.

Skeppets skytt John Williams dog – antagligen av sjukdom – och lämnade efter sig en åtråvärd sak: en varm vinterrock.

Hudson valde att ge den till sin betjänt Greene som inte var omtyckt bland de övriga besättningsmedlemmarna.

En kort tid därefter blev Hudson emellertid ursinnig på Greene som utan att be om lov hade gått i land tillsammans med snickaren Staffe.

Rasande konstaterade Hudson att Greene bara skulle få ut sin lön om han lydde. Men Hudson lugnade snart ned sig igen, försonades med Greene och sade att han givetvis skulle få lön som alla andra.

Striden verkade ebba ut men Greene bar på en pyrande vrede medan han och resten av besättningen kämpade mot snö, kyla och svält i det arktiska mörkret.

Under vinterns lopp slutade både Hudson och navigatören Pricket att föra loggbok.

Kanske blev de stränga förhållandena för mycket för dem, kanske kunde deras förfrusna fingrar inte längre greppa om penna och papper. Ingen vet, men senare expeditioner har rapporterat om den förlamande köld och det ­ogenomträngliga mörker som råder under vintrarna i Jamesbukten:

Isen kramar obönhörligt om skeppen som knakar illavarslande. Frosten biter sig fast i hår och ögonbryn och det blir omöjligt att greppa om några verktyg.

Ingenting kunde stänga ute kylan och värst av allt var det när männen tvingades gå ut för att finna proviant. Kölden bet så hårt att huden blev vit. Om männen stannade ute för länge skulle de obönhörligen dö.

Utifrån Prickets skildring vet historikerna att det fanns tillräckligt med mat ombord i början av vintern.

Besättningen frossade på rapphöns, änder och gäss och vattnet var fortfarande öppet så att man kunde fiska.

Men sedan försvann fåglarna. Till sist tvingades männen vandra runt i mörkret och leta efter ”vad som helst som hade någon substans, oavsett hur vedervärdigt det var”, som Pricket formulerade sig.

Hudson och hans män var instängda i sitt lilla skepp i stort sett dygnet runt och de led av att vara isolerade från omvärlden.

Ett besök av en inuit en vårdag var därför ett välkommet avbrott. Hudson var ivrig att hålla sig på god fot med de infödda och gav mannen en spegel, några knappar och en kniv. Inuiten tacka­de och kom tillbaka med några djurskinn, som han bytte mot en yxa.

Främlingen lät förstå att det fanns andra infödda både i norr och i söder och att han skulle återvända.

Men det gjorde han aldrig och när isen började lossna gav sig Hudson ut för att finna andra infödda för att kunna skaffa proviant inför hemresan.

Hudson gick ombord i en av Discoverys jollar för att söka efter handelspartners söderut.

Han hade med sig proviant för nio dagar och innan han gav sig av bad han besättningen samla ved, vatten och barlast så att de kunde vara klara för avresa när han kom tillbaka.

Kaptenens färd blev ödesdiger. Han kom tillbaka tomhänt och de hårt prövade besättningsmännen hade svårt att klara fler besvikelser.

Hudson insåg allvaret i situationen och gjorde upp en nödplan. Kaptenen delade ut de sista brödresterna till besättningsmännen så att var och en av dem fick ett pund – inte mycket för en storvuxen, hårt arbetande sjöman.

Några av männen skickades ut på fisketur men även den gav ett magert resultat. ”80 små fiskar. Ringa lindring för hungriga magar”, skrev en dyster Picket.

I takt med att isen släppte sitt grepp kunde Discovery långsamt vagga fram genom ismassorna. Men snart seglade de in i is igen och Hudson måste kasta ankar.

Kaptenen gav order om att alla skeppets kistor skulle brytas upp och den mat som besättningsmännen hade sparat för eget bruk fördelades lika mellan alla ombord.

Men försöket att lindra besättningens hunger ökade bara missnöjet ombord och samtidigt började männen misstänka att kaptenen inte var färdig med sitt arktiska äventyr.

Kaptenen hade beford­rat analfabeten Staffe till styrman, och manskapet misstänkte att kaptenen i hemlighet hade planer på att de skulle fortsätta resan i stället för att vända hemåt. Besättningsmännen fasade för att behöva övervintra ännu en gång.

