Aleksej Leonov: Rysslands hopp i rymdkapplöpningen med USA

Ryssarna satsar allt på att vinna ytterligare en seger över USA i rymdkapplöpningen. Men tiden är knapp. Kosmonauten Aleksej Leonov skickas i väg i en icke färdigbyggd farkost där luckan är för trång, rymddräkten livsfarlig och autopiloten trasig.

Aleksej Leonov på väg mot det okända. Hans rymddräkt har aldrig testats.

Publicerad den 13.02.18

Av Søren Flott

Sovjetunionen satsar stort i rymdkapplöpningen

Mörkret har sänkt sig över de iskalla stäpperna kring Bajkonur, Sovjetunionens rymdbas i Kazakstan. De båda kosmonauterna Aleksej Leonov och Pavel Beljajev har gått in på sitt rum för att lägga sig när dörren öppnas. In stiger chefen för det sovjetiska rymdprogrammet. Han verkar spänd och trött, och svettpärlor glittrar på överläppen.

”Alla data från den obemannade färden är borta”, meddelar han korthugget.

En obemannad Voschod-rymdkapsel av samma typ som Leonov och Beljajev ska skickas upp i om bara tre veckor har just exploderat i rymden. Uppskjutningvar det sista testet innan det blir kosmonauternas tur. Nu har ryssarna en enda kapsel kvar.

”Om vi använder den till ännu en obemannad färd för att testa utrustningen före din rymdpromenad, Lyosja, försenas din resa ett helt år”, förklarar chefen för de båda unga männen.
Han betonar att de måste välja själva. Samtidigt berättar han att amerikanerna alldeles snart är redo att skicka upp en astronaut på historiens första rymdpromenad.

Året är 1965, och sedan Sovjetunionen åtta år tidigare sände upp världens första satellit, Sputnik, har ryssarna tagit seger efter seger i rymdkapplöpningen mot amerikanerna: första levande varelsen i rymden (1957), första människan i rymden (1961) och första kvinnan i rymden (1963).

Men priset har varit högt och det har tagits risker, både med utrustningen och med kosmonauternas liv. Raketerna som används för att skicka upp kosmonauterna är egentligen utvecklade som de första interkontinentala ballistiska missiler som ska kunna nå USA med kärnvapenstridsspetsar. De är gigantiska och drar enorma mängder bränsle. År 1960 exploderade en av dem på uppskjutningsrampen och nästan 200 personer brändes till döds, en katastrof som mörkades av den kommunistiska regimen.

På sitt rum funderar Leonov och Beljajev över läget. Deras gode vän Jurij Gagarin, den första människan i rymden, var nära att brinna upp. Av de senaste sju obemannade rymdfärderna har bara två kommit tillbaka. Men de vill inte förlora kampen mot USA:

”Vi är beredda!”

Aleksej Leonov skickas ut i tomma rymden

Tre veckor senare, den 18 mars 1965, befinner sig Voschod 2 i en bana runt jorden. Leonov tränger sig ut i luftslussen som helt enligt planerna vecklat ut sig från sidan av rymdkapseln. Röret är så smalt att han knappt kan röra sig, men när luckan öppnas böjer han huvudet bakåt och ser hur natt blir till dag under honom. Leonovs blick följer den mörkblå randen, som skiljer ljus från mörker, ända ned till Sydpolen som syns tydligt mot den svarta rymden med glittrande stjärnor och galaxer.

”Diamant 2, vi kan se dig klart och tydligt. Det är dags att inleda uppdraget”, hörs det från kontrollcentret.

Den raspiga rösten får Leonov att skärpa till sig och hjärtat att slå fortare. Han drar sig ut ur luftslussen, och precis när rymdkapseln passerar över Medelhavet påbörjas historiens första rymdpromenad.

”Jag mår utmärkt”, meddelar han.

För Leonov känns det lugnt och fridfullt att glida fram 500 kilometer ovanför Italien, Grekland och Svarta havet på det färgsprakande klotet, men i själva verket susar han fram genom rymden i 28 800 kilometer i timmen. Det är bara två saker som håller honom kvar: jordens dragningskraft och livlinan in till Voschod-kapseln.”Okej, men var rädd om dig nu.”

