Än så länge har inga försök att hitta skatten på Oak Island krönts med framgång. 

© Shutterstock

Skattön ligger i Kanada – eller?

En sjörövarskatt, Shakespeares manuskript eller den heliga Graal. Sedan år 1795 har lycksökare grävt på en liten kanadensisk ö i hopp om att hitta en begravd skatt. Men än så länge har man inte funnit något annat än jord och grenar.

23 januari 2018 av Lars Bering Haarup

En solig sommardag år 1795 tar den 16-årige Daniel McGinnis genvägen genom snåren på den lilla ön Oak ­Island utanför Nova Scotias kust. 

Han har gått samma väg massor med gånger när han varit på väg ut för att fiska. Men den här dagen ser han ­någonting märkligt:

Från en tjock gren i en gammal ek, som han ofta har gått under, hänger en tung talja av samma sort som man brukar ha på segelfartyg. Under taljan ser det ut som om någon nyligen skulle ha grävt där. 

Daniels nyfikenhet är väckt, och han skyndar sig tillbaka hem för att hämta kamraterna John Smith och ­Anthony Vaughan. Utrustade med hackor­ och spadar tar de sig tillbaka till Oak Island.

När de tre pojkarna sätter spadarna i jorden märker de att den är porös och lätt att gräva i. Efter en halvmeter stöter de på ett lager platta stenar, noggrant utplacerade. 

Någon måste ha varit där före dem. Pojkarna lyfter bort stenarna och gräver vidare. Det visar sig snart att de gräver sig ned i ett slags schakt, omkring f­yra meter i diameter, som går lodrätt rakt ned i öns leriga jord.

På ungefär tre meters djup stöter pojkarna på en plattform av kraftiga ek­grenar. De släpar bort dem och arbetar vidare. Efter ytterligare tre meter stöter de på ännu ett lager grenar och på nio meters djup ytterligare ett!

Det har länge gått rykten om att en pirat, möjligen den ökände kapten Kidd, har grävt ned en skatt i området. 

Pojkarna är helt övertygade om att det är hans skattkista de nu är på spåren, men hur djupt de än gräver hittar de inte någon skatt – däremot fler tecken på att ”någon” har varit där före dem. Efter några dagar bestämmer de sig för att avbryta arbetet.

De kommer överens om att återvända senare med fler män och bättre­ verktyg för att lösa mysteriet.

I dag – efter mer än 200 års sökande på Oak Island – är mysteriet med den gömda skatten ännu inte löst, utan bara obegripligare än någonsin.

Trettio män drar ut på skattjakt

Oak Island ligger några hundra meter från Nova Scotia utanför Kanadas östkust. År 1795 var öborna fattiga bönder, fiskare och hantverkare. 

Ryktet om pojkarnas upptäckt spreds snabbt och snart fick även läkaren Simeon Lynds höra talas om platsen. Han blev genast nyfiken. 

Tillsammans med pojkarna och en grupp framstående invånare i Nova Scotia bildade han Onslow-syndikatet, döpt efter den stad som de flesta av dem kom från. För­beredelserna tog tid. Först år 1801 kom männen till Oak Island och fulla av förväntan började de gräva.

För var tredje meter de grävde sig ned i marken stötte de på en ny plattform av ekträ, och mellan dem hittade de lager av kokosfiber, ett material som knappast förekom naturligt så långt norrut.

De fortsatte ihärdigt tills de slutligen, på 30 meters djup, fann en stor platt sten ovanpå ännu en plattform av kraf­tiga ekgrenar. 

På stenen fanns ett antal speciella symboler inristade. Texten var enkel att tyda: ”40 fot ned ligger två ­miljoner pund begravda”, löd inskrip­tionen.

Många skattsökare har grävt på Oak Island för att hitta den begravda skatten. I dag är ön full av underjordiska hål. 

© joannaatherton/flickr

Schaktet översvämmas

Skattjägarna var nu helt övertygade om att de var något stort på spåren. De tog bort plattformen och grävde vidare. 

På 33 meters djup stötte de dock på problem. Så långt hade de lyckats hålla grundvattnet borta från schaktet, men nu måste de dra upp en hink vatten från hålet för varje hink jord som togs upp.

Nästa dag var en söndag och alla rättrogna kristna måste vila. När männen återvände till hålet, ”The Money Pit”, på måndagen upptäckte de att schaktet var översvämmat ända upp till knappt nio meter från markytan.

Männen började misstänka att de hade utlöst en säkerhetsmekanism konstruerad på så sätt att schaktet skulle översvämmas så snart någon försökte ta sig ned i det.

Översvämningen skulle visa sig vara det första riktiga bakslaget i det som kommit att bli rena mardrömmen för ­alla skattsökare som sökt sig till Oak Island sedan dess. 

Onslow-syndikatets försök att pumpa upp vattnet visade sig ­vara lönlöst; lika snabbt som de pumpade ut vatten forsade nytt vatten in.

Medlemmarna i Onslow-syndikatet tvingades ge upp men kom överens om att de skulle åka tillbaka året efter för ett nytt försök. Inte heller denna gång lycka­des de tömma schaktet.

I stället bestämde de sig för att gräva ett parallellt schakt fyra meter från det första för att dränera hålet. 

