Torsdagen den 24 november 1859 gav den engelske naturhistorikern Charles Darwin ut förstaupplagan av verket ”Om arternas uppkomst”.
Upplagan på ’ 1 250 exemplar såldes slut redan samma dag, och det uppstod en livlig debatt för och emot Darwins tankar, trots att endast få av läsarna förstod vad han egentligen avsåg med ”naturligt urval”.
Bakgrunden till teorin låg nästan 25 år tillbaka i tiden. Tidigt den 17 september 1835 lade den brittiska briggen HMS Beagle till vid ön Chatham i ögruppen Galápagos.
Knappt fyra år tidigare hade fartyget lämnat Plymouth i England, och i tre år hade man, under befäl av kapten Robert FitzRoy, kartlagt Sydamerikas kuster.
Nu lades kursen västerut, över Stilla havet, mot engelska kuster.
Med ombord fanns den 26-årige Charles Darwin. Goda kontakter hade gett honom möjligheten att följa med som naturhistoriker, och han hade dessutom blivit vald som socialt lämpligt ressällskap till kaptenen.
Darwin märkte redan kort efter avresan från England att han vantrivdes på sjön. ”Jag hatar varje våg på havet”, väste han till en medpassagerare.
Dessutom trivdes han inte i kaptenens sällskap, och så snart han fick tillfälle gjorde han långa utflykter på land för att samla in djur, växter, fossil och mineral.
Grunden till eftertanke lades
Sin vana trogen gick han också i land på Chatham. De följande veckorna besökte han
fyra av ögruppens 13 större öar, där han förundrad studerade det märkliga djur- och
växtlivet.
Talrika populära framställningar av Darwins liv och reseguider till Galápagosöarna beskriver hur han genast förstod hur arterna kunde ha bildats genom små förändringar, som till exempel var en anpassning till ändrade livsvillkor genom det han kallade naturligt urval.
Detta var mekanismen som gav vissa finkar en kraftig näbb, med vilken de krossade fröskal, medan andra hade smal näbb för att fånga insekter. Det var denna mekanism som gjorde att sköldpaddor på de olika öarna hade helt olika skal, så att en del av dem kunde nå upp och äta av de högsta kaktusarna medan andra fick nöja sig med att beta på marken.
Den plötsliga uppenbarelsen är dock en myt. Darwin utformade sin evolutionsteori först långt efter besöket på öarna. I hans dagböcker och reseberättelser framgår det att han i det närmaste var blind för de spår av evolution bland växter och djur som i dag är så tydliga och en så viktig del av forskningen.
Trots att det nästan präntades in i honom av den lokale kommendanten att djuren var mycket olika på de respektive öarna, förstod han inte innebörden av informationen.
Först när han var hemma i London igen påtalade andra forskare vilken skattkista av kunskap som fanns i hans anteckningar och insamlade prover. Trots det kom hans besök på öarna att spela en viktig roll för hans teori, men det var först i eftertankens sken. Därför kan man med fog fortfarande betrakta Darwins besök som en av de största händelserna i 1800-talets naturvetenskap.
Han fick ingen aha-upplevelse, men den lade grunden till de tankegångar som blev till en av alla tiders viktigaste vetenskapliga teorier.
Gould satte Darwin på spåret
Galápagosöarna har tillkommit genom vulkanisk aktivitet, och en av Darwins högsta önskningar var att se en aktiv vulkan. Dessvärre hade Chathams kratrar sedan länge slocknat men han noterade att ön - som även kallas San Cristòbal - var nästan helt svart av stelnad lava, som böljade som frusna vågor.
Han och kapten FitzRoy tyckte att landskapet påminde om trakten runt de stora masugnarna på stålverken i Wolverhampton.
På land träffade han några av de oräddaste djur han någonsin mött. Finkarna satte sig en knapp meter från honom. Sulorna, som till hans stora överraskning satt i trädens grenar, stördes knappt av den nyfikne naturhistorikern eller det gevär som han använde för att knuffa ned en galápagosvråk från en gren.
Störst intryck gjorde dock havsleguanerna, som dök för att äta av klippornas algbeläggning.
På det hela taget var öarna ett ”paradis för hela reptilklassen” med enorma landsköldpaddor, havssköldpaddor, ödlor och leguaner.
Nästa anhalt var ön Charles (även kallad Santa Maria eller Floreana). Här fanns en liten koloni av straffångar under befäl av den brittiske viceguvernören Nicholas Lawson.
Denne berättade att man kunde avgöra vilken ö man var på bara genom att betrakta jättesköldpaddornas skal, som var olika från ö till ö.