Under sig ser han Krim och Kaukasus snötäckta bergstoppar. Han suger i sig alla intryck och längtar efter att få komma i gång med att teckna i det skissblock han har tagit med sig. Aldrig förr har han känt sig så liten och hjälplös. Samtidigt är han helt överväldigad av tanken på att det han gör just nu, sker å hela mänsklighetens vägnar.

Uppdraget är enkelt. Leonov ska egentligen bara ta bilder av Voschod 2 ute i rymden. Han sträcker armen mot knappen som är insydd i byxbenet på rymddräkten. Den ska aktivera den schweiziska kameran på hans bröst. Men dräkten känns plötsligt alldeles för stor. Med handen bara en centimeter från knappen tvingas Leonov ge upp; hur mycket han än tar i når han inte dit. Kontrollcentret får nöja sig med de bilder som kamerorna på kapseln skickar ned till jorden.

I stället börjar han göra simrörelser, och stöter ifrån med fötterna på rymdkapseln. Han tumlar fram genom rymden utan att kunna styra sin färd, och stannar inte förrän livlinan stramas åt.

”Var är du? Hör du mig? Vad gör du?” Kollegan Beljajev inne i Voschod 2 har hört dunsen från fötterna men kan inte se sin kamrat.

”Jag är okej”, svarar Leonov.

Aleksej Leonov sitter fast

Leonov börjar bli svettig. Det är svårare att röra sig än han hade räknat med, men han njuter ändå av att sväva som en fågel högt över jorden. ”Det är dags att komma in igen”, säger Beljajev. Motvilligt inser Leonov att han måste tillbaka till Voschod 2. Ljuset från solen kommer snart att försvinna och manövern i luftslussen är tillräckligt svår i dagsljus när han har rymddräkt på sig.

I samma stund upptäcker han att någonting inte stämmer. Fingrarna fyller inte längre ut handskarna och fötterna bottnar inte i stövlarna. I den lufttomma rymden har dräkten utvidgats och nu är det omöjligt för honom att pressa sig in genom luckan.

Leonov tänker snabbt och kan bara hitta en möjlig lösning. Han måste släppa ut luft ur dräkten. Manövern kan kosta honom livet; släpper han ut för mycket, kvävs han – men om han inte kommer in genom luftslussen kommer han garanterat att dö.

Han bestämmer sig för att inte säga något till vare sig Beljajev eller kontrollcentret – ingen av dem kan hjälpa honom ändå. I stället koncentrerar han sig på att nå ventilen i dräkten. Det är så varmt att svetten rinner. Dropparna samlas längst ned i dräkten, och kroppstemperaturen är så hög att han närmar sig värmeslag. Det sticker i händer och fötter – ett tecken på att kroppen inte får tillräckligt med syre.

Aleksej Leonov sätts på ännu ett prov under rymdkapplöpningen

Planen lyckas. När trycket i dräkten har sjunkit lyckas han dra sig in och göra en kullerbytta i det trånga utrymmet, varefter han sträcker sig ut och drar igen luckan. Snart sitter han i stolen bredvid Beljajev, genomblöt av svett och med en dunkande puls i öronen.

Först nu går det upp för Leonov hur nära döden han varit. Trots att det är en och en halv timme till nästa arbetsuppgift – att stöta bort luftslussen – kan han inte slappna av. Han tar fram papper och färger och börjar teckna det han nyligen sett där ute.

Men problemen för kosmonauterna är inte över. När de utlöser de små sprängladdningar som ska skilja luftslussen från rymdkapseln, börjar Voschod 2 att rotera kring sin egen axel. Solljuset kommer blixtvis genom fönstren och gör dem svimfärdiga. Och som om det inte vore nog upptäcker Leonov att syrenivån inte alls är som den ska:

”200, 300, 400 …430 …460 …”

Värdena borde inte överstiga 160. I nuläget kan minsta gnista förvandla de båda männen till levande facklor på bråkdelen av en sekund, och farkosten sprängas till bitar.