Efter 35 meter hade de fortfarande inte stött på något vatten. De grävde då en tunnel vågrätt in mot det gamla schaktet. Inte ­alldeles oväntat började vattnet snart att forsa in i tunneln, och inom kort stod vattnet lika högt i båda schakten.

Schaktet rasar

Männen längst ned i det nya schaktet undkom med nöd och näppe att dränkas av vattenmassorna och när alla var uppe vid ytan igen tvingades de 30 männen erkänna att de förlorat kampen mot vattnet. De lämnade Oak Island.

Under åren som följde svalnade intresset för The Money Pit. Schakten störtade samman och lades i glömska. 

Först år 1849 började Oak Island sjuda av aktivitet igen. Den här gången var det en grupp män från orten Truro i Nova Scotia som ville pröva lyckan. 

Utrustade med en borr tog de sig an det gamla schaktet – till en början med lika nedslående resultat som Onslow-syndikatet. På knappt 30 meters djup började vattnet forsa in, men männen bestämde sig för att trotsa vattenflödet och borrade envist vidare.

Precis som Onslow-syndikatet redogjort för hittade de en plattform av ekstockar på cirka 30 meters djup. 

Sedan fortsatte borren och träffade ett tio centimeter tjock lager ekträ, följt av ett lager metallbitar. Efter detta lager borrade sig Truro-männen ned genom tjugo centimeter ekträ, innan borren ännu en gång träffade drygt en halv meter ”metall i små bitar”. 

Därefter ekträ och gran ännu en gång, innan borren gick igenom några meter massiv lera. Sedan hittade man inte något mer.

När männen drog upp borren följde tre små länkar från en guldkedja med upp. Det tog de som ett bevis för att de just hade borrat sig igenom två skattkistor precis under den nivå som Onslow-syndikatet hade nått till.

Nu hade de hittat det första handgripliga beviset för att något värdefullt hade gömts på Oak Island – till dags dato den enda ädelmetall som påträffats på den gåtfulla ön.

År 1909 kom Franklin D. Roosevelt, senare president i USA, till Oak Island med sin grupp.

© National Archives

Mystiken sprider sig

Truro-sällskapet fortsatte att borra undersökningshål runt den ursprungliga Money Pit, men alltid med samma resultat: Varje gång männen kom drygt 30 meter ned började vattnet att forsa in.

En av männen upptäckte att vattnet som rann in smakade salt. Det var med andra ord inte grundvatten som steg upp i hålen utan havsvatten. 

Det måste alltså finnas en underjordisk förbindelse med havet. Man började genast utforska om vattnet möjligen kom genom en tunnel. I så fall måste den blockeras.

Ute vid havsbandet, ungefär 150 meter från The Money Pit, hittade männen spår efter omfattande anläggningsarbeten strax under havsytan. 

Stranden var helt enkelt konstgjord! De hittade rester av en spontvägg som omgav stranden och mynningar till hela fem stenklädda undervattenstunnlar. Och alla verkade leda till The Money Pit!

Under den konstgjorda stranden upptäckte männen dessutom ett tjockt lager kokosfiber. Det var samma material som tidigare grävlag hade påträffat i The ­Money Pit. Tecknen på att Oak Island bar på en mycket värdefull hemlighet blev allt tydligare.

Bevisen är försvunna

Tyvärr kom inte heller Truro-sällskapet närmare skatten, och när pengarna tog slut tvingades männen åka hem. 

Under åren som följde kom nya grupper av skattsökare – bland andra USA:s senare president Franklin D. Roosevelt som steg i land på Oak Island år 1909. Men ingen lyckades. Alla betalade för grävrättigheter på ön och alla lämnade den fattigare än de varit när de kommit dit.

Än i dag kommer skattsökare till Oak Island och då och då berättas det om sensationella fynd. 

Ett av dem var en gammal hacka som piraterna antogs ha lämnat efter sig – även om det mest troliga är att hackan tillhört ett tidigare lag. Efter 217 års skattjakt har ju ön blivit grundligt genomgrävd.

Det mest påfallande med den febrila skattjakten på ön är i alla fall att grävarna inte lyckats få fram fler indicier på att skatten finns. 

Till exempel har de nio plattformarna av ekträ inte kunnat dokumenteras, och stenen med den inristade texten om ”två miljoner pund 40 fot ned” har varit försvunnen sedan 1800-talet.

De underjordiska tunnlarna från havet in mot The Money Pit finns inte heller kvar. De antas ha sprängts bort för att hindra vattnet från att tränga in.

Till och med den ursprungliga Money Pit är borta. I dag kan ingen säga exakt var Daniel McGinnis började gräva den där dagen år 1795. Men de efterforskningar som han påbörjade fortsätter. Ryktet om skatten på Oak Island är alldeles för bra för att bara vara ett påhitt.

Läs mer

● Eric Walters: The Money Pit Mystery, Fitzhenry & Whiteside, 2011 ● D’Arcy O’Conner: The Secret Treasure of Oak Island, The Lion Press, 2004 ● Steven Sora: The L

VÄRLDENS HISTORIA tar med dig tillbaka till historiens största mysterier - bli prenumerant här

Kanske är du intresserad av...