Den brutala jakten på guld och diamanter

Storbritannien annekterar gruvområdena

Från sina skrivbord i kolonialdepartementet och i ämbetsbostäderna i Kapstaden betraktade den brittiska eliten de djupt religiösa boerna som ett simpelt släkte, bara ett snäpp över in­födingarna. När britterna 40 år tidigare, 1834, hade avskaffat slaveriet i Kapprovinsen hade många av boerna – som var storkonsumenter när det gällde slavar – utvandrat norrut i ren protest. Där hade de grundat republikerna ­Transvaal och Oranje­fristaten.

Nu fruktade britterna att boerna tänkte utöka sina områden till att även omfatta Griqualand där man hade gjort några av de största diamantfynden. Därför annekterade britterna Griqua­land i januari 1873. I full galamundering med fjäderplym i hatten och broderad jacka gjorde områdets förste brittiske ­guvernör sitt intåg i diamant­området. De brittiska ämbetsmännen drog omsorgsfullt upp nya linjer på kartan så att områdets gränser inkluderade alla kända förekomster av ädelstenar.

Annekteringen av Griqualand ökade britternas aptit på att engagera sig i Sydafrika. De fick stort stöd av Storbritanniens nye kolonialminister lord Carnarvon. Han betraktade området som mycket viktigt för imperiet. Carnarvons ambition var ett Afrika under brittisk kontroll – från Kapkolonin till Kairo. ”Jag vill inte veta av att någon kommer i närheten av oss, varken i söder vid Transvaal, som också ska bli vårt, eller i norr i närheten av Egypten”, skrev han 1876.

Året därpå annekterade Storbritannien boerrepu­blik­en Transvaal.

Zuluerna förrådda av britterna

Britterna hade tagit kontrollen över Transvaal under förevändning att de skulle skydda boerna mot den vilda zulustammen som hade angripit republikens farmare flera gånger. Under de ­senaste 50 åren hade zuluerna varit de mest fruktade av alla Afrikas infödda. Krigarmenta­liteten genomsyrade hela zulusamhället, och att doppa sitt spjut i fiendens blod var ett vida spritt mandomsprov. Tills då hade britterna emellertid stått på god fot med zulustammen och ­betraktade dem som en viktig buffert gentemot boerna.

Relationen var så god att zulukungen Cetewayo bjöd in Theophilus Shepstone, ansvarig för ”infödingsfrågor” hos britterna, att delta i kröningsceremonin när zulukungen övertog makten år 1873. Shepstone fick äran att placera kronan på Cetewayos hjässa och lägga en mantel i purpur och guld över kungens axlar.

Nu, när britterna behövde vänligt sinnade boer mer än zuluer, bestämde de sig för att inlemma en del av zuluernas land i Transvaal som plåster på såret. Men zulustammen vägrade att lämna ifrån sig sin mark, och britterna hotade då omedelbart med att annektera zuluernas hela område. Cetewayo kände sig förrådd:

”Jag älskar britterna ... jag är son till drottning Viktoria. Men jag är också kung i mitt land. Jag böjer mig inte för diktat. Då får de utplåna mig först”, deklarerade kungen.

Men de brittiska ämbetsmännen satte hårt mot hårt: ”Cetewayo är det hemliga hoppet för varenda liten obetydlig hövding som hyser förhoppningar om att det är hans färg som ska regera. Inte förrän det hoppet har krossats kommer de att underkasta sig civilisationens övermakt”, skrev Shepstone som mycket lägligt hade glömt bort att han själv hade satt kronan på Cetewayos huvud.

Snart började britterna demonstrera ”civilisationens” maktmedel gentemot zulustammen som de angrep 1879. Efter inledande svårigheter, då zulukrigarna överrumplade de brittiska trupperna, dundrade kolonialmakten fram med artilleri och kulsprutor.

Fem månader efter att striderna hade inletts hade britterna fått övertaget. Cetewayo kastades i fängelse, och hans rike delades. Zuluer som hade samarbetat med britterna tilldelades små kunga­dömen, men resten av marken gick till Transvaal. Britterna kunde nu nöjda borsta dammet av sina kakiuniformer, övertygade om att de hade fått tyst på boerna.

Kolonialmakten tvingas ge upp

Britterna kunde knappast ha haft mera fel. Boerna var vana att kämpa; tidigare hade de slagits mot de infödda, men nu kunde de ägna alla krafter åt att kasta ut britterna. De ville på inga villkor lyda under Storbritannien. Och i Transvaal samlade den stolte boerledaren Paul Kruger en styrka på omkring 2000 man, som skulle ta upp kampen mot kolonialmaktens trupper.

