Dambuster-räden: Snurrande bomber slår ut tyska dammar

Dammar utsågs tidigt som mål

Redan när andra världskriget bröt ut hade engelsmännen ögonen på de tre stora tyska dammarna Möhne, Eder och Sorpe. Vattenkraftverken producerade el till den tyska tunga industrin och var därför viktiga för nazisternas vapenproduktion. Dessutom fick miljoner civila tyskar sitt dricksvatten från dammarna.

Att förstöra dammarna med bomber var dock ingen enkel uppgift. Fördämningarna var extremt stabila byggnadsverk som skulle kunna stå emot trycket­ från miljontals ton vatten.

Tyskarna var förstås också införstådda med dammarnas strategiska betydelse.

Över Möhnedammen svävade spärrballonger och i sjön bakom fördämningen hade man spänt ut torpednät så att torpeder från fientligt flyg skulle stoppas innan de nådde fram till själva dammbyggnaden.

Kraftigt luftvärn förvandlade alla flygangrepp till rena självmordsuppdragen. Det enda som talade för en räd mot dammen var att tyskarna ansåg det osannolikt att någon skulle våga sig på uppgiften, och att de därför inte var på sin vakt.

Även om det skulle gå att hitta tillräckligt många kallblodiga piloter behövde engelsmännen ett helt nytt vapen. Att fälla vanliga bomber mot dammen skulle knappast få någon effekt.

Den ambitiöse ingenjören Barnes Wallis hade ända sedan krigets början funderat över hur man skulle kunna krossa fördämningarna i Ruhrområdet i Tyskland.

Han menade att det måste till en förödande explosion under vattenytan och alldeles intill dammväggen.

Originell idé bemöttes med ilska

I sann uppfinnaranda fick han den märkliga idén att fälla en bomb från låg höjd så att den kunde studsa över torpednätet och därefter träffa toppen på dammbyggnaden för att sedan rulla ned längs dammväggens sjösida och explodera på ett förutbestämt djup.

Men militären skakade på huvudet åt hans idé. Bomben skulle ju fällas från mycket låg höjd från ett plan som måste flyga med tända strålkastare för att inte slå i marken.

”Kommer aldrig på fråga”, lät det vresigt från Bomber-Harris, som chefen för RAF Bomber Command alltid kallades ­– nästan ingen använde hans civila namn, Arthur Harris.

”Jag tänker inte skicka in flygplan med tända spotlights i ett område med kraftigt luftvärn. Se till att få ordning på de där galningarna, ja spärra gärna in dem”, fortsatte han.

Icke desto mindre beslöt flygvapenchefen, Charles Portal, att idén var så originell att den måste testas. Att bomba de tyska dammarna stod högt på hans önskelista – även om han själv trodde att uppgiften var näst intill omöjlig.

Barnes Wallis lät bygga en modell av Möhnedammen i skala 1:50 och bevisade snart att vanliga bomber inte var mycket att komma med.

Wallis fick tillstånd att utföra ett antal försök på en riktig damm i Wales och försöken bekräftade hans teori om att ingenting annat än en explosion under vattnet och i närkontakt med damm­väggen skulle kunna skada konstruktionen. Han började nu grubbla över hur bomben skulle utformas.

VIDEO – Se test av den studsande bomben:

I april 1942 trodde han sig ha en lösning: en roterande klotformad bomb. Fälld från ett lågtflygande plan skulle den träffa vattnet i en lagom spetsig vinkel och med så hög fart att den kunde studsa på vattnet.

I juni 1942 genomförde Barnes Wallis ytterligare ett antal försök, nu i en stor avlång inomhusbassäng. Klot stora som tennisbollar fick fungera som bomber.

Försöken föll så väl ut att flygvapnet gav honom resurser att genomföra försök i full skala och de utfördes på en strand i Dorset. Wallis beställde 150 bomber i full storlek – de vägde fyra ton styck.

Britternas stora Avro Lancaster-bombplan var de enda som kunde bära så tunga bomber. Man började genast bygga om 19 plan, och en speciell upphängningsanordning för bomberna konstruerades.

Månaderna gick och det ena försöket efter det andra misslycka­des. Det började bli ont om tid, dammarna skulle bombas på våren när vattenmängden i de uppdämda sjöarna var som störst.

