Elbilen vs. bensinbilen
I bilens barndom var det inte alls givet att framtiden tillhörde bensinmotorn. Omkring år 1900 var eldrivna bilar en vanligare syn på gatorna i Europa och USA.
Elektriska fordon, som främst tillverkades av tyska Porsche och amerikanska Detroit Electric, erbjöd bättre komfort än de bullriga, stinkande och nyckfulla bensinslukarna. Elbilar ansågs vara så lätthanterliga att till och med kvinnor kunde köra dem. Just bilden av elbilen som en dambil fick herrarna att tveka – några tillverkare började till och med efterlikna bensinbilen – bl.a. genom att montera fast en helt onödig kylare.
Låg maxhastighet och kort batteritid spelade inte så stor roll så länge man körde i städerna. Men när bilen även intog landsvägarna på 1920-talet förlorade elektriciteten kampen mot bensinen.
El var användarvänlig
- Inga skakningar, oväsen eller lukt
- Behövde inte växlas
- Kunde startas utan startvev
Från år 1930 var elektriska personbilar sällsynta.
Bensin levererade kraft
- Hög hastighet
- Lång räckvidd
- Snabb att tanka
Därför vann bensinen
När vägarna blev bättre kunde man köra utanför städerna – räckvidden fick stor betydelse. Dessutom tillverkades Fords mycket billiga bilar endast med bensinmotor. Slutligen blev den tunga startveven överflödig med elektriska startmotorer.
