Charles Darwin blev ovän med Gud och hela världen

”I think” – jag tror – skriver den 28-årige Charles Darwin eftertänksamt i sin hemliga anteckningsbok år 1837. De två små orden står ovanför en skiss: en teckning av livets träd som förgrenar sig från gamla arter till nya.

En banbrytande teori börjar så smått att ta form i huvudet på den brittiske läkarsonen som året innan återvänt från sin fem år långa världsomsegling med briggen HMS Beagle.

Under resan har Darwin gjort observationer som tillsammans med alla de böcker han läst har rubbat grunderna i hans kristna tro. Tanken att varje enskild art är skapad av Gud och dessutom oföränderlig sitter djupt rotad i hela den västerländska civilisationen.

Men i sitt stilla sinne har Darwin nu börjat ifrågasätta tanken att Gud har skapat allting färdigt. Kanske, tänker han, är det så att arter förändras och nya uppstår genom naturliga processer.

En kväll i oktober 1838 sitter han och bläddrar på måfå i en bok om befolkningslära, An Essay on the Principles of Population – en avhandling om befolkningsprincipen skriven av ekonomen T.R. Malthus.

I boken förfäktar författaren åsikten att befolkningen alltid kommer att ha en tendens att öka snabbare än tillgången på mat vilket leder till brist och hungersnöd. Malthus teori är med andra ord att det alltså kommer att födas fler än vad maten räcker till.

Medan han läser går det upp ett ljus för Darwin: Om man överför samma teori till naturen betyder det att individerna måste kämpa för att överleva, att de kommer att tvingas slåss om de begränsade resurserna.

I den kampen kommer de individer som har bäst egenskaper att segra, och de egenskaperna kommer att föras vidare till avkomman så att arten så småningom förändras.

”Här har jag långt om länge funnit en teori som jag kan arbeta utifrån”, antecknar han och tillägger: ”Jag är så inställd på att undvika förhastade slutsatser att jag har bestämt mig för att inte ens skriva ned grunddragen i teorin.”

Charles Darwin fruktar sin egen teori

I ett brev till sin vän botanikern Joseph Dalton Hooker avslöjar Darwin några år senare sina kätterska tankar om transmutation – han har ännu inte myntat ordet evolution:

”Ända sedan jag återvände från resan med Beagle har jag varit uppslukad av ett mycket förmätet arbete. Jag tror inte att jag känner någon som inte kommer att kalla det tokigt.

Jag höll på att sortera organismerna från Galápagos och bestämde mig för att spara vartenda vittnesbörd som kan säga det allra minsta om vad arter är. Jag är så gott som övertygad om att arter inte (detta är nästan som att erkänna ett mord) är helt oföränderliga – tvärtemot vad jag tidigare föreställt mig.

Jag tror att jag har kommit på (detta är mycket djärvt) hur arterna bäst anpassar sig till skilda miljöer – nu rynkar du pannan och tänker för dig själv: Åh, vad är det för en karl jag har slösat min tid med att skriva till. För fem år sedan skulle jag själv ha tänkt likadant”, erkänner Darwin.

Joseph Dalton Hooker avfärdar inte Darwins ogudaktiga tankar. Han påpekar bara att man som naturforskare inte har rätt att studera frågan om arterna i allmänhet förrän man studerat åtminstone några av dem i detalj.

Hookers kommentar gör ont. Darwin känner sig träffad och erkänner att man bör vara specialist innan man kan tillåta sig att generalisera.

Visst är Darwin en respekterad forskare, inte minst tack vare reseskildringen Naturalist's Voyage round the World (Resa kring jorden) år 1839, och en bok om korallöars uppkomst 1842, The Structure and Distribution of Coral Reefs (Korallernas struktur och utbredning).

Men om han vill bli accepterad som en första klassens vetenskapsman måste han ha riktigt gedigna kunskaper, särskilt i den här frågan där en allmänt accepterad världsbild hotas.

Att ifrågasätta den kristna skapelseläran är att be om stryk. Det är Darwin väl medveten om, och om han skulle tvivla kan han bara se tillbaka på den uppståndelse som bröt ut då en anonym författare år 1844 gav ut verket Vestiges of the Natural History of Creation, (Spår av skapelsens naturhistoria).

