Hoppfulla våghalsar kör ikapp från Kina till Frankrike.

Tidning ville testa gränserna

Bara nio dagar tidigare hade Charles Godard rattat sin Spyker ut från Peking. Då var han på lysande humör; fransmannen hade påbörjat en galen utmaning som passade honom utmärkt. Han och några andra våghalsar skulle testa nymodigheten bilens gränser i ett uthållighets­lopp från Peking till Paris – 15 000 km genom terräng där inget motorfordon ­tidigare försökt ta sig fram.

Idén till det vilda rallyt hade kläckts på en tidningsredaktion i Paris då Le Matin, den 31 januari 1907, hade presenterat en utmaning till landets unga automobilindustri:

”Vi vill ha bevis för att så länge man har en bil, kan man göra vad som helst och resa vart man vill. Finns det någon som är villig att köra med automobil från Paris till Peking denna sommar?”

Franska bilpionjärer nappade direkt. Inom en vecka hade tio personer anmält sig till loppet, som tidningen lovade göra till en stor mediehändelse. Chansen till publicitet lockade även utländska biltillverkare, men snart dämpades ivern av praktiska svårigheter.

Loppet skulle gå genom oländiga om­råden där vägarna var usla och förarna riskerade att dö av svält om deras bilar gick sönder. Efter de första återbuden valde arrangörerna att vända loppet, så att det började i Peking. På så vis kunde förarna klara av de oländiga, spetsiga bergen i Kina direkt och inte efter veckor av strapatser då förarna var utmattade och bilarna slitna.

Deltagare fick kalla fötter

Trots ny resrutt var det bara fem lag som infann sig i Peking. Georges Cormier och Victor Collignon deltog som ett lag i identiska bilar från De Dion-­Bouton-fabriken, och deras landsman, den unge Auguste Pons, ställde upp i en så kallad Mototri från Contal. Hans fordon hade två hjul framtill och en baktill som en motorcykel.

Den fjärde deltagaren var Charles Godard, som improviserade sig fram genom livet med käckt prat och smarta idéer. När han anmälde sig till loppet hade han ingen bil, men det lilla problemet löste han genom att ta sig till Spyker-fabriken i Amsterdam. Sedan betalade han för transporten till Kina genom att sälja sina sponsrade reservdelar och strö checkar – utan täckning – omkring sig.

När han kom till Peking lyckades Godard snärja en nederländsk diplomat som i god tro ställde sig som ­garant för hans obetalda räkningar.

Den femte deltagaren i loppet var den ende som inte var fransman, och han skilde sig från de övriga även på andra sätt. Furst Scipione Luigi Marcantonio Francesco Rodolfo Borghese kom från en av Roms förnämsta adelssläkter. Det påstods att han kunde rida de mest bångstyriga hingstar, han besteg alptoppar på vintern och framför allt var han väl bekant med Asien efter en resa från Mellan­östern till Stilla havet.

Fursten planerade sitt lopp mycket noga och med sin stora erfarenhet kunde han förutse utmaningar som ingen av de övriga deltagarna kände till. Före avresan till Peking tillbringade Borghese flera veckor på sitt kontor, där han studerade ryska militärkartor och läste på om resvägen.

Italienaren hade dessutom skaffat sig en överlägsen bil. Hans nybyggda Itala hade 40 hästkrafter, och fursten försåg den med extra bensintankar och större hjul för att den bättre skulle kunna klara av strapatserna i det väglösa Asien.

Trehjuling dög inte i ödemarken

Loppet startade den 10 juni 1907, och redan en halv kilometer utanför Peking kom de första problemen. ­Vägen bestod av stora, ojämna stenblock som fick bilarna att skaka våldsamt även vid låg hastighet. Den ena De Dion-Bouton körde främst, och därefter kom Borghese i sin Itala och Godards Spyker.

De två resterande fordonen var borta, och därför stannade fältets ledarbil. Deltagarna hade skrivit under på att de skulle följas åt och hjälpa varandra tills loppet släpptes fritt vid tyska gränsen. Borghese vägrade låta sig försinkas av sina konkurrenter längre än till Irkutsk i Sibirien.

Utanför Peking tvingades dock Borghese vänta medan Godard åtog sig att vända om och leta efter de försvunna bilarna. Först hade de kört fel, och därefter hade framänden på Auguste Pons överlastade trehjuling fastnat – ett problem som skulle komma att upprepas många gånger.

