De första elbilarna utvecklades för nästan 200 år sedan – långt innan de första osande bensinslukarna rullade ut på vägarna. En av de första elbilarna konstruerades på 1830-talet av den skotske uppfinnaren Robert Anderson och var ett slags motordriven vagn, men där hästarna ersatts av ett par stora batterier.
Det banbrytande fordonet kunde nå en toppfart av 12 kilometer i timmen, men Andersons batterier kunde inte laddas, så hans automobil hade begränsade användningsmöjligheter.
Ett stort steg mot en praktiskt användbar elbil togs, när fransmannen Gaston Planté utvecklade ett stort, laddningsbart batteri. Uppfinningen banade vägen för britten Thomas Parker, som 1884 kunde introducera den första massproducerade elbilen – ungefär två år före den första kommersiella bensinbilen.
De första elbilarna konkurrerades ut av bensinbilar, som var bättre lämpade för långfärder.
Bensinbilarna körde om
Elbilarna lockade flest köpare, eftersom de varken luktade eller väsnades lika mycket som bensinbilarna, och vid sekelskiftet var antalet elbilar betydligt större än antalet bensindrivna bilar. Enbart i USA drevs ungefär dubbelt så många bilar av el som av bensin.
I längden kunde elbilarna dock inte mäta sig med rivalerna. I takt med att vägnätet byggdes ut ville allt fler bilister köra längre sträckor, och då kunde bensinbilarna erbjuda bättre förutsättningar än elbilarna, som hade kortare räckvidd och tog lång tid att ladda.
Under 1900-talets första decennier blev elbilarna därför sakta men säkert omkörda av bensinbilarna.