Verket handlar om arternas utveckling och trots att det är en vetenskaplig lättviktare är budskapet starkt provocerande: Människan härstammar från fiskarna. Inte förrän 40 år senare, 25 år efter det att Darwin själv samlat mod att publicera sin bok, vågade författaren träda fram.

Darwin är nervös inför reaktionerna

På 1840-talet då den allmänna åsikten är att alla nu levande arter har skapats i sin nuvarande skepnad omedelbart efter syndafloden för några tusen år sedan, verkar teorierna i boken hårresande.

Inte helt oväntat slaktas verket brutalt av både kyrkan och vetenskapen. Geologen Adam Sedgwick, en av Darwins läromästare, påstår rentav att det bästa vore ”att krossa skallen på detta avskyvärda missfoster för att göra slut på dess kravlande”.

Darwin tvivlar inte en sekund på att hans idéer om transmutation och naturligt urval kommer att skapa minst lika stor uppståndelse men samtidigt är han glad över att någon annan har banat väg för honom.

Med sin rakryggade hållning, sin barska min och sina svarta polisonger ser han ut som självsäkerheten personifierad, men innerst inne är han konflikträdd och orolig för de reaktioner som ska komma.

”Tänk bara på hur de första astronomerna blev förföljda”, skriver han i sin anteckningsbok och syftar på Copernicus och Galilei som drog på sig kyrkans vrede och samtidens hån med sina teorier om att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom.

Darwins familj drabbas av sjukdom

I sin strävan att bli specialist studerar Darwin i åtta år levande och fossiliserade kräftdjur, bland andra havstulpaner och rankfotingar, och mellan 1852 och 1854 publicerar han fyra avhandlingar om dessa oansenliga varelser.

Dessbättre är han så privilegierad att han slipper arbeta för brödfödan medan han fördjupar sig i sitt vetenskapliga arbete – han har en rejäl familjeförmögenhet att leva av.

Men även om han slipper ekonomiska bekymmer saknas det inte sorger och sjukdomar i Darwins liv. År 1842 dör hans blott tre veckor gamla dotter Mary Eleanor och 1851 möter hans älsklingsdotter, Anne som bara är tio år, samma tragiska öde sedan hon drabbats av tuberkulos.

Även han själv plågas av vacklande hälsa och under goda dagar, när han mår som bäst, kan han på sin höjd sitta vid sitt skrivbord i några timmar. Motgångarna i privatlivet tär hårt på Darwin – han har haft en religiös uppväxt och även studerat till präst, men när han förlorar sin älskade dotter börjar han tvivla på Gud.

Efter det tidskrävande arbetet med de små kräftdjuren är Darwin på hösten 1854 åter redo att ägna sig åt sin teori.

Den 9 september 1854 skriver han i sin dagbok: ”Har börjat sortera anteckningarna till teorin om arterna.”

Redan tolv år tidigare, i juni 1842, har han skrivit ned sina idéer med blyerts i ett kort utkast och år 1844 i en 230 sidor lång skrift som aldrig blivit tryckt.

Men nu sätter han igång med en rejäl utökning av det verk som han kallar ”min stora bok” och som går under arbetsnamnet Natural Selection, Naturligt urval.

Samtidigt blir han medlem i en duvavelsförening eftersom han hoppas att finna bevis som stöder hans teori om anpassning till miljön och det naturliga urvalet genom att studera tamduvor som härstammar från klippduvorna.

I sitt hem i byn Downe cirka två och en halv mil söder om London experimenterar han dessutom med växter och husdjur, allt detta för att försöka skaffa de bevis han så innerligt väl behöver.

Darwin håller på att bli omkörd

Den 18 juni 1858 slår en bomb ned på Charles Darwins skrivbord. Den dagen får han ett 20 sidor långt brev från Malaysia, skickat till honom av hans landsman, den unge självlärde biologen Alfred Russel Wallace som han träffat någon gång tidigare.

I brevet argumenterar Wallace nästan med Darwins egna ord för precis samma idéer som Darwin har brottats med i drygt tjugo år.

Brevet är helt enkelt en perfekt sammanfattning av Darwins evolutionsteori. Chockad inser Charles Darwin att någon annan är på god väg att hinna före honom – och allt beror på att han själv har tvekat så länge med att presentera sina banbrytande tankar.

