En blåsorkester som spelade med full kraft och högljudda glada tillrop från 10 000 entusiastiska åskådare utgjorde år 1829 ljudkulissen bakom en banbrytande händelse.
En specialuppbyggd läktare hade smyckats med flaggor och girlander. Där ståtade åskådarna i sina finaste kläder – männen i hög hatt och kvinnorna i överdådigt dekorerade huvudbonader – medan de blickade ut över raden med skinande och väsande lokomotiv, som var tillställningens mittpunkt.
Tågen skulle tävla mot varandra och mycket stod på spel för konstruktörerna.
”Det såg verkligen ut som om det flög. Det var en av de mest sublima uppvisningar.” Tidningen The Liverpool Mercury, 1829.
Förutom förstapriset på 500 pund skulle vinnaren också få ett lukrativt kontrakt med bolaget bakom en ny 50 kilometer lång järnvägslinje mellan Manchester och Liverpool i England.
Linjen skulle användas för passagerartrafik och ge textilindustrin i Manchester tillgång till den viktiga hamnen i Liverpool. Arbetet med att anlägga spåren var i full gång men man hade ännu inte bestämt sig för hur transporten skulle gå till.
En del ansåg att hästdragna tågvagnar skulle vara den perfekta lösningen, medan andra lutade åt ett system där stationära ångmaskiner uppfördes på jämna avstånd längs sträckan. Med hjälp av kablar skulle ångmaskinerna dra tågvagnarna framåt.
Ångmaskiner väsnades och smutsade ner
Inte ens den tekniskt avancerade lösningen med kabeldragna vagnar var tillräckligt bra för den begåvade maskinteknikern George Stephenson, som var ansvarig ingenjör för sträckan. Han ansåg att ett riktigt lokomotiv med en ångmaskin som gick på hjul vore det snabbaste och billigaste alternativet.
Men han fick inget större stöd av sina kollegor. Ångmaskiner användes redan i bland annat kolgruvorna, och de var kända för att förpesta omgivningen med sot, rök och ett infernaliskt oväsen – och dessutom exploderade de i tid och otid.
I samband med 150-årsdagen av The Rockets triumf i tävlingen byggde man en funktionsduglig kopia av loket. Det kan i dag beskådas på National Railway Museum i York, England
Maskinerna borde enligt mångas mening inte finnas i närheten av vare sig människor eller dyrbart gods. Förutom allt detta gick de sönder så ofta att en passagerare aldrig skulle kunna räkna med att tågen skulle avgå någorlunda enligt tidtabell.
De flesta tyckte därför att ett tåg som själv körde runt med ångmaskinen var en riktigt usel idé. George Stephensons rykte som seriös och pålitlig tekniker och tidens fascination för teknik banade dock slutligen väg för den berömda tävlingen som blev känd under namnet ”The Rainhill Trial”.
Publiken tyckte inte om Rocket
Den lilla staden Rainhill ligger i närheten av Liverpool. Dit kom Englands främsta ingenjörer med var sitt lokomotiv, som skulle uppfylla en rad stränga krav.
Det vinnande tåget skulle tas i drift bara om det vägde högst sex ton, kunde dra minst tre gånger sin egen vikt och framföras i minst 16 kilometer i timmen. De första lagen gav upp redan innan de hann fram till tävlingen.
Stephenson hade tillsammans med sin son Robert skapat ett lokomotiv fullt med innovativa tekniska lösningar men det hindrade inte att The Rocket, som det hette, var ett tungt, klumpigt lok som på ett inte särskilt elegant sätt drog kol och vatten efter sig i en separat del.
Det hade helt enkelt inte utseendet på sin sida och kom därför sist i kampen om publikens gunst. Åskådarnas favorit var istället lokomotivet Novelty, som med sin vackra blå färg och blänkande koppartank var sinnebilden av alla pojkars dröm om en mekanisk leksak.
En häst på löpband drev Cycloped framåt. Ekipaget åkte ut ur tävlingen när hästen trampade igenom golvet.
Hästdrivet lok föll igenom
En av tävlingens deltagare besluttede sig för att – bokstavligt talat – fokusera på sitt tågs hästkrafter.
Under lokomotivtävlingen 1829 skulle The Rocket möta bland annat Cycloped – ett lokomotiv som drevs av en travande häst på ett rullband.
Det publikvänliga lokomotivet nådde dock inte upp i mer än åtta kilometer i timmen – hälften av vad som krävdes. Cycloped ströks dessutom ur tävlingen, när hästen trampade genom golvet.
En annan konkurrent var det fantasifulla Cycloped. Dess driftsystem bestod av en häst på ett rullband som var kopplat till hjulen. Publiken blev förtjust när hästen började trava och tåget på så vis drevs framåt.
Trots sin originalitet blev Cycloped aldrig någon kandidat till segern. Det nådde bara upp till hälften av den föreskrivna hastigheten och när hästen sedan dessutom trampade genom golvet på loket, plockade domarna slutligen bort det helt ur tävlingen.
Det sista av de förhoppningsfulla tävlande var Perseverance, som lindrigt uttryckt fick en olycklig start. Redan på väg till tävlingen drabbades det av en olycka och uppfinnaren, Timothy Burstall, fick använda de första fem tävlingsdagarna till reparationer.
På den sjätte dagen kunde Perseverance äntligen visa upp sina färdigheter för den vid det laget mycket otåliga juryn. Lokomotivet imponerade dock inte. Efter att ha nått sin topphastighet på ynka tio kilometer i timmen gick det sönder och ströks från tävlingen.
Två lokomotiv i finalen
Nu var det bara två lokomotiv kvar: det klumpiga The Rocket och det lilla vackra Novelty. I stort sett alla satsade sina slantar på Novelty som vägde endast 2,2 ton och var tävlingens lättviktare.
Publikfavoriten gjorde en lysande start och folkmassan på läktarna jublade. Tidningen The Liverpool Mercury skrev entusiastiskt: ”Det såg verkligen ut som om det flög. Det var en av de mest sublima uppvisningar av mänsklig uppfinningsrikedom och mänskligt mod någonsin.”
Efter sin flygande start råkade Novelty emellertid ut för en rad tekniska problem. Favoritens stjärna började dala.
The Rocket var en sensation
Supertåg var ett tekniskt underverk
Under en lokomotivtävling i staden Rainhill såg framtidens ånglok dagens ljus. Tävlingens vinnare var George och Robert Stephensons The Rocket, och loket var banbrytande.
Bättre värmeöverföring
I stället för ett enda, stort rör som ledde förbränningsgaserna in i ångpannan hade Rocket ett stort antal små rör. Tillsammans hade de en betydligt större yta och överförde därmed värmeenergin betydligt effektivare.
Blästerrör under skorstenen
En nyhet var att överflödig ånga leddes ut genom skorstenen. Det gav betydligt bättre drag i fyrboxen och bättre förbränning.
Fram- och backväxel
På Rocket överfördes kraften från de snedställda cylindrarna till drivhjulen. Med hjälp av växelstången, som var förbunden med en så kallad excenterstång, kunde lokföraren växla mellan framåtdrift och backning.
Framhjulsdrift
Bara de båda främre av lokomotivets fyra hjul var drivande – systemet kallas 0A1T2.
Rocket bestämde spårvidden
Stephensons spårvidd för Rocket var 1,435 meter – vilket i dag är standard på de flesta järnvägssträckningar.
Flera ton på släp
Rocket kunde dra 30 ton efter sig. En del av vikten utgjordes av kol och vatten, som fyrboxen och pannan matades med.
Rocket pressades till det yttersta
På tävlingens tredje dag flyttades därför uppmärksamheten till The Rocket, som hade visat sig vara det definitivt driftssäkraste. George och Robert Stephenson valde att satsa allt på ett kort och skyfflade in massvis med kol i fyrboxen. Lokomotivet pressades till det yttersta.
I början av 1800-talet kämpade ingenjörer med att konstruera ett både snabbt och tillförlitligt tåg – och 1829 lyckades två britter.
Med tretton ton kol efter sig körde The Rocket 56 kilometer på tre timmar och 12 minuter – med en genomsnittshastighet av 17,5 kilometer i timmen. I ett test av lokomotiv utan vagnar kom det upp i svindlande 46 kilometer i timmen.
Tidigare lokomotiv kunde med nöd och näppe pressa sig över 13 kilometer i timmen. Publiken fick gnugga sig i ögonen för att tro på vad de såg, och det blev en händelse som folk senare med stolthet berättade att de hade fått uppleva på plats.
Ångloken förändrade världen
De tre domarna enades snart om att The Rocket skulle ha priset på 500 pund. Därmed var Stephensons garanterade leveranserna av lokomotiv till Liverpool & Manchester Railway, som med tiden gjorde dem mycket förmögna.
The Rocket hade varit tävlingens fula ankunge men dess suveräna prestationer gjorde det från och med nu till Englands stolthet.
Lokomotivet avbildades och beskrevs i tidningar över hela världen och dess tekniska finesser blev till förebilder för lokomotivbyggare de följande 130 åren – ända tills dieseldrivna lokomotiv började dominera i slutet av 1950-talet.
Järnvägspionjären George Stephensons och hans son Roberts (ö. t.v.) karriärer gick som på räls efter The Rockets seger. George dog 1848 som en mycket förmögen man, medan Robert fram till sin död 1857 konstruerade åtskilliga nya lokomotiv i sin fabrikshall – här fotograferad 1902.
Bara ett fåtal andra maskiner i världshistorien har varit föremål för samma berömmelse som The Rocket. Ånglokomotiven fick ett fantastiskt inflytande på civilisationens utveckling.
Fram till 1700-talet gick tiden långsamt i England och de flesta människor hade snäva horisonter. Om man föddes som bonde, flyttade man oftast aldrig ifrån den by som varit släktens hemort under århundraden. Ånglokomotiven och järnvägen ledde till drastiska förändringar i vardagen för vanligt folk.
Efter hand som fler och fler människor gav sig iväg, till och med hundratals kilometer bort, till städer som deras förfäder endast hade hört berättas om, ändrade sig förutsättningarna för hela världshandeln med enorma politiska och ekonomiska konsekvenser. The Rocket var en milstolpe i denna utveckling. Det var historiens första snabbtåg.