Thule låg vid världens ände
En grek lanserade under antiken idén om ett rike han aldrig hade sett med egna ögon. Det hindrade inte att nazister långt in på 1900-talet menade att Thules existens var en historisk sanning.
Sex dagar tog det, enligt den grekiske upptäcktsresanden Pytheas, att segla från Brittiska öarna till världens yttersta landmassa, Thule. När han kom hem från en expedition till Nordeuropa omkring år 330 f.Kr. berättade han om en obeboelig plats där vatten, jord och luft flöt samman till en helhet.
Under de följande 2 000 åren levde folk med övertygelsen att Thule existerade på en plats långt uppe i norr, vid världens ände. Där följde inte ens natt och dag samma mönster som kring Medelhavet.
Romaren Plinius kunde bl.a. berätta att solen aldrig gick ned på sommaren, och att den aldrig gick upp på vintern. Historikerna har senare gissat att myten om Thule fogades samman av berättelser från Skandinaviska halvön, som antikens greker och romare nästan inte kände till något alls om.
Människorna närmare Skandinavien visste däremot att Thule måste ligga någon annanstans. Den tyske munken Adam av Bremen slog år 1075 fast:
”Thule är den ö som man i våra dagar kallar Island, på grund av den is som får oceanen att stelna.”
På 1900-talet hade geografer sedan länge avfärdat Thule som en myt, men i Tyskland ansåg det så kallade Thulesällskapet, som var tätt förknippat med nazistpartiet, att riket hade existerat. Där skulle överrasen arierna, som tyskarna härstammade från, ha levat.