I brevet från Wallace blir Darwin ombedd att skicka manuskriptet vidare till geologen Charles Lyell som är Darwins vän och stora inspirationskälla. Och medan han fortfarande är skakad och uppriven sätter sig Darwin ned och formulerar ett följebrev till sin vän:

”Om Wallace hade sett det utkast som jag skrev 1844 skulle han knappast ha kunnat göra en bättre resumé. All min originalitet, vad den nu än kan tänkas bestå i, är nu förlorad”, klagar Darwin i brevet.

Tillsammans med botanikern Joseph Dalton Hooker arrangerar Lyell i all hast ett möte i den vetenskapliga föreningen ”Linnean Society” i London den 1 juli för att ge Darwin ett säkert försprång.

På mötet kommer Hooker och Lyell att presentera både Wallaces rapport och ett utdrag ur Darwins skrift från 1844 men Darwin själv förmår inte närvara.

Tio dagar efter det att han fick brevet från Wallace dog hans yngste son, Charles Waring, i scharlakansfeber och Darwin har meddelat sina trogna vänner att han inte längre kan tänka.

Första reaktionen är en gäspning

På mötet i London läser vetenskapssällskapets sekreterare upp både Wallaces och Darwins texter men innehållet gör inget större intryck på mötesdeltagarna.

Ingen reagerar på vad de får höra, kanske för att de blir överväldigade av den stora mängd information som presenteras för dem.

Några i publiken gäspar stort under uppläsningen, de inser inte att de deltar i offentliggörandet av en vetenskaplig sensation – en händelse som senare ska komma att omtalas om ”början på den moderna biologin” eller ”inledningen på den darwinistiska revolutionen”.

Innan han lämnar möteslokalen konstaterar sällskapets ordförande rentav att år 1858 har varit ”ett händelselöst år utan några större vetenskapliga ljuspunkter”.

Presentationen av de nya idéerna nämns bara i tryck på ett enda ställe. Det är en irländsk professor vid namn Haughton som i en recension hävdar att ”det som är nytt i det hela är fel, och det som stämmer är känt sedan länge”.

Darwin ändrar i texten hela tiden

Lättad över att det inte blev något offentligt drama efter presentationen fortsätter Darwin arbetet med sin omfattande bok medan rivalen Wallace får nya idéer.

Darwin blir ofta avbruten i sitt arbete av sjukdom och av kortare vistelser på det han kallar ”doktor Lanes härliga vattenkuranstalt” men efter mer än 400 dagars arbete är han till slut färdig med sin text.

Hans förläggare, John Murray, är inte särskilt förtjust i tanken på att ge ut boken, kanske för att han förväntar sig protester från religiösa kretsar.

Till sist övervinner han dock sin skepsis men han blir mycket irriterad över att Darwin ända fram till utgivningsdagen hela tiden kommer med nya ändringar i texten.

Priset för de många rättningarna, 72 pund, står visserligen Darwin själv för, men den summan är lika hög som närmare hundra exemplar av boken i handeln.

Den 22 november 1859 utkommer verket On the Origin of Species by Means of Natural Selection (Om arternas uppkomst) i en första upplaga om 1.250 exemplar som kostar 15 shilling styck.

Böckerna säljs slut redan på utgivningsdagen men redan den 7 januari 1860 är nästa upplaga om 3.000 exemplar klar för försäljning.

Verket väcker omedelbart uppseende och kritik, och recensionerna spänner över hela spektrat – från rödglödgat raseri till extas.

En av de uppretade recensenterna är Darwins gamle geologilärare Adam Sedgwick, som tycker att tanken om en gradvis utveckling från en gemensam urform är både dum och motbjudande.

”Darwin uppvisar stundom en rörande godtrogenhet. Han tycks tro att isbjörnen, eftersom den är hänvisad att äta matrester som flyter i polarhavet, efter en tid kan förvandla sig till en val”, skriver han hånfullt.

Avslutningsvis undrar Sedgwick: ”Varför gör han detta? Utan tvekan i syfte, är jag övertygad om, att göra oss oberoende av vår Skapare.”

