Stalinorgeln – Röda arméns fruktade vapen
Effekten var förödande när de 16 raketerna slog ner och ett helt område exploderader. Tyskarna på östfronten lärde sig att frukta Sovjets stalinorgel.
Sovjetiska soldater laddar näst sista raketen på en BM-13-16 år 1943.
Den ryske kemisten och uppfinnaren Nikolaj Tichomirov hade experimenterat med raketer sedan 1894. Redan under första världskriget föreslog han att man skulle utveckla dem till vapen. Intresset från myndigheternas sida var svalt, men under ryska inbördeskriget insåg bolsjevikerna potentialen i idén och investerade i ett utvecklingsprojekt.
Tichomirovs krutdrivna raketer visade sig emellertid inte ha tillräcklig räckvidd. Inte heller var de stabila nog i luften för att kunna ge den precision som efterfrågades. Arbetet med att hitta ett bättre drivmedel fortsatte, men efter inbördeskriget sjönk projektets prioritet.
När Tichomirov dog 1930 slogs hans laboratorium samman med den sovjetiska raketforskningsorganisationen och omvandlades till Readriftsforskningsinstitutet, RNII. Det var institutets Leningradavdelning, under tyskschweizaren Georgij Langemaks ledning, som fortsatte arbetet med att ta fram artilleriraketer.
Mellan 1933 och 1937 utvecklade man RS-82 och RS-132 (82 respektive 132 mm), båda två raketer utan fjärrstyrning avsedda att avfyras från skenor placerade under vingen på ett flygplan.
Langemak avrättades
RNII drabbades hårt av Stalins utrensningar. Langemak arresterades efter falska anklagelser, torterades och avrättades i januari 1938. Trots det fortsatte arbetet. RS-raketerna färdigutvecklades och togs för första gången i bruk av sovjetiska bombflygplan i slaget vid Chalchin-Gol 1939.
Raketerna kunde förses med både spräng- och pansarbrytande granater. Deras träffsäkerhet var dock så dålig att de aldrig blev något särskilt effektivt vapen mot stridsvagnar.
Det var följaktligen mer logiskt att använda raketerna på ett sätt där precisionen inte var lika avgörande, nämligen för ytbombning. 1938 beställde arméns högsta artilleridirektorat (GAU) en ramp från vilken flera RS-132 skulle kunna avfyras samtidigt.
En grupp RNII-ingenjörer under ledning av Ivan Gvaj inledde arbetet med att konstruera flera prototyper för placering på lastbilsflak. Samtidigt utvecklade RNII raketerna M-8 och M-13, förbättrade versioner av RS-82 och RS-132.
Avfyrades i längdriktningen
De första prototyperna av ramperna var avsedda för sidledes avfyrning från flaket på en lastbil, en utformning som visade sig vara alltför instabil. En av ingenjörerna föreslog att man i stället skulle placera skenorna i lastbilens längdriktning, så att raketerna avfyrades över förarhytten.
Då måste man visserligen skydda förarhytten med stålplattor som kunde fällas ner framför fönstren, men stabilitetsproblemet löstes.
I slutet av 1938 genomfördes de första skjutövningarna med de nya vapensystemen, som kallades BM-8 och BM-13. Totalt 233 raketer avfyrades och man kom fram till att vapnet kunde gaffla in ett mål på 5,5 kilometers avstånd.
Trots att vapnet var ett billigt sätt att få ett stort antal stridsspetsar att från ett ansenligt avstånd falla ner över ett begränsat område under en mycket kort tid, var man inte helt övertygad inom GAU.
Lång tid att ladda om
Den främsta invändningen var att det tog ända upp till 50 minuter att ladda om samtliga 24 skenor på en BM-13 efter en avfyrning. I deras ögon gjorde det vapnet mindre användbart än en vanlig haubits, som under samma tidsrymd kunde avfyra 95 till 150 granater, beroende på manskapets duglighet.
