Det första steget mot vad vi i dag förknippar med virtuell verklighet, VR, togs på 1950-talet, då den amerikanske uppfinnaren och filmaren Morton Heilig utvecklade en ”upplevelseteater”.
Heiligs dröm var att konstruera en maskin som kunde suga in tittarna i en film och ge dem möjlighet att uppleva handlingen med alla sina sinnen.
Den första VR-upplevelsen utvecklades på 1950-talet och stimulerade nästan alla sinnen.
Resultatet blev Sensorama – en stor, mekanisk apparat, som alstrade ljud, dofter och vibrationer, medan en kort film spelades upp. Maskinen var försedd med färgskärm, stereoljud, en rörlig stol och ett flertal fläktar.
När tittaren satte sig i maskinen kunde hen uppleva till exempel en motorcykelfärd genom New York med vind i håret och massor av ljud och dofter – såsom stanken av avgaser och doften av pizza – skapade av kemikalier.
Sinnesmaskinen krymper
År 1960 hade Heilig utvecklat en mindre version av Sensorama och tog patent på ”en teleskopisk tv-apparat för individuellt bruk”. I praktiken rörde det sig om ett headset med hörlurar och en liten bildskärm.
Heiligs maskin kunde emellertid inte registrera användarnas rörelser, och filmerna var därför statiska. Det första headset som reagerade på rörelser konstruerades några år senare, 1968. Då konstruerade datalogen Ivan Sutherland en maskin med datorgenererad grafik, som bytte perspektiv i takt med att användarna förflyttade sig.
