Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Vemorkräden: Kampen om tungt vatten

Tyskarna har ockuperat Norge och kommit över den enda anläggningen i Europa som kan producera tungt vatten till kärnreaktorer. De allierade beslutar att anläggningen till varje pris måste förstöras, och en grupp norska kommandosoldater får i uppdrag att uträtta det omöjliga.

Longum samlingen/NIA & Norsk Hydro/NIA/Shutterstock

Det monotona brummandet är öron­bedövande inne i kabinen på det Halifax-­plan, som den 18 oktober 1942 flyger in över södra Norge.

Genom ett fönster anar Jens-Anton Poulsson det snötäckta Hardangervidda, som breder ut sig över 8000 ogästvänliga kvad­ratkilometer.

Norrmannen har tidi­gare bott på det karga högfjället och nu ska han tillsammans med tre specialutbildade landsmän släppas ner över området som chef för den topphemliga Operation Grouse.

”Inta era platser!” ropar en av de brittiska besättningsmedlemmarna, när planet går ner på låg höjd.

”Nummer ett, GO!” Utan att tveka låter Poulsson sig falla ut i nattmörkret. I ett par sekunder faller han fritt mot marken, innan han känner ett ryck, och fallskärmen vecklar ut sig.

I månskenet dalar kommandosoldaten och hans tre kamrater – barndomsvännen Claus Helberg, telegrafisten Knut Haugland och Arne Kjelstrup – långsamt ner genom den iskalla luften, innan hans fötter träffar snön.

Tolv metallbehållare med bland annat vapen, ammuni­tion och mat landar på det vita snötäcket.

”Det är på tiden att jag berättar sanningen för er”, säger Jens-Anton Poulsson, när de samlats efter landningen.

”Tyskarna måste hindras från att få tag i stora mängder tungt vatten. De använder det i experiment som kan leda till en bomb som kan radera London från kartan.”
Jens-Anton Poulsson

De fyra norrmännen har tillbringat det senaste året i Stor­britannien, där de har utbildats i närstrid och sabotage för att som medlemmar av den brittiska sabotageorganisationen SOE kunna utföra uppdrag i sitt ockuperade hemland.

Ända fram tills de klev på planet har de tre andra trott att deras uppgift i Norge är att hjälpa lokala motståndsgrupper. Först nu avslöjar ledaren det verkliga uppdraget.

”Vi ska hjälpa till att förstöra tungvattenanläggningen på Vemorkkraftverket. Två brittiska glidflygplan med trettio–fyrtio ingenjörssoldater ska flygas hit från Skottland. Vår uppgift är att hitta en landningsplats för glidflygplanen och guida soldaterna till Vemork”, förklarar Poulsson, innan han återger vad cheferna i London har berättat för honom:

”Tyskarna måste hindras från att få tag i stora mängder tungt vatten. De använder det i experiment som kan leda till en bomb som kan radera London från kartan.”

Även om ingen av de fyra norrmännen har några som helst kunskaper om atomfysik och kärnvapen inser de allvaret i uppdraget. Resultatet av deras insats kan vara avgörande för kriget.

Men Vemork ligger mitt bland de norska fjällen som ett ointagligt fort omgivet av minor och försvarat av tyska soldater. Att ta sig in där är rena självmordet!

När Vemork-verket öppnade 1911 var det världens största kraftverk.

© Longum samlingen/NIA & Norsk Hydro/NIA

Räden inleds katastrofalt

Tidigt nästa morgon blir det uppenbart att norrmännen befinner sig långt från den planerade landningsplatsen – femton kilometer från den.

Arbetet med att lokalisera och transportera all utrustning till en stuga vid sjön Møsvatn väster om Vemork blir en flera dagar lång kamp. Å andra sidan kan männen röra sig fritt på Hardangervidda.

Belägen på över tusen meters höjd och med temperaturer på omkring trettio minusgrader är fjällplatån inte en plats som den tyska ockupationsmakten är särskilt intresserad av att besöka.

Tyskarna håller sig i Vemork och orten Rjukan, som ligger nedanför platån. Efter att Grouse-teamet har samlat kraft i stugan ger de sig ut för att rekognoscera kring Vemorkverket och för att hitta en landningsplats för de brittiska glidflygplanen.

Problem med batteriet och antennen gör att telegrafisten Haugland först den 9 november får liv i radion, så att de kan rapportera till London.

