England och Ryssland låg i kallt krig i Himalaya

Imperier kolliderar med varandra

Younghusbands mission har fört honom in i några av de fåtal områden som sommaren 1889 ännu är vita fläckar på världskartan. Var och en som färdas här bland bergen riskerar att gå en plågsam död till mötes.

Här är den vite mannens civilisation okänd och banditer mördar hämningslöst. Men hoten från krigiska stamfolk förbleknar i jämförelse med den fara som närmar sig norrifrån. Skuggan från den omättliga ryska björnen har lagt sig över Centralasien och den märks av ända nere i Indien, den glimmande juvelen i Storbritanniens världsomspännande kolonialrike.

Ryssland är det enda land i världen som storleksmässigt kan mäta sig med Brittiska imperiet. Tsarens arméer har för länge sedan nått fram till Stilla havet och under 1800-talet marscherar de söderut mot Balkan, mot Kaukasus och mot Centralasiens berg. Muslimska småstater faller en efter en och inlemmas i Ryssland vars gränser flyttas allt närmare Indien med oroväckande hastighet.

Britterna har redan försökt stoppa expansionen med vapen vid ett tillfälle. Tillsammans med Frankrike stred de i Krimkriget 1853–56 för att rädda Osmanska riket som ryssarna höll på att splittra.

Efter det vill ingen av parter na fortsätta de förödande striderna, som kostade 365 000 soldater livet. Men regeringen i London kan inte bara sitta och se på medan tsaren tränger in i Himalaya och förbereder en invasion av Indien.

Och just år 1889 kommer det rapporter om att ryska ­officerare helt öppet talar om ett nära förestående fälttåg mot Indien – även under bjudningar där brittiska diplomater och agenter finns bland gästerna och hör vad som sägs.

Ryssland har en miljon soldater i sin armé och kan förstärka den med två miljoner reservister inom några månader. Denna gräshoppssvärm kan britterna i Indien och deras inhemska hjälptrupper aldrig stoppa i öppen strid. I stället skickas agenter till Centralasiens berg för att utkämpa ett skuggkrig mot tsarens spioner.

Indien är försvarslöst

En brittisk officer kallade duellen för The Great Game – det stora spelet – innan han själv satsade för högt och blev av med huvudet. Spelarna är excentriker, våghalsar och galningar som ger sig ut på farofyllda resor bland brutala klaner för att placera ut hinder för ryssarna. En av dem är kapten Younghusband, som år 1889 får order om att resa till Shimla i nordligaste Indien.

Francis Younghusband är urtypen för 1800-talets brittiska officerare. I hans släkt finns åtskilliga generaler, och likt många andra soldatbarn vid den här tiden är han född i Indien. Där bodde han dock bara en kort period, innan han seglades hem till England för att uppfostras och gå i skola. Senare såg hans far till att han fick en tjänst vid ett prestigefyllt kavalleri­regemente år 1882.

Men Younghusband är för äventyrslysten för att inordna sig i den tråkiga militärtjänstgöringen. Efter bara en kort period vid sitt regemente i Indien ger han sig ut på en lång resa som för honom genom bergen och öknarna i västra Kina. Officiellt är han på permission men han återvänder hem med en mängd viktig information till underrättelsetjänsten. Han blir den yngste någonsin att antas i äventyrarnas klubb, ärorika Royal Geographical Society, och Younghusband är bara 26 år gammal då han kallas till Shimla år 1889.

När kaptenen kommer dit visar det sig att hans kontaktperson är sir Mortimer Durand, utrikesminister i det brittiska kolonialstyret i Indien. Han bekräftar vad Younghusband redan har gissat: det har uppstått ett allvarligt problem. Ministern betonar att det är så allvarligt att drottning Victoria hemma i London löpande underrättas om vad som sker.

I decennier har britterna trott att en rysk invasion endast kan ske genom centrala Afghanistan, där artilleriet kan transporteras genom bergspassen.

Därför har man satt in alla resurser på att hindra tsarens spioner från att få inflytande i Indiens oroliga grannland. Nu kommer rapporter som säger att det kan finnas en annan väg genom Himalayas västra utlöpare, som tidigare ansetts vara helt otillgängliga.

