Gagarin var nära att dö

Med blyertspenna och linjal delar han sirligt in området i rutor, varpå han kallar ihop sina män och beord­rar ut dem i varsin ruta.

”Titta upp mot himlen, och spana efter något ovanligt”, befaller Stutjenko. Sedan lägger han till, nästan ohörbart: ”En människa ska trilla ner från himlen.”

Vad generalens soldater inte vet är att mannen de väntar på, kosmonauten Jurij Gagarin, i samma stund brottas med problem som hotar att förvandla Sovjet­unionens triumftåg till ett förödmjukande fiasko.

Gagarin ville flyga

Jurij Gagarins föräldrar var bönder i ett sovjetiskt lantbrukskollektiv, och pojken växte upp under andra världskriget.

Från barnsben var han fascinerad av flygning, men när den 16-årige Jurij flyttade hemifrån 1950 började han med något mer jordnära: han gick i lära på ett stålverk i Moskva.

Där utmärkte han sig så mycket att han 1951 fick tillåtelse att vidareutbilda sig på en teknisk högskola. Där fick han emellertid inte lära sig att konstruera flygplan, utan kollektivbrukens oumbärliga arbetshäst: traktorn.

Några timmar efter att Gagarin klivit av tåget i Saratov lade han märke till en skylt på en dörr – AeroClub stod det.

Utan att tveka gick han med i klubben, och efter sin första långa dag med föreläs­ningar skyndade han sig till flygplatsen.

Andäktigt lät han blicken glida över ett tygklätt skolflygplan av typen Jak-18 och var så betagen att han inte märkte att flygklubbens instruktör, Dimitri Martjanov, närmade sig.

”Vill ni ta en kort tur?” frågade instruktören. Under en färd som Gagarin aldrig glömde lyfte han för sin första flygtur.

Med 100 kilometer i timmen steg planet till 1500 meters höjd och landade igen efter några minuter.

”Det klarade ni bra. Man skulle kunna tro att ni har gjort det förr”, berömde instruktör Martjanov.

”Åh, i mina drömmar har jag flugit hela mitt liv”, svarade Gagarin.

Raketprofet inspirerade Gagarin

Ett av Gagarins favoritämnen var fysik. När hans lärare organiserade en studie­cirkel, där ungdomarna turades om att hålla föredrag, valde bondsonen att berätta om den ryske vetenskapsmannen Konstantin Tsiolkovskij och hans forskning på bullrande raket­motorer och rymdfärder.

LÄS OCKSÅ: Tidslinje över rymdkapplöpningen: kampen om att komma först till månen

Konstantin Tsiolkovskij (1857–1935) var Gagarins stora förebild, och han slukade samt­liga av raketprofetens vetenskapliga verk.

Precis som sin hjälte kände Jurij Gagarin sig säker på att människans dröm om att erövra världsrymden en dag skulle bli verklighet.

”Människan kan inte stanna på jorden för evigt. I sin jakt efter ljuset och rymden kommer hon först att tränga ut över atmosfären och sedan erövra hela rymden runt solen”, avslutade Gagarin sitt föredrag för klassen.

När han 1955 var 21 år gammal och fick sitt diplom efter högskolans examensprov, var han redan i full färd med att förverkliga sin pilotdröm.

Han hade klarat teoriproven för läromästaren Martjanov, och när han en julikväll samma år stod och skruvade på det Jak-18 som han tagit åtskilliga lektioner i, kom Martjanov fram till honom och sa åt honom att göra en soloflygning.

Några minuter senare lättade Gagarin. I ett lyckorus satt han för första gången ensam i planet – och kretsade ett varv runt flygplatsen, innan han landade. Glädjestrålande rap­porterade den unge piloten: ”Ordern verkställd.”

Stjärnstadens prövningar väntade Gagarin

Gagarin fullföljde studierna på den tekniska skolan, men överlät utveckling av traktorer till andra och gick med i det sovjetiska flygvapnet.

Efter avslutad utbildning följde stationering på en flygbas nära gränsen till Norge. Där befann sig Gagarin, när en grupp gåtfulla rekryterare anlände i oktober 1959.

Vad de till synes inflytelserika männen ville visste ingen, och vilken statlig organisation de representerade var också oklart. De ville tala med ett antal utvalda piloter, däribland Gagarin.

Rekryterarna hade granskat samtliga stridspiloters bakgrundsuppgifter och omdömen och kallade dem till informella samtal i grupper om tjugo.

Frågorna handlade om allt mellan himmel och jord: Tycker ni om att flyga, vilka böcker läser ni, vad gör ni på fritiden?

Efter hand krympte startfältet. Bland de kvarvarande var Gagarin, som genomgick en omfattande hälsoundersökning på ett militärsjukhus i Moskva.

Efter läkarundersökningen bytte samtalen med de gåtfulla männen karaktär.

Nu fick piloterna frågor om hur de ställde sig till att flyga modernare farkoster – om de möjligen var intresserade av att prova på något helt nytt?

Förvirrad svarade Gagarin på bombardemanget av frågor utan att kunna utröna om det rörde sig om en helikopter eller en helt ny typ av jetflygplan.

”Det vi talar om är långdistansflyg­ningar med raketer. Flygningar hela vägen runt jorden”, avslöjar den hemlighetsfulla kommittén till slut.

Av sammanlagt 2 200 stridspiloter från hela Sovjetunionen hamnade 26-årige Gagarin i truppen av tjugo omsorgsfullt utvalda kosmonautaspiranter.

I juni 1960 flyttade de in i utbildningsanläggningen Zvyozdny Gorodok fyra mil öster om Moskva. I västvärlden skulle platsen med tiden bli känd som Stjärnstaden.

I nyuppförda byggnader undervisades aspiranterna under ledning av general Nikolaj Kamanin, vars utbildningsprogram bestod av hårda fysiska övningar, långa föreläsningar och prak­tiska övningar i en attrapp av en rymdfarkost.

Aspiranterna fick uthärda mycket: I en tryckkammare utsattes Gagarin och de andra för extremt lågt tryck för att testa hur de reagerade på höga höjder.

I en centrifug lärde de sig att klara av enorma belastningar – ju snabbare centrifugen roterade, desto större g-krafter utsattes aspiranterna för.

Accelerationens krafter – som kosmo­nauterna skulle utsättas för under uppskjutningen – kunde pressa ut blodet ur hjärnan och göra dem medvetslösa.

I centrifugen kunde Gagarin inte sluta ögonen, han hade svårt att andas, och hans ansikte förvreds i en grimas.

Jämfört med andra av rymdcentrets testredskap, till exempel vibrationsmaskinen och värmekammaren, kändes de snabba rotationerna dock som rena barnleken.

Vibrationsmaskinen efterliknade rymdfarkostens skakningar. I över en timme blev Gagarin rejält omskakad, medan han i värmekammaren fick vänja sig vid stora temperaturvariationer.

När han efter en lång dag med tester och övningar kom hem till sin fru och dotter var han så utmattad att han knappt kunde stå på benen.

Gagarin utses till förstekosmonaut

Efter ett år av intensiv utbildning närmade sig uppskjutningen av historiens förs­ta bemannade rymdfarkost.

Vem av kosmonautaspiranterna som skulle få äran att bli den första människan i rymden var oklart. Det första mötet med farkosten kom att spela en avgörande roll.

Chefskonstruktören Sergej Koroljov, hjärnan bakom det sovjetiska rymdprogrammet, presenterade aspiranterna för rymdkapseln Vostok.

Männen tittade på farkosten med vördnad, och en efter en fick de krypa in i den trånga kapseln.

Gagarin var den ende som tog av sig skorna, och det noterade Koroljov. Han log gillande åt den charmige unge mannen med det pojkaktiga leendet.

Koroljov hade redan hört mycket gott om Gagarin från en av de militärläkare som arbetade i Stjärnstaden.

”Gagarin är vetgirig, robust, intelligent och fokuserad. Under utbildningen har han visat att han är kapabel att hitta rätt balans mellan blind lydnad och självständighet. Jag har inte noterat en enda olämplig detalj i hans beteende”, hade läkaren berättat.

”Min lilla örn”, kallade Koroljov sin favorit, som i april 1961 var en av endast sex kvarvarande aspiranter i Vostokprogrammets stenhårda gallringsprocess.

Männens hälsotillstånd, förmågor och resultat under utbildningen spelade självklart huvudrollen för selektionen, men även deras storlek hade betydelse.

Eftersom det var trångt i kapseln fick kosmonauten inte vara för lång, och med sina 157 centimeter passade Gagarin perfekt.

Hans vän och rival, Gherman Titov, låg också bra till hos Koroljov, men Gagarins enkla bakgrund gav honom en liten fördel.

Medan Titov kom från medelklassen, var Gagarin en bondpojke, vilket det sovjetiska kommunistpartiet kunde utnyttja i sin propaganda – i Sovjetunionen har även bönder chansen att förverkliga sina drömmar.

Beslutet fattades under ett slutet möte i en särskild kommitté den 8 april 1961 – endast fyra dagar före den planerade upp­skjutningen.

Kommitténs tyngsta medlemmar var general Nikolaj Kamanin, chef för kosmonaututbildningen, och chefskonstruktören Koroljov, och när de efter mötet sammankallade aspiranterna för att meddela beslutet, sprakade luften av spänning och nervositet.

”Jurij Gagarin har valts till förstekosmonaut, och Gherman Titov till reserv”, meddelade Kamanin utan någon ytterligare förklaring. Gagarin försökte att inte le, när han klev fram.

”Jag lovar att fullfölja mina plikter till punkt och pricka”, sa han.

Gagarin höll tal före uppskjutningen

Gagarin skulle skjutas upp den 12 april 1961 från rymdcentrumet i sovjetrepubliken Kazakstan.

På morgonen, när han satt i bussen på väg till rampen, kunde han redan på långt avstånd se raketens höga, silverblanka kropp.

I takt med att han närmade sig var det som om raketen växte och växte, tills den såg ut som ett gigantiskt fyrtorn.

En hiss skulle föra Gagarin de sista femtio meterna till kapselns lucka, och innan han klev in, vände han sig om och höll ett tal.

”Kära vänner, kända och okända, människor i alla länder och på alla kontinenter. Om några minuter kommer en väldig raket att föra ut min rymdfarkost i yttre rymden. Hela mitt liv ligger nu framför mig som ett enda, betagande ögonblick”, förkunnade han och gjorde en kort paus för att samla tankarna.

”Naturligtvis är jag lycklig. Det har sedan urminnes tider varit den högsta lyckan för människor att delta i nya upptäckter”, sa han och blickade över mikrofonen mot åhörarna.

Gagarin lade märke till att chefskonstruktör Koroljov sneglade otåligt på sitt armbandsur, och förstod att han behövde skynda sig ombord.

Några minuter senare satt Gagarin i rymdkapseln. Med luckan stängd och låst var det hans tur att titta på sin klocka, som visade 09.07 Moskvatid.

I samma ögonblick hörde han ett vinande och ett tjutande som växte i styrka. Gagarin kände hur den kolossala raketen långsamt frigjorde sig från rampen och började accelerera.

En oerhörd kraft tryckte honom allt längre ner i sätet. ”Poyekhali (iväg, red.)”, jublade han.

Gagarin i tyngdlöshet

”Sjuttio sekunder har gått sedan starten”, rapporterade markkontrollen.

”Uppfattat. Sjuttio sekunder. Mår perfekt. Jag fortsätter flygningen – g-belastningen ökar. Allt är som det ska vara”, försäkrade Gagarin.

”Hur går det?” frågade markkontrollen redan några sekunder senare.

”Jag har det fortfarande bra. Hur är det hos er?” svarade kosmonauten.

Ett par minuter in i flygningen kände Gagarin på allvar av g-kraften, som slet och ryckte i ansiktsmusklerna.

Han fick svårt att prata, men vande sig snabbt vid den ökande belastningen – träningen i centrifugen hade inte varit förgäves.

När det sista raketsteget nio minuter efter start hade placerat Gagarin i omloppsbana runt jorden, rapporterade han:

”Tyngdlöshet har inträtt. Det känns inte alls obehagligt, jag mår bra.”

I samma stund som kosmonauten lossade remmarna som spänt fast honom i sätet lyfte han från det.

Plötsligt svävade han runt mellan kabinens tak och golv och det kändes som om hans armar och ben inte längre tillhörde honom. Hans blyertspenna svävade långsamt förbi.

Genom ett av kapselns fönster såg Gagarin berg, långa floder, vidsträckta skogar och havets glittrande yta.

Himlen bakom den blågröna jorden var kolsvart, och stjärnorna lyste så klart att han var tvungen att kisa med ögonen. Hela tiden hörde han markkontrollen i öronen:

”Hur går det nu?”

Gagarin svarade gång på gång, medan han susade fram med 27 400 kilometer i timmen:

”Flygningen går fortfarande bra. Mas­ki­neriet fungerar normalt. God sikt. Jag kan se allt. Det är vackert.”

Vostok snurrade som en karusell

En halvtimme efter uppskjutningen flög Vostok från Sibirien in i natten över Stilla havet. Därifrån susade kapseln söderut för att svänga runt Sydamerikas sydspets.

I några minuter saknade Gagarin radiokontakt, och precis då förkunnade Radio Moskva och den statliga nyhetsbyrån TASS triumferande:

”Sovjetunionen har framgångsrikt placerat en bemannad satellit i omloppsbana runt jorden. Ombord på rymdfarkosten är kosmonauten Jurij Gagarin, en 27-årig pilot från flygvapnet”, löd nyhetsmeddelandet.

Klockan 09.52 flög Gagarin över Kap Horn i Sydamerika och vidare ut över Atlanten – tillbaka mot Sovjetunionen och dagsljuset.

Över Afrika fortsatte den ensamme kosmonauten att rapportera sin status via radion.

När Vostok närmade sig södra Ryssland, där kapseln enligt planen skulle landa, tändes farkostens raketmotorer för att sänka farten.

Farkosten tappade fart och gled från den tomma rymden in i atmosfärens tjocka luftlager. Gagarin såg det gulröda skenet från de lågor som på grund av friktionen mot atmosfären omgav kapseln.

Lågorna medförde att tem­pe­raturen inne i kapseln steg kraftigt – precis som utbildningen hade förberett Gagarin på.

Tyngdlösheten var slut, och g-krafterna pressade åter ner honom i sätet – nu med en ännu större kraft än i samband med uppskjutningen.

Plötsligt började Vostok snurra som en karusell som löpt fullkomligt amok. För första gången under den historiska färden befann Gagarin sig i en situation som han inte var förberedd på.

Enligt planen skulle rymdkapseln ha kopplats loss från servicemodulen, men nu visade det sig att de båda modulerna fortfarande hölls ihop av ett knippe kablar.

Den dinglande servicemodulen gjorde att Gagarins kapsel sattes i spin och började centrifugera honom.

Han rapporterade oroligt till markkontrollen att rotationen konstant ökade. Som i en mardröm såg Gagarin hur solen gång på gång virvlade förbi fönsteröppningarna.

Då och då svartnade det för ögonen på honom, och han var rädd att han skulle tuppa av. Det fanns inget han kunde göra, för Vostok hade ingen mekanism som kunde kapa kablarna.

Gagarin var rädd att kapseln och servicemodulen skulle slungas in i varandra. Om det var kapseln eller servicemodulen som i så fall skulle gå sönder hade han ingen aning om.

Men sedan, efter tio långa kaotiska minuter, rätade kapseln plötsligt upp sig.

Lågorna hade bränt av servicemodulens kablar och faran var över. ”Allt är okej”, rapporterade Gagarin lättad.

Kosmonauten var fortfarande rejält skakad, när han tumlade ner genom det sovjetiska luftrummet, men han gaskade upp sig och stålsatte sig för den sista prövningen: med en öronbedövande knall sprängdes kapselns lucka som planerat av på sju kilometers höjd, och i nästa sekund sköt katapultstolen ut Gagarin som en levande kanonkula.

På fyra kilometers höjd lösgjordes katapultstolen, och Gagarin svävade långsamt mot marken i sin fallskärm.

Under honom glittrade floden Volga, och den första människan i rymden njöt av synen av ryska åkrar i vårblom, skogar och staden Saratov, vars hus stack upp som byggklossar i fjärran. Precis där hade han tio år tidigare fått sin första tur i ett propellerflygplan.

Bondkvinna tog emot Gagarin

Exakt 108 minuter efter uppskjutningen från Bajkonur satte Gagarin åter fötterna på jorden.

De första han mötte var en bondkvinna och en liten flicka, som förskräckta ryggade tillbaka vid åsynen av den mystiska figuren i orange rymddräkt. Gagarin ropade lugnande till dem:

”Jag är en vän, kamrater, en vän. Jag har precis kommit ner från rymden.”

Strax därefter dök general Stutjenkos soldater upp. ”Jurij Gagarin, Jurij Gagarin”, jublade de och flockades runt kosmonauten.

Soldaterna omfamnade Gagarin och skakade hand med honom. I helikopter fördes Sovjet­unionens store hjälte till den närbelägna militärbasen, där regeringschefen Nikita Chrusjtjov otåligt väntade i telefonen.

”Det gläder mig att höra er röst, Gagarin. Och jag gratulerar er till det framgångsrika fullbordandet av den första kosmiska flygningen.”

”Tack för det förtroende jag fått. Jag kan försäkra er om att jag är redo att utföra vilket nytt uppdrag som helst för vårt land”, svarade Gagarin stolt och lättad.