Även vetenskapsmannen Richard Owen tar tydligt avstånd från Darwins teori. Han hävdar att Darwin måste vara galen när han antar att det naturliga urvalet är den enda tänkbara principen för att arter ersätter varandra.

Bland de positiva recensenterna finns Joseph Dalton Hooker som överöser Darwin med lovord, och zoologen Thomas Henry Huxley som i tidningen The Times bara har gott att säga om Om arternas uppkomst.

Även i internationella forskarkretsar får Darwins verk ett varmt mottagande – de flesta är övertygade om tanken på att arterna uppstått på naturlig väg även om bara ett fåtal ännu tagit till sig tanken om naturligt urval. Däremot väcker Darwins verk stort missnöje i religiösa kretsar.

Kyrkan kontra vetenskapen

En solig junilördag år 1860, drygt ett halvår efter publiceringen av Om arternas uppkomst, väller mer än tusen personer in på Naturhistoriska museet i Oxford.

Flera hundra av dem stoppas vid dörren eftersom möteslokalen redan är fullsatt. Orsaken till den väldiga anstormningen är att det brittiska vetenskapliga sällskapet har arrangerat en debatt – en konfrontation mellan kyrkans män och darwinismens anhängare.

Huvudpersonen själv är sjuk och vistas i sitt hem i Downe men i möteslokalen finns bland andra Oxfords biskop, Samuel Wilberforce – även kallad ”Soapy Sam” på grund av sin lysande talang som talare – och Darwins två främsta förespråkare, Huxley och Hooker.

Under mötet anklagar biskopen i ett långt, svavelosande tal darwinismen för att vara löjlig, ologisk och sakna vetenskapliga belägg.

Till sist vänder han sig till Huxley och frågar sarkastiskt om denne härstammar från aporna på sin mormors eller sin morfars sida.

Huxley – som senare blir känd som ”Darwins bulldogg” – nöjer sig till en början med att viska till sin bordsgranne: ”Herren har gett mig den där mannen i nådegåva.”

Sedan begär han ordet och börjar plocka isär biskopens argument ett efter ett. Därefter deklarerar han att han hellre vore barnbarn till en apa än släkt med en man som missbrukar sitt intellekt till att sprida fördomar och lögner.

Nya idéer får damerna att dåna

Stämningen i salen blir kaotisk. Ett par damer i församlingen svimmar och åhörarna antingen jublar eller rasar över Huxleys slagfärdiga replik.

Mitt i förvirringen kliver den djupt religiöse Robert Fitzroy, kapten under Darwins jordenruntresa, upp på podiet. Med båda händerna lyfter han en tung bibel över huvudet och ropar till åhörarna att de hellre ska tro på Gud än på människan.

Joseph Dalton Hooker blir den siste som tar plats i talarstolen. Lugnt och välformulerat förklarar han att han själv har både avfärdat och tvivlat på Darwins teori. Men efter att ha läst bevisföringen i Om arternas uppkomst har han blivit en övertygad darwinist.

Efter debatten utropar sig båda parterna som segrare i ordstriden men bland allmänheten råder det stor enighet om att Darwins anhängare var duellens segerherrar.

Konfrontationen i Oxford går till historien som darwinismens största ögonblick; den tidpunkt då vetenskapen segrade över religionen.

På kort tid gör Om arternas uppkomst Charles Darwin till en hyllad vetenskapsman och hans revolutionerande verk blir en storsäljare som trycks i många utgåvor och översätts till all världens språk.

Men den enorma uppmärksamheten förändrar inte Darwins tillbakadragna livsstil. I hemmet fortsätter han oförtrutet sitt arbete och ägnar de följande 20 åren åt att skriva nya böcker, göra korrigeringar i de gamla och undersöka allt från maskar till orkidéer och ansiktsuttryck.

Redan under sin resa med Beagle på 1830-talet skrev Darwin i sin dagbok att han inte kunde tänka sig att ägna livet åt någonting bättre än att bidra med något litet till naturvetenskapens framsteg.

”Detta har jag gjort efter bästa förmåga”, skriver han anspråkslöst i sin självbiografi år 1876. ”Sedan kan kritikerna säga vad de vill. Den övertygelsen kan de inte rubba.”

Darwin dör år 1882 och begravs bland kungar i Westminster Abbey.