500 före Kristus: Babylon var omgivet av vatten
För tvåtusenfemhundra år sedan ristade en babylonisk kartritare in sin tids världsbild på en lertavla. Kartan, som i dag finns på British Museum i London, grävdes ut i våra dagars Irak på 1800-talet.
Den babyloniska världskartan är mycket schematisk. Två yttre cirklar föreställer havet och innanför cirklarna finns sju mindre cirklar som föreställer städer.
Babylon är världens mittpunkt och utanför världen har kartografen ristat in några öar med exotiska namn som ”Den uppstigande solens ö”, ”Ön där solen är dold och inte syns” och ”Ön bortom fåglarnas flykt”.
Enligt forskarna syftar namnen knappast på några verkliga platser, utan ska uppfattas som en mytologisk tolkning av världen.
Babylon ligger mitt i världen och utanför världshavet (dubbelcirkeln) ligger de mytiska platserna.
400-talet: Romersk turistkarta på rulle
Romare på resande fot kunde ta med sig en detaljerad karta över samtliga vägar i Europa och Nordafrika. Den långsträckta kartan fanns på skriftrulle och kunde enkelt rullas ut vid behov.
Romarna nöjde sig inte med att anlägga utmärkta vägar mellan städerna i sitt väldiga imperium. De ritade även kartor över vägnätet. Endast en av dem finns dock bevarad, den så kallade Tabula Peutingeriana.
Kartan som visas här är inte det romerska originalet från 400-talet, som tyvärr har försvunnit, utan en exakt kopia som tillverkades av en munk på 1200-talet. Kartan dök upp på ett bibliotek i Worms på 1500-talet och förvaras nu på Österreichische Nationalbibliothek i Wien.
Kartan är ritad på en 34 centimeter bred och 6,75 meter lång skriftrulle, vilket gör världen mycket utdragen. Principen är i stort sett den samma som på en modern tunnelbanekarta.
Landmassorna är skeva, men detaljrikedomen och omfattningen är desto mer imponerande. Vägnätet i Europa, Indien, Persien och Nordafrika finns med och det anges även avstånd mellan städerna.
Kartan är ritad på en skriftrulle. Den långsträckta formen får den att se ut som en modern tunnelbanekarta.
Italien och Sicilien visas ur ett ovanligt perspektiv, men alla vägar och avstånden mellan städerna är med.
Kartritarens hemtrakter i kartans mitt blandas med bibliska företeelser som Gog och Magog samt Sri Pada.
1072: Mytiska hemtrakter
För många av historiens kartritare var den fysiska och den religiösa världen två sidor av samma mynt.
Det verk som turken Mahmud Kashgari bin Hussayn bin Muhammad tillägnade kalifen i Bagdad var vetenskapligt i många avseenden. Boken innehåller den första världskartan ritad av en turk.
Kashgari har gjort alla bergskedjor röda, floderna blå, haven gröna och städerna gula.
Trots sina försök att vara exakt har emellertid kartritaren placerat sina egna hemtrakter, de turkiska delarna av Centralasien, i mitten och ritat in de mytiska folkslagen Gog och Magog, som nämns i Bibeln och Koranen, samt Sri Pada, den bergstopp i Sri Lanka dit Adam sägs ha blivit förvisad.
1145: Kristen kung återfanns aldrig
Den syriske biskopen Hugo av Jabala kom med tråkiga nyheter till påven: Muslimerna hade återerövrat Edessa, en av korsfararnas viktigaste bastioner i Heliga landet.
För att locka påven till ett nytt korståg berättade biskopen om en kristen kung, Johannes, som angrep muslimerna österifrån.
Kung Johannes, som även kallades presbyter, styrde ett kristet kungarike bortom Indien och en flod från själva paradiset rann genom hans land.
Påven och många andra trodde på historien, och trots att man aldrig lyckades få kontakt med den tänkbara allianspartnern levde myten kvar.
Genom tiderna flyttades Johannes rike runt i världen efter behov. På den här kartan från år 1570 är det identiskt med Abessinien, dagens Etiopien.
Den mytiske kungen härskar över Abessinien.
1325: Brasil låg gömt utanför Irland
Kartritarna kände till Brasil långt före Columbus – dock inte det stora landet Brasilien i Sydamerika, utan den irländska ön Hi-Brasil.
Det påstods att ön, som låg utanför Irlands västkust, var så täckt av dimma att den bara syntes en dag vart sjunde år.
Hi-Brasil förekom på en karta första gången år 1325 och togs inte bort från officiella kartor förrän år 1865. En viss T.J. Westropp gav emellertid inte upp.
