Följ med på verklighetens Expedition Robinson

Sjölejon på menyn

Såväl valfångare som kolonisatörer har genom tiderna försökt skapa sig en tillvaro på de isolerade Aucklandöarna, vars branta klippväggar tornar upp sig högt över havsytan ungefär mitt emellan Nya Zeeland och Antarktis. Men ingen har stått ut i det usla klimatet. Storm avlöser hårda vindar, hårda vindar avlöser regn, regn avlöser bitande ­kyla och öns förkrympta träd ger inte mycket skydd. Temperaturen stiger sällan över 10 grader ens under de varmaste dagarna.

Det är bara sjölejon som trivs på de karga öarna, och under stora delar av året ligger de väldiga djuren och dåsar på klipporna, gläfser åt varandra och knuffas om de bästa platserna. Djuren blir räddningen för de skeppsbrutna. Musgrave och hans män har visserligen släpat i land en låda genomblöta skeppsskorpor, lite mjöl, socker och saltat kött, men det räcker inte långt.

­Beväpnade med klubbor ger sig Musgrave, Harris och Alick ut på sjölejonjakt redan under sin andra dag på ön. Stolta och kletiga av blod kommer de sedan tillbaka till lägret som de i all hast har byggt upp vid stranden. En gång i tiden har Musgrave fått lära sig av en gammal sjöman hur man dödar ett sjö­lejon – ”slå det hårt över näsroten precis mellan ögonen, där kraniet är som tunnast” – och den taktiken har nu fungerat mot en 1,5 meter lång och cirka 50 kilo tung krabat.

”Det smakade utmärkt – precis som lamm”, skriver Musgrave i sin dagbok. Förtröstansfullt tillägger han att det tycks finnas gott om sjölejon: ”De brölar i skogen som vild boskap, och vi förväntar oss nästan att de ska storma vårt tält när som helst.”

Tältet som är gjort av segelduk och vrakrester ger varken skydd eller komfort. Nätterna är iskalla, marken kall och fuktig, och när dagen gryr är männen stela i kroppen och ännu tröttare än när de kröp till kojs.

Allra värst är svärmarna av sandflugor som biter dem, dag som natt. De små blodsugarna sätter sig överallt och håller på att göra männen tokiga. Det hjälper inte att försöka slå ihjäl dem, skriver Raynal i sin dagbok: ”De gör sig bara platta, lägger vingarna intill kroppen för att bli så små som möjligt och fortsätter att suga i sig av vårt blod med girig brutalitet.”

För att slippa sandflugorna och de feta, blåskimrande spyflugor som kryper överallt, bestämmer sig männen för att bygga en bostad på en kulle som ligger nära både skogen, stranden och en bäck. Och i samma stund som beslutet fattas råder det en febril aktivitet. Alla hjälper till, och männen turas om att jaga och laga mat. Det hårda arbetet är precis vad kapten Musgrave behöver – han är den ­ende som har både hustru och barn att försörja, och sysselsättningen hjälper honom att skingra tankarna på hur det ska gå för familjen i Sydney.

Snart har de förlista skapat sig en trygg bas som de kallar­ Epigwaitt – ett indianskt ord som betyder ”bostad vid vattnet”. Bostaden har inte bara havsutsikt; den är både varm och torr och har till och med glasfönster – hämtade från Grafton, som fortfarande ligger och gungar i strandkanten.

Männen blickar ständigt ut över havet genom fönstren, men just den utsikten ger dem inte möjlighet att följa det drama som den 10 maj 1864 utspelar sig bara 35 km längre norrut. Ett skotskt fartyg befinner sig i sjönöd på andra sidan ön.

Ny förlisning utanför Aucklandöarna

När Invercauld lämnade Melbourne den 2 maj 1864, med kurs mot Sydamerika, lyste solen över ett spegelblankt hav. Men drygt en vecka senare har mörka moln börjat hopa sig över skeppet och dess besättning om 25 man.

Framåt kvällen den 10 maj fångas fartyget i ett förfärligt oväder nordväst om Aucklandöarna, med tjutande storm, snö och snöglopp. Invercauld slungas mellan djupa vågdalar och flera meter höga vågkammar, och i beckmörkret måste utkiken anstränga sig till det yttersta för att ens kunna se handen framför sig. Han tröstar sig med att tremastaren, enligt den skotske kaptenen George Dalgarno, befinner sig åtskilliga sjömil från närmaste rev.

