Historiens sju märkligaste vapen

Skyddade mot både hetta och hugg

Var: Japan
När: Från 1100-talet

Detta japanska vapen var känt som tessen eller krigssolfjäder. Det användes i det feodala Japan av personer som ville vara beväpnade på ett diskret sätt. Särskilt populärt var vapnet bland kvinnliga ninjakrigare.

En tessen såg vid första ögonkastet ut som en vanlig, harmlös solfjäder men dess delar bestod av skarpvässat stål.Vapnet togs ofta med in på platser där beväpning var förbjuden och synliga svärd skulle ha blivit konfiskerade.

Eftersom de liknade vanliga solfjädrar var de lätta att smuggla in. Det var dessutom vanligt att samurajer bar solfjädrar för att svalka sig under heta dagar. Därför fungerade de bäst i försvar om man ville överraska fiender som trott sig angripa en obeväpnad.

Vapnet blev så populärt att bruket av det lärdes ut på krigsskolor för samurajer. Tessen kunde användas till att angripa eller låsa motståndarens vapen eller som sköld mot pilar. Det kunde även fungera som kastvapen eller till och med användas om man ville simma fortare.

Senare utvecklades kampsporten tessenjutsu där ett vapen som liknar krigssolfjädern används.

Många och långa dödliga blad

Var: Indien
När: Från 300-talet

Urumi kallades detta indiska pisksvärd som måste ha varit ett av historiens farligaste handvapen. Inte bara för den som blev angripen utan också för den som använde det.

Detta mycket flexibla långsvärd tillverkades av stål eller mässing och bestod av flera blad som fästs på ett handtag. De sylvassa bladen kunde vara upp till 170 cm långa. Urumi räknades som ett av de mest svårhanterliga vapnen eftersom det var så lätt att skada sig själv.

I strid svingades pisksvärdet runt i luften och om det hanterades rätt kunde det skada eller döda flera fiender samtidigt. Det hade lång räckvidd och när det väl satts i rörelse var det mycket svårt att stoppa eller försvara sig mot.

När en urumi inte användes kunde den rullas ihop och bäras runt livet som ett bälte.

Försåtsvapen skulle stoppa liktjuvar

Var: USA och Storbritannen
När: 1800-talet

Brittisk lag förbjöd medicinska skolor att köpa in lik för forsknings- eller undervisningsändamål. Det enda tillåtna var att använda kvarlevorna efter avrättade kriminella eller kroppar som donerats av den avlidnes anhöriga.

Skolorna hade därmed inte tillgång till de lik de behövde – något vissa av dem löste "under bordet" genom att anlita liktjuvar.Dessa grävde nattetid upp lik på kyrkogårdar och sålde dem till mindre nogräknade skolor.

De anhöriga som fann sin döda anförvants grav skändad och kroppen försvunnen blev förstås förtvivlade. Det var för att förhindra detta som gravvapnen utvecklades.

Vapnet placerades vid graven och aktiverades när tjuven klev på en snubbeltråd som omgav den. Vapnet rörde sig då automatiskt i tjuvens riktning och avfyrades. Ammunitionen bestod ofta av salt eller något annat ofarligt, men det fanns också mer skadliga varianter.

I USA utvecklades "gravtorpeden" som egentligen var en slags mina som exploderade när tjuven öppnade en grav. Philip K Clover registrerade år 1878 en patentansökan som gällde en förbättrad version av detta vapen.

Gravvapnen var emellertid dyra och därför något som bara ett fåtal rika kunde kosta på sig. Dessutom var det vanligare att liktjuvarna plundrade fattiga människors gravar.

I England skickade tjuvarna ofta sina kvinnor, förklädda till sörjande, till kyrkogårdarna på dagtid för att de skulle kunna upptäcka vilka gravar som var försedda med vapen. När detta upptäcktes av kyrkogårdspersonal började man på vissa platser rigga upp vapnen endast nattetid. Men till slut blev gravvapnen olagliga.

Ville bevisa de kristnas överlägsenhet

Var: Storbritannien
När: 1718

James Puckle patenterade 1718 ett vapen som skulle komma att kallas "världens första maskingevär". I verkligheten var dock vapnet ganska primitivt och bestod av en enorm revolver som monterats på ett stativ.

Ordet maskingevär förknippas i dag med automatvapen, men Puckles uppfinning hanterades i högsta grad manuellt: operatören måste rotera cylindern med ammunition mellan varje skott som avlossades genom att en avtryckare trycktes in.

Endast nio laddningar per minut kunde avlossas men det var ändå imponerande jämfört med den tidens vanliga gevär som bara kunde avfyras tre gånger i minuten.

Även om konstruktionen var innovativ var vapnet mycket svårt att använda. Militära myndigheter avfärdade det vid flera tillfällen som alltför komplext och ineffektivt. Då försökte James Puckle istället sälja in det som ett försvarsvapen till sjöss, men det lyckades han inte heller med.

Puckle hade konstruerat vapnet så att det kunde avfyra både rund och fyrkantig ammunition. Puckles tanke var att de runda kulorna skulle användas mot kristna fiender och de fyrkantiga mot muslimska eftersom de gjorde större skada.

I sin patentansökan skrev Puckle att detta "borde överbevisa turkarna om den kristna civilisationens överlägsenhet". Puckles vapen kom aldrig i produktion och i dag existerar endast två exemplar.

»Andfoten» kunde skjuta åt flera håll – samtidigt

Var: USA
När: 1700-talet

Detta skjutvapen har fått sitt namn av att pipan, eller piporna, påminner om en andfot. Syftet var att flera personer skulle kunna beskjutas samtidigt. Funktionen ansågs användbar för bankvakter, fängelsepersonal och sjökaptener som kunde bli angripna från flera håll samtidigt.

Andfotspistoler var särskilt populära på fartyg som färdades i vatten där man befarade piratanfall, men de ansågs också användbara om besättningen gjorde myteri.

Vapnet utvecklades på 1700-talet och hade mellan tre och sex pipor, som alla pekade i olika riktningar. En variant hade en pipa som pekade rakt fram och en som pekade uppåt. De med fyra pipor kunde även skjuta åt sidorna.

Pistolen skulle riktas rakt fram mot en av angriparna och förhoppningsvis skulle flera av dem träffas. Men det var inget effektivt vapen. Skotten sårade oftast bara en av angriparna. Det hände också att kulorna rikoschetterade tillbaka och skadade skytten själv.

SS-chefen beställde dolda närstridsvapen

Var: Tyskland
När: 1910-tal

Ingenjören och uppfinnaren Louis Marquis utvecklade bältesspännepistolen när han var krigsfånge under första världskriget. 1943 fick han en beställning från SS-ledaren Heinrich Himmler som ville förse ett okänt antal SS-officerare med det dolda vapnet som skulle kunna användas om de togs till fånga av fientliga styrkor.

Vapnet var lätt att hantera. När spännet öppnades (enligt samma princip som ett säkerhetsbälte i en flygplansstol) blev vapnets mynning synlig och skottet kunde avlossas genom en knapptryckning. Men eftersom vapnet var så litet måste motståndaren stå alldeles intill för att träffas och skadas.

Det fanns två varianter av vapnet, en med två pipor och en med fyra. De första prototyperna hade ingen utlösare utan avfyrades automatiskt när bältet öppnades. De senare modellerna hade egna utlösare och lopp för var och en av de fyra kulorna.

Det är inte känt hur många bältesspännepistoler som tillverkades, men det förekom aldrig någon massproduktion. I dag finns bara tio kända exemplar bevarade och vapnet är därför ett eftertraktat samlarobjekt.

Nyligen såldes en bältesspännepistol på en amerikansk auktion för omkring 20000 dollar.

Taggförsedd krage drog ner ryttare

Var: Europa
När: Fram till 1700-talet

Människofångaren – ett metallredskap som monterats på en stång – bestod av två halvmåneformade metalldelar som tillsammans bildade en cirkel. Varje hälft av verktyget hade en fjädermekanism ytterst som fick hälfterna att sluta sig runt halsen på den människa som infångades. På insidan av dem fanns spetsiga taggar.

Detta stångvapen är ett av få som inte var direkt dödliga, men det fungerade effektivt för fotsoldater som ville dra ner ryttare från hästryggen och få honom att bli liggande på marken. Stångens "krage" och dess taggar gjorde det nämligen omöjligt för den angripne att röra sig.

Under medeltiden var det ofta på detta sätt som adliga riddare infångades, eftersom man ville att dessa skulle överleva så att man kunde kräva och få lösesumma från deras familjer.

Dessutom behövde angriparen inte befara att taggarna trängde in i halsen eftersom adelsmännen oftast stred i rustning.