På kvällen den 21 juni avslöjade Greene och en annan besättningsman för Pricket att de hade planer på ett myteri.

Hudson och de sjuka skulle sättas ut i en jolle och Discovery segla hem till England. Pricket vägrade att vara med – han visste att straffet i England skulle bli strängt, han hade sett pirater bli hängda.

Men Greene hade bestämt sig. Han ville hellre bli hängd i sitt hemland än att svälta ihjäl ute på havet, bedyrade han.

Pricket, som var rädd för att själv hamna i jollen, försökte få myteristerna att vänta. Han ville få Hudson att konfiskera all mat ombord så att den kunde fördelas rättvist.

Greene vägrade att ändra sig och för Pricket var det ett tydligt tecken på att det inte handlade om mat utan om Greenes hat till Hudson. Nästa natt skred myteristerna till verket.

Enligt Pricket, som senare beskrev myteriet i detalj, övernattade Greene i Hudsons hytt. Myteristerna var rädda att kaptenen hade fattat misstankar och på natten låg Pricket vaken och hoppades att morgonljuset skulle få de sammansvurna på bättre tankar.

När morgonen kom berättade Greene för Staffe om planerna. I samma stund kom Hudson ut från sin hytt.

Resolut övermannade Greene kaptenen och bakband honom. Den överrumplade kaptenen ropade på sin styrman, Staffe, men fick inget svar.

Ett par av de andra sjömännen kom med missnöjda tillrop men myteristerna hade tagit över kontrollen helt och hållet.

Sjömän tvekade om myteri

Hudson, hans son och de sjuka som låg under däck kommenderades ned i en jolle. Pricket försökte hjälpa kaptenen men stoppades av myteristerna.

Han föll på knä och bad innerligt om att Greene skulle visa förbarmande och ”för Guds skull tänka på sig själv och göra mot andra som de ville att andra skulle göra mot dem”, men myteristerna skrek att Pricket skulle hålla tyst.

Flera av de män som inte var invigda i Greenes planer var förvirrade. De trodde att kaptenen bara skulle sitta i jollen ett tag och sedan hissas ombord igen

– eller att han skulle sättas i land och hämtas senare. När de så småningom insåg att Green tänkte lämna kvar Hudson i ödemarken sattes deras lojalitet gentemot Hudson på prov.

Skulle de stanna kvar på Discovery och därmed bli medskyldiga till myteri, eller skulle de ansluta till Hudson i jollen och segla ett okänt öde till mötes?

Staffe tvekade inte. Efter att ha försökt övertyga myteristerna om att de skulle hamna i galgen när de kom hem steg han ned i jollen.

Han fick med sig verktyg, mat, ett gevär och en järngryta. Sedan kapade myteristerna repet till jollen.

Kaptenen och hans män rodde allt vad de kunde för att följa med Discovery men den lilla jollen hamnade snart på efterkälken. När storseglet hissades på expeditionsskeppet blev jollen snart bara en svart liten prick vid horisonten. Sedan försvann den helt.

En tid seglade Discovery omkring på måfå. Tanken på att återvända till England oroade de flesta men till sist lyckades Greene, som utnämnt sig själv till kapten, övertyga de andra om att de inte skulle bli hängda.

Genom att stå fast vid att deras avsikt varit att rädda besättningen skulle de kunna slippa undan straff, trodde Greene.

Det försvaret fick han aldrig chansen att framföra. Den 28 juli hade myteristerna gått i land för att jaga och kom i kontakt med några inuiter.

Exakt vad som hände är ovisst men efter en strid mellan de båda grupperna blev flera av britterna svårt skadade.

Vettskrämd lyckades Pricket, som klarat sig nästan oskadd, föra de blödande och döende männen tillbaka till Discovery, men de gick inte att rädda.

Greene dog av sina skador och kastades överbord.

I augusti 1611 närmade sig de sista åtta överlevande myteristerna sin hemkust. De flesta var för utmattade för att stå upp; de satt på däcket och stirrade framför sig med tom blick.

Besättningsmännen fick inga straff. Ingen vet vad som hände med Hudson men han dog troligen under vintern. Nordvästpassagen fann han aldrig, men hans namn lever vidare i de enorma områden som han kartlade.