Trots att britterna blev varnade var de inte oroliga. Om boerna angrep skulle de kunna besegras inom en timme, hävdade den brittiske generalen Wolseley: ”Floden Vaal ska rinna tillbaka till sina källor, innan Transvaal blir självständigt igen”, konstaterade han självsäkert.

I december 1880 förklarade sig boerna självständiga. Kriget som följde varade i knappt nio månader och bestod i praktiken bara av ett bakhåll och tre mindre slag. Britterna kom till korta­ i alla tre slagen. De hade underskattat boernas beslutsamhet, deras förmåga att dra nytta av landskapet för gerillakrigföring och inte minst den vapenarsenal de samlat på sig.

Allra värst blev det för britterna i februari 1881. I ett försök att kringgå boernas positioner vid Transvaals södra gräns smög sig en brittisk styrka uppför Majubahöjdens branta sidor mitt i natten. Toppen var så gott som ointaglig, och därifrån hade britterna full överblick över hela tre boerläger. I det första gryningsljuset tidigt på morgonen ställde sig en grupp segervissa brittiska soldater och började ropa ned till de överrumplade boersoldaterna. Men boerna organiserade blixtsnabbt en styrka på ungefär 200 man som osedda klättrade uppför backen för att ta upp kampen. Snart öppnade de eld mot de brittiska soldaterna – de flesta av britterna låg fortfarande och sov. Även den brittiske överbefälhavaren sov och vägrade att stiga upp när hans underordnade kom springande. Tjugo minuter senare hade boerna intagit kullen och dödat nästan hundra soldater.

Kruger uppfattade episoden som ett tydligt bevis för att Gud stod på boernas sida: ”Vi ger inte mänsklig makt äran. Det är Gud, Herren, som har hjälpt oss”, deklamerade boerledaren högtidligt från sitt högkvarter.

Gruvägare skar guld med täljkniv

Slokörade drog sig britterna ut ur den besvärliga republiken Transvaal. I stället koncentrerade de sig på att utvinna diamanter ur gruvorna i Kapprovinsen och Griqualand. Arbetet var både farligt och svårt – gruvorna var bara stora hål som grävts i den mjuka marken. Med hjälp av ett sinnrikt system av rep hissades de bortgrävda jordmassorna upp till markytan i hinkar. Henry Barkly, guvernören i Kapprovinsen, besökte Kimberleygruvorna år 1872, och han beskrev hur ett myller av arbetare klättrade ned i och upp ur de stora gruvhålen, som var upp till 30 meter djupa och 20 meter breda: ”I dessa djup försiggår gruvdriften. Rangliga och osäkra stegar används när de ska klättra upp och ned. Ibland använder de rentav endast ett rep eller fotsteg som huggits in i jorden. Olyckor inträffar ofta. Vagnar och mulor har fallit ned från vägarna och ned i hålorna. Men den värsta faran är jordskred.”

Enskilda diamantletare hade med tiden ersatts av stora företag, som i allt större omfattning använde sig av svarta som arbetskraft. Arbetarna levde och arbetade under omänskliga förhållanden. Med kontrakt som gällde för sex eller tolv månader slet de hårt i gruvan. Samtidigt levde gruvägare och tjänstemän det goda livet på Kimberley Club, en exklusiv klubb där stadens rika vita festade i sammetsklädda salonger på fina turkiska mattor.

”Vi har middagar och dansaftnar – varenda kväll klär man upp sig i aftontoalett. Det är förödande för hälsan och börsen”, klagade en ung klubbmedlem.

Och pengar fanns det gott om i Kimberley; de två diamantgruvorna inbringade stora summor. Bröderna Barnato, som bara ägde fyra jordlotter i området, kunde t.ex. år 1876 inkassera 1800 pund om dagen på diamanthandeln.

Gigantiskt guldfynd blev boernas olycka

I Sydafrikas berggrund fanns mer än diamanter. År 1886 hittade några skattletare guld i Wit­watersrand i Transvaal. Och snart blev det känt att den 100 km långa och 37 km breda bergsryggen i Witwatersrand innehöll en av världens rikaste guldfyndigheter. Ur just den här bergsryggen skulle guldgrävarna med tiden komma att hämta upp ungefär 40 procent av allt guld som utvunnits i historisk tid.

Guldet kom vid en mycket passande tidpunkt – efter krig och tumult gick landet på knä rent ekonomiskt. Boerledaren Kruger såg emellertid saken ur ett helt annat perspektiv: ”I stället för att glädjas borde ni gråta, för detta guld kommer att dränka vårt land i blod”, förutspådde han dystert.

Kruger fick rätt. Efter guldfyndet ökade nämligen britternas intresse för Transvaal igen, och nu väntade de bara på en anledning att invadera området. Det skäl de väntade på kom ganska snart i form av tusentals ditresande guldgrävare, som ville ha sin del av fynden. En stor andel var utlänningar, och många av dem var britter.