Men Dalgarno har fel. Skeppet har kurs rakt mot Aucklandöarna, och när en lodrät klippvägg plötsligt tornar upp sig framför Invercauld upptäcker utkiken det för sent.

”Land föröver!” skriker han förskräckt och sedan blir allt ett enda kaos. Medan kaptenen växelvis svär, förbannar och ryter ut order åt besättningen, pressas skeppet närmare kusten av den hårda vinden. Nu har naturen tagit över. Med ett öronbedövande brak och ett fasansfullt ljud skrapar skeppet emot ett rev och går på grund.

I nästa sekund kantrar Invercauld, och de panikslagna besättningsmännen försöker förtvivlat klamra sig fast vid master och reling. Rasande vattenmassor väller in över däck och spolar alle man överbord. Inom bara 20 minuter har de kraftiga vågorna slagit fartyget till kaffeved, och männen kämpar för sina liv i det iskalla, skummande havet. Deras skrik överröstas av de dånande bränningarna.

När en av sjömännen, den 23-årige Robert Holding, kravlar i land efter förlisningen, fruktar han att han är den ende överlevande. Han ropar förtvivlat ut i mörkret – och får, till sin stora lättnad, svar.

Aftonskolan gör alla lika

I söder går livet sin gilla gång. Som vanligt efter kvälls­maten fördriver kapten Musgrave och hans män tiden med att anordna skola för varandra. Förströelsen håller de dystra tankarna borta, och på kaptenens initiativ turas männen om att vara lärare. Raynal undervisar i matematik och franska och försöker lära analfabeterna Henry Forgès och Alick att läsa och skriva. Musgrave står för bibel­lektionerna. George Harris, 20, sköter undervisningen i engelska, och Forgès och Alick lär sina kamrater portugisiska respektive norska.

”De nya relationerna stärker sammanhållningen. Eftersom alla turas om att vara kunnigare än de andra, hamnar vi i praktiken på samma nivå och det skapar en perfekt jämlikhet i gruppen”, skriver en nöjd Raynal i sin dagbok. Bläcket är slut sedan länge, men han har upptäckt att sjölejonblod går ­lika bra att använda. Över huvud taget briljerar han gång på gång med sin uppfinningsrikedom: med sot och kalk förvandlar han en träplatta till ett schackbräde och täljer ut vackra spelpjäser.

Han lyckas även tillverka ett dominospel och göra om en gammal loggbok till en kortlek, men den sistnämnda uppfinningen får han ångra: kapten Musgrave är för det mesta en trevlig man, men han är en usel kortspelare och en ännu sämre förlorare. Kaptenen drar sig inte för att över­ösa sina motspelare med språkets värsta glosor när han förlorat. För att bevara den goda stämningen kastar Raynal spelkorten i elden när ingen ser det.

En ny dag på eländighetens strand

Nitton man har överlevt Invercaulds förlisning, och sex har drunknat. Men när de överlevande inser var de har hamnat, funderar de över om inte de döda har dragit vinstlotten. Mer ogästvänliga trakter får man leta länge ­efter, och medan männen tysta och huttrande kryper ihop på den steniga stranden nedanför en nästan hundra meter hög, brant klippa, stirrar de ut över havet där Invercauld har gått till botten.

Den lilla mängd proviant som männen fått med sig i land är snart slut och medan några försöker stilla den värsta hungern med tång och taggiga växter från klippskrevorna, knaprar andra i sig små skaldjur vid vattenbrynet. Så snart de fått lite att äta faller männen ihop, uppgivna och apatiska.

Det är bara matrosen Holding som tycks ha kvar livsgnistan och ini­tiativförmågan. Och det är också han som några dagar senare får syn på den döda skepps­grisen som flyter omkring ute i vattnet. Kroppen är fullständigt upplöst och när Holding griper tag i fram­benen för att dra upp djuret på land, delas griskroppen på mitten. Men de strandsatta sjömännen bryr sig inte – de är nära att svälta ihjäl och skyfflar girigt i sig av det ruttna köttet. Det dröjer dock inte länge förrän hungern svider i magen igen.

Flera av männen har redan tänkt en fasansfull tanke, men ingen har vågat prata om det. Nu vågar båtsmannen emellertid föreslå det som ingen annan vågat: att de ska dra lott om vem som ska offra sig. Om någon enda av de skeppsbrutna ska ha en chans att överleva måste de bli kannibaler, hävdar han.

”Jag skulle aldrig drömma om att döda och äta en annan man”, säger Holding förfärat och inser med fasa att besättningsmännen har blivit varandras värsta fiender. ­Efter den stunden vågar han knappt lägga sig för att sova, av rädsla för att aldrig vakna upp igen.

Morgon, middag, kväll: sjölejon

”Frukost: sjölejon i form av soppa, stekta rötter, kokt sjölejon eller stekt dito, serverat med vatten. Lunch: dito. Kvällsmat: dito. Detta upprepas 21 gånger i veckan”, skriver Musgrave i sin dagbok och liknar Aucklandöarna vid ett fängelse.

Precis som de fyra andra i Epigwaitt är han dödstrött på vardagens monotoni, och de tycks inte kunna lämna sin fångenskap under överskådlig framtid. Inga fartyg syns vid horisonten, inga jägare kommer i land för att jaga. Dagarna blir till månader och snart börjar den första tidens ­pionjärsanda trängas undan av dystra tankar.

”Ögonen är svaga och blodsprängda efter att ha spanat ­efter hjälp. Aldrig har jag lidit som nu”, skriver Musgrave som fått både grått hår och värk av strapatserna. Han oroar sig ständigt för familjen där hemma – ”min hustru och mina barn är offren för min olycka” – och dessutom har ett nytt problem uppstått: Sjölejonen visar sig vara ­säsongsgäster som ger sig iväg och är borta flera månader i sträck. Under de perioderna tvingas männen hanka sig fram på en kost av växter, skaldjur och fåglar som aldrig gör dem riktigt mätta.

Långsam marsch över ön

I norr har Invercaulds besättningsmän börjat duka under för svält och köld, en efter en, och på stranden ligger redan två döda besättningsmedlemmar som ingen orkar ­begrava. Men inte ens mötet med döden får kapten Dalgarno att agera. Han är lamslagen av självömkan och reagerar knappt när Holding insisterar på att de borde leta upp en bättre plats att slå läger på, och göra en mer helhjärtad ansträngning för att hitta någonting ätbart.

Till slut följer kaptenen och de övriga männen motvilligt efter Holding, men vandringen över klipporna och inåt ön går oändligt långsamt. Hela tiden är det någon som sackar efter, snubblar av utmattning eller bara sätter sig ned och tuggar på någon rot som sticker upp ur den rimfrosttäckta marken. Ingen verkar bry sig om sina kamrater.

De som har det svårast är de båda skeppsgossarna Liddle och Lancefield. De har lägst rang i gruppen och får finna sig i att bli hunsade, och medan ­officerarna tar en vilopaus skickas Liddle och Lancefield gång på gång iväg till en bäck för att hämta vatten. De bär vattnet i sina stövlar och överlämnar det till sina befäl.

En räddningsplan tar form

”Det är den 25 december – juldagen – en jubeldag för alla kristna. Mina tankar vandrar, flyger iväg över havet till mitt hemland. Jag ser för mig mina föräldrar som sitter framför kaminen. Håret är vitt på dem, deras ansikten slitna och rynkiga, och de bär sorgekläder. Min mor och far gråter över sin son; de är övertygade om att han är död”, skriver Raynal och blir så bedrövad av sina tankar att han skjuter ifrån sig dagboken.

”Vi seglar till Nya Zeeland”, utbrister han resolut och ser på sina dystra kamrater. De glor bara tillbaka.

”Vi bygger en stor och stark båt”, fortsätter Raynal men möts inte av något jubel. I stället för att försöka övertala de andra att gå med på idén, börjar Raynal förverkliga den på egen hand.

”En lyckad start borde vara det effektivaste sättet att övertyga mina följeslagare” skriver han – och han får rätt. När de andra ser att fransmannen lyckas konstruera en enkel men fungerande smedja och förvandla en del av järnbarlasten från Grafton till bl.a. en såg, en hammare, en mejsel, kniptänger och spik, fylls de med hopp. Plöt­s­ligt anar de en väg ut ur misären, och ansluter sig till Raynal.

Han tänker bygga en båt på 10–15 ton med plats för alla. De rakaste träden kring Epigwaitt får bli skeppsvirke, och från sex på morgonen till sex på kvällen sågas, hamras och bankas det på stranden. Sakta växer båten fram.

”Alla arbetar glatt och väl”, berättar Musgrave. Hans händer är så stela och svullna av det hårda arbetet och de bitande sandflugorna att han knappt kan hålla pennan.

Sjömän får tak över huvudet

”Jag ser en skorsten!” ropar en av de skeppsbrutna i norr. ”Det finns en skor­sten vid stranden”, vrålar han för full hals. Han trodde inte själv att han hade några krafter kvar efter en närmast oändlig marsch till nord­östspetsen på ön. Och mycket riktigt: det är ingen synvilla – det är flera, mer eller mindre fallfärdiga hus som ligger framför de överlevande från Invercauld.

Efter en lång tids elände verkar lyckan äntligen le mot de utmärglade och utmattade männen. Strålande av glädje flyttar de in i den lilla förfallna byn som en grupp valfångare byggt tio år tidigare.

Dagens andra mirakel inträffar när Holding och ett par andra upptäcker ett sjölejon vid strandkanten. Det är det första sjölejon som männen från Invercauld får syn på, och när de glufsat i sig av det stekta köttet framåt kvällen känner de sig mätta för första gången på mycket länge.

En krossad dröm

På Raynals improviserade skeppsvarv på stranden i söder är humöret i botten. Efter att ha slitit i veckor har männen nu insett att den båt de alla drömt om är ett ouppnåeligt mål. Uppgiften är dem alldeles övermäktig, och dessutom saknar de stora mängder järn och bearbetade plankor för att kunna färdigställa båten.

”Den insikten är som ett skott i hjärtat”, skriver Musgrave med sina värkbrutna fingrar.

Men desperationen blir kortvarig. I slutet av mars 1865 – nästan 15 månader efter förlisningen – arbetar männen för fullt igen. I stället för att konstruera ett nytt skepp har de bestämt sig för att bygga om Graftons 3,6 meter långa jolle till en segelbåt, och samtidigt göra den längre, högre och mer sjöduglig.

”Mitt mål är att försöka segla till Nya Zeeland, oavsett om det blir min död”, skriver Musgrave i sin dagbok.

Äntligen ett skepp i sikte

I norr vågar Robert Holding knappt lämna den lilla byn där männen från Invercauld har slagit läger. Nästan varje gång han varit iväg för att leta efter mat, kommer han tillbaka till död och elände.
Folk dör som flugor, och de överlevande är desperata av hunger.

När någon av männen t.ex. lyckas fånga en liten fågel skyndar han sig att äta köttet rått för att ingen annan ska få del av den ynkliga måltiden. När Holding en dag hittar ytterligare ett lik i närheten av bosättningen gör han en fasansfull upptäckt: någon har ätit av den döde sjömannen – och det är inte något djur som varit i farten.

Dalgarno är fortfarande handlingsförlamad, men när antalet överlevande från Invercauld är nere på tre, går han under protest med på en plan som matrosen Holding tänkt ut. Av halvmurkna brädor från husen bygger männen en kanot och paddlar över ett smalt sund till en ö som till deras förtjusning visar sig vara full med kaniner.

Gnagarna är svåra att fånga, men när männen lyckas fälla någon av dem med en välriktad sten vet de att de kommer att överleva ännu en dag. När männen inte letar efter mat, spanar de efter fartyg och den 22 maj 1865, drygt ett år efter skeppsbrottet, sker undret.

”Ett skepp, ett skepp, ett skepp!” vrålar Dalgarno ner­ifrån stranden och får snart sällskap av Holding och Smith. Alla tre viftar ivrigt med armar och tygtrasor fastbundna på pinnar, och när briggen – ett portugisiskt lastfartyg vid namn Julian – sätter en jolle i vattnet håller männen på att explodera av lycka. Men även i denna stund vill Dalgarno visa vem det är som bestämmer.

”Jag för ordet. Ni håller tyst”, förmanar han Holding som är så överväldigad av känslor att han ändå inte hade kunnat få fram ett enda ord.

Lite senare tas de tre skeppsbrutna ombord på Julian, som är på väg till Sydamerika, och medan Dalgarno och Smith blir uppassade i kaptenens kajuta tar Holding gladeligen emot en enklare plats bland sina jämlikar under däck. Han är helt nöjd med att få komma bort från Aucklandöarna, där liken efter de övriga besättningsmännen från Invercauld ligger och förmultnar. Skeppsbrottet har emellertid inte skrämt bort honom från livet på de sju haven; han fortsätter att arbeta som sjöman efter räddningen.

En jolle med kurs mot Nya Zeeland

vå månader senare, när Graftons besättning varit strandsatt i ett år, sex månader och sexton dagar, stävar tre av de fem besättningsmedlemmarna ut från ön. Fartygsjollen har byggts om men det finns bara plats för tre man. Medan Musgrave, Raynal och Alick lämnar ön den 19 juli 1865 stannar George Harris och Henry Forgès kvar i Epigwaitt. Musgrave har lovat att komma tillbaka och rädda dem så snart han bara kan.

De förhoppningsfulla sjömännen har döpt jollen till Res­cue, ”Räddning”, men när båten kommer ut på öppet hav har den svårt att leva upp till sitt namn. En fruktansvärd storm blåser upp, vågorna reser sig flera meter upp över den ombyggda jollen, och varje gång en skummande våg störtar ned över båten tror de genomblöta och sjö­sjuka männen att deras sista stund är kommen.

Men ännu en gång har de turen på sin sida. Efter fem dagars resa i grov sjö kommer jollen med de tre dödströtta sjömännen fram till nyzeeländska Stewart Island, som ligger 30 km från Sydön. Där får männen ett varmt mottagande av en av öborna, kapten Tom Cross. Han erbjuder dem ett varmt bad och en överdådig måltid – ”med stekt fläsk, fisk, ett berg av potatis och varmt, nybakat bröd direkt från ugnen”, skriver den tacksamme Raynal i sin dagbok.

Cross går med på att segla Thomas Musgrave tillbaka till Aucklandöarna, och när han slår upp dörren till Epigwaitt en dimmig eftermiddag i augusti 1865 är Henry Forgès nära att svimma av häpnad. Förvirrat stirrar han på Musgrave som om han vore ett spöke. George Harris blir som tokig av glädje och rusar fram till kaptenen.

”Kapten Musgrave, hur är det? Hur är det?” säger Harris om och om igen. Han kramar Musgraves hand med glädjetårarna strömmande ned över kinderna.

Även om Harris och Forgès hela tiden litat på att Musgrave skulle komma och hämta dem, har de flera gånger varit nära att ge upp och lägga sig ned för att dö. Sjölejonen har varit försvunna i veckor, och inga fåglar har heller synts till. Männen har överlevt på en och annan mus som de lyckats fånga.

Medan Musgrave rest till Aucklandöarna på Cross segelfartyg Flying Scud, har Raynal och Alick stannat kvar i Invercargill i Nya Zeeland. Men Harris och Forgès får ge sig till tåls ett tag innan de kan återvända till civilisationen och träffa Raynal och Alick igen.

På väg mot Aucklandöarna tycker sig Musgrave ha sett rök från ett bål på norra delen av ön, och han vill kontrollera­ så att inga andra skeppsbrutna finns där. Under återresan kastar Flying Scud ankar och Musgrave går i land för att leta efter bålet och de nödställda personer som kan ha tänt det.

Men Musgrave hittar varken eld eller ett enda levande väsen. Däremot finner han liket efter en utsvulten man i ruinerna av en gammal övergiven bosättning. Mannens kläder är i trasor, håret långt och tovigt, och intill honom ligger några musselskal – resterna av hans sista måltid. Mannen har troligen svultit ihjäl, men vem han är och hur han hamnat på Auckland Island har Musgrave ingen aning om.

”Denna fasansfulla syn skulle göra djupt intryck på vem som helst, men för mig var det särskilt hemskt. Om inte den gudomliga försynen visat mig så stor nåd, kunde det lika gärna varit mina ben som låg där på marken. Det ger anledning till eftertanke”, berättar Musgrave i sina memoarer sedan han återförenats med familjen i Australien.

Musgrave fick lova sin fru att stanna på land, och under återstoden av sitt liv arbetade han som fyr­vaktare på Australiens sydöstra kustlinje.