Selkirk räddades år 1709; Defoe gav ut sin roman tio år senare. Bl.a. därför hävdar historikerna att Cruso e är bas erad på Selk irk.

Utforskning - Skattjakt

Alexander Selkirk var verklighetens Robinson Crusoe

Efter ett bråk med kaptenen sätts Alexander Selkirk i land på en ö mitt ute i Stilla havet. Selkirk anses vara inspirationskällan till Daniel Defoes roman "Robinson Crusoe" från 1719.

Skeppsbruten Alexander Selkirk inspirerade till Robinson Crusoe

Alexander Selkirk litar inte längre det minsta på att kaparskeppet Cinque Ports är sjödugligt. I nästan ett halvår har han och de övriga besättningsmännen på det brittiska fartyget härjat i farvattnen utanför Sydamerikas kuster på jakt efter spanska och franska fartyg med dyrbar last.

Men nu är Cinque Ports skrov perforerat av skeppsmask och läcker så mycket att två man måste pumpa ut vatten dygnet runt. Enligt den skotske styrmannen Selkirk kan skeppet bara färdas åt ett enda håll: nedåt, mot botten.

I september 1704 har den 28-årige Selkirk diskuterat detta massor av gånger med kapten Thomas Stradling, men han har bara avfärdat styrmannens varningar. Naturligtvis kan Cinque Ports hålla sig flott, hävdar den bara 21 år gamle kaptenen. Han har gjort upp en listig plan: Skeppet, som i nästan en månad har legat för ankar i en vik vid den ensligt belägna ön Más a Tierra cirka 650 kilometer väster om Chile, ska segla till Peru och plundra någon spansk galär. Inte förrän det är gjort, och skattkistorna fyllts med dyrbarheter, kan det bli tal om att byta ut de maskätna plankorna.

Ända sedan barndomen i fiskeläget Lower Largo utanför Edinburgh har Alexander Selkirk varit en hetsporre och haft väldigt lätt för att ta till knytnävarna. Som vuxen har han emellertid lärt sig att tygla sitt temperament – till viss del. Men han och Stradling har gått varandra på nerverna länge, och nu har han fått nog av den beskäftige kaptenen som sätter sin egen vinning före de nästan 90 besättningsmännens säkerhet. Dessutom har kaptenen mage att håna

Selkirk för att han är alltför försiktig av sig. Selkirk är rasande och överöser kaptenen med eder och förbannelser. Stradling kan inte längre behärska sig. Han anklagar Selkirk för att uppvigla till myteri, och straffet kommer direkt: ”Du blir kvar här på ön”, vrålar kaptenen ursinnigt och beordrar ett par av sina män att omedelbart sätta i land Selkirk.

Han får med sig en skeppskista med sina få privata ägodelar, samt den allra nödvändigaste utrustningen för att kunna överleva. Selkirk kan inte i sin vildaste fantasi tänka sig att kaptenen skulle kunna lämna kvar honom på en öde ö. Men Stradling viker inte en tum. Han vägrar att lyssna när Selkirk bönar och ber om att få stanna kvar ombord.

”Det skulle inte röra mig i ryggen om du slutade som föda åt gamarna”, lyder kaptenens avskedsord till den förtvivlade sjömannen. Selkirk står på sandstranden på Más a Tierra och ser maktlös på när Cinque Ports sätter segel och styr ut ur viken. Männen på fartygsdäcket blir mindre och mindre när skeppet seglar bort från ön, men Selkirk är övertygad om att de snart ska bli större igen – att Cinque Ports kommer att vända om och komma och hämta honom.

Selkirk hoppas att kaptenen bara är ute efter att skrämma honom, och han står kvar på stranden och väntar. I flera timmar spanar han hoppfullt mot horisonten. Men Cinque Ports syns aldrig till igen. Selkirk är förtvivlad, men försöker trösta sig med att det nog inte dröjer länge innan något annat skepp dyker upp. Men han har fel. Det kommer att gå mer än fyra år innan han går ombord på ett skepp igen – och får prata med en annan människa.