Läget är kritiskt eftersom ingen stat gör anspråk på den outforskade avkroken som kallas Pamir. Området utgör ett sju mil brett ingenmansland mellan Kina, Afghanistan, Ryssland och Indien. Om ryssarna ockuperar Pamir står de på gränsen till den brittiska kolonin, och flera decenniers försök att hålla dem på avstånd har gått om intet.

Younghusband har kallats in eftersom han är bäst kvalificerad att ge sig in bland Himalayas berg och undersöka läget mer noggrant.

Hans ressällskap blir en indisk kavallerist som är utbildad i lantmäteri, en handfull soldater från Kashmir som känner till trakten men inte är helt pålitliga, och sex gurkhas. De små men outtröttliga elitsoldaterna från Nepal utgör hans livförsäkring. Gruppen är stor nog att hålla stråtrövare på avstånd, men den kan inte försvara sig om hela klaner går till angrepp.

##

Resan går över världens tak

Younghusband och hans sällskap bryter upp den 8 augusti 1889. Den lilla gruppen ger sig iväg norrut genom en terräng som ständigt stiger uppåt mot Himalaya.

Brittens uppdrag består i att kartlägga vartenda pass i Pamir och granska om det är möjligt för en armé att ta sig igenom. Dessutom ska kaptenen sätta sig i respekt hos den brutale krigsherren Safdar Ali, vars blodtörstiga hunzakrigare ständigt överfaller handelskaravaner med brittiska varor. Det ryktas också att en ryss har setts i hans läger. Om tsarens agenter redan opererar i Pamir måste Younghusband på alla sätt övertala traktens olika klaner att slänga ut ryssarna igen.

Britten och hans följe lämnar den sista gränsposten ­ba­kom sig och fortsätter ut i okänt land. Gruppen färdas i terräng som sällan ligger lägre än 5 500 meter över havet, och ofta högre än 7 500 meter. Här börjar den så kallade dödszonen, där luften är tunn och vitala kroppsfunktioner slås ut om man vistas där länge.

”Jag började denna morgon full av energi, redo att bege mig vart som helst och göra vad som helst”, skriver Younghusband i sin loggbok. ”Men jag slutade fullständigt utmattad och likgiltig inför mitt öde.”

Trots detta fortsätter kaptenen. Han utforskar 16 pass; alla visar sig vara för små och oframkomliga för en armé. Till sist visar byborna honom i riktning mot Shimsal-­passet där Safdar Ali påstås gömma sig med sina banditer.

##

Bergsrövare ska lära sig veta hut

Innan Younghusband besöker rövarhövdingen skickar han en budbärare i förväg för att berätta att han är på väg. Men mannen kommer aldrig tillbaka, och britten tvingas ge sig in i Shimsal utan att veta vilket mottagande han kommer att få.

Djupt inne i passet får Younghusband syn på den gamla borgen som klamrar sig fast vid bergssidan. Stigen dit upp är så smal att männen måste gå efter varandra på led. Därför lämnar han kvar sin eskort och börjar gå mot borgen tillsammans med två gurkhas. De är enkla byten då hunzakrigarna plötsligt sticker upp sina gevär över kanten på bröstvärnet.

Ett kort ögonblick står Younghusband som förlamad, övertygad om att han ska dö. Sedan agerar han.

”Bi adam! Bi adam!” vrålar Younghusband högt för att överrösta krigarnas hotfulla rop. ”En man! En man!”

Med ett finger i luften signalerar han till rövarna att en av dem ska komma ut och prata med honom.

Efter en stund öppnas porten. Två män kommer ut och Younghusband förklarar för dem att han är på väg till ­Hunza för att möta deras kung. Männen går tillbaka in i borgen, och snart därefter släpper de in fridstörarna. Men dramat är inte över.

När Younghusband rider in genom porten på sin häst, hoppar en man fram utan förvarning och griper tag i tyglarna. Gurkhasoldaterna lägger genast sina gevärskolvar mot kinden. Deras sergeant har sagt åt dem att om Younghusband blir dödad bör de själva inte återvända levande. Det handlar om regementets heder.

