Två brittiska pojkar blev på våren 1943 vittnen till en märklig händelse. När de lekte i det öde kustområdet vid Herne Bay i östra England svepte stora bombflygplan gång på gång in över klinterna och vidare ut över Nordsjön.
Pojkarna gömde sig i det höga gräset och därifrån kunde de se hur flygplanen fällde bomber över havet. Och bomberna uppförde sig minst sagt underligt.
De studsade flera gånger på vattenytan, som när man kastar smörgås, innan explosionen under vattnet sköt upp en enorm vattenpelare i luften.
Pojkarna insåg inte att de hade bevittnat de slutliga testerna av ett nytt hemligt vapen: en bomb som kunde studsa på vattnet.
Några dagar senare skulle uppfinningen utsättas för sitt eldprov under en av andra världskrigets mest riskfyllda och spektakulära bombräder mot Tyskland. Operationen omfattade 19 Lancaster-bombplan och involverade 133 man.
Dammar utsågs tidigt som mål
Redan när andra världskriget bröt ut hade engelsmännen ögonen på de tre stora tyska dammarna Möhne, Eder och Sorpe. Vattenkraftverken producerade el till den tyska tunga industrin och var därför viktiga för nazisternas vapenproduktion. Dessutom fick miljoner civila tyskar sitt dricksvatten från dammarna.
Att förstöra dammarna med bomber var dock ingen enkel uppgift. Fördämningarna var extremt stabila byggnadsverk som skulle kunna stå emot trycket från miljontals ton vatten.
Tyskarna var förstås också införstådda med dammarnas strategiska betydelse.

Britterna testade effekten av explosioner på en damm i skala 1:50.
Över Möhnedammen svävade spärrballonger och i sjön bakom fördämningen hade man spänt ut torpednät så att torpeder från fientligt flyg skulle stoppas innan de nådde fram till själva dammbyggnaden.
Kraftigt luftvärn förvandlade alla flygangrepp till rena självmordsuppdragen. Det enda som talade för en räd mot dammen var att tyskarna ansåg det osannolikt att någon skulle våga sig på uppgiften, och att de därför inte var på sin vakt.
Även om det skulle gå att hitta tillräckligt många kallblodiga piloter behövde engelsmännen ett helt nytt vapen. Att fälla vanliga bomber mot dammen skulle knappast få någon effekt.
Den ambitiöse ingenjören Barnes Wallis hade ända sedan krigets början funderat över hur man skulle kunna krossa fördämningarna i Ruhrområdet i Tyskland.
Han menade att det måste till en förödande explosion under vattenytan och alldeles intill dammväggen.
Originell idé bemöttes med ilska
I sann uppfinnaranda fick han den märkliga idén att fälla en bomb från låg höjd så att den kunde studsa över torpednätet och därefter träffa toppen på dammbyggnaden för att sedan rulla ned längs dammväggens sjösida och explodera på ett förutbestämt djup.

Tallboy-bomben var 6,3 meter lång och kunde tränga genom fem meter betong. Barnes Wallis arbetade inom flygindustrin fram till 1971.
Ingenjören låg bakom flera superbomber
Mariningenjören Barnes Wallis (1887–1979) var från krigets början en ivrig förespråkare för strategiska bombningar mot fiendens energiförsörjning.
Under kriget konstruerade han en tiotons-bomb som var för tung för alla flygplan på den tiden. Därför konstruerade han ett flygplan som orkade bära jättebomben och kallade det ”Victory Bomber”.
Det skulle flyga på 14 kilometers höjd och ha en räckvidd på 6 500 kilometer. Men flygvapnet förkastade idén.
Senare tog han fram sextons-bomben ”Grand Slam” som bland annat användes mot tyskarnas underjordiska raketbaser.
Men militären skakade på huvudet åt hans idé. Bomben skulle ju fällas från mycket låg höjd från ett plan som måste flyga med tända strålkastare för att inte slå i marken.
”Kommer aldrig på fråga”, lät det vresigt från Bomber-Harris, som chefen för RAF Bomber Command alltid kallades – nästan ingen använde hans civila namn, Arthur Harris.
”Jag tänker inte skicka in flygplan med tända spotlights i ett område med kraftigt luftvärn. Se till att få ordning på de där galningarna, ja spärra gärna in dem”, fortsatte han.
Icke desto mindre beslöt flygvapenchefen, Charles Portal, att idén var så originell att den måste testas. Att bomba de tyska dammarna stod högt på hans önskelista – även om han själv trodde att uppgiften var näst intill omöjlig.
Barnes Wallis lät bygga en modell av Möhnedammen i skala 1:50 och bevisade snart att vanliga bomber inte var mycket att komma med.
Wallis fick tillstånd att utföra ett antal försök på en riktig damm i Wales och försöken bekräftade hans teori om att ingenting annat än en explosion under vattnet och i närkontakt med dammväggen skulle kunna skada konstruktionen. Han började nu grubbla över hur bomben skulle utformas.
VIDEO – Se test av den studsande bomben:
I april 1942 trodde han sig ha en lösning: en roterande klotformad bomb. Fälld från ett lågtflygande plan skulle den träffa vattnet i en lagom spetsig vinkel och med så hög fart att den kunde studsa på vattnet.
I juni 1942 genomförde Barnes Wallis ytterligare ett antal försök, nu i en stor avlång inomhusbassäng. Klot stora som tennisbollar fick fungera som bomber.
Försöken föll så väl ut att flygvapnet gav honom resurser att genomföra försök i full skala och de utfördes på en strand i Dorset. Wallis beställde 150 bomber i full storlek – de vägde fyra ton styck.
Britternas stora Avro Lancaster-bombplan var de enda som kunde bära så tunga bomber. Man började genast bygga om 19 plan, och en speciell upphängningsanordning för bomberna konstruerades.

19 av de berömda Avro Lancaster-bombplanen byggdes i all hast om för uppgiften. Den sinnrika upphängningen monterades under planets buk.
Månaderna gick och det ena försöket efter det andra misslyckades. Det började bli ont om tid, dammarna skulle bombas på våren när vattenmängden i de uppdämda sjöarna var som störst.
Utvalda tränade i konstgjort mörker
Bomber-Harris, chef för RAF Bomber Command, blev övertygad efter ett antal lyckade försök. Nu började han tro på de hoppande bomberna och den 15 mars 1943 gav Harris order om att sätta ihop en helt ny skvadron. Chef för Skvadron X, som den kallades, blev den mycket erfarne 24-årige piloten Guy Gibson.
Tio dagar senare inledde skvadronen sina övningsflygningar men av säkerhetsskäl fick skvadronens medlemmar inte veta vilket uppdrag de skulle få. Att det rörde sig om en mycket speciell uppgift förstod de dock. Från morgon till kväll tränade de inget annat än flygning på låg höjd över ensliga sjöar i Wales.
De fick inte veta mer än att uppdraget skulle genomföras nattetid. Träningen genomfördes dock i dagsljus för att Barnes Wallis skulle kunna utvärdera resultatet.
För att simulera mörker fick de order om att bära mörka solglasögon under provflygningarna och dessutom tonade man fönstren i cockpit.
Medan Skvadron X tränade lågflygning hemma i England skickades engelska jaktplan ut för att rekognoscera över målen på 9,4 kilometers höjd. Där var de säkra för både tyska jaktplan och luftvärn.
För att tyskarna inte skulle ana oråd la man spaningsplanens rutter så att de flög över mycket annat än bara sjöarna och dammarna. Med sig hem hade piloterna skarpa flygfoton. Bilderna visade att sjöarna var fyllda till brädden.
Men än var planeringen inte klar på långa vägar. Träningen intensifierades och flyttades av praktiska skäl till Herne Bay i östra England – den plats där de båda pojkarna låg i gräset och förundrat tittade på de studsande bomberna.
De kunde inte veta att de inte bara bevittnade en vapenhistorisk sensation, utan att den också höll på att förvandlas till en katastrof.
Provbombningarna gick inte bra. Bomberna var fortfarande klotrunda och fungerade inte som de skulle. Flera av de stora bombplanen skadades när de träffades av vattenpelaren från de exploderande bomberna.
De flesta skadorna drabbade stjärtpartiet, och skvadronchefen Guy Gibson berättade efter aktionen att besättningarna med nöd och näppe hade överlevt träningen.
Bombernas form ändrades från kula till cylinder. Då studsade de långsammare på vattnet och därför hann planen undan före explosionen.

Bomben snurrade innan den släpptes
Det banbrytande vapnet föddes som en fantastisk idé som ingen trodde på. Upphovsmannen Barnes Wallis kallade den själv för ”Highball” – kör hårt. Namnet syftar på att bomben snurrade blixtsnabbt.
- En elmotor med gummirem får bomben att rotera.
- Upphängningens två V-formade armar svängs ut och bomben faller.
- När bomben fälls bryts en ledning och bombens trycksensorer aktiveras. Sensorerna ser till att sprängningen sker på ett visst djup.
- Bombens ”backspin” får den att studsa fram längs vattenytan tills den träffar fördämningen.
"Highball" i siffror
- Sprängämne (TNT och RDX): 3 000 kg
- Bombens yttermått: 152 x 127 cm
- Bombens vikt (inkl. sprängämne): 4 500 kg
- Bombens rotationer: 500 per min.
Men det fanns fler problem. Ett plan tappade en bomb alldeles för tidigt, på ett annat fungerade inte den mekanism som skulle få bomben att rotera.
Och tiden var knapp – vattennivån i sjöarna bakom dammarna sjönk för var dag. Ju mindre vatten, desto mindre skulle skadorna bli.
Bara 12 av 19 plan kommer fram
På eftermiddagen den 16 maj informerades alla besättningar om det förestående uppdraget. Många skrämdes över den farofyllda resa som de nu skulle ge sig ut på. De hade trott att målet var det tyska slagskeppet Tirpitz.
Strax efter mörkrets inbrott samma kväll var det dags. De 19 Lancaster-bombarna skickades iväg i tre vågor med chefen Guy Gibson i det främsta planet.
De blev tilldelade två rutter över Nordsjön och gavs tydliga order om att flyga så lågt att de undvek fiendens radar. Ett av planen kom så lågt ned att buken slog i vattnet och bomben slets bort. Planets kapten valde att återvända till flygbasen i Scampton hemma i England.
Utresan blev dramatisk. På så låg höjd var landskapet fullt av osynliga hinder och hela fem plan störtade efter att ha slagit i vattnet, byggnader eller elstolpar. Särskilt elledningar var ett problem som när som helst kunde klyva planet på mitten. Ett tvingades vända om sedan det genomborrats av tysk luftvärnseld.
När skvadronen närmade sig den första dammen var bara tolv av de ursprungligen 19 planen i luften. Trots intensiv luftvärnseld inledde Guy Gibson anfallet mot Möhne. Klockan var 00:20.
Följ uppdraget steg för steg:









Flygrutterna till de tyska dammarna
Klockan 21:30 den 17 maj 1943 lyfter bombplanen från basen i England.
När planen kommer tillbaka har de varit i luften i 8 timmar och 45 minuter. De landar klockan 06:15 i Scampton.
Tre sekunder mellan framgång och fiasko
Den riskfyllda operationen får kodnamnet ”Chastise” – att straffa.Oerhörd precision krävs för att räden ska lyckas. Flyghöjden är låg och hastigheten hög. Om bomben inte fälls inom en tidsram av bara några sekunder kommer den antingen inte att nå målet eller studsa över dammen.
Inflygningen sker i mörker med 402 km/t på 18 meters höjd. Piloten vet att han flyger på rätt höjd när ljuskäglorna från två strålkastare på planets undersida överlappar varandra på vattenytan.
I planet nos sitter bombfällaren. Han vet att avståndet till dammen är korrekt, när dammens båda torn överlappar två tejpbitar på glaset i nosen. Han har tre sekunder på sig att reagera. Bomben fälls 434–388 meter från dammen.
Bomben snurrar moturs med 500 varv per minut. Första studsen är cirka 100 meter lång. Planet fortsätter rakt fram för att så snabbt som möjligt komma utom skotthåll för luftvärnet.
Bomben studsar över torpednätet, som är anledningen till att Barnes Wallis uppfann bomben. Nätet är spänt cirka 100 meter från dammen.
Bomben träffar krönet på dammen. Rotationen gör att den rullar lodrätt ner längs insidan av dammen.
Trycksensorerna utlöser explosionen på nio meters djup. Bomben är även inställd på att detonera 90 sekunder efter att den fällts, i händelse av att sensorerna är defekta.
Explosionen får dammen att kollapsa. Det enorma trycket från de flera hundra miljoner m3 vatten gör att hålet vidgas ytterligare. En gigantisk mur av vatten väller ner genom dalen.
”När vi kom upp över en kulle såg vi sjön Möhne framför oss. Vi fick syn på fördämningen. I nattmörkret såg den tung och oövervinnlig ut”, berättade Guy Gibson senare.
Bomben från hans plan studsade som den skulle på vattnet, träffade dammen och exploderade under ytan. Men den orsakade inga synbara skador på den massiva dammbyggnaden.
I stället för att fortsätta rakt fram styrde Guy Gibson sitt plan åt sidan, som om han tänkte vända om och anfalla en gång till.
Han hoppades att manskapet vid de tyska luftvärnskanonerna skulle lägga allt sitt krut på honom och därmed missa de fyra bombplan som följde efter honom när de i tur och ordning svepte fram på låg höjd över sjön och släppte sina roterande bomber. Det lyckades.
Trots det slog även de följande tre bomberna fel. En av dem studsade så våldsamt på vattnet att den skuttade över dammväggen och exploderade först sedan den landat vid kraftverket nedanför fördämningen.
Flygplanet blev omedelbart nedskjutet på andra sidan dammen. Skräcken spred sig genast ombord på de andra planen och alla blev lamslagna. Ingen sa någonting över radion.
Men några sekunder senare kom förlösningen. Den fjärde bomben fick den stora betongkonstruktionen att brista och miljoner ton vatten forsade ut genom hålet. Jublet trängde undan all pessimism bland besättningarna.
Med Gibson i spetsen flög de kvarvarande bombplanen vidare till Ederdammen – en flygning på tio minuter. Där fanns det varken spärrballonger eller luftvärnskanoner, men i gengäld låg dammen i en trång dalgång och det krävdes tio försök innan britterna lyckades spränga ett stort hål.
Den tredje fördämningen, Sorpe, visade sig vara särskilt motståndskraftig. Trots att en av de kraftfulla bomberna exploderade alldeles intill dammväggen orsakade den inte någon skada.
Hemresan gick utan komplikationer. Det sista bombplanet landade hemma på Scampton Airfield klockan 06:15, åtta timmar efter avresan.

Ederdammen var skvadronens andra mål. Vattenmassorna forsade ut ur hålet och sjön bakom dammen tömdes snabbt. Översvämningen sträckte sig åtta mil nedför floden.
Alla besättningsmedlemmar kallades samman för en debriefing. Inte förrän då fick de veta hur stora förluster operationen hade vållat: av de 133 man som flugit ut kom bara 77 hem igen. 53 hade omkommit och tre tagits till fånga.
Den yngste av de omkomna var den blott 18-årige Jack Liddell. Bara elva av de nitton Lancaster-planen hade återvänt till England. Den högsta militära ledningen betraktade trots detta operationen som en framgång – två av tre dammar hade förstörts.
Nyheten väckte uppseende – och glädje
Varken högkvarteret eller de överlevande besättningarna visste i det läget hur svåra skadorna på fördämningarna var.
Man skickade ändå ut ett kortfattat telegram om operationen. Den brittiska allmänheten fick för första gången kännedom om operationen genom BBC:s morgonnyheter den 17 maj.

Två dagar efter aktionen skildrades den otroliga bedriften på förstasidorna i Storbritanniens tidningar. Flygvapnet tog åt sig äran och skickade kartor och luftfoton till redaktionerna.
Flodvågen skapade död och fasa
Ett ensamt Spitfire-plan flög in över Tyskland och tog flygfoton av förödelsen. Piloten Jerry Fray fick en chock när han såg solen glittra i de enorma översvämningarna i Ruhrområdets floddalar. Vid Eder såg han att sjön var nästan tömd.
Några timmar senare landade han i England och bilderna framkallades genast. De lämnade inget åt fantasin – skadorna var mycket omfattande.
Omkring 330 miljoner ton vatten hade spolat bort, flera broar och hela städer låg under vatten. Flera fabriker var förstörda och en hel järnvägssträckning var borta.

Dam Busters från 1955 har kallats en av tidernas bästa krigsfilmer.
Flyget tog tio procent av filmbudgeten
Tolv år efter operationen mot dammarna hade filmen Dam Busters, dammkrossarna, världspremiär. Regissören Michael Anderson gav sig i kast med projektet när brittiska flygvapnet, Royal Air Force, erbjöd sig att bidra med fyra restaurerade Avro Lancaster-bombplan till projektet.
Senare orsakade erbjudandet ekonomiska problem. Bara att hålla planen i luften kostade en tiondel av filmens budget.
År 1956 nominerades filmen till en Oscar för bästa specialeffekter, men den vann inte priset.
Natten hade varit en mardröm för tyskarna. En flera meter hög mur av vatten hade dånat ned genom dalarna och dragit med sig allt – inklusive hundratals människor.
Träd låg på marken, uppslitna med rötterna. Hela 1 300 civila människoliv hade gått till spillo. Bland de drunknade fanns 493 ukrainska kvinnor som var tvångsarbetare i de tyska fabrikerna.
Även krigsfångar från Nederländerna, Frankrike och Belgien fanns bland de omkomna. Tre månader efter anfallet hittade man fortfarande lik längs flodens stränder.
Vatten- och elförsörjningen fick stora skador, något som tyskarna lyckades åtgärda inom några veckor. Även de två förstörda dammarna byggdes upp igen.
Bara fyra månader efter bombningen lagades hålet i Möhnedammen, men Ederdammen återställdes inte förrän efter kriget. Anfallet ledde bland annat till minskad stålproduktion och även att 10 000 tyska arbetare knöts till återuppbyggandet.
Därför blev det mindre arbetskraft ledig åt industrin. Men först och främst var operationen en propagandaseger för britterna. De hade bevisat att även de mest omöjliga segrarna kunde vinnas.

Med sina män bakom sig framställdes Gibson som den perfekte ledaren och fick utmärkelser därefter.
Rädens ledare fick aldrig uppleva krigsslutet
Guy Gibson (t.v.) deltog år 1940 i enheten Bomber Commands första uppdrag över Nazityskland och tilldelades orden Distinguished Flying Cross.
Bara 23 år gammal befordrades han till ”wing commander” (överstelöjtnant). Hela 172 flygningar blev det innan Gibson fick befälet över den skvadron som saboterade de tyska dammarna.
Efter uppdraget tilldelades han Victoriakorset, reste på föredragsturné i USA, blev konservativ kandidat i parlamentet och skrev en bok.
År 1944 gick han åter ut i tjänst. Gibson och hans navigatör omkom sedan de blivit nedskjutna över det tyskockuperade Nederländerna.