Alexander Selkirk dricker för att glömma

Under de första dagarna på Más a Tierra är Alexander Selkirk så förtvivlad över att ha blivit övergiven att han sitter kvar på stranden och knappt orkar äta eller dricka – och än mindre utforska den ö som har blivit hans fängelse.

På dagarna slumrar han i sanden medan han lyssnar på vågornas kluckande och skrikande sjöfåglar, och under de kyliga nätterna ligger han sömnlös i mörkret och lyssnar oroligt till det starka, skrämmande brölandet från kolonin av väldiga sjöelefanter som håller till på stranden bara några hundra meter ifrån där han själv befinner sig.

Med nattmörkret kommer rädslan krypande över honom – rädslan för att bli uppäten av kannibaler som kanske ligger på lur bland bergen, rädslan för de mörka skuggorna som dansar i skogsbrynet, rädslan för att bli uppäten av vilda djur, och inte minst rädslan för att bli tokig av ensamheten.

Selkirk har fått med sig en musköt – ett gevär – med krut och kulor, och flera gånger tänker han tanken att skjuta sig själv och göra slut på sina plågor. Men varje morgon när solen sprider sina första strålar över havet och färgar himlen röd, besinnar sig Selkirk och tar fram sin tobakspåse, flaskan med rom och Bibeln som ligger i skeppskistan med alla hans tillhörigheter. Han super bort sorgerna och lugnar nerverna genom att röka, medan han bläddrar i de heliga texterna för att försöka hitta några ord till tröst. Han har svårt att koncentrera sig.

Ständigt tittar han upp från boken och blickar ut över havet, men varenda gång han tror sig ha fått syn på ett segel tvingas han inse att det bara varit en synvilla. Skeppet han trodde sig ha sett var kanske bara en val som blåste ut luft, eller solen som blänkte till på vågorna. Efter ett par veckor är Alexander Selkirk bara skinn och ben, och det passar honom egentligen ganska bra. Romflaskan är tom sedan länge och ger inte längre någon tröst; nu vill han helst av allt bara tyna bort och dö.

Han orkar inte leta efter mat, och inte förrän han är så törstig att tungan klibbar fast i gommen sörplar han i sig några droppar vatten från en bäck eller något av öns många vattenfall. Dit tar han sig också när hettan blir alltför tryckande, och när han inte längre står ut med sin egen kroppsodör – för att han stinker av svett, för att han kissat på sig eller för att han har fått avföring på det enda par byxor han äger.

Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och Selkirk börjar så smått att finna sig i sitt öde. Han tar sig långsamt ur depressionen, och korta stunder njuter han till och med av att vara kung i sitt eget lilla rike. Han upptäcker att han själv är herre över sitt humör. Så länge han håller sig sysselsatt grubblar han inte över sitt tragiska öde, och om han arbetar hårt hela dagen är han så trött när kvällen kommer att han utan problem kan somna ifrån sjöelefanternas infernaliska oväsen.

Alexander Selkirk blir katternas vän

Men det finns något han inte kan somna ifrån, oavsett hur utmattad han än är: råttorna. De springer omkring överallt och gnager med glupande aptit på hans kläder och på den hårda huden på hans fötter. De är så många att det ibland ser ut som om själva marken är levande.

Öns miljontals bruna, vita, grå och svarta råttor har det gemensamt att de allihop härstammar från gnagare som genom tiderna kommit till ön som fripassagerare på europeiska fartyg, som lagt till vid ön för att hämta färskvatten och ved. Råttorna är fulla med ohyra, de sprider sin illaluktande urin överallt, och trots att Selkirk kastar stenar på dem och slår efter dem med både armar och ben är det omöjligt att hålla dem borta.

Lyckligtvis är gnagarna inte de enda djur som kommit med sjöfarare till ön. Här finns även mängder med vilda katter, och dem gör sig Selkirk god vän med. Han lockar dem till sig med mat, och på häpnadsväckande kort tid lyckas han tämja dem och skaffa sig en hel privatarmé av hundratals katter. De går inte ifrån honom, utan sover spinnande på hans ben om nätterna. Deras närvaro håller effektivt råttorna borta.