Situationen fryser till, ett ögonblick. Sedan börjar mannen vid Younghusbands tyglar att fnissa, och de övriga banditerna stämmer snart in. När munterheten även smittat britten och hans män, ekar gapskratten på borggården.

Gästerna bjuds in att sitta vid en stor brasa och när en av gurkhasoldaterna tar fram tobak och bjuder runt, blir stämningen kamratlig. Dagen därpå kan Younghusband och hans följe rida längre in i passet, ledsagade av ett par banditer. De möts av ett sändebud från Safdar Ali som låter hälsa att Younghusband kan färdas som han vill i hunza­folkets land, och han är välkommen vid kungens bord.

Den brittiske kaptenen har överlevt sitt första möte med Pamirs vildaste bergskrigare. Han kommer att knyta viktiga diplomatiska kontakter och en stor del av området har kartlagts. Expeditionen ser ut att bli en framgång. Men då kommer alarmerande nyheter hemifrån.

Ryssarna kliver in på scenen

På väg mot Safdar Alis hem blir Younghusband upp­hunnen av en budbärare som kommer från Indien med ett viktigt brev från underrättelsetjänsten. Det är en varning om att en rysk kapten, Bronislav Gromtjevskij, befinner sig i Pamir. Younghusband ska utan dröjsmål leta upp agenten och ta reda på vad han har för sig.

Det blir en kort jakt; ett par dagar senare får britten ett brev direkt från ryssen. Gromtjevskij berättar var han har sitt läger och bjuder artigt in britten på middag. Younghusband väljer att tacka ja till inbjudan; han vill se vem hans motståndare är. Följande dag rider han in bland ryssarnas tält, och Gromtjevskij möter honom med sju beväpnade kosacker.

”En stor, stilig, skäggig man i rysk uniform kom ut för att möta mig”, skriver Younghusband i sin loggbok. Gromtjevskij ger honom ett hjärtligt välkomnande och snart sitter de båda officerarna till bords.

”Det var en riklig måltid och ryssen överöste mig generöst med vodka”, berättar Younghusband. Det ena glaset efter det andra töms, och snart flyter samtalet så fritt att det låter som om männen vore gamla vänner. Gromtjevskij berättar frispråkigt att ryska soldater för tillfället inte pratar om annat än det förestående fälttåget mot Indien.

Younghusband får inte veta något som ryktena inte har avslöjat tidigare. Men i ett obevakat ögonblick hinner han studera ryssens karta, och på den finns en tydligt markerad rutt genom Pamir. Ryssarna har tydligen hittat en väg till Indien! Den informationen är livsviktig för britterna.

Agenterna tillbringar ett par dagar tillsammans. De dricker Younghusbands konjak och försöker luska ur varandra information under den hjärtliga ytan. Därefter tar de ett varmt farväl. Ryssen rider söderut med sina kosacker, troligen för att spionera vid indiska gränsen. Britten lämnar kvar sina Kashmir-­soldater som vakter i Shimsalpasset och fortsätter mot Hunza-kungens hem.

Under resan förbereder sig Younghusband för en kraftmätning mot Safdar Ali. Det sägs att han är ovanligt brutal, även för en krigare i det råa Centralasien. Enligt ryktena dödade han sina föräldrar och två bröder på sin väg till makten, och han gör processen kort med fångar.

##

Rövarkungen viker inte en tum

Younghusband försöker imponera på sin värd genom att klä sig i knallröd kavalleriuniform med nyputsade knappar som glänser i solskenet. När han stiger in i Safdar Alis stora tält ser han att även värden har förberett sig. Hövdingen sitter på en tron – den enda möbeln i rummet. Younghusband kan antingen stå eller falla på knä inför sin värd.

Kaptenen vet att han till varje pris måste undvika att verka underlägsen. Därför skickar han ut en gurkha för att hämta en fältstol, och så snart den fällts upp sätter sig Younghusband bredvid Safdar Alis tron. Först därefter börjar han tala.

Britten presenterar sig och säger att han är utsänd av Victoria, Storbritanniens drottning, kejsarinna av Indien och den mäktigaste monarken i världen. Orden har inte minsta effekt på Safdar Ali.

”Enligt honom var kejsarinnan av Indien, tsaren av Ryssland och kej­saren av Kina allihop hövdingar för ­olika grannstammar”, skriver kaptenen. Han bestämmer sig för att gå rakt på sak.

Younghusband konstaterar att han känner till Safdar Alis kontakt med ryssarna, som måste upphöra omedelbart. Han kräver också att alla attacker mot karavaner ska upphöra. Om kraven inte uppfylls kommer hunzafolket att utplånas.

Safdar Ali rycker bara på axlarna och svarar att hans land består av sten och is. Plundring är hunzas sätt att överleva, och om britterna vill ha garantier måste de betala i guld.

”Jag sade att drottningen inte har för vana att låta sig utpressas, och att jag hade lämnat kvar soldater för att skydda handelsvägen”, berättar Younghusband.

Safdar Ali skrattar högt. Han vet hur få soldater Younghusband har placerat ut i passet. Därmed är förhandlingarna över. Britten lämnar tältet och bryter upp med sin eskort för att lämna Pamir. I december 1889 är Younghusband tillbaka i Indien och avlägger rapport om sin expedition.

Kineserna ska stå i vägen

Younghusbands varningar om att ryssarna hittat öppningen i Pamir går som en chockvåg ända till regeringen i London. Britterna vet att det är bråttom att stänga den potentiella in­vasionsvägen. Därför skickas agenten ut på ett nytt uppdrag, den här gången tillsammans med en ung kinesisk-­talande officer vid namn George Macartney.

I november 1890 rider de båda britterna in i staden Kashgar, där de ska lösa en delikat diplomatisk uppgift. Kashgar ligger ytterst i Kinas västligaste hörn, alldeles intill Pamir. Younghusbands nya uppdrag består i att han ska övertala kineserna att göra anspråk på det herrelösa området och besätta det med soldater. På så sätt skulle ryssarnas genväg genom Himalaya till Indien spärras.

Kinas provinsguvernör i Kashgar är positiv till Younghusbands förslag, rapporterar agenten efteråt. Han vet inte att den ryske konsuln i Kashgar har ett omfattande ­spionnätverk. I nätverket finns flera tjänstemän vid guvernörens palats, som sitter med under britternas besök och därefter kan rapportera vidare förhandlingarna ord för ord. Allt ­telegraferas till tsarens regering i Sankt Petersburg.

Younghusband är fortfarande kvar i Kashgar i juli 1891, då brittiska spioner rapporterar att Ryssland gör sig redo att ockupera Pamir. Younghusband får order om att låta Macartney fortsätta att förhandla med kineserna, medan han själv ilar till Himalaya för att övervaka ryssarnas aktiviteter.

Den äventyrslystne kaptenen rider iväg mot en konfrontation som kommer att göra honom till en viktig bricka i stormakternas spel om Centralasien.

##

Agent förs mot utgången

Francis Younghusband möter ryssarna ganska snart efter att han kommit fram. Den 13 augusti 1891 hör han ljudet av många galopperande hästar som närmar sig hans ensliga läger i Pamirs berg.

”När jag kikade ut ur tältet såg jag omkring tjugo ­kosacker komma ridande med ryska flaggan i täten”, skriver Younghusband i sin bok.

I nästa stund står han ansikte mot ansikte med en rysk överste vid namn Janov. Younghusband räcker fram sitt visitkort och identifierar sig därmed som brittisk officer. Samtidigt upplyser han artigt Janov om att denne befinner sig omkring 24 mil söder om den ryska gränsen.

Översten instämmer inte i den geografilektionen; han hävdar att han står i tsarens territorium.

”Han tog fram en karta och visade mig ett stort om­råde, markerat med grönt, som gick ända ned till vår indiska gräns”, skriver Younghusband. Han är ensam mot tjugo­ man, men med brittisk envishet bestämmer han sig för att inte ge efter en enda tum:

”Ni ryssar gapar över lite väl mycket.”

”Detta är bara början”, svarar den ryske officeren innan han växlar över till vänligare ton och bjuder in till middag. Trots motsättningarna håller de båda männen fast vid att de är civiliserade gentlemen i en av världens mest barbariska trakter. Janovs gästfrihet känner inga gränser och han serverar en imponerande måltid. Åtskilliga välgångsskålar i vodka, vin och konjak utbringas för tsaren och drottning Victoria.

Dagen därpå säger Janov adjö till Younghusband, som till sin förvåning får ge sig iväg på egen hand. Men översten och hans kosacker kommer snart tillbaka.

Younghusband ska precis gå och lägga sig i sitt tält när han blir störd av klapprande hästhovar. Kosackerna omringar den brittiske agenten och Janov stiger fram. Han ser dyster ut. Översten förklarar att han fått order om att utvisa britten från tsarens mark.

”Men jag är inte på ryskt territorium”, invänder Younghusband tålmodigt. Janov är uppenbarligen obekväm med situationen, men han står fast vid sitt krav och säger att han tänker ta till våld om det blir nödvändigt.

”Du har tjugo kosacker och jag är ensam, så jag måste ­göra som du säger”, medger Younghusband. Men han håller på de diplomatiska formaliteterna in i det sista och tillägger att han lyder under protest och tänker lämna in ett klagomål till regeringen.

Janov tackar honom för samarbetet – varken han eller Younghusband vet att britten trots allt kommer att få sista ordet i den spända Pamir-duellen.

##

Tsaren tvekar vid avgrundens rand

Francis Younghusband skyndar tillbaka till Indien från ­Himalaya – oskadd, men med hemska nyheter. Hans rapport telegraferas till London, där regeringen beslutar att göra agenten till huvudperson i en diplomatisk kraftmätning.

Storbritannien kan under inga omständigheter acceptera att ryssarna har ockuperat Pamir, och upprördheten syns snart i tidningarna. The Times skriver att den unge upptäcktsresanden Francis Younghusband dödats i en sammandrabbning med kosacker på neutralt område.

Rege­ringen utfärdar en dementi men tidningshistorien har fått folket att stödja en aggressiv hållning gentemot Ryssland.

Samtidigt har den brittiske överbefälhavaren i Indien, general Frederick Roberts, gjort en division klar för strid.

”Detta är rätt tid att slå till mot ryssarna. Vi är redo, men det är inte de”, säger han.

I Sankt Petersburg överlämnar den brittiske ambassadören ett ilsket brev i vilket tsarens regering krävs på en förbehållslös ursäkt för utvisningen av Younghusband. Dessutom ska alla ryska trupper genast dras tillbaka från Pamir. Brevet leder till ett krismöte mellan tsaren och hans rådgivare; de diskuterar om Himalaya-passen är värda ett krig. De har oddsen emot sig: general Roberts i ­Indien har helt rätt i att ryssarna inte är redo.

Trots ryska officerares skryt, och den ivriga expansionen i Central­asien, kan landet inte klara av ett krig. I stora delar av Ryssland svälter befolkningen och det finns risk för att tsarregimen störtas. Ryssland tvingas backa ut ur den kris som stormakten själv har orsakat. Trupperna beordras lämna ­Pamir och överslätande brev skickas till London.

Enligt den officiella ryska förklaringen har överste Janov gått in i det omstridda territoriet på eget initiativ och därigenom grovt överskridit sina befogenheter. Britterna vet att detta är en ren lögn, men politikerna i London accepterar ryssarnas försök att rädda ansiktet under sin förnedrande reträtt.

Ryska officerare i Pamir tar emot reträttordern med misstro och djup besvikelse. I decennier har de sett fram emot dagen då jättearméer skulle marschera in i Indien och ta den rika kolonin från de självgoda britterna. Överste Janov tar lojalt på sig rollen som syndabock, och som belöning befordras han till general.

Även Francis Younghusband kommer ut ur krisen som en hjälte. Han har mött den ryska björnen ensam utan att blinka, och snart väntar nya expeditioner. Ett av de farligaste ögonblicken i spelet om Centralasien är över, och år 1907 sluter rivalerna fred genom ett gränsavtal.