”Framgångsrik operation fortfarande möjlig. Landningsplats nära vägen vid Skolandstugan fem kilometer från sjön Møsvatn och kan inte ses av tyskarna”, lyder meddelandet till deras överordnade, kemiprofessorn Leif Tronstad.

Från London har Leif Tronstad planerat en stor del av operationen tillsammans med britterna.

Den norske professorn vet alltför väl att tungt vatten är en central ingrediens vid konstruktionen av en atombomb, och han är angelägen om att sätta stopp för tyskarnas produktion.

Den 19 november får Haugland besked från Tronstad om att trettiofyra brittiska kommandosoldater kommer att anlända till den angivna landningsplatsen samma kväll.

”Håll modet uppe. Vi tänker genomföra operationen.”
Kommandosoldaterna till SOE, när allt verkar hopplöst.

Medan Haugland och Kjelstrup riggar upp radiosändaren på en fjällsida, beger sig Poulsson och Helberg på skidor ner till det flacka, snötäckta område som Horsa-glidflygplanen ska landa på.

De bankar ner sex röda landningslampor i snön med 150 meters avstånd. ”De kommer nu!” vrålar Haugland klockan 21.40, när han får signal om att glidflygplanen är på väg.

Några minuter senare hör norrmännen motorljudet från bombplanen som bogserar glidflygplanen.

Dessvärre har ­eftermiddagens vackra solsken ersatts av ett tjockt molnskikt, som gör att britterna inte kan se landningsljusen på marken. Snart försvinner motorljudet, och en dyster tystnad sänker sig över området.

Oroliga tar Poulsson och hans män sig tillbaka till stugan, där de morgonen därpå får tråkiga nyheter via radion. Båda glidflygplanen har kraschat, och bara ett av bombplanen återvände till basen i Storbritannien.

Norrmännen fruktar det värsta – på goda grunder: Tyskarna hittade snabbt planen, som hade kraschat på grund av mekaniska fel och dålig sikt.

Ett stort antal av de brittiska soldaterna hade överlevt kraschen och låg skadade i snön, när de tyska soldaterna kom dit.

Efter att de medtagna britterna förhörts avrättades de med en kula i pannan. Tyskarna hittade även en karta med en blå ring runt Vemork. Nu är de medvetna om att kraftverket är ett mål för de allierade.

London varnar genast de fyra norrmännen: ”Rekommenderar att ni flyttar ert läger.”

Kommandosoldaterna har emellertid inte för avsikt att ge upp utan svarar: ”Håll modet uppe. Vi tänker genomföra operationen.”

Tio unga norrmän på omöjligt uppdrag

Det var långt ifrån den ursprungliga planen att de tio norska motståndsmännen från Operation Grouse och Gunnerside skulle försöka sabotera Vemork-verket på egen hand. Få av dem hade någon militär erfarenhet utöver sin träning i Skottland.

© Norsk Industriarbeidermuseum & General/Topfoto/Ritzau Scanpix

Grouse-enheten kämpar mot svälten

Snart dämpas optimismen dock av hungern. Det är flera dagar sedan den medhavda maten tog slut, och deras magar kurrar konstant.

Männen lyder uppmaningen från SOE och flyttar sin bas till en liten jakt­stuga cirka tre mil nordväst om Vemork i ett område som inte ens de hårdföraste lokal­invånarna särskilt gärna besöker.

När de når fram den 23 november är de utmattade på grund av matbrist och den påfrestande skidfärden genom den bitande kölden.

Enligt den senaste rapporten från London ska en enhet av sex frivilliga norrmän i Operation Gunnerside ansluta sig till Grouse-gruppen. Med gemensamma krafter ska männen sedan slå ut tungvattenanläggningen.

”Det innebar att vi skulle vara tio man. De tyska soldaterna vid Vemork uppgick till mellan tvåhundra och trehundra. Men vi tänkte att vi nog på ett eller annat sätt skulle klara det”, berättade Claus Helberg efter kriget.

Det hårda vintervädret över Hardangervidda innebär dock att det inte går att landa med fallskärm, så männen i Operation Gunnerside kommer inte att kunna ansluta förr­än efter nyåret.

Tills dess har Jens-Anton Poulsson och hans män en­dast ett mål – att överleva.

Leif Tronstad fungerade som SOE-agent i Norge från 1944, men dödades året därpå under ­kampen mot tyskarna.

© Norsk Industriarbeidermuseum

Den följande månaden blir varje dag en kamp för överlevnad.

De orakade männen blir alltmer orkeslösa. Snöstormar­na viner nästan konstant och snön yr in genom springorna i deras stuga.

Varje gång Haugland sätter sig vid telegraf­nyckeln blir hans fingrar stela och stumma. De är alla sjuka, svaga och febriga, och när julen närmar sig har de ännu inte lyckats fälla ett enda djur.

De håller på att dö av svält. ”Kanske har du tur i dag”, säger Kjelstrup till Poulsson, när han den 23 december spänner på sig skidorna.

Den tjugofyraårige gruppchefen tror inte själv på det, för hittills har de dagliga jaktturerna varit en usel investering.

Några renar har aldrig synts till – och risken för att kollapsa av utmattning och aldrig resa sig igen är överhängande.

Trots det ger Poulsson sig iväg, och framåt förmiddagen får han syn på några horn. I tre timmar följer han en renhjord.

Hans skägg är fullt av iskristaller, och han måste hela tiden grimasera för att ansiktet inte ska frysa till.

Vid en fjällsida kommer han till slut inom skotthåll. Sittande på knä lyfter han geväret och siktar. Stillheten slits sönder av en knall, och renhjorden flyr. Poulsson avlossar ytterligare två skott.

Till hans besvikelse och förtvivlan är det inget av djuren som stupar, men när han följer spåren i snön ser han blodstänk, och en bit längre fram ligger ett sårat djur.

Poulsson skär halsen av renen och med en kopp samlar han upp blodet, som han dricker, innan han börjar stycka kroppen.

Solen har redan gått ner, när Poulsson slutkörd men överlycklig återvänder till stugan. Kjelstrup jub­lar när han upptäcker att Poulsson har tjugo kilo nyslaktat renkött i ryggsäcken.

Kvällen därpå, som är julafton, samlas de fyra norrmännen runt en festmåltid bestående av stekt rentunga och lever, kokt kött och märg.

De norska kommandosoldaterna lärde sig närstrid och sabotage på SOE:s tränings­läger i Skottland.

© Popperfoto/Getty Images

Pionjär inom tungt vatten ville spränga sitt livsverk

Norrmannen Leif Tronstad var bara trettiotre år gammal, när han 1936 blev professor i kem.

Han utmärkte sig snabbt som en av pionjärerna inom tungvattenforskning. Hans anläggning på Vemorkverket gjorde Norge till ett föregångsland inom produktionen.

Efter ockupationen 1940 blev Tronstad aktiv i den norska motståndsrörelsen, men efter att Gestapo börjat misstänka honom fick han fly till England, där han blev major och planerade sabotageaktioner i sitt hemland.

När britterna fick nys om att Vemork blivit en central del av tyskarnas atomprogram, var det Tronstads idé att skicka dit en kommandostyrka.

Professorn tränade de utvalda för operationen, och han ville själv ingå i gruppen. Chefen för SOE sa nej: Tronstads kunskaper och ledarskap var för viktigt för att hans liv skulle få sättas på spel.

Självmordsaktion på väg till Vemork-anläggningen

I januari har Grouse-enheten ofta tur när de jagar, och med maten kommer energin tillbaka.

Humöret höjs ytterligare den 16 februari 1943, när vädret äntligen tillåter ett brittiskt flygplan att sätta kurs mot Norge med de sex utvilade norska kommandosoldaterna ombord.

Ännu en gång får Poulsson och hans män ge sig ut och markera en landningsplats, men Haugland får ingen signal från planet.

Det enda som avslöjar att planet närmar sig är ett svagt brummande uppe i himlen. När vinden tilltar och snön börjar yra blir Poulsson och de andra männen tvungna att ta sig in i lä, tills vädret lugnat sig.

Morgonen därpå är stugan nästan begravd i snö, och till alla besvikelse har vinden ökat i styrka. Stormen viner olycksbådande, när det kommer ett meddelande från London.

Gunnerside-gruppen släpptes av föregående kväll, så nu kämpar de sex landsmännen någonstans ute i ödemarken för att ta sig fram till Grouse-enhetens stuga.

Men dagarna går utan några livstecken. Först efter en vecka klarnar vädret så mycket att Kjelstrup och Helberg kan ge sig ut och leta efter sina landsmän.

De har kommit flera kilometer bort från stugan, när de hör någon hosta bakom dem. De vänder sig snabbt om, medan de famlar efter sina pistoler.

Till sin stora glädje ser de emellertid att mannen som hostat är deras muskulöse kamrat Knut Haukelid, som de känner från utbildningstiden i Storbritannien.

Några minuter senare ansluter sig de andra fem nyanlända. Efter att de landat hade de hittat en stuga, och nu är de överlyckliga över att träffa sina landsmän.

Chef för Gunnerside är den tjugotreårige löjtnanten Joachim Rønneberg. Den unge norrmannen har ett filmstjärneutseende och har fått chefsrollen i kraft av sin perfekta engelska och sin synnerligen goda fysiska form.

Stämningen är hög, när alla de tio männen samlats i stugan för en festmåltid. Efter maten överlämnar Poulsson befälet till Joachim Rønneberg. Nästa förmiddag samlar Rønneberg de tio männen kring matbordet.

Han konstaterar att han omges av kapabla och pålitliga män – som alla är beredda att ge sitt liv för att stoppa tyskarna. Rønneberg förklarar för var och en vad de har för uppgift.

”Om uppdraget lyckas, kommer minnet av det att leva vidare i Norge i hundra år.”
Leif Tronstad

Han tänker själv leda sprängningsgruppen, och tillsammans med den stoiske Fredrik Kayser, ski­dexperten Birger Strømsheim och prickskytten Kasper Idland ska han tränga in på Vemork-verket och spränga tungvattenanläggningen.

Under tiden ska de övriga männen under Knut Haukelids kommando täcka sprängningsgruppen och beskjuta de tyska soldaterna, om larmet går.

Vemorkkomplexet ligger vid en brant klippvägg drygt trehundra meter ovanför en ravin, som det går att nå endast via en bevakad bro.

Alla runt bordet är överens om att det är omöjligt att komma över bron utan att röja sig.

Enda möjligheten att nå fram osedd är via en lång och farlig rutt, som innebär att männen måste klättra nedför en snötäckt klippsida, korsa ravinen och klättra upp igen, innan de kan ta sig in i komplexet via verkets järnvägsspår.

Alla håller med om planen, men de inser samtidigt att de har gått med på att delta i ett självmordsuppdrag.

För att höja moralen försäkrar Rønneberg männen om att ingen av dem kommer att bli bortglömd om operationen lyckas.

Han påminner dem om Leif Tronstads sista ord innan de lämnade basen i England: ”Om uppdraget lyckas, kommer minnet av det att leva vidare i Norge i hundra år.”

Tungt vatten heter formellt deuterium­oxid och har den kemiska ­formeln D2O.

© Alchemist-hp & Norsk Hydro/NIA

Kraftverket producerade gödning och tungt vatten

Vemorkverket producerade framför allt gödning, men det hyste även världens enda tungvattenanläggning. De dyrbara ­dropparna var en förutsättning för tyskarnas atomprogram.

Med vatten från fjällen utnyttjade ­Vemorkkraftverket naturens egen energikälla för att producera gödningsprodukter, som såldes i hela Skandinavien.

Anläggningen var ett av världens största vattenkraftverk, och vid 1930-talets mitt fick det Europas enda tungvattenanläggning.

Några år senare påvisades det att tungt vatten kan få kärnklyvning att gå långsammare genom att sänka neutroners hastighet i en reaktor.

Tyskarna såg det tunga vattnet som det bästa hjälp­medlet för att konstruera en atombomb, eftersom det gjorde att det gick att använda naturligt uran som bränsle i en reaktor i stället för anrikat uran, som var ­oerhört dyrt och svårt att få fram.

Efter att Norge invaderats var Vemork därför en av de viktigaste platserna i hela det ockuperade Europa. Anläggningen kunde vara nyckeln till att vinna kriget.

På väg till Vemork

”Okej, killar, då ger vi oss av”, ropar Rønneberg och stakar iväg på skidorna.

Klockan är åtta på kvällen den 27 februari 1943, och solen har gått ner för länge sedan, när kommandosoldaterna susar fram i sina vita kamouflagedräkter.

Vid tiotiden är männen framme och redo att börja ta sig ner till den tre meter breda älven Måna, som flyter genom ravinens botten.

I mörkret kan de ana Vemorks sju våningar höga betongbyggnad, som smälter ihop med fjällen. ”Helberg tar täten”, säger Rønneberg, varpå alla under djup koncentration tar sig nedför sluttningen.

Gruppen kommer välbehållenner till ravinens botten, där älven täcks av ett lager is, som verkar vara säkert att gå på. En åt gången smyger de över isen till den södra bergväggen.

Innan norrmännen börjar klättra tar de på sig brittiska uniformer.

Om de skulle upptäckas eller dödas ska uniformerna visa att det rör sig om ett brittiskt angrepp – vilket förhoppningsvis ska skona lokalbefolkningen från vedergällning från tyskarna.

Claus Helbergs Thompson-kulsprutepistol från Operation Gunnerside. Spår av vit färg som skulle dölja vapnet i snön syns på kolven.

© Christina Ljosok/NIA

Männen väljer varsin väg uppför den branta bergväggen, som har flera livsfarliga, isiga partier. Femtio meter upp på väggen inser Kasper Idland att han valt en väldigt farlig rutt, och till slut kommer han ingen vart.

Det är för långt mellan utsprången, och han har inget att hålla i. Idland har emellertid inte tid att klättra ner och börja om, så han sticker in vänster hand i en springa, svingar sig från sida till sida och kastar sig åt höger för att i sista sekund gripa om en ny springa.

Mot alla odds lyckas norrmännen ta sig uppför den hala bergväggen, och när de häver sig upp över kanten hör de kraftverkets brummande en bit bort.

Kakofonin av roterande generatorer och det forsande vattnet blir allt högre för varje steg de tar mot Vemork.

Längst fram går den försiktige Haukelid. Han håller sig tätt intill järnvägsspåret för att inte trampa på några eventuella minor. De andra följer långsamt och försiktigt i hans fotspår.

Femhundra meter från gallerporten beordrar Rønneberg halt. Därifrån har männen bra sikt över bron, där två tyska vakter ska avlösas vid midnatt.

”Vi får vänta en halvtimme, så att de nya vakterna kommit till ro”, viskar befälhavaren klockan 23.57, när vakt­avlösningen ägt rum.

Rønneberg vill vara helt säker på att vakterna är så dåsiga att de inte märker någon aktivitet inne på kraftverket. Om de slår larm är allt förgäves.

Innan kriget bröt ut producerade anläggningen i Vemork lite mer än hundra kilo tungt vatten om året, men tyskarna krävde att ­produktionen skulle öka till 1,5 ton.

© Alchemist-hp & Norsk Hydro/NIA

Elektrolys ger tungt vatten

  • Tungt vatten finns naturligt

    I vanligt vatten (H2O) finns det en liten mängd naturligt förekommande tungt vatten ­(deuteriumoxid). Det kan utvinnas med hjälp av elektro­lys, som innebär att elektrisk ström leds genom vattnet.

  • Vattnet spjälkas

    Under elektrolysen spjälkas vattnet (H2O) i sina beståndsdelar, syre och väte. Gaserna bubblar upp ur elektro­lyskammaren, medan resten av ­vattnet nu innehåller en högre procentandel tungt vatten.

  • Koncentrationen ökas

    Processen upprepas flera gånger i ett antal elektrolyskamrar, där koncentrationen av tungt vatten ökar för varje gång. På Vemorks tungvattenanläggning upprepades proceduren sju gånger.

  • Vätskan tappas på behållare

    Efter sju gånger elektrolys består vätskan i sista kammaren av rent tungt vatten, som kan hällas över i en behållare. Vätskan väger cirka tio procent mer än vanligt vatten (H2O), därav namnet.

Sabotörerna överraskar nattvakten

Exakt klockan halv ett kastar Rønneberg en sista blick på sina män och tittar sedan på Kjelstrup: ”Arne, gå fram till porten och kapa kedjan. Resten av den gruppen går med dig och sprider ut sig.”

Kjelstrup klipper ljudlöst av kedjan som låser porten, och männen intar sina överenskomna positioner.

Haukelid och Poulsson har den viktigaste positionen med utsikt över en tysk kasern inne på området, där ungefär femton soldater ligger och sover.

Därifrån kan de även se hur sprängningsgruppen tar sig fram till Vemorks huvudbyggnad.

”Upp med händerna! Inget kommer att hända dig om du gör som vi säger!”
Fredrik Kayser

När de andra är på plats, klipper Rønneberg, Kayser, Idland och Strømsheim hål i stängslet en bit från porten. Ingen på fabriken ser eller hör något, medan Rønnebergs grupp rusar fram till huvudbyggnaden.

Ytterdörren till tungvattenanläggningens elektrolysrum är låst, men kemiprofessor Tronstad har berättat för Rønneberg att det finns en kabeltunnel i andra änden av byggnaden.

Medan Idland och Strømsheim försöker hitta en olåst dörr, smyger Rønneberg och Kayser mot kabeltunneln.

”Här är den”, viskar Rønneberg, när han ser en stålstege som leder upp till en smal öppning i muren.

Tunneln är tjugosju meter lång och fylld med rör och kab­lar, så det går bara med nöd och näppe att hasa sig fram.

Men det går precis som planerat, och inom kort hoppar männen ner precis utanför dörren till det rum där anläggningens arton tungvattentankar befinner sig.

Sabotörerna drar sina pistoler och rycker upp dörren. En gråhårig man vänder sig förskräckt om. Han bär inte tysk uniform och är uppenbarligen en norsk nattvakt, som ska bevaka de dyrbara dropparna med tungt vatten.

”Upp med händerna! Inget kommer att hända dig om du gör som vi säger!” ryter Kayser och säger till den skrämde norrmannen att ”vi är brittiska soldater”.

Rønneberg och Kayser tog sig in i elektrolysrummet och placerade sprängladdningar på de arton behållarna med tungt vatten.

© Opsrey Publishing

Medan Kayser riktar sin pistol mot nattvakten öppnar Rønneberg sin ryggsäck och tar fram sprängladdningarna. Med säker hand börjar han placera laddningar på de första behållarna med tungt vatten.

”Se upp, det kan explodera!” utbrister vakten. ”Det är meningen”, svarar Kayser.

När Rønneberg kommit till den nionde behållaren krossas rutan i ett fönster bakom honom. Både han och Kayser snurrar blixtsnabbt runt med vapnen höjda.

I sista ögonblicket upptäcker de att det är Strømsheim och Idland, som varit tvungna att krossa fönstret, eftersom alla dörrar är låsta.

Lyckligtvis märker de tyska vakterna inget, och sabotörerna placerar snabbt ut de sista laddningarna.

”Okej, se till att dörren till gården öppnas”, säger Rønneberg till Kayser, som får nattvakten att öppna den tunga ståldörr, som sprängningsgruppen ska fly genom.

”Spring uppför trapporna”, befaller han nattvakten, eftersom han inte vill att den gamla mannen ska dö.

Vakten är emellertid bekymrad för att han inte kan hitta sina glasögon. I flera minuter är de norska sabotörerna tvungna att hjälpa honom att leta, innan han ger sig av.

Till slut är kommandosoldaterna klara. Rønneberg tänder en tändsticka och antänder stubinen. Sedan lägger de benen på ryggen. De har hunnit ungefär tjugo meter, när de hör det dova ljudet av explosioner bakom sig.

Omöjligt uppdrag lyckas in i minsta detalj

Vemorkanläggningens placering innebar att de tio norska ­kommandosoldaterna skulle övervinna branta bergväggar, förrädiska ­isflak och isande kyla för att kunna grusa tyskarnas atomplaner.

Opsrey Publishing

Vemork låg skyddat som en fästning

Med sin placering högt uppe på högplatån Hardangervidda i södra Norge var Vemork-verket i stort sett omöjligt att komma till redan innan tyska soldater patrullerade området.

Opsrey Publishing

Männen lämnar stugan

27 februari kl. 20.00: Kommandosoldaterna lämnar sin stuga och ger sig av mot Vemorkanläggningen. Hård vind och yrsnö gör det omöjligt att åka skidor, och efter en halvtimme får männen ta av sig skidorna och gå i den djupa lössnön. ”Vi sjönk ner till midjan”, mindes Rønneberg.

Opsrey Publishing/Imageselect

Passerar floden på isbro

27 februari kl. 22.00: Norrmännen kommer fram till den djupa ravin som ska dölja dem. Efter att ha tagit sig nedför norra sidan når de älven Måna, som på en del ­ställen är täckt av ett tunt istäcke. Oerhört ­försiktigt tar sig männen en åt gången över isen, medan de hoppas att den ska hålla.

Osprey Publishing

Klättrar uppför bergväggen

27 februari kl. 22.10: Ravinens södra sida är brant, och ett tunt isskikt gör klättringen livsfarlig. I mörkret är det svårt att hitta fotfäste, men efter en ­nervpirrande klättring når alla de järnvägsspår som leder till kraftverket.

Osprey Publishing/Shutterstock

Männen smyger längs spåren

27 februari kl. 23.05: Kommando­soldaterna närmar sig järnvägs­spåren med försiktiga steg, men lyckligtvis har tyskarna inte placerat ut några minor längs spåren, kanske för att de inte tror att någon kan ta sig in det hållet.

Osprey Publishing/Longum samlingen/NIA & Norsk Hydro/NIA

Fyra män tar sig in

28 februari kl. 00.30: Efter att männen nått fram till anläggningen väntar de på den perfekta tidpunkten, innan de ­sätter igång. Fyra män smyger sig in på verket, medan de övriga sex täcker dem från ­positioner utanför.

Opsrey Publishing

Laddningarna exploderar

28 februari kl. 01.15: Alla dörrar i verket är låsta, men ett smalt kabelschakt leder ner till tungvattenanläggningen. Där möter soldaterna en vakt, som de hotar till tystnad, innan de placerar laddningar på de arton behållarna med tungt vatten. Norrmännen tänder ­stubinerna och skyndar sig ut.

Osprey Publishing

Flykten inleds

28 februari kl. 01.16: Kraft­verket bullrar så mycket att tyskarna inte märker explosionerna. Därför har norrmännen tid att komma undan. Först när de klättrar ner i ravinen vid älven Måna igen hör de sirenernas tjutande över det snötäckta landskapet.

Opsrey Publishing

Explosionen väcker tysk soldat

Från sitt gömställe intill kasernen tittar Poulsson och Haukelid undrande på varandra, när de hör smällarna. ”Var det allt?” frågar Poulsson skeptiskt.

Explosionerna har nästan drunknat i bullret från fabriken, men laddningarna har uträttat vad de skulle. Varenda en av de arton behållarna har slitits sönder, och mer än ett halvt ton tungt vatten har runnit ut i avloppet.

Poulsson och Haukelid glömmer allt om explosionerna, när dörren till soldaternas kasern plötsligt öppnas, och en ljuskägla sticker hål på mörkret.

Beväpnad med ett gevär går en av tyskarna ut och ser sig omkring och snart står han inte mer än femton meter från norrmännens gömställe.

”Ska jag skjuta honom?” viskar Poulsson, och spänner pekfingret om avtryckaren på sin kulsprutepistol.

Churchill krävde att tyskarnas sista lager av tungt vatten skulle förstöras – även om det krävde civila liv som vid sänkningen av färjan SF Hydro.

© Nasjonalbiblioteket, Oslo

Tyskarnas sista tunga vatten hamnade på sjöbottnen

Den förstörda anläggningen på Vemork reparerades snabbare än britterna hade förväntat, så vintern 1944 fick SOE-agenten Knut Haukelid riskera livet i ännu en farofylld operation.

Norrmännens räd mot Vemork var ett hårt slag mot Tysklands atomforskning, men tyskarna lade ner stora resurser på en återuppbyggnad, och redan två månader senare producerade anläggningen tungt vatten för fullt igen.

Britterna försökte angripa fabriken med bombplan, men fabriken var byggd som en bunker och dessutom svår att träffa.

Trots det valde tyskarna i januari 1944 att av säkerhetsskäl flytta Vemork och lagret av tungt vatten till Tyskland.

Det tänkte SOE emellertid sätta stopp för. Den brittiska sabotageorganisationen kontaktade Knut Haukelid från räden i början av 1943 och bad honom att riskera livet ännu en gång.

Sent på kvällen den 19 februari smög Haukelid och partnern Rolf Sørlie sig ombord på färjan SF Hydro, medan besättningen satt och spelade poker.

Morgonen därpå skulle färjan frakta 39 tunnor med tungt vatten över Tinnsjø till ett väntande godståg. Under natten placerade Haukelid och Sørlie en tidsinställd bomb ombord på färjan.

Bomben skulle sänka färjan, när den var mitt ute på den fyrahundra meter djupa sjön. På förmiddagen hördes ett dån, när fören på Hydro slets sönder, och femhundra kilo tungt vatten försvann i djupet.

Fyra tyskar och fjorton norrmän omkom, och i det ögonblicket förlorade Tyskland slutgiltigt kapplöp­ningen om atombomben. Chefen för det tyska atomprogrammet, Kurt Diebner, insåg vilken skada sabotaget vållat.

”Att tungvattenproduktionen i Norge slogs ut är ett av huvudskälen till att ­Tyskland aldrig lyckades konstruera en atom­bomb”, sa han efter kriget.

”Inte än. Vänta tills han ser oss”, viskar Haukelid, som vet att kommandosoldaternas chanser att komma undan är försvinnande små, om en eldstrid bryter ut.

Lyckligtvis vänder soldaten och går tillbaka in i värmen igen. Höga ljud och små smällar är inte ovanliga på ett kraftverk, och antagligen har tysken dragit slutsatsen att inget har hänt.

Poulsson och Haukelid rusar tillbaka till samlingsplatsen, där de andra väntar.

”Tyskarna verkar fortfarande inte ha upptäckt vad som har hänt”, berättar Haukelid för de andra, innan de snabbt beger sig mot ravinen.

Ännu en gång tar Helberg täten och inom kort står de alla på ravinens botten igen. Dessvärre upptäcker de att istäcket över älven har spruckit efter deras första passage, så de är tvungna att hoppa från ett isflak till nästa.

Plötsligt hör de hur sirener börjar tjuta uppe vid kraftverket – tyskarna har upptäckt att tung­vattenbehållarna är förstörda!

”När sirenen tjöt var det som om vi jagades över floden av det skrikande ljudet”, berättade Poulsson senare.

Kommandosoldaternas våghalsiga väg in i fabriken visar sig nu vara till stor hjälp. De kämpar sig uppför den norra klippväggen utan att tyskarna en endaste gång riktar sina kraftfulla strålkastare mot branterna.

De är övertygade om att sabotörerna är kvar på fabriken – ingen har ju tagit sig över hängbron, och det är ju enda vägen ut!

När norrmännen kommer upp på ravinens norra sida har tyskarna fått upp spåret efter dem.

På motsatta sidan kan de se skenet från ficklampor dansa längs järnvägsspåren. Nu gäller det att komma undan så fort som möjligt.

År 1948 kom ­filmen ”Kampen om atombomben”, där flera av de ­norska kommandosoldaterna uppträdde som sig själva.

© Imageselect

Räddas av den svåra terrängen

Iförda sina vita kamouflagedräkter vet kommandosoldaterna att det är svårt att få syn på dem, när de sätter kurs mot stugorna på Hardangervidda.

Vid flera tillfällen rör de sig i närheten av vägar, och när strålkastarljuset från ett fordon dyker upp i fjärran kastar de sig genast ner i diket och kryper ihop för att inte synas.

”Tyska personbilar och lastbilar susade förbi oss i hög fart. ­Nazisterna hade så bråttom att komma till Vemork att de inte tittade åt varken höger eller vänster”, berättade Poulsson efter kriget.

Klockan är över två på natten, när kommandostyrkan till slut når Ryes Vej – en smal vandringsstig, som leder ända upp på Hardangervidda.

Nu vet de att tyskarna inte kommer att hinna ikapp dem, och de följande timmarna kryssar norrmännen fram genom den djupa snön på stigen.

Sent på förmiddagen kommer sabotörerna äntligen fram till en liten stuga, väl dold uppe i fjällen.

Där kommer de att få vara i fred, för i staden Rjukan finns det inga tyska styrkor som har den utrustning eller utbildning som krävs för att ta sig fram i den krävande terrängen.

Med sina sista krafter tänder en av männen en brasa, medan en annan rotar fram en nästan tom flaska whisky, som skickas runt.

Sabotörerna orkar nästan inte lyfta flaskan, och de hinner knappt ens skåla för sin otroliga bedrift, innan de somnar av utmattning. De har klarat av det omöjliga.

Hollywood kastade sig 1965 över ­historien. Kirk Douglas spelade huvudrollen som den fiktiva ­karaktären doktor Rolf Pedersen.

© Ntb Scanpix/AKG-Images/Ritzau Scanpix

De följande dagarna letar tyskarna febrilt efter sabotörerna. Det ryktas att det finns tvåtusen britter i fjällen, och tretusen tyskar skickas ut för att finkamma området.

Sabotörerna är hela tiden ett steg före ockupationsmakten och vistas i olika stugor, medan en snöstorm gör det svårt för tyskarna att ta sig fram i fjällen.

Den 4 mars är det dags att ta farväl. Halva gruppen sätter kurs mot Sverige, resten ger sig ut i Norge var för sig.

De flesta undgår misstanke, men den 25 mars kommer Helberg till en stuga som tyskarna har upptäckt att sabo­törerna använt.

Norrmannen anar oråd och knäpper på sig skidorna, men två tyskar sätter av efter honom. Helberg åker ifrån den ene, men den andre ger inte upp.

Helberg ändrar riktning, så att han får solen i ögon, och snurrar sedan runt snabbt med höjd pistol. Tysken har dragit sin egen pistol, men missar, och efter ett par välplacerade skott från Helberg faller han omkull i snön.

Ockupationsarméns befälhavare i Norge, Nikolaus von Falkenhorst, kan inte dölja sin beundran för de norska kommandosoldaternas insats.

”Det är den främsta bedrift jag har upplevt i detta krig”, sa han – bara för att i samma andetag kalla sabotörerna för ”brittiska banditer”.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj