Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Charles Lindbergh besegrade Atlanten

Charles Lindbergh drömmer om att bli den förste någonsin som flyger ensam över Atlanten. Tidningarna kallar påhittet för ett självmordsuppdrag, men den tjugofemårige piloten är fast besluten. En tidig morgon i maj 1927 lyfter han från New York.

Library of Congress

Charles Lindbergh har pengarna, men ingen vill sälja ett plan till honom. Alla de stora fabrikerna – Fokker, Wright, Travel Air, Columbia – har avböjt att bygga en flygmaskin åt den amerikanske postflygaren.

De tycker att hans idé om en nonstopflygning över Atlanten är vansinnig och ingen av dem vill medverka till att skicka en ung pilot mot en säker död.

Trots att en grupp affärsmän i Saint Louis i den amerikanska delstaten Missouri är villiga att betala femtontusen dollar för ett flygplan till Lindbergh möts han överallt av avslag och ursäkter.

År 1919 utfäste den rike hotellägaren Raymond Orteig en belöning på tjugofemtusen dollar till den som först lyckades flyga från New York till Paris utan att mellanlanda.

I jakten på denna belöning har åtskilliga garvade piloter störtat i döden, men den tjugofyraårige Lindbergh låter sig inte skrämmas.

Han hade inte ens fyllt två år när bröderna Wright skrev historia med världens första motordrivna flygning år 1903 och han var tjugotvå år när han lärde sig att flyga.

Sedan dess har han bjudit på halsbrytande uppvisningar vid en luftcirkus, flugit med post på rutten Saint Louis–Chicago och två gånger klarat livhanken efter att ha hoppat ut med fallskärm från ett störtande plan.

Nu drömmer Lindbergh om att glida över hav och kontinenter, titta ner på gårdar och städer och se planeten snurra långt under sig. Drömmen ser emellertid ut att sluta precis som den började: som en ouppnåelig utopi.

Den okände piloten Charles Lindbergh anmälde sig till tävlingen om att bli först över Atlanten.

© Scanpix/Granger

Lindbergh ger inte upp

I ren desperation över att ständigt bli avvisad skickar Lindbergh den 3 februari 1927 ett telegram till den lilla flygplansfabriken Ryan Airlines i San Diego i Kalifornien.

”Kan ni konstruera ett plan som kan flyga nonstop från New York till Paris. Stop. Om ja, ange vänligen pris och leveransdatum. Stop.” Ryan reagerar snabbt.

Dagen därpå, på Lindberghs tjugofemårsdag, tickar svaret in: ”Vi kan bygga planet. Pris 6 000 dollar utan motor. Leveranstid cirka tre månader.”

När Lindbergh vid lunchtid den 25 februari 1927 står framför Ryan Airlines byggnad i hamnen i San Diego blir han fruktansvärt besviken.

Fabriken där man ska hjälpa till att förverkliga hans dröm ser ut som en ruin. Det finns ingen flygplats, ingen hangar och inget larm från motorer som värms upp.

I luften hänger en skarp, bananliknande odör av lack som blandas med en omisskännlig stank av död fisk från en närliggande konservfabrik.

Men innanför dörrarna möts han av den entusiastiske och tillmötesgående direktören Benjamin Mahoney, som stolt visar honom runt på fabriken.

Han presenterar Lindbergh för chefsingenjören Donald Hall och låter sedan de båda männen diskutera flygplanskonstruktionen i Halls ritsal.

I den dammiga och trista lokalen rinner fukten nedför väggarna och en ensam glödlampa dinglar i en sladd från taket, men mannen bakom det stökiga skrivbordet strålar som en sol medan han lyssnar på Lindberghs planer.

Plötsligt avbryter Hall den unge mannens entusiastiska prat: ”Ni hade väl inte tänkt göra den här flygningen på egen hand?” frågar ingenjören bestört. ”Jag, öh, jag trodde att ni skulle ha någon som navigerade och som skulle avlösa er. Är det inte alldeles för långt för bara en pilot?” Hall fortsätter sina invändningar: ”Är ni säker på att en pilot kan klara en sådan flygning? Det blir ju runt fyrtio timmar i luften. Hur långt är det egentligen mellan New York och Paris?”

”Cirka tretusenfemhundra miles”, svarar Lindbergh och tillägger: ”Vi kan ju mäta det ganska exakt på en jordglob. Vet ni var det finns en sådan?”

Ingen trodde att den unge piloten skulle klara av färden.

© Library of Congress

Lindbergs maskin specialanpassas

Några minuter senare sätter sig de båda männen i Halls gamla Buick för att köra till biblioteket. Där mäter Lindbergh upp sträckan på en jordglob med en bit segelgarn.

Han sträcker snöret rakt upp längs Nordamerikas östkust och låter det vika av över ett blekblått hav. I nästan rät vinkel träffar snöret det europeiska fastlandet.

Den inte helt vetenskapliga, men trots allt ganska exakta mätningen visar att sträckan är 3 600 miles, cirka 5 790 kilometer. På baksidan av ett kuvert räknar Hall ut bränslebehovet för den rekordlånga flygningen.

För säkerhets skull lägger han till tio procent och rekommenderar därefter Lindbergh att ta med sig 400 gallons, 1 520 liter, bränsle. Mötet med Hall är början på ett drygt två månader långt samarbete.

Lindbergh får ett skräddarsytt plan, måttanpassat som en kostym. Piloten har tagit in på US Grant Hotel i hjärtat av San Diego, men eftersom han nästan aldrig vistas på rummet, som kostar två och en halv dollar natten, flyttar han in på ett billigt vandrarhem.

flygaren charles a. lindbergh arbetar med motor med 223 hästkrafter

Motorns effekt var bara 223 hästkrafter. Den skulle först och främst vara driftsäker.

© Getty Images

Där ser personalen knappt till den ljushårige och ranglige gästen, som under de flesta av dygnets timmar sitter böjd över de skisser och sjökort som han har brett ut på ett skrivbord på Halls kontor.

Tidningarna har börjat skriva om Lindberghs rekordförsök. I mars dyker de första nyfikna journalisterna upp vid Ryanfabriken, där de stryker omkring i hopp om att få en skymt av ”Lindy, den okände postflygaren från Saint Louis”.

Lindy är ett av de trevligare smeknamnen som Lindbergh har fått av pressen. Han kallas också ”den flygande dumbomen”, ”den mänskliga meteoren” och ”pojkpiloten”, som tänker ge sig ut på ”självmordsuppdrag”.

Lindbergh själv rycker bara på axlarna åt skriverierna, men hans mamma Evangeline tar illa vid sig. I ett brev försöker Lindbergh trösta sin oroliga mamma och säger att hon inte ska vara rädd. ”Strunta i sensationsskriverierna. Jag har planerat flygningen mycket noga”, lovar han.

Som om hon försökte lugna sig själv svarar Evangeline att hon inte kan minnas att sonen ”någonsin har gjort något dumt. Men för första gången i mitt liv har jag tvingats erkänna för mig själv att även Christofer Columbus hade en mor.”

Jämförelsen med den berömde upptäcktsresanden från 1400-talet stämmer i viss mån. Det rör sig om en strapats ut på okänt territorium.

Skillnaden är att Columbus hade erfarenhet av navigation över öppet hav, medan Lindbergh är helt grön.

Han har passerat mängder av sjöar och floder under sin tid som postflygare, men den vidsträckta Atlanten är inte mer än en blå fläck på kartan för honom.

Utan några synliga riktmärken att rätta sig efter kommer Lindbergh att tvingas förlita sig på kompassen och stjärnorna. Återigen uppsöker han biblioteket, nu för att hitta läroböcker i navigation.

Förutom att studera kartor och staka ut kursen finns det tusen andra saker att göra innan han kan ge sig av.

Lindbergh skriver långa listor över allt han måste komma ihåg: behållare att kissa i, livflotte, verktyg, matsäck, dricksvatten.

Allt skrivs ner, och det är med en nästan barnslig förtjusning han drar ett streck över de saker som inte är absolut nödvändiga, bland annat fallskärm och radio.

Om flygningen ska lyckas eller inte hänger framför allt på hur stor bränslereserv planet, Spirit of St Louis, kan föra med sig. För varje gram Lindbergh kan undvara finns det mer plats för extra bränsle.

Likt en fanatisk bantare går Lindbergh så långt att han skär bort marginalerna på sina kartor och river ut överflödiga sidor i loggböckerna som han ska ha med sig. Men livflotten behåller han.

Spirit of St. Louis hade ingen vindruta. Charles Lindbergh fick använda sig av periskop.

© Getty Images
spirit of st louis blåkopia skiss ritning

Det specialbyggda propellerplanet fick beteckningen Ryan NYP.

Skiss till plan på 60 dagar

På rekordtid konstruerade Lindbergh tillsammans med fabriken Ryan Airlines ett plan lämpat för den farofyllda långdistansflygningen.

När Lindbergh fick kontakt med flygplansfabriken Ryan var planen att han skulle få en modifierad version av standardmodellen Ryan M-2.

På grund av den extremt långa sträckan fick emellertid planet i stället byggas från grunden och fick det officiella namnet Ryan NYP, en förkortning för New York–Paris.

Tack vare en närmast övermänsklig insats av ingenjören och konstruktören Donald Hall, som periodvis slet trettiosex timmar i sträck. På bara sextio dagar växte Spirit of St. Louis från några streck på ett papper till ett flygfärdigt enmotorigt monoplan.

Jämfört med moderna plan hade maskinen bara ett fåtal enkla instrument i form av ett gasreglage, en styrspak, en höjdmätare, en hastighetsmätare och en bränslemätare. Bakom motorn och framför cockpiten monterade Ryanfabriken en jättelik bränsletank.

Den placeringen hade två fördelar: Planets tyngdpunkt försköts inte när tanken sakta tömdes och Lindbergh riskerade inte heller att klämmas mellan motorn och bränsletanken ifall han skulle störta eller tvingas nödlanda.

Å andra sidan skymde tanken all sikt framåt. Bland de anställda på Ryanfabriken fanns emellertid en man som med sin bakgrund som dykare hade en lösning på det problemet. Han installerade ett ”periskop” på vänster sida i cockpiten. Genom det kunde Lindbergh orientera sig och se vad som fanns framför planet.

Efter rekordflygningen över Atlanten seglades Spirit of St. Louis tillbaka till USA, där Charles Lindbergh under ett knappt år var ute på turné med sin ”flygande partner”.

Den 30 april 1928 flög Spirit of St. Louis för sista gången när Lindbergh flög från Saint Louis i Missouri till USA:s huvudstad Washington för att skänka planet till forskningsinstitutionen Smithsonian Institution.

Där hänger planet i hallen på National Air and Space Museum tillsammans med bland annat det första överljudsplanet Bell X-1.

Planet i siffror:

  • Vingspann: 14 meter
  • Höjd: 3 meter
  • Längd: 8,4 meter
  • Vikt: 975 kilo
  • Vikt inklusive last: 2 330 kilo
  • Motor: 223 hästkrafter
  • Topphastighet: 220 kilometer i timmen

Tackar nej till lukrativa erbjudanden

Beslutet att lämna kvar allt överflödigt på marken blir svårt att stå fast vid när en frimärkssamlare erbjuder Lindbergh en förmögenhet – tusen dollar – om han tar med sig en bunt souvenirkuvert i planet till Paris.

För en kort stund är Lindbergh frestad att acceptera erbjudandet, men inser att han är ute i en gråzon. Förfrågningar av samma slag strömmar in från alla håll men alla, inklusive den givmilde frimärkssamlaren, får ett vänligt men bestämt nej.

Det gäller även direktören för Vitamin Food Company. Han har skickat burkar med Vegex grönsaksextrakt, som Lindbergh kan ta med sig på resan, för det är bara ”med en klar hjärna, lugna nerver och uthållighet man kan korsa Atlanten”, hävdar direktören.

Lindbergh struntar i burkarna med Vegex, men med tanke på hur orolig han känner framåt småtimmarna fredagen den 20 maj 1927 hade han nog mått bra av en vitamininjektion.

Planen var att han skulle få sig en god natts sömn på hotell Garden City i New York för att vara pigg när det var dags för avfärd i gryningen.

Han ligger emellertid bara och funderar: Hur var det nu med bränslet – räcker det? Och hur är det med vädret? Regnar det fortfarande? Klockan två ger Lindbergh upp. Han kommer inte att få en blund i ögonen.

Han går upp och tar på sig sina reskläder: militärbyxor, stövlar, en lätt jacka över tröjan och en randig slips i rött och blått. Sedan kör han till hangaren i Curtis Field, där över femhundra personer har samlats, trots nattmörkret.

Strax efter klockan fyra på morgonen har det i stort sett slutat regna. Meteorologerna meddelar att de låga moln som i flera dagar har legat tunga över New York håller på att skingras.

Med den informationen i åtanke ber Lindbergh sina mekaniker att surra fast Spirit of St. Louis vid en lastbil och packa in motorn i en presenning. Planet ska bogseras bort till flygplatsen Roosevelt Field i närheten.

Eskorterat av motorcykelpoliser, journalister och hundratals nyfikna åskådare dunsar planet iväg efter lastbilen över den leriga och gropiga gräsplanen.

I mörkret utgör det blöta, inlindade planet en sorglig syn. Lindbergh slås av tanken att det hela mest av allt ser ut som ett begravningståg, inte som inledningen till en världsrekordsflygning över Atlanten.

Klockan halv åtta på morgonen den 20 maj 1927 är bränsletankarna fyllda och planet framkört i startposition på flygplatsens västra del. Minuterna före avfärd haglar frågorna över Lindbergh.

En assistent förhör sig om huruvida fem smörgåsar verkligen räcker för den långa resan. ”Om jag kommer fram till Paris behöver jag inte fler. Om jag inte kommer fram till Paris behöver jag inte heller fler”, svarar den djärve piloten.

En välmenande åskådare erbjuder honom en kattunge som maskot. Andra försöker pracka på honom amuletter, hartassar, önskeben och hästskor.

Lindbergh tackar artigt nej till gåvorna. I den trånga kabinen med kanvasväggar, som under många timmar framöver ska vara hans trygga vrå, finns det inte plats för ett enda gram till.

Cockpiten är konstruerad för att passa piloten exakt. Lindbergh kan trycka med armbågarna mot skrovets båda sidor och instrumentbrädan sitter perfekt, så att han når allt. Den tunna bågen i taket är lätt välvd för att lämna plats åt hans flygarhjälm.

Klockan 07.51 spänner han fast säkerhetsbältet och tar på sig glasögonen. Sedan ser han sig omkring och fäster slutligen blicken på mekanikerna: ”Vad säger ni? Ska vi försöka?”

Ett ögonblick senare skär hjulen tungt genom leran. Det tar emellertid bara några sekunder för Spirit of St. Louis att få upp farten. Den silverblanka maskinen vibrerar av motorkraften och kl. 07.52 släpper hjulen kontakten med startbanan.

Planet häver sig med nöd och näppe upp över en traktor i utkanten av flygplatsen och passerar bara några meter ovanför en telefonledning. Efter det ligger himlen öppen framför Lindbergh. Den långa flygresan har börjat.

transport flygning cirka 1950 fyrmotorig boeing 377 stratocruiser trafikflygplan boac airlines

Redan tjugo år efter Lindberghs flygning var passagerartrafiken nonstop över Atlanten i full gång.

© Getty Images

Flygtrafiken tog fart

Lindberghs prestation bevisade att flygning inte var förbehållet våghalsiga galenpannor, utan kunde vara helt säker.

Efter Lindberghs soloflygning över Atlanten exploderade intresset för flygning. Före rekordförsöket var erövringen av de högre höjderna någonting som sysselsatte en sluten krets av eldsjälar, men i maj 1927 förvandlades flygning till något folkligt.

Redan i juni 1919 hade de två brittiska piloterna John Alcock och Arthur Witten Brown korsat Atlanten från Newfoundland till Irland. Turen slutade med att de störtade. Även om piloterna överlevde olyckan hette det att flygning bara var något för våghalsar.

Den inställningen fick ytterligare bränsle när flera piloter störtade mot döden i sina försök att erövra Orteigpriset, en belöning på tjugofemtusen dollar till den första nonstopflygaren från New York till Paris – eller tvärtom.

Så sent som ett par veckor före Lindberghs rekordflygning försvann två fransmän, Charles Nungesser och François Coli, spårlöst i Atlanten efter att ha lyft från Paris med kurs mot New York.

Efter Lindberghs framgångsrika flygning började man våga lita på de flygande maskinerna. Flygbolagen såg en kraftig ökning av antalet passagerare.

Själv bidrog Lindbergh till passagerarflygets stora genombrott när han tillsammans med sin hustru Anne Morrow Lindbergh flög världen runt för att kartlägga eventuella framtida flygrutter.

Hamnar mitt i ett oväder

I cirka hundrasextio kilometer i timmen lägger Spirit of St. Louis de stora lantegendomarna på Long Island utanför New York bakom sig. Under timmarna som följer kämpar sig planet upp längs den amerikanska östkusten.

Allt eftersom tiden går blir solen starkare och bryter emellanåt igenom de grå molnbankarna. När cockpiten fylls av värme och ljus känner sig Lindbergh plötsligt lite dåsig.

Bristen på sömn ger sig till känna. För att hålla sig vaken sticker han ut handen i vinden och vinklar den mot ansiktet för att få lite svalka.

När Lindbergh sitter där i sin cockpit och susar fram genom luften känner han sig som en eremit i en liten stuga. Nedanför fönstret breder jorden ut sig med sina vidder och sin skönhet och ombord finns allt inom räckhåll. Allt är precis som det ska vara.

I skymningen, vid sjutiden, susar Spirit of St. Louis fram över Saint John’s på Newfoundlands karga, klippiga kust. Den lilla hamnstaden är den sista punkten på den sista ön i Amerika, ett slags världens ände. Nu väntar bara öppet hav.

Nere på land stannar folk upp i sina göromål och vinkar glatt när Lindbergh gör en sista sväng över hamnen som en hälsning. Sedan sätter han kurs österut, ut till havs.

Efter en kort stund tornar ett stort moln upp sig. Lindbergh drar i styrspaken för att stiga ovanför molntäcket, som är omöjligt att se igenom. Men även på tvåtusen meters höjd tornar molnen upp sig som ett berg framför honom.

Han stiger ännu högre, men inte ens på tretusen meters höjd är det stjärnklart. Lindbergh inser att han är på väg rakt in i ett oväder. Åskmolnen är enorma, men han har inget annat val än att flyga rakt igenom.

Vingarna börjar vibrera och planet kastas runt som om det vore en leksak. Han släpper inte instrumentbrädan med blicken och försöker återta kontrollen över planet.

När han slutligen lyckas slår det honom hur isande kallt det är. Det visar sig att vingarnas framsidor är täckta av is.

Efter flera försök lyckas han dyka ner under molntäcket, men då upptäcker han att mardrömmen inte är över. Han är helt omgiven av molnpelare, som han ideligen tvingas vika undan för.

Kompassnålen dansar från sida till sida i åskvädret. Mitt i kaoset är Lindbergh oerhört tacksam för att han har lärt sig att navigera efter de stjärnor som visar sig emellanåt.

Den enkla instrumentbrädan satt rakt framför piloten.

© Scanpix/Granger

Frågar fiskare om vägen

Efter tjugo timmar i luften och över fyrtio timmar utan sömn känner sig Lindbergh som i trans. Han märker inte av vare sig hunger, törst eller köld. Han är obeskrivligt trött.

När han tappar ögonlocken kan han inte hålla emot. Det enda han vill är att lägga sig ner och sova. Han måste helt enkelt hitta ett sätt att hålla sig vaken. Alternativet är döden. Den tanken blir hans piska.

Han börjar ruska på huvudet tills det gör ont och gnuggar ansiktsmusklerna för att få tillbaka känseln i dem.

Han stampar med fötterna på flygplanets golv och för att få blodet att pulsera i kroppen bestämmer han sig för att gå ända ner till havsytan för att få vågskum i ansiktet.

Duschen väcker honom till liv. När nattmörkret äntligen börjar ge vika för solens första strålar känner sig Lindbergh som om han håller på att bli frisk från en sjukdom.

Självförtroende och styrka väller fram i kroppen och han känner tillfredsställelsen i att bara sitta still och flyga österut mot Europa med en motor som arbetar jämnt, med en fast kurs och utan navigationsproblem.

Tröttheten är som bortblåst, och när han för ett ögonblick skymtar en delfin – den första levande varelse han sett sedan han lämnade Newfoundland – uppfylls han av glädje.

Strax därpå dyker även en mås upp, lågt flygande över vågtopparna. Det får honom att förstå att det inte kan vara långt kvar till land.

Plötsligt får han syn på en hel flotta fiskebåtar som guppar på havet. De ser ut som små prickar på en stor målarduk. Han flyger nära ett av fartygen och skymtar en man bakom en hyttventil.

Med nästan avslagen motor passerar han över båten på bara några meters höjd och vrålar av sina lungors fulla kraft: ”Åt vilket håll ligger Irland?”

Lindbergh får inget svar, men efter ännu en timmes flygning dyker en ojämn, klippig kustlinje upp vid horisonten, Dingle Bay i sydvästra Irland.

Gröna fält löper snett utmed bergssidorna och hästdragna vagnar sniglar sig fram längs regnvåta byvägar. När Spirit of St. Louis passerar över en liten by går Lindbergh ner och glidflyger för att titta närmare på de små välskötta husen, som ligger sida vid sida, prydligt omgärdade av små stengärdsgårdar.

Irländarna myllrar ut ur husen. De springer ut på gatorna, skrämda av motorljudet. Men när de tittar upp förstår de och vinkar glatt.

När han ser de entusiastiska människorna inser Lindbergh att han har lagt ett världshav bakom sig. ”Så här måste det vara att återvända till jorden efter att ha varit borta i en evighet”, säger han högt för sig själv.

Piloten breder ut sin karta i knäet och räknar ut att det nu bara är sex timmars flygning kvar till Paris. Än har han många gyllene eftermiddagstimmar på sig innan mörkret faller och det finns massor med bränsle och motorkraft kvar i planet.

Lindbergh slås av en tanke: Han skulle faktiskt kunna fortsätta för att göra slut på allt bränsle han tagit med sig hela vägen över Atlanten.

Varför inte bara kretsa över Paris, vippa med vingarna och sedan flyga vidare till Italien och Rom?

Men det sunda förnuftet vinner. I stället för att drömma sig bort bland vita moln, koncentrerar sig Lindbergh helt och fullt på sin flygmaskin.

Den jobbar hårt och susar fortfarande fram genom luften över Irland och England. I det flyende dagsljuset, vid niotiden på kvällen, skymtar den franska kusten, ännu upplyst av solens sista strålar.

Där Seine mynnar ut i Engelska kanalen känner sig Lindbergh så segerviss att han törs ge efter för sin hunger.

Han har inte ätit någonting sedan han lämnade New York, men nu sträcker han sig efter den bruna papperspåsen med de fem smörgåsarna.

Han äter en och är på vippen att kasta ut smörgåspappret genom cockpiten, men hejdar sig. Matsäcksskräp ska inte bli hans första kontakt med Frankrike.

Minuterna går och han får alltfler ljus i sikte, som ett tecken på att landsbygd börjar ge vika för stad.

Snart skymtar han ett hav av ljus i fjärran och plötsligt befinner han sig rakt ovanför Paris, som ser ut som en stjärnbeströdd matta med raka linjer, böjda linjer och plättar av ljus.

Boulevarder, parker och byggnader får sakta allt tydligare konturer och långt där nere i centrum pekar en ljuspelare rakt upp: Eiffeltornet.

Efter att ha flugit ett varv runt själva symbolen för den franska huvudstaden sätter han kurs mot nordöst, över förorterna mot flygplatsen Le Bourget.

Den finns inte inritad på kartan, men enligt vad han har hört är den så stor att han omöjligt kan missa den. I fjärran skymtar han även en mörk slätt som är tillräckligt stor för att vara en flygplats. Han tycker sig ana konturerna av en hangar.

Runt den stora ytan finns massor med ljus, men han ser varken några raka landningsbanor eller någon flygfyr, vilket man borde kunna förvänta sig på en så viktig flygplats.

Han flyger försiktigt ytterligare några kilometer, men när det bara är ljusen från byar och bondgårdar som bryter mörkret igen vänder han om och sätter kurs tillbaka mot ljushavet, nu på lägre höjd.

Efter att ha kretsat några varv över den mörka ytan går det upp för honom vad det är han ser: framlyktorna på tiotusentals bilar som sitter fast i trafikstockningar runt flygplatsen Le Bourget. Köerna ringlar sig hela vägen in till Paris.

lindberghs kortege på broadway

I New York fick Charles Lindbergh ett mottagande som motsvarade hans hjältestatus. Aldrig, vare sig förr eller senare, har man sett en liknande uppslutning.

© Polfoto/Corbis

Entusiastiskt mottagande i Frankrike

Lindbergh cirklar ett par varv ovanför flygplatsen medan han försöker komma på hur han ska landa.

I ficklampans sken kontrollerar han instrumentbrädan en sista gång, spänner på sig säkerhetsbältet och börjar cirkla Spirit of St. Louis i en spiral som långsamt leder honom nedåt.

Lättad konstaterar han att den svagt belysta vindstruten över hangaren är fylld, men långt ifrån spänd. Det betyder en svag, jämn vind, perfekt för en landning.

Klockan 22.22 lokal tid, 33 timmar, 30 minuter och 29,8 sekunder efter start, får Spirit of St. Louis kontakt med landningsbanan och stannar strax därefter på fast mark.

Lindbergh börjar taxa planet bort mot strålkastarna och hangarerna. När han tittar ut från cockpiten känner han sig som träffad av blixten. Överallt myllrar det av människor: uppe på bilar, på flygplatsbyggnadens tak och bakom avspärrningar, där vakter förgäves försöker hålla tillbaka folkmassorna.

Omkring hundrafemtiotusen parisare har samlats för att ta emot honom. Knappt har Lindbergh hunnit slå av tändningen förrän horder av hojtande människor har nått fram till cockpiten.

Planet skakar när människomassan pressar på. Träverket börjar knaka när någon lutar sig tungt mot flygplanskroppen.

Ivriga souvenirjägare sliter loss kanvas från planet. När Lindbergh hör det ihållande ritsch-ratsch-ljudet är han rädd att det bara ska bli ett skelett kvar av Spirit of St. Louis.

”Finns det några mekaniker här?” ropar han skärrat. När han inte får något begripligt svar försöker han sig på en annan mening på den främmande kontinenten: ”Är det någon här som talar engelska?”

Han bestämmer sig för att kliva ur planet och försöka få tag på en vakt som kan hålla folk på avstånd. Men redan innan han satt fötterna på marken lyfts han upp av människomassan.

Hjälmen lyfts bort från hans huvud innan han slutligen känner fast mark under fötterna. Hjälmen hamnar på huvudet på en journalist och folk börjar peka på reportern och ropa: ”Det är Lindbergh, det är Lindbergh” och svärma runt journalisten i stället.

Lättad men omtumlad ser Lindbergh sig omkring och förs sedan bort av två franska piloter, som leder honom i säkerhet mot en hangar. I en liten lokal bortom allas blickar pustar han ut efter det intensiva mottagandet.

Sex minuter efter det att Spirit of St. Louis landat på fransk mark tickar ett telegram med det glada meddelandet in på New York Times kontor. Strax därefter hänger man ut nyhetsplakat på byggnadens fasad. Sedan sprids nyheten blixtsnabbt.

På färjor, fartyg och små segelbåtar i New Yorks hamn tjuter mistlurarna infernaliskt och snart ansluter sig stadens brandstationer till kören med sina sirener.

På Broadway avbryts föreställningarna för en nyhetsuppläsning och runtom i USA får prästerna bråttom att skriva om sina predikningar.

En man i Aberdeen i den amerikanska delstaten Washington blir så exalterad av händelsen att han faller ihop och dör när han ska hugga tag i en av tidningarnas extrabilagor.

Från ett sjukhus i New York proklamerar privatdetektiven Gordon Hurley stolt att hans nyfödde son ska heta Charles Lindbergh Hurley. Även utanför USA är uppmärksamheten enorm.

En indisk tidning konstaterar att Lindberghs bedrift är en ära för mänskligheten och i London konstaterar Sunday Express att piloten ”är gjord av det virke som hjältar skapas av”.

Lindbergh överraskas över reaktionerna, men han håller huvudet kallt. När han dagen därpå överöses av blommor kan han inte låta bli att pika journalisterna som kallade flygningen ett självmordsuppdrag: ”Jag är verkligen glad att kunna ta emot dessa blommor. Ibland kommer det ju buketter vid en tidpunkt då man inte längre själv har möjlighet att uppskatta dem”, raljerar han.

Nyheten om att Lindberghs son hade rövats bort från sitt rum skapade snabbt stora rubriker.

© All over press & Getty Images

Charles Lindberghs son kidnappas

Hela världen följde dramat när Lindberghs son kidnappades år 1932. Två månader senare hittades pojken död.

Knappt fem år efter det att Lindbergh firat sin stora triumf med soloflygningen över Atlanten drabbades den världsberömde flygarhjälten av en personlig tragedi.

På kvällen den 1 mars 1932 rövades hans och hustruns tjugo månader gamla son bort från hemmet i New Jersey.

En stege som ledde upp till barnkammaren, några leriga fotspår på golvet och ett brev med krav på en lösesumma var de enda spåren.

Kidnappningen var en förstasidesnyhet från första stund och polisen arbetade under massiv press för att hitta den försvunne pojken.

Lindbergh betalade femtiotusen dollar i lösesumma till oidentifierade män, som kommunicerade via brev och annonser i tidningarna.

En dryg månad efter bortrövandet fick Lindbergh veta att sonen befann sig ombord på en båt utanför Massachusetts kust, men trots omfattande spaningar hittades aldrig båten.

Den 12 maj 1932 hittade en lastbilschaufför den döde pojken i närheten av Lindberghs hus. Kroppen var nästan helt förruttnad, men obduktionen visade att pojken troligen hade dödats av ett kraftigt slag mot huvudet.

År 1934 anhölls den tyskfödde Bruno Richard Hauptmann för mordet. Polisen hittade en del av lösensumman hos honom och åklagaren kunde bevisa att det var Hauptmann som hade skrivit utpressningsbreven.

Tre år senare avrättades Hauptmann. Vid senare undersökningar har man dock börjat tvivla på Hauptmanns skuld.

  • © All over press & Getty Images

    Bruno Richard Hauptmann

Läs också:

Spektakulära uppdrag

Två brittiska krigspiloter ville bli först över Atlanten

25 minuter
Samhälle

Var månlandningen en bluff?

11 minuter
diamant_diamant
Mytologi

Död och olycka i den blå diamantens spår

8 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj