Fyra påfund för att andas
Getskinn, tunnor och gummislangar är några av de hjälpmedel som människor har använt för att kunna andas under vattnet.
Först med den tekniskt avancerade dykapparaten på 1940-talet blev dykarna oberoende av en förbindelse till ytan.
878 f.Kr.: Luftfyllda säckar av getskinn gjorde det möjligt för den assyriske kungen Assurnasirpal II:s krigare att korsa floden Eufrat under ytan.
1690: Tunnor av trä förser via en slang dykare i en klocka, uppfunnen av astronomen Edmund Halley, med luft.
1838: Den första heltäckande dykardräkten skapas, när George Edwards monterar en hjälm på en dräkt av vattentät segelduk. En slang förser tungdykaren med luft från ytan.
1943: Fransmännen Jacques-Yves Cousteau och Émile Gagnan uppfinner en dykapparat, som med tryckflaskor och en regulator gör det möjligt att dosera luft till ett munstycke med rätt tryck på alla djup.
Dykarklockor gjorde det möjligt att bärga saker från till exempel vrak.
Astronom blickar nedåt
Under 1600-talet experimenterade uppfinnare med dykarklockor, behållare för vistelser under vattnet.
Till exempel byggde astronomen Edmund Halley en tunnformad klocka av trä och bly.
I ett test tillbringade Halley en timme på havsbottnen.
Den nye dykkerdragt bestod af en række altafgørende komponter. Takket være disse, var det nu muligt udforske havet.
Dräkten av kraftigt, gummerat tyg ser till att dykarens kropp hålls torr och inte minst varm under vattnet.
Glaset i hjälmen är förstärkt och försett med ett skyddande galler.
Ett rep utgör dykarens livlina. Genom att rycka i repet kan hen kommunicera med sina medhjälpare på ytan, om hen till exempel behöver hissas upp snabbt.
Blytyngder på ryggen och bröstet tynger ner dykaren, så att hen inte flyter upp till ytan under arbetet. Tyngderna väger tjugo kilo vardera.
Kängor klädda med bly gör det möjligt för dykaren att snabbt ta sig ner i djupt. Kängorna väger sex kilo styck, vilket gör att dykaren hela tiden står stadigt och stabilt på havsbottnen medan hen arbetar.
Dykaren stod i vatten till hakan
Bröderna John och Charles Deane uppfann 1829 en dykarhjälm, som gjorde det möjligt att arbeta på fyrtio meters djup.
Dräkten var till skillnad från senare varianter inte tät.
Hjälmen var öppen nedtill, så att vatten kunde komma in. Precis som i en dykarklocka gjorde luften i hjälmen dock att vattnet inte steg högre än till halsen.
Om dykaren lutade sig framåt nådde vattnet näsan och munnen.
Dykaren bar en yllemössa för att hålla värmen i den kalla hjälmen.