Bilarna måste dras över bergen

Bergen nordväst om Peking visade sig vara så svårframkomliga att ingen av bilarna orkade ta sig över dem. I stället fick en grupp opiumrökande kinesiska kulier dra upp bilarna med sina mulor. För att kunna av­löna dem lånade Godard pengar av sin passagerare, Le Matin-journalisten Jean du Taillis.

Borghese blev tvungen att skala av sin två ton tunga Itala till ett naket chassi för att mulorna skulle orka dra den. På det viset rullade bilarna långsamt framåt ända tills Mongoliets grässlätter kom inom synhåll.

Borghese hade med sig en skicklig mekaniker som monterade ihop ­Italan igen. Men han varnade för att lasten var för tung för fjädringen. Fursten tvingades göra sig av med en mängd användbar utrustning som genast övertogs av en svärm av bärare, karavandrivare, kinesiska soldater från ett närbeläget fort och av mon­goliska nomader.

Auguste Pons hade redan gallrat i sin utrustning, men även det som fanns kvar tyngde ned trehjulingen. Godard förbarmade sig. Han hade redan trehjulingsförarens privata tillhörigheter i sin bil; nu tog han även hand om reservdelar, verktyg, reserv­hjul och bränsle.

Därmed blev den hjälpsamme fransmannen tvungen att offra en av sina egna dyrbarheter: en låda sponsrad champagne som han släpat med sig ända från Peking. Dessutom befriade han sin Spyker från en 40-liters bränsledunk. Han sparkade till dunken på gräset så att bensinen rann ut.

”Det där var dumt”, sade journalisten du Taillis som fick onda aningar. ”Vem vet vad som kan hända oss nu?”

Allvaret kom med mörkret

Samma kväll slog de fem lagen läger tillsammans. Efter maten satt de på sitt bagage och småpratade. Då dök en ryttare plötsligt upp i mörkret.

”Po-lu-ghe-se?” frågade mannen, en kinesisk soldat. Han hade följt efter bilarna i elva timmar för att överlämna post från Europa. Männen läste breven i det sista skenet från brasan, och där­efter låg de och rökte medan de blickade upp mot stjärnorna.

”Det är minst 12 000 km kvar”, sade De Dion-Bouton-lagets mekaniker. ”Nu är det juni. Såvida vi inte fastnar i vintern i Sibirien kommer vi att vara hemma lagom till nyårsfirandet.”

”Var inte så pessimistisk”, svarade föraren Georges Cormier. ”Vi kommer att vara i Paris innan parlamentet öppnas i mitten av oktober.”

Journalisten du Taillis, som åkte i Spykern, tvekade lite:

”Struntprat!” sade han sedan. ”Den

1 september tänker jag bada i havet vid Olonne eller Royan.”

Till skillnad från de övriga visste furst Borghese vilka strapatser de hade att vänta sig. Han sade bara:

”Låt oss sova. I morgon måste vi stiga upp klockan tre.” Det blev de fem deltagarnas sista kväll tillsammans.

Broderskapet brast

Tre dagar efter den gemytliga kvällen låg Godard och du Taillis förtvivlade under sin tältduk i Gobiöknen. Loppet hade ändrat karaktär dramatiskt.

Först hade Auguste Pons och trehjulingen hamnat på efterkälken, och därefter fick han bensinstopp. Samtidigt körde de fyra bilarna fel, och när de kom tillbaka på rätt kurs trodde de att Pons hade hunnit före dem. De stannade först efter flera kilometer.

Borghese hade fått nog av Pons Mototri. Han var säker på att den aldrig skulle kunna ta sig till Paris, och fursten vägrade vända om för att leta. I stället satte han sig i bilen och körde vidare. De tre fransmännen funderade en stund, men beslöt att följa efter italienaren. De skickade ut några kineser med en bensindunk för att leta efter Pons.

Dagen därpå avdunstade den sista resten av broderskap i Gobiöknens hetta. Utan sin 40-litersdunk stod Godard plötsligt utan bränsle, precis som hans passagerare förutspått, och den här gången fick han inte någon hjälp.

Förarna i de två De Dion-Bouton­bilarna hade fått nog av sin landsmans lättsinnighet och ständiga tiggande. Båda bilarna dundrade rakt förbi Godards Spyker och svepte in honom och journalisten i ett moln av ökendamm.

Då båda strandsatta männen spände upp en tältduk till skydd mot solen. Deras enda hopp var karavanstaden Udde, väsentligt längre fram. Redan före ­dagens etappstart hade Godard sänt ett telegram dit och bett att få bränsle levererat med kamel. Men Spykern stod många kilometer från den avtalade ­mötesplatsen. Han var tvungen att vänta, utan att veta om hjälpen över huvud taget skulle nå fram.