Alla tillresande ”uitlanders” oroade boerna, som svarade med att lägga stora skatter på främlingarnas intäkter. Detta fick guldgrävarna att klaga högljutt hos britterna, som genast såg sin chans. Storbritanniens kolonialminister Joseph Chamberlain krävde att brittiska guldgrävare skulle få samma rättigheter som medborgarna i Transvaal. Det sista Chamberlain ville var att boerna skulle tillmötesgå kraven: ”Mer än ­något annat fruktar jag att våra oenigheter ska försvinna, så att vi inte har någon ursäkt kvar för ett krig”, sa han under förhandlingarna.

Chamberlain hade ingenting att frukta – medan britternas ultimatum var på väg mot ­Transvaal formulerade boerna ett eget, där de bland annat krävde att britterna skulle dra tillbaka alla sina trupper från området.

Boerna överlistar britterna

Britterna tänkte inte gå med på något sådant krav, och kriget bröt ut just då tidsfristen i boer­nas ultimatum löpte ut, den 11 oktober 1899 kl. 17 – precis vid tedags, skrev tidningen The Times käckt. Brittiska armén ställde upp sina bästa regementen, och folket jublade. Det här skulle snart vara överstökat, trodde de flesta.

Men britterna skulle snart bli klokare. Boerna saknade förvisso britternas militära utbildning, men tack vare ett väl fungerande mobiliseringssystem kunde de snabbt ställa upp en styrka­ på omkring 40000 man. Som bönder kände de till landskapet bättre än alla andra och hade dessutom lärt sig att hantera vapen redan från barnsben. De var skickliga på att gömma sig i terrängen, där de avlossade dödande skott med sina tyska Mausergevär och Kruppkanoner.

Boerna ockuperade bl.a. staden Ladysmith i den brittiska Natalprovinsen och Kimberley i Griqualand. Under slaget vid Colenso den 15 december 1899 hindrade de 21000 brittiska soldater från att korsa Tugelafloden och komma Ladysmith till undsättning. Med boernas kulor vinande kring öronen tog britterna till flykten utan att ge sig tid att rädda sina sårade. 145 britter dog och 1200 skadades eller saknades i strid. Boerna förlorade bara 140 man. Britterna kallade perioden för ”den svarta veckan”.

Gerillakriget bryter ut

I februari år 1900 vände krigslyckan. Boernas fronter kollapsade, och både Kimberley och Lady­smith befriades. I maj var stora delar av ­Transvaal och Oranjefristaten i brittiska händer. Många boer gav upp, men några inledde ett ­gerillakrig. Krigets sista fas blev utdragen och smutsig.

I september 1900 hade britterna full kontroll över båda boerrepublikerna frånsett den nord­ligaste delen av Transvaal, men gerillasoldater angrep gång på gång kolonialmaktens styrkor. Britterna svarade med att angripa civilbefolkningen som hjälpte gerillan. Hus och gårdar brändes ned till grunden, och husdjuren slaktades.

Gerillans kamp var dömd att misslyckas. Britterna hade ett helt imperium bakom sig och kunde få obegränsade resurser hemifrån, medan aktionerna mot civilbefolkningen medförde stora begränsningar för gerillasoldaterna. Krigets största slag ägde rum i Trans­vaal den 11 april 1902, då en stor brittisk styrka tvingade bort anfallande boer från en ås. Boerna hade i alla av­seenden blivit besegrade på hemmaplan, och den 31 maj 1902 kapitulerade de. Men britterna hade inte fått segern gratis: imperiet hade förlorat omkring 22000 soldater under de tre år som kriget hade pågått.

Sydafrikanska unionen föds

Efter fredsslutet var det dags för återuppbyggnad och försoning. I skramlande oxkärror körde britterna ut boerfamiljerna till deras marker, där de kunde bygga upp sina egendomar igen. De politiska och kulturella skillnaderna mellan boer och britter levde kvar och gav fortsatt anledning till misstro och fiendskap, men de ekonomiska intressena segrade. Tanken på enorma intäkter från gruvorna och den blomstrande industrin fick de vita i Sydafrika att försonas.

Den 31 maj 1910 förenades de brittiska kolonierna, Transvaal och Oranjefristaten – Sydafrikanska unionen föddes. Unionen lydde under Storbritannien men hade ett omfattande självstyre. Vinnare var gruvägarna, fabriksägarna och affärsmännen, varav de flesta var britter, samt boerna som nu kunde organisera sam­hället som de ville. Förlorare blev de svarta, som skulle leverera arbetskraft till Sydafrikas industrialisering. Britt eller boer – den vite mannen hade fortfarande herraväldet.