På vissa öar gick skalkanten vid huvudändan uppåt i en båge, så att djuren kunde äta av de högre buskarna och träden.
På andra var skalkanten rak, och dessa djur levde av låga grässorter och behövde inte sträcka huvudet så långt efter föda.
Det fanns även andra små skillnader, men trots att Darwin själv kunde studera massor av skal som Lawson använde som blomkrukor, gjorde informationen inget större intryck.
I sin resedagbok, som publicerades 1845 HMS Beagle tog Darwin jorden runt mellan 1831
och 1836. Han avskydde livet på havet, men tyckte om att gå i land och utforska nya områden.
(nio år efter hemkomsten), erkände Charles Darwin att han inte följde upp informationen, bland annat för att han inte kunde föreställa sig att öar som låg inom synhåll från varandra kunde hysa så olika former av samma djurarter.
I stället för att spara de infångade sköldpaddornas skal kastades de över bord allt eftersom innanmätet i skalet hamnade i köttgrytorna ombord på Beagle.
En djurgrupp fanns dock representerad i olika raser eller arter på de olika öarna, nämligen härmfåglarna. Han tog med sig en fin samling skinn hem med noggrant skrivna etiketter som visade att det fanns flera arter - i regel på varsin ö.
De andra småfåglarna, menade han, var en blandning av olikafågelgrupper, finkar, trastar, och sångare;
en indelning som han i synnerhet baserade på näbbens form. Hemma i London överlämnandes samlingen till den framstående ornitologen och anatomen John Gould, som berättade för den förvånade Darwin att det rörde sig om fåglar ur samma grupp men med skiftande utseende.
Kanske är Darwin ursäktad, för de 14 arter man i dag delar in Darwins finkar i är mycket varierande. De är kanske dessutomden fågelgrupp som överhuvudtaget är svårast att bestämma i fält.
Innan Beagle lämnade Galápagosöarna, lade man till vid Albemarle (Isabela), därDarwin studerade öarnas landleguaner (”Not bad eating”, var FitzRoys kommentar).
Därefter seglade man vidare till James, ävenkallad San Salvador eller Santiago, där Darwin
även fick sig en ridtur på en jättesköldpadda.
Då Darwin lämnade öarna efter fem veckor under ekvatorns brännande sol, hade han ännu inte sett ljuset, men han längtade efter att komma hem och titta närmare på det han samlat in.
Han var fortfarande inte evolutionsteoretiker, men han hade sett en stor del av världen och fått erfarenheter som gjorde honom mottaglig för de revolutionerande tankarna.
Finkarna var det bästa exemplet
Efter hemkomsten samlade Darwin sina anteckningar och minnen och försökte dra lärdom
av dem. Han kom fram till att livets mångfald är så stor att den bara kan förklaras om det hela tiden tillkommer nya arter som anpassar sig till sin livsmiljö, såsom härmfåglarna.
Den moderna evolutionsteorin mognade sakta men säkert fram i honom, och han insåg att de finkar som hade förvirrat honom just var ett av de bästa exemplen på evolutionens framfart. Dessvärre hade han i sitt samlande varit så slarvig att han ofta inte kunde avgöra varifrån de enskilda skinnen härrörde.
Nästan tio år efter Beagles jorden-runtsegling kunde en betydligt klokare Darwin skriva att studien av fåglarna ”verkar ha fört oss närmare denna insikt – mysteriernas mysterium – om nya livsformers uppkomst på detta klot”.
Det rådde inga tvivel om att denna insikt till stor del berodde på hans upplevelser på Galápagosöarna. Sedan han skrev dess poetiska ord har den ena studien och expeditionen efter den andra bekräftat hans storslagna teori.
Första utgåvan av Om arternas uppkomst sålde snabbt slut
En teori i två steg
Charles Darwins idéer om livets utveckling var så banbrytande att han fick ge namn åt ”darwinismen”.Hans teori består av två delar:
Alla arter kommer ur ett gemensamt ursprung: Teorins första del beskriver evolution, alltså långsam utveckling. Darwin hävdar att alla världens arter har uppstått genom att de gradvis förändrats utifrån en gemensam stamform.
Den bäst anpassade avkomman överlever: Nästa led är att de gradvisa förändringarna sker genom det som Darwin kallar ”naturligt urval”. De bäst anpassade individerna i varje generation producerar mer avkommor än djur som är sämre anpassade till livsvillkoren. Denna princip – även känd som ”survival of the fittest” – driver evolutionen framåt.