Ön är ett gigantiskt skafferi för Alexander Selkirk

Av alla öde öar som Selkirk skulle kunnat bli strandsatt på, visar sig Más a Tierra vara rena paradiset för en sjöman utan fartyg. Klimatet är milt och i stort sett torrt året runt, här finns inga giftiga eller farliga djur, och ön har dessutom massor med källor med friskt och kallt dricksvatten.

Han behöver inte heller vara orolig för att svälta ihjäl. Överallt finns det ätliga växter, frukt, rötter och bärbuskar, i lagunerna vimlar det av stora kräftor och fiskar, det finns gott om fågelägg, och från de feta och lata sjöelefanterna på stranden får han både olja och skinn som kan användas som filtar.

Till en början tycker han att sjöelefanterna är otäcka – de är uppemot fem meter långa och väger ton. Men sedan han på försök smugit sig tätt inpå de gigantiska djuren ett antal gånger, inser Selkirk att de är extremt långsamma i sina rörelser. Om han smyger sig in mitt på en av de enorma kropparna hinner djuret inte ens reagera innan han kan slå till med sin korta sabel i ett dödligt hugg.

Sjöelefanterna är alltså lätta offer, men för Selkirk är de egendomliga djuren med sina snabelliknande näsor inte det bästa ön har att erbjuda. Hans favoritbyte är de getter som i tusental skuttar omkring på klippor och bergssluttningar. De är relativt lätta att fånga och ger mycket kött. En gång i tiden lämnades getterna kvar på ön av en spansk handelsman som hade planer på att kolonisera ön.

Selkirk upptäcker också att deras mjölk är utmärkt att dricka eller göra ost av, och köttet smakar förträffligt. Selkirk experimenterar sig fram till en rätt som han sedan äter nästan varje dag: rykande het getstuvning med kål och färska kryddor direkt från naturen. När Selkirk ska fånga getterna lägger han sig på lur bakom klipporna vid deras vattenhål, och när de kommer för att dricka rusar han fram och dödar dem med sin huggare.

Livet i naturen har gjort att han är i bättre fysisk form än någonsin tidigare, och han kan till och med springa ikapp getterna. Men en dag håller jakten på att kosta honom livet. I sin iver att hinna ikapp en snabb get glömmer han att se sig för, och upptäcker alltför sent att han kommit ända fram till kanten av ett stup. Både han och geten störtar huvudstupa flera meter ned i en ravin, han slår sig illa och förlorar medvetandet.

När Selkirk kvicknar till igen ligger han ovanpå den döda geten. Själv känner han sig mera död än levande. Han är mörbultad, öm och blodig och han förmår inte röra sig ur fläcken på tre dygn. När han till slut lyckats släpa sig tillbaka till sin hydda – drygt en kilometer därifrån – blir han liggande i sin provisoriska säng i hela tio dagar och glider in i och ut ur en koma-liknande sömn.

Alexander Selkirk inreder ett hem

Selkirk har byggt sig ett hem i en glänta högt uppe på en skogsklädd bergssluttning, cirka en och en halv kilometer från viken där han sattes i land. Härifrån har han en bra utsikt över ön och över havet. På vardera sidan av en smal, porlande bäck har han byggt två hyddor av grenar och trädstammar, och täckt dem med tak av flätat gräs.

I den största hyddan har han sitt sovrum med getskinnsmattor på marken och en säng som han snickrat ihop och lagt en madrass av sjöelefantskinn i. Där ligger han ofta och läser Bibeln och sjunger psalmer; i sin ensamhet blir han en bättre kristen än han någonsin varit i sitt liv. I den andra, något mindre, hyddan har han gjort ett kök och ett matrum. Brasan utanför kökshyddan brinner oavbrutet, och dygnet runt lägger han dit ny ved från det väldoftande sandelträdet, en städsegrön buske som växer överallt.

Alexander Selkirk dansar med getter

Någon enstaka gång händer det dock att elden slocknar, antingen på grund av att det ösregnar eller att Selkirk själv ligger utslagen i feber. När det sker förbannar han sig själv. Han har lärt sig göra upp eld genom att gnugga två träbitar mot varandra, men det är tidsödande och kräver ett oändligt tålamod.

En slocknad brasa är dessutom en påminnelse för Selkirk om hur sårbar han är. Om han skulle bli skadad och inte kan skaffa sig mat under en längre period, riskerar han att svälta ihjäl. Det ödet vill han verkligen inte drabbas av, nu när livslusten återvänt, och han bestämmer sig för att alltid ha kött inom räckhåll. Han bygger en inhägnad och fångar några killingar, som inte bara utgör ett levande matförråd utan som dessutom blir hans trogna danspartners. När han behöver skingra tankarna en stund tar sig Selkirk en svängom med killingarna. Och även om han slaktar flera av dem har han ständigt koll på hur många han har fångat; för varje infångad get skär han ett streck i barken på ett träd.

På samma sätt försöker han hålla räkningen på hur många dagar, veckor, månader och år han har tillbringat på ön. Tiden går, och kniven som han fick med sig från fartyget nöts ned ända till skaftet. Men som tur är har sjöfarare under årens lopp lämnat kvar en hel del tunnband på stranden, och dem bankar Selkirk platta och slipar vassa på en sten så att han åter har gott om knivar.

Likaså ser han hela tiden till att tillverka nya kläder i takt med att de gamla blir utnötta eller sönderrivna på buskar och träd. Han tackar sin lyckliga stjärna för att han råkar vara son till en garvare; under hela sin uppväxt har han sett sin far bearbeta djurhudar. Av skinn från getterna syr han sig en tröja och en huva, och skinnen fäster han ihop med snören gjorda av tunna skinnremsor.

I stället för nål använder han en spik som han sticker hål med, och av tyg som ligger i skeppskistan – och garn som han repar upp från sina gamla strumpor – syr han sig ett par skjortor. Det enda han inte orkar försöka reparera är sina utslitna skor. I stället vänjer han sig vid att gå barfota. Det dröjer inte länge förrän hans fotsulor är hårda som hästhovar och han utan problem kan ta sig fram överallt, till och med på de allra vassaste stenarna.

Från en noga utvald utsiktsplats högst uppe på det berg där även hans hem ligger, har Selkirk en magnifik vy över större delen av ön. Med kolibrier surrande omkring sig och en matta av vackra, färgglada blommor utbredd framför sig kan han sitta och blicka ut över öns låglänta delar, över spetsiga klippor och täta skogar – och vidare ut över det oändliga Stilla havet.

Han ser åtskilliga fartyg passera som små rörliga, flyktiga prickar i fjärran, och hela tiden hoppas han att bara ett enda av dem ska ändra kurs och söka sig in mot öns
väl skyddade vik. Men samtidigt är han väl medveten om att det inte är helt betydelselöst varifrån fartyget kommer. Om han råkar i klorna på spanjorer är det ute med honom – spanjorerna har rykte om sig att inte skona sina brittiska ärkefiender, och troligen skulle de antingen göra honom till slav i sina silvergruvor eller slå ihjäl honom.

Spanjorer förstör Selkirks hem

Franska fartyg är också farliga, eftersom Frankrike och Storbritannien är inblandade i ständiga krig mot varandra under den här perioden. Men med ett franskt skepp kan han åtminstone få lift tillbaka till Europa – även om han riskerar att hamna bakom galler i ett franskt fängelse. Ett brittiskt skepp vore förstås det allra bästa. Och just ett sådant tycker han sig få syn på en morgon i gryningsljuset.

Selkirk blir alldeles utom sig av glädje och rusar ned från berget och ut till viken, där fartyget har kastat ankar. Inte förrän han är ända framme upptäcker han att spanska flottans flagga vajar på skeppet. Några av besättningsmännen har redan rott i land och i ett ögonblick står Selkirk som paralyserad och stirrar på männen. Sedan gör han helt om. Han flyr in i en skog och vidare uppför en bergssluttning.

En handfull spanjorer rusar efter honom och ropar någonting obegripligt samtidigt som de skjuter vilt omkring sig. Selkirk är i toppform och känner till vartenda skrymsle på ön, och det blir hans räddning. Med bultande hjärta klättrar han högst upp i ett träd och gömmer sig i det täta bladverket. Där uppifrån ser han hur några av sjömännen senare på dagen ställer sig och kissar mot trädet, och hur de dödar en massa getter alldeles i närheten.

Inte förrän nattmörkret ligger tätt över ön klättrar Selkirk ned från sitt gömställe. I skydd av mörkret smyger han in i skogen och lyckas hålla sig gömd där ända tills spanjorerna lämnar ön två dagar senare. Men när han kommer upp till sitt hem på berget upptäcker han till sin stora sorg att fienden har varit där och härjat. Spanjorerna har dödat hans killingar, släckt hans brasa och bränt ned hans hyddor till grunden. De har slagit sönder hans skeppskista och förstört alla de verktyg han mödosamt har tillverkat åt sig, hans skinnmattor är skurna i småbitar. De har inte ens skonat Bibeln som han brukar läsa i flera gånger om dagen. En rykande ruin är allt han har kvar.

Räddning i sikte för Alexander Selkirk

När Selkirk så småningom har återhämtat sig efter chocken bestämmer han sig för att bygga upp sin tillvaro från grunden – ännu en gång. Tålmodigt gnider han två träbitar mot varandra tills bålet sprakar igen, och under veckorna som följer sliter han från tidig morgon till sen kväll med att tillverka nya redskap, fälla träd, bygga upp hyddorna, fylla skafferiet igen, fånga nya getter och finkamma stranden i jakt på användbara rester från de ovälkomna besökarna.

Ett guldmynt, tre tomma brännvinsflaskor, en bit segelduk, en rostig kedja, lite slitet tågvirke och en hög med rengnagda djurben är allt han hittar. En februaridag år 1709 sitter Selkirk som vanligt och blickar ut över havet, i hopp om att få syn på någon som kan rädda honom.

Plötsligt gör hjärtat en volt i bröstet. Långt borta, nästan bortom horisonten, får han syn på inte ett, utan två fartyg. Utan att veta varför känner han genast instinktivt att tiden är inne; han kommer att bli räddad. Han kastar allt han har för händerna, och med ett stort, brinnande vedträ i näven rusar han ned till viken, gör upp en brasa och väntar sedan otåligt på att gästerna ska anlända.

Det känns som en evighet innan skeppen till slut glider in i viken, och från det mest majestätiska av dem sätts en jolle med åtta män ned i vattnet. Selkirk, klädd i getskinn och med tovigt hår och skägget spretande åt alla håll, håller andan medan han iakttar de beväpnade sjömännen som närmar sig.

Han hör deras röster och blir oerhört lättad när han inser att de talar engelska. Sedan blir han stående med sina nakna fötter som fastgjutna i sanden, medan han febrilt viftar med en vit tygbit som han bundit fast på en pinne.

”Vem är du?” ropar en av männen när jollen kommit så nära land att sjömännen kan se vilden.

”Skeppsbruten”, svarar Selkirk och breder ut armarna i en hjärtlig välkomstgest. Strax därefter rusar han iväg efter en get för att kunna bjuda sjömännen på en bit mat. Engelsmännen blir imponerade när de ser Selkirk vigt ta sig fram bland klipporna och utan problem springa ifrån den bulldogg de tagit med sig in till land.

Alexander Selkirk har nästan glömt språket

Senare samma dag, den 2 februari 1709, klättrar Selkirk ombord på kaparskeppet Duke. Det har gått fyra år och fyra månader sedan han senast stod på ett fartygsdäck.

Och i kapten Woodes Rogers ögon ser han inte precis ut som en sjöman; snarare en hårig best på två ben. ”Han ser mer vild ut än de där getskinnens första ägare”, skriver kaptenen i sin loggbok.

Under sin isolerade tillvaro har Selkirk nästan glömt bort sitt språk, och när han nu åter står ansikte mot ansikte med en annan människa har han svårt att göra sig förstådd. Då han säger någonting klipper han av orden och uttalar dem bara till hälften. När Woodes Rogers frågar honom om vad som har hänt, blir Selkirk tvungen att upprepa sina svar gång på gång innan kaptenen förstår vad han menar.

