Redan under forntiden försökte människor dra nytta av vindenergi. En av de första som vi känner till var den grekiske fysikern och matematikern Heron från Alexandria (10–85 e.Kr.), som tänkte ut den första kända vinddrivna maskinen.
Uppfinningen – ett vindhjul – var ett slags mekanisk orgel, som var kopplad till ett litet vindkraftverk. När vinden fick kraftverkets blad att rotera drev det en kolv som pressade ut luft genom orgelns pipor. Resultatet blev en sällsam melodi, som påminde om ”ljudet av en flöjt”.
Perserna kom först med väderkvarnen
Herons vindmaskin var bara en leksak, och de första vindkraftverken med en praktisk funktion byggdes av perserna under 700- till 900-talet efter Kristus. Vindkraftverken bestod av upp till tolv fyrkantiga segel, som drev en axel, som malde säd eller drog upp vatten ur en källa.
Väderkvarnar gjorde vardagen lättare för perserna för cirka 1 300 år sedan.
De följande århundradena spred sig vindtekniken i Mellanöstern och under medeltiden kom den slutligen till Europa med korsriddarna. I Europa användes väderkvarnar bland annat av nederländska bönder för att dränera invallade våtområden.
Elektricitet var ”djävulens verk”
Det första vindkraftverket avsett för el-produktion konstruerades av den skotske ingenjören James Blyth i juli 1887. Maskinen alstrade ström för laddning av batterier, som användes för att lysa upp Blyths sommarstuga – som därmed blev historiens första bostad som lystes upp av vindenergi.
Enligt Blyth kunde vindkraftverket vid ”måttlig vind” alstra tillräckligt med energi för att lysa upp tio små glödlampor och driva en svarv.
James Blyths enorma vindkraftverk användes för att lysa upp en liten stuga.
Några år senare hade vindkraftverket förbättrats så mycket att Blyth hade ett överskott av elektricitet, som han erbjöd till invånarna i staden Marykirk. Invånarna tackade nej, eftersom de ansåg att elektricitet var ”djävulens verk”.