Kvinna på kamel ville hjälpa

Hela den första natten i öknen pratade Godard i sömnen om hur de skulle lösa problemen. du Taillis var bekymrad. Männen blev lite bättre till mods när de på morgonen upptäckte att nattkylan fått deras kletiga choklad att stelna igen.

De båda männen åt var sin bit och drack lite vatten. Sedan började de spana mot horisonten. Efter fem timmar i ständigt stigande temperatur ropade Godard till. Vid horisonten såg han en ensam mongolisk kvinna på en kamel.

De båda fransmännen rusade henne till mötes, och sedan Godard försökt förklara med gester och en massa franska ord lät kvinnan honom spänna ­kamelen för bilen. Kamelen protesterade högljutt men lyckades dra Spykern några meter framåt.

Sedan sjönk bilen åter ned i den lösa sanden, och det hjälpte inte att försöka gräva loss hjulen. Mongolkvinnan lossade sin kamel och red vidare norrut. Solen gassade över de båda fransmännen men de var för apatiska för att spänna upp tältduken igen.

”Kycklingen!” utbrast Godard plötsligt. du Taillis packade upp den kokta fågeln. Den hade nu blivit till en krälande massa av larver.

Borghese hade däremot haft en behag­lig natt i Udde, där nya förnödenheter låg och väntade på honom. Redan innan han lämnade sitt hem i Rom hade den ­rike fursten sett till att depåer skulle läggas ut längs färdvägen genom Asien.

I gryningen lastade italienaren sin bil, drack en kopp varmt te och gav sig iväg. Som en vänlig gest till konkurrenterna lämnade han kvar en dunk bensin och ett meddelande om att han tänkte vänta på dem i två dagar i nästa stad längs resvägen.

Senare på dagen anlände hans förföljare – laget från De Dion-Bouton. När förarna fick veta att bensin var på väg till Godard med kamel, förbarmade de sig över sin lättsinnige motståndare. De båda männen i Spyker-bilen riskerade att dö om de tvingades vänta på det långsamma djuret. I stället anlitade ­förarna en ryttare som skulle ta sig ut till Godard till häst.

Nomader kom till undsättning

Godard och du Taillis tillbringade ännu en dyster natt i Gobiöknen, skakande av feberfrossa. Nästa morgon hörde de ljudet av bjällror; en karavan närmade sig.

De båda fransmännen försökte resa sig, men orkade inte. De blev liggande på marken medan kamelerna och deras ägare närmade sig – och passerade rakt förbi dem utan att stanna.

”Hjälp!” ropade Godard och du Taillis på franska, men till ingen nytta. Ljudet från bjällrorna dog ut och karavanen försvann vid horisonten.

Efter ett tag sjönk Godards feber och han återfick lite av sin vanliga iver.

”Stanna här vid bilen”, sade han. ”Jag går ut och ser mig omkring.” Två timmar senare kom han tillbaka, tjutande av glädje – på en häst. Bakom honom följde en färgglad grupp ryttare iklädda turbaner och gyllene dräkter, var och en med ett gevär över axeln och en stor dolk i bältet.

Efter utdragna förhandlingar och diskussioner om priset lyckades Godard ordna en väg ut ur krisen. Krigarna skulle hämta bränsle och under tiden låna ut två kameler som kunde dra Spykern över ökensanden.

En timme senare rörde sig bilen för första gången på två dygn. Godard och du Taillis satt i Spykern och dragdjuren framför bilen lunkade sakta framåt.

Krigarna kom tillbaka framåt kvällningen, som de lovat. De hade med sig en dunk bensin som Godard tömde i Spykerns tank. Sedan drog han runt veven – och till hans glädje startade motorn efter några hostningar.

”Vi kan vara i Udde om tre timmar”, sade Godard full av kamplust.

Sextio mil på ett dygn

Charles Godard var tillbaka i tävlingen men Auguste Pons trehjuling kom inte längre. Sedan bensinen tagit slut hade föraren och hans mekaniker försökt knuffa fram fordonet genom öknen.

Det var ett slitsamt arbete och de båda fransmännen var nära att dö av törst. Då fick de syn på ett nomadläger i fjärran. De kämpade för att få med sig sin Mototri den sista biten, men föll ihop av utmattning.

Nomaderna skötte om Pons och hans kompanjon tills ett räddningsteam dök upp. Patienterna fördes tillbaka till ­Peking men trehjulingen lämnades kvar i Gobiöknen. Pons förlät aldrig sina ”kamrater” som brutit löftet om att alla skulle följas åt till Tyskland.

Charles Godard fick höra nyheten om trehjulingslaget när han kom till karavanstaden Udde den 22 juni. Vid det ­laget njöt Borghese av en god middag i Urga, mycket längre fram längs rutten. Den italienske fursten och förarna från De Dion-Bouton var gäster hos chefen för rysk-kinesiska banken i staden.

Redan nästa morgon var Godard framme. Trots alla strapatser i öknen hade han kört både natt och dag för att komma ikapp de andra, och journalisten du Taillis kunde stolt telegrafera hem till Le Matin i Frankrike:

”Måndag, 6:00. Vi har genomfört etappen från Udde till Urga i ett sträck och nyss anlänt i dag kl. 5:00 efter att ha tillryggalagt 617 km på 23 timmar.”

Godard visade inga tecken på ilska gentemot De Dion-Bouton-förarna som övergett honom i öknen. Den sorglöse mannen blickade alltid framåt.

Furste på efterkälken

Nu hade loppet gått in i en ny fas. Borghese dundrade fram mot den ryska gränsen utan att vänta på de övriga bilarna. Men hans utbrytning fick ett abrupt slut då hans Itala sjönk ned i en pöl av kvicksand bara några timmar efter att han lämnat Urga. Det krävdes oxar för att dra loss bilen.

Nästa olycka inträffade när Italan hunnit in i Ryssland och Borghese körde på de usla vägarna längs Bajkalsjön i Sibirien. Vid en smal, ranglig träbro lämnade han förarplatsen till sin mekaniker för att själv hålla koll på hjulen.

”Framåt. Sakta”, sade fursten. Bilen rullade försiktigt ut på plankorna. Bron knakade och gungade men Borghese, hans mekaniker och journalisten var vid det här laget vana vid att ta risker längs den besvärliga res­vägen.

Framhjulen på bilen, som vägde två ton, var nästan över på andra sidan då bron plötsligt gav vika. Bilens bakvagn rasade genom plankorna och bilen hamnade nästan lodrätt ned i det steniga vattendraget som strömmade under bron.

Borghese hann kasta sig ut men de två andra följde med genom hålet. När fursten tittade ned såg han att mekanikern fortfarande satt kvar i bilen, inklämd bakom ratten. Journalisten stod alldeles dyblöt nere i vattnet och svor. Männen klarade sig undan fallet med några skrapsår.

Men bilen stod på bakänden med motor och framhjul upp genom hålet i bron. Det krävdes flera timmars slit och hjälp från 20 ryska järnvägs­arbetare innan den tunga Italan stod på vägen igen.

Borghese fruktade det värsta när han började undersöka skadorna. Men ­reservhjulen bakpå bilen hade dämpat fallet, och efter en insats från mekanikern startade motorn igen.

Efter olyckan lade Borghese om sin resrutt. Han tänkte inte köra till Irkutsk längs Bajkalsjöns stränder, utan lastade bilen på ett skepp som tog italienarna 80 km tvärs över sjön.

Sjöresan ökade emellertid inte Bor­gheses försprång Han körde från ­Irkutsk på morgonen den 3 juli, och samma kväll kom Godard och De Dion-­Bouton-laget dit – med godståg.

Festbankett kom i vägen

Olyckan vid bron i Sibirien blev den ­sista­ svåra krisen för Borghese. Under veckorna därefter utökade fursten och hans överlägsna bil sitt försprång. De ­övriga hade stora svårigheter på de ­dåliga vägarna och drabbades av mekaniska problem.

På morgonen den 14 juli satt Borghese och hans reskamrater på en restaurang i Bogorodsk öster om Moskva.­ För ovanlighetens skull unnade sig fursten en lång frukost, som sköljdes ned med stadens bästa champagne.

Han var nämligen inte välkommen i Moskva ­före klockan två på eftermiddagen – annars kom Italan för tidigt till det storstilade mottagande som en rysk kommitté höll på att förbereda.

Den italienske fursten avskydde vanligtvis att vänta men som skolad diplomat var han artig mot sina värdar, och Borghese kunde tillåta sig att ta det lugnt. Han var flera dagsresor före de övriga.

Han kom att stanna i Moskva i tre dagar, och inte ens då ville ryssarna släppa iväg Borghese. Han bjöds in till huvudstaden Sankt Petersburg där ännu en festmiddag väntade.

Fursten tvingades acceptera den enorma omvägen, deltog tålmodigt i den överdådiga banketten fram till kl. 1:30, och tre timmar senare var han på väg igen.

Ingenting var omöjligt

Betydligt längre bort pressade sig Charles Godard ännu mer än han gjort i Gobi­öknen. Han försökte köra ikapp De Dion-Bouton-laget sedan ett tekniskt fel kostat honom massor av dyrbar tid.

Fransmannens bil behövde en ny tändspole, och sådana fanns inte mitt i Sibirien. Han telegraferade till Spyker-­fabriken i Amsterdam och bad dem skicka ut en man med den viktiga delen.

Samtidigt lät Godard lasta sin bil på en tågvagn och åkte 1 300 km västerut till staden Tomsk, där tekniska institutet skulle kunna hjälpa honom att montera in den nya tändspolen.

Budet från Nederländerna dök upp som avtalat men till Godards fasa hade budet blivit av med sitt bagage – och därmed även den oumbärliga tändspolen! Den kreative fransosen tänkte emellertid snabbt ut en ny plan.

Godard tog sin trasiga tändspolen med sig och begav sig till ingenjörerna vid institutet i Tomsk. En intresserad ryss tog en snabb titt på föremålet och åtog sig att lösa problemet. Arbetet tog sex dagar, och därefter tog Godard och hans Spyker tåget tillbaka till den plats där tändspolen gått sönder.

Godard var åter med i tävlingen och tillryggalade 5 500 km genom Sibirien på två veckor – nästan hela distansen på grusvägar. För Borghese hade det ­tagit tre veckor att köra samma sträcka, och fem för De Dion-Bouton-laget.

Klockan fyra på morgonen den 8 augusti var Godards händer alldeles skinnflådda av att ha klamrat sig fast vid ratten. Men han hade nått till Kazan 70 mil öster om Moskva – och var ikapp männen från De Dion-Bouton.

Borghese triumferade i Paris

Bara två dagar senare, den 10 augusti 1907, rullade Borghese långsamt in i Paris bakom en 30-sitsig vagn utsmyckad med franska och italienska flaggor.

På det långa fordonet fanns en orkester som spelade Triumfmarschen ur Verdis opera Aida på sin väg genom folkhavet. Fursten parkerade elegant utanför Le Matins redaktion och talade till folket från balkongen:

”Vi är inga hjältar”, inledde han på perfekt diplomatfranska.

”Hemligheten bakom våra framgångar var denna: Vi tänkte aldrig att vårt mål var Paris. Varje dag koncentrerade vi oss bara på att klara av dagens etapp på bästa sätt.”

Ute på vägarna fortsatte de övriga lagen resan i konvoj, och den 21 augusti körde de över gränsen till Tyskland. Där fick Godard en obehaglig överraskning i form av två civilklädda polismän. Medan fransmannen körde genom Asien hade en domstol i Paris dömt honom till ett och ett halvt års fängelse och 5 000 francs i böter för bedrägeri.

Godard arresterades men försökte fortfarande argumentera sig ur situationen. Hans bil fortsatte utan honom; Spyker-­fabriken hade skickat ut en ny förare för att genomföra den sista sträckan.

Godards sista krumsprång fallerade

På eftermiddagen den 30 augusti stannade Spykern och De Dion-Bouton-­förarna till i Enghien-les-Bains strax utan­för Paris.

Männen hade champagne­bubblor i blodet och famnarna fulla med blommor. Det var dags att köra de sista kilometrarna in till den franska huvudstaden. Trots att de kom fram 20 dagar efter Borghese hade Le Matin förberett ett hjältemottagande för deltagarna.

Just när förarna skulle starta sina ­bilar blev det oroligt i publiken. En man trängde sig fram, och innan någon hann reagera satt han bakom ratten i Spykern.

”Klar!” ropade en gammal bekant. Det var Charles Godard.

”Går det bra?” frågade Godard journalisten Jean du Taillis, som satt på sin vanliga plats i passagerarsätet.

”Det går fint”, svarade journalisten och skrattade.

Representanter för Le Matin var dock mindre förtjusta över att få se den en­vise Godard. De befarade att det skulle bli en skandal om den notoriske bedragaren skulle tas emot som hjälte av tidningen.

”Ut!” skrek de och kastade sig över Godard, som inte hann lägga bilen i växeln i tid. I stället klamrade han sig fast vid ratten, och tidningsmännen slet förgäves för att få bort honom.

”Han är tokig”, förklarade de för ett par polismän som kom tillskyndande. ”Han försöker stoppa föreställningen. Han är tokig. Ni behöver inte hålla fast honom länge.”

Loppet var över för Charles Godard som kört 15 000 km från Peking till Paris och uthärdat värre strapatser än alla de andra deltagarna, men några kilometer från mål berövades han sin triumf. Den tappre föraren skakade av ursinnig gråt när poliserna släpade iväg honom.