Både kaptenen och alla andra ombord på Duke och systerfartyget Duchess är förbluffade över att Selkirk kunnat klara sig så bra med de mycket primitiva redskap han haft tillgång till, och utan annat sällskap än djuren.

”Man kan se att ensamhet och avskildhet från omvärlden inte är ett så outhärdligt tillstånd som de flesta föreställer sig”, skriver kaptenen i loggboken.
Sjömännen bjuder Selkirk på en ordentlig klunk brännvin, men det svider ovant i halsen och han spottar ut det igen. De ger honom mat, men den är så salt att han inte kan få ned den.

Och kläderna de ger honom står han knappt ut med att ha på sig; de känns som en tvångströja. Skor är ett kapitel för sig – det par som kaptenen ger honom kan han bara ha på sig en liten stund innan hans hårdhudade fötter svullnar upp och börjar göra ont. Selkirk tvingas inse att det inte alls är enkelt att återvända till människornas värld.

Alexander Selkirk blir pirat

När Selkirk så småningom lämnar Más a Tierra bakom sig väntar ett liv på öppet hav tillsammans med de pirater som räddat honom ur ensamheten. En katt och en handfull stenar är det enda han tar med sig från ön. Under tre år reser han sedan omkring med sina räddare på en färd runt jorden.

Efter den långa sjöresan slår sig Alexander Selkirk ned i Bristol, och inte förrän år 1714 återvänder han som en välbärgad man till sin födelseort Lower Largo i Skottland. En söndagsmorgon gör han sitt intåg i staden, och eftersom det är precis vid gudstjänsttid beger han sig direkt till sockenkyrkan.

Alla stirrar nyfiket på främlingen när han stiger in genom kyrkporten, och inte förrän Selkirks mor brister ut i ett glädjetjut börjar de övriga i församlingen förstå vem det är som har kommit hem. Det är elva år sedan den unge, fattige Alexander Selkirk for iväg för att pröva lyckan på de sju haven.

Nu är han hemma, välklädd och rikare än de flesta i trakten. Sedan Selkirk lämnade sin ö har han tjänat 800 pund på att kapa skepp; en svindlande summa, som 10–15 årslöner för en hantverkare. Men oavsett hur rik Selkirk än är vänjer han sig aldrig riktigt vid att vara tillbaka i civilisationen. ”Jag är god för 800 pund, men blir aldrig mer så lycklig som då jag inte ägde en shilling”, säger han ofta.

Alexander Selkirk blev berömd i England

Livet som eremit passade Selkirks häftiga temperament. Där hemma blev han ovän med alla.

Hemma i England föll Selkirk snabbt tillbaka in i sin gamla roll som suput och slagskämpe, och gick från pub till pub för att berätta sin fantastiska historia i utbyte mot ett mål mat och en pint eller två. När hans gamle kapten Woodes Rogers gav ut en bok om sina upplevelser, och om när han räddade Selkirk, blev sjömannen ännu mer berömd. Men livet på land var inget för Selkirk.

Han blev ovän med alla och hamnade även i fängelse. Han gifte sig med en ung mjölkpiga men havet lockade den garvade sjömannen och år 1717 skrev han in sig i engelska flottan som styrman. När han gick i land i Bristol år 1720 gifte han sig igen – den här gången med den vackra änkan och värdshusvärdinnan Frances Candis.

Några dagar senare gick Selkirk ombord på HMS Weymouth, som skulle jaga pirater längs Afrikas kuster. I mars 1721 anlöpte fartyget Gambia, och där insjuknade Selkirk i gula febern. Den 13 december 1721 avled den 45-årige äventyraren.

Läs också:

Mytologi

Vikingarna satsade allt på väg till Valhall

18 minuter
Kalla kriget

Familjefäder planerade vansinnig ballongflykt från DDR

23 minuter
Byggnader

Hooverdammen: Blod, svett och sex miljoner ton betong

18 minuter
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!