Utvecklingsarbetet gick på sparlåga under 1939 och 1940. I ett försök att få ner tiden som krävdes för omladdning minskades antalet avfyringsskenor på BM-13 från tjugofyra till sexton. Denna variant, BM-13-16, sattes visserligen i produktion, men endast 40 exemplar var färdiga när Tyskland inledde invasionen av Sovjet i juni 1941.
Trots att produktionen av salvpjäser uppenbarligen inte stod särskilt högt på prioriteringslistan före kriget betraktades vapnets existens som en statshemlighet. Projektet var så hemligt att de första exemplaren inte anförtroddes Röda armén. Istället upprättade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD en specialenhet som skulle sköta de nya vapnen.
Ett av de första chassin som utrustades med avfyrningsramper för BM-13 var den sovjetiska lastbilen ZiS-6. Lastbilen vägde drygt 4 ton och avfyrningsrampen med raketer drygt 2 ton.
Hemlig debut
Det än så länge experimentella vapnet togs i bruk för första gången den 14 juli 1941, då ett batteri bestående av sju BM-8 under kommando av kapten Ivan Fljorov besköt en tysk truppkoncentration.
Eftersom batteriets insats var hemlig råder det än idag oenighet om exakt när angreppet ägde rum och vad som faktiskt hände. Hur som helst betraktades angreppet som en så stor framgång att GAU gav order om att massproduktion av salvpjäserna skulle inledas.
Den 8 augusti auktoriserade Stalin upprättandet av ett antal nya gardesartilleriregementen, som skulle beväpnas med salvpjäser (dock fortfarande under NKVD:s kontroll). Det var först när Sovjet insåg att tyskarna förfogade över egna salvpjäser med flera rör (Nebelwerfer) som NKVD släppte på kontrollen och började upprätta vanliga Röda armé-enheter beväpnade med BM-8 och BM-13.
Fick namn efter sång
Till och med då var emellertid deras korrekta beteckning hemlig. De ryska artillerisoldaterna började kalla de båda vapnen Katjusja (”Lilla Katarina”), vilket även var titeln på en populär krigssång. Namnet inspirerades eventuellt av bokstaven K, som stod på alla BM som tillverkades på Kominterns fabrik i Voronezj. Namnet kom att bli så populärt att det än i dag ofta används om alla typer av salvpjäser.
Katjusja var fortfarande betydligt mindre träffsäker än konventionellt artilleri, men eftersom ett batteri kunde avfyra samtliga raketer på sju till tio sekunder kunde ett standardbatteri om fyra BM-13 skicka in över 300 kilo sprängämnen i en målzon på en gång. För att uppnå samma resultat med normala artilleripjäser hade man behövt 25–50 stycken.
Avfyrning av en Katjusja nära Breslau 1945. Chassit är en amerikansk Studebaker US6, en 2,5 ton tung lastbil som blev standardchassi för BM-13.
Förflyttning efter varje salva
Detta i kombination med det faktum att Katjusja var betydligt billigare och att salvpjäsen kunde produceras i stort antal på fabriker utan tung industriutrustning övervann alla betänkligheter mot den långsamma omladdningsprocessen.
Operationell erfarenhet visade att det var en god idé att byta ställning strax efter att ha avfyrat en salva, allt för att undvika att själv komma under beskjutning av tyskt artilleri, som enkelt kunde följa raketernas rökspår tillbaka till batteriet.
Då kunde man ladda om i lugn och ro på nästa ställning, kanske en mil därifrån. Praktisk erfarenhet och förbättrade procedurer innebar också att man så småningom kom ner i tre–fyra minuter för en omladdning av en BM-13.
Stalinorgel
För de tyska soldaterna var ett Katjusjabombardemang en fruktansvärd upplevelse. Bara det att ett helt område kunde explodera inom loppet av några sekunder var illa nog, men det ylande ljudet av raketerna när de var på väg mot målet var nästan ännu värre.
Det karakteristiska ljudet i kombination med avfyringsrampens utseende inspirerade tyskarna att döpa det förhatliga ryska vapnet till stalinorgel, en beteckning som också den hänger kvar vid salvpjäser i allmänhet.
Gardesgranatkastarregementena upprättades specifikt för att kunna koncentrera ett stort antal Katjusja längs en kort frontzon. Pressen på Röda armén under 1941–42 var emellertid så stor att det blev nödvändigt att sprida ut salvpjäserna mer för att kunna sätta in dem överallt där det hettade till. Därför upprättades ett antal oberoende bataljoner som kunde skickas till prioriterade frontavsnitt.
Upp till 72 skenor
Först senare under kriget, då Röda armén gick till offensiv och antalet Katjusja hela tiden ökade, blev det möjligt att koncentrera dem i stora mängder som en del i artilleriförberedelsen inför ett större angrepp.
Medan Katjusja började prägla striderna på östfronten, fortsatte RNII sitt utvecklingsarbete. Det byggdes en lång rad nya avfyrningsramper till M-8, vissa med ända upp till 72 skenor, då avsedda för användning från tågvagnar.
Standardrampen M-13 med sexton skenor fungerade emellertid så bra att den inte förändrades alls under återstoden av kriget. BM-13 blev sålunda den vanligaste av alla Katjusjavarianter.
I den ryska staden Penza (65 mil sydöst om Moskva) står en Katjusja som ett minne från andra världskriget.
Flera olika fordon
I gengäld placerades rampen på en lång rad olika fordon. Man experimenterade med att göra den mer terränggående, bland annat genom att montera en avfyringsramp på chassit till en KV-1 stridsvagn. Det lönade sig emellertid inte att använda ett så dyrt chassi till ett så billigt vapen, så lastbilar förblev förstahandsvalet.
Flera modeller av ZiS-serien användes, men även andra sovjetiska och amerikanska märken. Lastbilar ingick som en uppskattad del av lend-lease-avtalet med USA och 1943 gjorde GAU amerikanska Studebaker US6, med sina goda terränggående egenskaper, till standardchassi för BM-13, känd som BM-13N (normaliserad).
1942 utvecklades M-30 och M-31, förbättrade M-13 med större stridsspetsar (300 respektive 310 mm). Först kunde de enbart användas på ramper placerade på släpvagnar med fyra eller åtta skenor, men senare installerades en ramp med tolv skenor till M-31 på en Studebaker.
Avgörande roll för Röda armén
Katjusja spelade en avgörande roll i Röda arméns kamp för överlevnad. Eftersom den kunde produceras så snabbt och smidigt i nödtorftigt inrättade fabriker kunde den fylla det stora behov av artilleri som uppstod efter de materiella förlusterna under sommaren 1941.
Efter hand som den sovjetiska krigsindustrin kom i gång igen och alltfler konventionella artillerityper producerades, var behovet av salvpjäser inte längre lika stort. Över 70 procent av alla Katjusjabataljoner som bildades under kriget gjorde det före november 1942.
Det innebar emellertid på intet sätt att Katjusja trädde i bakgrunden. De sovjetiska generalerna hade lärt sig att uppskatta salvpjäsens unika egenskaper, och år 1945 kunde stalinorgeln uppföra sin välkända symfoni på Berlins gator. När kriget slutade hade cirka tiotusen Katjusja av olika typer byggts. BM-13 var överlägset vanligast.
BM-21 och BM-27
Salvpjäserna fortsatte att användas under kalla kriget. Kinesiska trupper använde BM-13 under Koreakriget och senare typer som BM-24 användes av arabiska styrkor under deras krig mot Israel.
Ryssarna använde själva varianter som BM-21 och BM-27 under sina krig i Kaukasus mellan 1994 och 2008. Senast lär rebellerna i Libyen ha använt Katjusja i sina strider mot Muammar Gaddafis regim 2011.
Stalinorglarna är fortfarande oöverträffade när det gäller att snabbt och billigt skaffa sig en kraftfull artillerikapacitet.
Publicerad i Militär Historia 6/2013