År 1872 seglade han iväg för att hitta ön. Tro det om ni vill, men den dök faktiskt upp i dimman. Ön Hi-Brasil har dock aldrig synts till efter det.
1360: Nordpolen var en bergig ö
Okända områden beskrevs i tvivelaktiga reseskildringar. Kompassnålen styrdes till exempel av en magnetisk ö högst uppe på jordklotet.
I det medeltida verket Inventio Fortunata skrev en okänd franciskanmunk om de otroliga iakttagelser han påstod sig ha gjort under en resa till Nordpolen.
Tyvärr finns originalet inte bevarat, men den flamländske kartografen Gerhard Mercator gjorde ett sammandrag år 1577. I dokumentet, som finns på British Museum, kan man läsa följande om Nordpolen: ”Mitt emellan fyra kontinenter finns en virvelström till vilken fyra hav leder sitt vatten. Och vattnet snurrar och försvinner in i jorden ... precis under Nordpolen ligger en kal klippa mitt i havet. Den har en omkrets på trettiotre franska mil och består uteslutande av magnetisk sten.”
Att det fanns en så stor magnet vid polen gav en begriplig, men felaktig förklaring till varför kompassnålen alltid pekar mot norr.
Den här beskrivningen kom att ligga till grund för den första detaljerade kartan över Nordpolen i Mercators och Hondius atlas från år 1606.
Den första kartan över Nordpolen visas som en ö av magnetisk sten.
Asien låg precis på andra sidan Atlanten. Nord- och Sydamerika har lagts till på Toscanellis karta.
1474: Dåligt sjökort ledde Columbus fel
Den florentinske matematikern, astronomen och kartritaren Paolo dal Pozzo Toscanelli har gått till historien för två saker.
Det var han som fick idén att segla västerut för att komma till Indien, det mytomspunna kryddriket i öster. Det var även han som år 1474 ritade det sjökort som Columbus arton år senare tog med sig på sin första resa till Nya världen.
Dessvärre för Columbus hade Toscanelli underskattat jordens omkrets. När Nord- och Sydamerika fortfarande var okänt land placerade han Japan och Kina på andra sidan Atlanten.
På den karta som visas ovan har Nord- och Sydamerika för tydlighetens skull lagts in med ljus bottenfärg.
Europas och Nordafrikas västkust har Toscanelli återgett någorlunda rätt, även om kontinenternas storlek är helt fel i förhållande till de amerikanska kontinenterna.
De asiatiska öarna och landmassorna är däremot fria fantasier. Med Toscanellis karta i handen var Columbus övertygad om att han hade kommit till Ostindien när han steg i land på Bahamaöarna.
1508: Karta varnade för Demonernas ö
”De som i forna tider seglade förbi dessa öar blev så vilseledda av demonerna att de inte kunde gå i land utan risk.”
Varningen skrevs av kartografen Johannes Ruysch utanför två små öar utanför Newfoundland. Det berättades om en kaptens brorsdotter som hade ett förhållande med en av männen.
Som straff sattes paret i land på ”Demonernas ö”, där de sedan sågs vinka förtvivlat på stranden.
1510: Kalifornien, en paradisö
När spanjorerna steg i land på halvön för första gången trodde de att de hade hamnat i Kalifornien, en plats i en populär roman.
En av de mest seglivade missuppfattningarna i kartografins historia är att halvön Kalifornien egentligen var en ö. Missförståndet har sitt ursprung i en kärleksroman av spanjoren Garci Rodríguez de Montalvo.
I boken står det att ”till höger om Indien, nära det jordiska paradiset, ligger ön Kalifornien och den bebos av svarta kvinnor som lever som amasoner utan män omkring sig”.
Montalvo räknade knappast med att någon skulle ta hans skildring bokstavligt, men så blev det. Tjugotre år senare upptäcktes den kaliforniska halvön av en myterist från Hernán Cortés expedition till Mexiko.
Senare reste den spanske conquistadoren själv dit och konstaterade att detta var sagoön i Montalvos bok.
En ny expedition år 1539 upptäckte att Kalifornien i själva verket var en halvö, vilket även kom att framgå av vissa kartor.
Myten om paradisön levde dock kvar, trots att en expedition ledd av Eusebio Francesco Chini år 1701 kom hem med helt säkra rapporter om att Kalifornien hängde ihop med fastlandet längst upp i norr.
Den spanske conquistadoren Hernán Cortés namngav Kalifornien efter en sagoö i en kärleksroman.
Afrika har någorlunda rätt form, men Madagaskar har ännu inte upptäckts.
1554: Ljus över det mörka Afrika
På 1500-talet hade européerna seglat runt Afrika och kände till kontinentens form på ett ungefär, vilket syns på den tyske kartografen Sebastian Münsters karta. Münster var den förste kartografen som ritade kartor över alla de kända kontinenterna.
Afrikakartan publicerades i verket Cosmographia Universalis år 1554. Münster uppdaterade regelbundet kartorna när han fick nya fakta.
Münster var visserligen systematisk och noggrann, men han drog sig inte för att ta till fantasin när det gällde jordens mindre utforskade områden.
I södra Sahara har han till exempel placerat tät skog. Nilen får sitt vatten från två sjöar, som i sin tur får vattnet från Månbergen – som inte finns.
Münster har även lyckats lokalisera de mytiska gravarna över nubiska kungar.
1578: Skogbevuxen ö söder om Grönland
När en kapten vid namn James Newton seglade förbi Grönlands sydspets skrev han i loggboken att han sett en dittills okänd ö. Den verkade bördig och var täckt med skog. Han gav den namnet Buss.
Redan samma år nämndes Buss i en bok av vetenskapsmannen George Best och år 1671 påstod en kapten att han hade utforskat och kartlagt ön. Det ledde till att den engelske kungen sände ut en expedition, som dock aldrig hittade ön.
Därav drog man slutsatsen att den troligen hade sjunkit i havet. Inte förrän år 1818 kunde en polarexpedition konstatera att det inte fanns några grunda områden där Buss påstods ha legat. Ön hade aldrig existerat.
1581: Världen i bilderboksformat
Europa med krona och Jerusalem mitt i världen. En tysk kartograf gjorde sina kartor till religiösa budskap.
Heinrich Bünting visste ovanligt mycket om geografi för sin tid. Trots det lät han aldrig kalla fakta stå i vägen för sina egna kreativa utsvävningar. Tvärtom älskade han att blanda vetenskap och religion.
Det framgår tydligt av en av hans kartor, som är ritad som en treklöver med Europa, Asien och Afrika som de tre bladen.
Världen är en treklöver med Europa, Afrika och Asien som de tre bladen och den heliga staden Jerusalem i mitten. En bild på den religiösa orden. Danmark och England är placerade utanför treklövern.
Centralt har Bünting placerat den heliga staden Jerusalem.
Förutom den kristna symboliken refererar kartan till treklövern i Hannovers, kartritarens hemstad, stadsvapen.
I utkanten av den egentliga världen har Bünting placerat England, Sverige och Danmark. Han måste ha känt till att Jylland är en del av det europeiska fastlandet, men symboliken fick gå före fakta.
På en annan karta har han ritat Europa som en drottning, vilket syftar på både den katolska moderkyrkan och den mytiska prinsessan Europa. Spanien bär kronan medan Italien håller riksäpplet och Danmark har fått äran att hålla spiran.
Europa som drottning. Spanien bär kronan medan Italien håller riksäpplet och Danmark spiran.
Japan är delvis rätt, men Korea är en ö.
1598: Europas första bild av Japan
Tack vare upptäcktsresorna blev kartorna mer verklighetstrogna.
Den första kartan över det avlägsna slutna och, för människor i Europa, praktiskt taget okända Japan ritades av den portugisiske jesuitmunken Luís Teixeira, som var en skicklig matematiker och kartograf.
Till skillnad från de flesta andra kartor från den här tiden bygger den på viss geografisk kännedom och är nästan användbar.
Teixeras karta har dock flera allvarliga brister. Japans grannland Korea har till exempel avbildats som en ö. Trots det användes kartan ända fram till år 1655, då det kom en mer korrekt karta över Japan.
1616: Sydlig kontinent höll jordklotet i balans
Den flamländske kartografen Petrus Bertius nöjde sig inte med att hitta på en ö. Han uppfann en hel kontinent som skulle ligga i Indiska oceanen, bara ett smalt sund från Sydamerika. Bertius kallade kontinenten ”Det okända landet i söder” eller ”Magellanica” efter den portugisiske sjöfararen Magellan.
Bertius var inte ensam om tanken på en stor kontinent i söder. Redan på 300-talet före Kristus hävdade filosofen Aristoteles att det måste finnas en okänd landmassa på södra halvklotet.
Han trodde att det krävdes en motvikt till de stora kontinenterna i norr för att hålla jordklotet i balans.
Det skulle emellertid dröja länge innan teorin utforskades. År 1773 blev den brittiske upptäcktsresanden James Cook först med att korsa södra polcirkeln. Den antarktiska kontinenten upptäcktes dock först år 1820.
En okänd kontinent på södra halvklotet var ursprungligen Aristoteles idé.