Leonov kan inte låta bli att tänka på sin vän kosmonauten Valentin Bondarenko som fyra år tidigare, 1961, bara 24 år gammal brändes ihjäl under ett test i en tryckkammare under förhållanden som liknade dem de själva befinner sig i just nu.

Tekniken motarbetar Aleksej Leonov under rymdkapplöpningen

Situationen blir ännu mer kritisk. Det automatiska styrsystemet som ska se till att Voschod 2 går in i atmosfären vid rätt tidpunkt och i rätt vinkel, fungerar inte. Leonov och Beljajev tvingas genomföra landningen manuellt. De har inte mycket bränsle kvar, och måste bestämma landningsplats under sitt nästa varv runt jorden.

”Vi kan bara göra ett försök – vi föreslår att ni håller högsta beredskap”, meddelar Beljajev till kontrollcentret i Bajkonur.

”Vi ger er tillstånd att verkställa nödlägesproceduren”, blir svaret.

Det blir en tuff nedresa. G-kraften är så stark att små blodkärl brister i kosmonauternas ögon innan fallskärmarna i nosen på Voschod 2 vecklas ut och låter farkosten landa mellan de snötäckta träden i Sibiriens oändliga skogar.

Leonov, som är navigatör, studerar landningskapselns instrument. De befinner sig ca 2 000 km från staden Perm.

”När tror du de kommer och hämtar oss?” frågar Beljajev.

”Om tre månader”, svarar Leonov galghumoristiskt.

De sjunker djupt ned i snön mellan granar och björkar. Vinden är isande kall. Leonov känner fortfarande svetten skvalpa runt i rymddräktens byxben.

Aleksej Leonov genomför sitt uppdrag för Sovjetunionen i rymdkapplöpningen

De båda kosmonauterna är glada att de vuxit upp under hårda förhållanden i Sovjetunionens kallaste områden, men i de här temperaturerna och den här klädseln, och med vargar och björnar i närheten, behöver de hjälp – genast! Leonov skickar en morsesignal via radio. De har tur: ett civilt flygplan i närheten snappar upp signalen.

Nyheten om Voschod 2:s landning sprider sig och snart kommer en helikopter. Den kan dock inte landa bland träden. Besättningen släpper ned en repstege till kosmonauterna. Den är dock allt annat än ny och att försöka klättra upp på den i tunga rymddräkter vore rena självmordet.

Fler plan kommer till området; från ett av dem kastas en flaska konjak, en slö yxa och lite varma kläder ned. Samtidigt påbörjas en räddningsaktion; radiosignalen har uppfattats av en avlägsen station långt österut.

Efter en natt i 30 graders kyla väcks kosmonauterna av ljudet från ett flygplan som kretsar över träden för att skrämma bort en flock vargar. Leonov avfyrar en nödraket och strax därefter kommer en grupp skidåkare med en av deras kolleger och två läkare. De har med sig kläder, mat och till och med ett badkar för att de frusna männen ska få upp värmen igen.

Räddningsteamet börjar fälla träd och bygga en enkel hydda där de kan övernatta. Nästa dag väntar en nio kilometer lång skidtur till en glänta, där en helikopter väntar på dem.

Själva rymdpromenaden tog bara 12 minuter, men den gör Aleksej Leonov världsberömd. Och även om priset var nära att bli ohyggligt högt, har Sovjetunionen ännu en gång susat om amerikanerna i rymdkapplöpningen.

Rymdkapplöpningen gör Aleksej Leonov till en superstjärna

Efter sin rymdpromenad blev Aleksej Leonov världsberömd och reste runt i stora delar av världen. Och hemmavid fick han säckar fulla med brev.

”Brev strömmade in till oss från hela världen – minst 50 om dagen. I början försökte jag besvara alla, men det blev rena mardrömmen och jag tvingades låta avdelningen ta hand om dem”, har Leonov berättat.

Leonov var utsedd att göra fler rymdresor, men återvände inte till rymden förrän år 1975 i det amerikansk-sovjetiska Apollo-Sojuz-projektet.