Thule låg vid världens ände
En grek lanserade under antiken idén om ett rike han aldrig hade sett med egna ögon. Det hindrade inte att nazister långt in på 1900-talet menade att Thules existens var en historisk sanning.
Sex dagar tog det, enligt den grekiske upptäcktsresanden Pytheas, att segla från Brittiska öarna till världens yttersta landmassa, Thule. När han kom hem från en expedition till Nordeuropa omkring år 330 f.Kr. berättade han om en obeboelig plats där vatten, jord och luft flöt samman till en helhet.
Under de följande 2 000 åren levde folk med övertygelsen att Thule existerade på en plats långt uppe i norr, vid världens ände. Där följde inte ens natt och dag samma mönster som kring Medelhavet.
Romaren Plinius kunde bl.a. berätta att solen aldrig gick ned på sommaren, och att den aldrig gick upp på vintern. Historikerna har senare gissat att myten om Thule fogades samman av berättelser från Skandinaviska halvön, som antikens greker och romare nästan inte kände till något alls om.
Människorna närmare Skandinavien visste däremot att Thule måste ligga någon annanstans. Den tyske munken Adam av Bremen slog år 1075 fast:
”Thule är den ö som man i våra dagar kallar Island, på grund av den is som får oceanen att stelna.”
På 1900-talet hade geografer sedan länge avfärdat Thule som en myt, men i Tyskland ansåg det så kallade Thulesällskapet, som var tätt förknippat med nazistpartiet, att riket hade existerat. Där skulle överrasen arierna, som tyskarna härstammade från, ha levat.
På Olaus Magnus svenska karta från 1500-talet låg Thule söder om Island.
Gudakungar stod bakom pyramiderna
Atlantis var större än Afrika och regerades av gudakungar ända tills riket sjönk i havet på bara ett dygn efter en jordbävning. Det skrev den grekiske filosofen Platon omkring år 360 f.Kr.
Omkring 2 000 år senare verkade påståendet kunna bekräftas. När spanjorerna trängde in i Mexiko såg de mayafolkets och aztekernas pyramider, som påminde om Egyptens stora byggnadsverk. De måste ha haft samma läromästare, nämligen Atlantis gudakungar.
Historiker i dag menar att Platon inte själv trodde på det sjunkna riket. Atlantis var en fantasi som skulle illustrera ett perfekt samhälle med starka härskare, rikedom och förnöjsamhet.
Historiska kartor från 1600-talet visade Atlantis som en jättekontinent mitt i Atlanten.
Kristen civilisation låg gömd bland hedniska barbarer
Medeltidens européer var säkra på att det fanns ett kristet rike i Indien. Där härskade prästkungen Johannes, som härstammade från en av de tre vise männen i Nya Testamentet. Där fanns underverk som Ungdomens källa och porten till Edens lustgård.
Rikets existens verkade kunna bevisas år 1165 då ett brev från Johannes till den bysantinske kejsaren cirkulerade i Europa. Påven sände ut en expedition, men den återkom aldrig.
På 1300-talet visste européerna tillräckligt mycket om Indien och de trodde inte längre att prästkungens rike fanns där.
Johannes måste i stället regera i det kristna Etiopien i Afrika. Först år 1751 kom en munk på att man kunde fråga etiopierna, och det visade sig då att de inte visste något om någon helig Johannes.
En karta från 1500-talet placerade prästkungens rike i Etiopien.
Munk fann paradis
Helgonens hem låg någonstans i Atlanten. Det var så väl känt att till och med Christofer Columbus spanade efter Brendans ö när han seglade över Atlanten år 1492.
Brendan var en irländsk munk som reste iväg för att hitta paradiset i början av 500-talet. Enligt en skrift från medeltiden kom han fram till en helig ö i Atlanten, där munken och hans ledsagare gick i land.
Femton dagar senare återvände männen till sitt skepp, bara för att upptäcka att de hade varit borta i ett helt år. Under hela denna tid hade en mystisk dimma täckt ön.