Utvalda tränade i konstgjort mörker

Bomber-Harris, chef för RAF Bomber Command, blev övertygad efter ett antal lyckade försök. Nu började han tro på de hoppande bomberna och den 15 mars 1943 gav Harris order om att sätta ihop en helt ny skvadron. Chef för Skvadron X, som den kallades, blev den mycket erfarne 24-årige piloten Guy Gibson.

Tio dagar senare inledde skvadro­nen sina övningsflygningar men av säkerhetsskäl fick skvadronens med­lemmar inte veta vilket uppdrag de skulle få. Att det rörde sig om en mycket speciell uppgift förstod de dock. Från morgon till kväll tränade de inget annat än flygning på låg höjd över ensliga sjöar i Wales.

De fick inte veta mer än att uppdraget skulle genomföras nattetid. Träningen genomfördes dock i dagsljus för att Barnes Wallis skulle kunna utvärdera resultatet.

För att simulera mörker fick de order om att bära mörka solglasögon under provflygningarna och dessutom tonade man fönstren i cockpit.

Medan Skvadron X tränade lågflygning hemma i England skickades engelska jaktplan ut för att rekognoscera­ över målen på 9,4 kilometers höjd. Där var de säkra för både tyska jaktplan och luftvärn.

För att tyskarna inte skulle ana oråd la man spaningsplanens rutter så att de flög över mycket annat än bara sjöarna och dammarna. Med sig hem hade piloterna skarpa flygfoton. Bilderna visade att sjöarna var fyllda till brädden.

Men än var planeringen inte klar på långa vägar. Träningen intensifierades och flyttades av praktiska skäl till Herne­ Bay i östra England – den plats där de båda pojkarna låg i gräset och förundrat tittade på de studsande bomberna.

De kunde inte veta att de inte bara bevittnade en vapenhistorisk sensation, utan att den också höll på att förvandlas till en katastrof.

Provbombningarna gick inte bra. Bomberna var fortfarande klotrunda och fungerade inte som de skulle. Flera av de stora bombplanen skadades när de träffades av vattenpelaren från de explo­derande bomberna.

De flesta skadorna drabbade stjärtpartiet, och skvadronchefen Guy Gibson berättade efter aktionen att besättningarna med nöd och näppe hade överlevt träningen.

Bombernas form ändrades från kula till cylinder. Då studsade de långsammare på vattnet och därför hann planen undan före explosionen.

Men det fanns fler problem. Ett plan tappade en bomb alldeles för tidigt, på ett annat fungerade inte den mekanism som skulle få bomben att rotera.

Och tiden var knapp – vattennivån i sjöarna bakom dammarna sjönk för var dag. Ju mindre vatten, desto mindre skulle skadorna bli.

Bara 12 av 19 plan kommer fram

På eftermiddagen den 16 maj infor­merades alla besättningar om det före­stående uppdraget. Många skrämdes­ över den farofyllda resa som de nu skulle ge sig ut på. De hade trott att målet­ var det tyska slagskeppet Tirpitz.

Strax efter mörkrets inbrott samma kväll var det dags. De 19 Lancaster-bombarna skicka­des iväg i tre vågor med chefen Guy Gibson i det främsta planet.

De blev tilldelade två rutter över Nordsjön och gavs tydliga order om att flyga så lågt att de undvek fiendens radar. Ett av planen kom så lågt ned att buken slog i vattnet och bomben slets bort. Planets kapten valde att återvända till flygbasen i Scampton hemma i England­.

Utresan blev dramatisk. På så låg höjd var landskapet fullt av osynliga hinder och hela fem plan störtade efter att ha slagit i vattnet, byggnader eller elstolpar. Särskilt elledningar var ett problem som när som helst kunde klyva planet på mitten. Ett tvingades vända om sedan det genomborrats av tysk luftvärnseld.

När skvadronen närmade sig den första dammen var bara tolv av de ­ursprungligen 19 planen i luften. Trots intensiv luftvärnseld inledde Guy Gibson anfallet mot Möhne. Klockan var 00:20.

Följ uppdraget steg för steg:

”När vi kom upp över en kulle såg vi sjön Möhne framför oss. Vi fick syn på fördämningen. I nattmörkret såg den tung och oövervinnlig ut”, berättade Guy Gibson senare.

Bomben från hans plan studsade som den skulle på vattnet, träffade dammen och exploderade under ytan. Men den orsakade inga synbara skador på den massiva dammbyggnaden.

I stället för att fortsätta rakt fram styrde Guy Gibson sitt plan åt sidan, som om han tänkte vända om och anfalla en gång till.

Han hoppades att manskapet vid de tyska luftvärnskanonerna skulle lägga allt sitt krut på honom och därmed missa de fyra bombplan som följde efter honom när de i tur och ordning svepte fram på låg höjd över sjön och släppte sina roterande bomber. Det lyckades.

Trots det slog även de följande tre bomberna fel. En av dem studsade så våldsamt på vattnet att den skuttade över dammväggen och exploderade först sedan den landat vid kraftverket nedanför fördämningen.

Flygplanet blev omedelbart nedskjutet på andra sidan dammen. Skräcken spred sig genast ombord på de andra planen och alla blev lamslagna. Ingen sa någonting över radion.

Men några sekunder senare kom förlösningen. Den fjärde bomben fick den stora betongkonstruktionen att brista och miljoner ton vatten forsade ut genom hålet. Jublet trängde undan all pessimism bland besättningarna.

Med Gibson i spetsen flög de kvarvarande bombplanen vidare till Ederdammen – en flygning på tio minuter. Där fanns det varken spärrballonger­ eller luftvärnskanoner, men i gengäld låg dammen i en trång dalgång och det kräv­des tio försök innan britterna lyckades spränga ett stort hål.

Den tredje fördämningen, Sorpe, visade sig vara särskilt motståndskraftig. Trots att en av de kraftfulla bomberna exploderade alldeles intill dammväggen orsakade den inte någon skada.

Hemresan gick utan komplikationer. Det sista bombplanet landade hemma på Scampton Airfield klockan 06:15, åtta timmar efter avresan.

Alla besättningsmedlemmar kallades samman för en debriefing. Inte förrän då fick de veta hur stora förluster operationen hade vållat: av de 133 man som flugit ut kom bara 77 hem igen. 53 hade omkommit och tre tagits till fånga.

Den yngste av de omkomna var den blott 18-årige Jack Liddell­. Bara elva av de nitton Lancaster-planen hade återvänt till England. Den högsta militära ledningen betraktade trots detta operationen som en framgång – två av tre dammar hade förstörts.

Nyheten väckte uppseende – och glädje

Varken högkvarteret eller de överlevande besättningarna visste i det läget hur svåra skadorna på fördämningarna var.

Man skickade ändå ut ett kortfattat telegram om operationen. Den brittiska allmänheten fick för första gången kännedom om operationen genom BBC:s morgon­nyheter den 17 maj.

Flodvågen skapade död och fasa

Ett ensamt Spitfire-plan flög in över Tyskland och tog flygfoton av förödelsen. Piloten Jerry Fray fick en chock när han såg solen glittra i de enorma översvämningarna i Ruhrområdets floddalar. Vid Eder såg han att sjön var nästan tömd.

Några timmar senare landade han i England och bilderna framkallades genast. De lämnade inget åt fantasin – skadorna var mycket omfattande.

Omkring 330 miljoner ton vatten hade spolat bort, flera broar och hela städer låg under vatten. Flera fabriker var förstörda och en hel järnvägssträckning var borta.

Natten hade varit en mardröm för tyskarna. En flera meter hög mur av vatten hade dånat ned genom dalarna och dragit med sig allt – inklusive hundratals människor.

Träd låg på marken, uppslitna med rötterna. Hela 1 300 civila människoliv hade gått till spillo. Bland de drunknade fanns 493 ukrainska kvinnor som var tvångsarbetare i de tyska fabrikerna.

Även krigsfångar från Nederländerna, Frankrike och Belgien fanns bland de omkomna. Tre månader efter anfallet hittade man fortfarande lik längs flodens stränder.

Vatten- och elförsörjningen fick stora skador, något som tyskarna lyckades åtgärda inom några veckor. Även de två förstörda dammarna byggdes upp igen.

Bara fyra månader efter bombningen lagades hålet i Möhnedammen, men Ederdammen återställdes inte förrän efter kriget. Anfallet ledde bland annat till minskad stålproduktion och även att 10 000 tyska arbetare knöts till återuppbyggandet.

Därför blev det mindre arbetskraft ledig åt industrin. Men först och främst var operationen en propagandaseger för britterna. De hade bevisat att även de mest omöj­liga segrarna kunde vinnas.