Flera sjömän kunde senare berätta att de hade siktat Brendans paradis vid horisonten innan de drivits bort av dåligt väder. Portugals kung sände på 1400-talet ut en av dem för att hitta tillbaka till ön.
Men sjöfararen kom aldrig hem igen. Alla vittnesmål pekade dock mot en plats utanför Afrika där ön måste dölja sig, och här ritades den också in på många kartor. På 1700-talet försökte Spanien ännu en gång hitta Brendans ö men när även den expeditionen misslyckades, slog kassakistan igen. Pengarna var slut – och strömmen av vittnen som sett ön ebbade ut.
Enligt legenden klev Sankt Brendan i land på ryggen av en val.
Sjunket land skulle förklara ett mysterium
På 1800-talet dök lemurfossiler upp ur jorden i Indien. Zoologerna förundrades eftersom djuret bara finns på Madagaskar. Britten
Philip Sclater hade dock en förklaring. Han skrev år 1864 att den sjunkna kontinenten Lemurien en gång hade sträckt sig över hela Indiska oceanen, och att djuren hade kunnat gå över utan att bli blöta.
Forskarna använde på den här tiden ”landbroar” som förklaringsmodell för zoologiska gåtor, och några menade att Sclaters Lemurien fortsatte tvärs över Stilla havet.
Landbroar skulle också ha varit förklaringen till att asiatiska djurarter förekom i Amerika.
Först omkring år 1960 kom en bättre teori. Forskarna kunde bevisa att kontinentaldriften fått världsdelarna att röra sig, och att Madagaskar hade hängt ihop med Indien för 84–95 miljoner år sedan.
Enligt en fantasifull teori kunde lemurer en gång i tiden gå över land från Madagaskar till Indien.
Jakt på guldstad kartlade Sydamerika
När spanjorerna kom till Amerika fick de höra talas om landet Eldorado där infödda kastade guld och ädelstenar i en sjö varje gång en ny kung tronsattes. Härskaren själv lät sig pudras med guldstoft innan han sköljde av sig guldet i sjön.
Spanska expeditioner gav sig in i regnskogen och år 1545 hittade de en sjö som de antog var den rätta. Men när de hade lyckats dränera sjön hittade spanjorerna bara lite guld på botten.
Myten om Eldorado försvann inte för det. Hoppfulla kolonisatörer började tala om en hel stad byggd av guld. Ryktena lockade folk och den engelske sjöhjälten Walter Raleigh reste dit år 1596 för att försöka hitta skatten före spanjorerna.
Ingen hittade någonsin Eldorado. Däremot ledde expeditionerna till att Sydamerikas inre blev grundligt utforskat.
Eldorados existens var ett faktum, enligt holländska kartor från 1600-talet.
Kaninø lå gemt i evig tåge
Søfolk holdt i århundreder udkig efter en ø ud for den irske kyst, som kun dukkede frem fra tågen én dag hvert syvende år. Stedet hed Hy-Brasil efter klanen breasal, der er oldirsk for “stor”, “smuk” eller “mægtig”.
Øen blev første gang tegnet ind på kort i 1325, og mange ledte uden held.
En af dem var John Cabot – den første europæer til at udforske Nordamerikas østkyst siden vikingerne. Han ville endnu hellere være kendt som manden, der fandt Hy-Brasil, så Cabot spejdede efter øen, mens han sejlede gennem Atlanten i 1497.
I 1674 rygtedes det, at en kaptajn ved navn John Nisbet omsider havde haft heldet med sig.
Han var nået i land og havde mødt en troldmand, der boede i et slot omgivet af store, sorte kaniner.
En foretagsom mand bad straks den engelske konge om eneret til at kolonisere øen. Men historien viste sig at være opfundet af en spøgefuld forfatter.
Hy-Brasil blev indtegnet på et kort for sidste gang i 1865.