Historiens första jetjaktplan skulle vinna kriget åt Hitler

Testplan får propeller som reserv

Messerschmitt-fabrikerna utsågs att leverera flygplanets kropp och vingar. BMW skulle tillverka motorerna. Efter ett år insåg forskarna att den ärevördiga bilfabriken inte klarade uppgiften.

Motorerna blev för tunga och test på marken visade att de inte fungerade alls. De gav inte tillräckligt med kraft och stannade ofta. Men att stoppa projektet var uteslutet.

Två BMW-motorer monterades under vingarna på den första modellen av Stormfågeln men för säkerhets skull försågs planet även med en traditionell propellermotor.

Risken för att de båda jetmotorerna skulle stanna var för stor. Trots det tvivelaktiga materialet kunde testpiloten Fritz Wendel i mars 1942 för första gången sätta sig i cockpiten i Luftwaffes nya, stora hopp.

Planet kom upp i luften men några sekunder senare, 50 m över startbanan, hände det alla fasat för. Först stannade den ena jetmotorn och kort därefter även den andra.

Tack vare propellermotorn lyckades Wendel landa med livet i behåll. BMW:s motorer kasserades och i stället fick Junkers-fabrikerna i uppdrag att bygga jetmotorerna.

Det innebar ytterligare förseningar för det högprioriterade projektet. Inte förrän i juni 1942 kom de två första jetmotorerna och den 18 juli var Fritz Wendel redo för ett nytt test.

”Det var ett rent nöje. Aldrig tidigare har jag upplevt en sådan glädje under en jungfrutur”, sa han efter första testflygningen. En helt ny typ av jaktplan hade fått luft under vingarna.

Under de följande månaderna gjorde Messerschmitt och Junkers otaliga justeringar och ändringar på planet. Bland annat upptäckte de en vibration i jetmotorn som riskerade att skada den.

För att reda ut problemet anlitade ingenjörerna en violinist. Den professionelle musikern drog sin fiolstråke över motorns rörliga delar och mätte deras egenfrekvens.

Sedan upptäckte han att vibrationerna upphörde om man minskade motorns rotationshastighet en aning så att de farliga svängningarna försvann. Han stämde alltså jetmotorn som om den vore ett fint stränginstrument.

Högt uppsatta Luftwaffe-män besökte regelbundet basen i Leipheim där Me 262 testades. De blev förtjusta. Stormfågelns snabbhet och smidighet i luften väckte jubel.

”Det var som att bli buren av änglar”, utbrast en general efter en provtur. Nöjd konstaterade han att propeller och kolvmotor var helt fria från missljud och vibrationer.

Hitler ger en ödesdiger order

År 1943 fick Messerschmitt order om att bygga hundra plan men en lyckad allierad bombattack mot fabrikerna stoppade produktionen. De första serietillverkade flygplanen blev därför inte klara förrän i februari 1944.

Tysklands trupper var hårt trängda på alla fronter men Adolf Hitler var övertygad om att Stormfågeln skulle vända krigslyckan. Under ett möte med Luftwaffes högsta chefer krävde han att alla jaktplan även skulle kunna användas som bombplan – inklusive Stormfågeln.

Männen från Luftwaffe försökte förklara för den tvärsäkre Führern att Me 262:s suveräna flygegenskaper skulle försämras av den extra lasten.

Men besvikna tvingades de lämna mötet med order om att modifiera planet så att det kunde lastas med totalt tusen kilo bomber.

”Och det är en order!” betonade Hitler som litade på att Me 262 kunde tvinga tillbaka de allierade under den invasion av det europeiska fastlandet som alla väntade på och fasade för. ”Fienden ska bombas så snart han sätter sin fot på stranden”, röt han.

Göring upprepar Führerns order

Trots Hitlers uttryckliga order var de plan som levererades i början av 1944 utrustade som jaktplan. När Führern fick veta att luftvapnet struntat i hans order fick han ett raseriutbrott.

Den 27 maj 1944 tvingades Hitlers ställföreträdare Hermann Göring sätta sina generaler på plats: ”Führern har gett order om att Me 262 uteslutande ska användas som bombplan med hög hastighet. Planet får inte betraktas som ett jaktplan.”

Inte förrän ett halvår senare ändrades ordern så att jaktplanet bara skulle medföra 250 kilo bomber. Men Hitlers beslut bromsade ändå Stormfågeln eftersom den blev tyngre än nödvändigt.

Av rädsla för att planet skulle falla i fiendens händer bestämde Hitler att det under den väntade invasionen inte fick flyga lägre än 4 000 meter och inte snabbare än 750 km/h för att inte väcka uppseende.

Även om Me 262 användes under D-dagen den 6 juni 1944 märktes det knappt. Det flög för högt för att träffa de allierade trupperna på stränderna och för sakta för att utgöra något hot mot deras flyg.

Hitler hade omintetgjort drömmen om ett jaktplan som skulle sprida skräck på marken och återta herraväldet i luften.

Stormfågeln tar sitt första byte

Det hände att officerare i Luftwaffe struntade i Führerns order och lät jaktplanet förbli ett jaktplan.

Så snart Me 262 inte hämmades av tunga bomber och restriktiva flygregler fick Stomfågeln chans att visa vad den gick för. Överrumplade allierade piloter upptäckte då det snabba och smidiga planet – för sent!

Den 15 augusti 1944 lyckades den tyske piloten Helmut Lennartz skjuta ned en av USA:s flygande fästningar. Kulspruteskyttarna på det stora B-17-bombplanet med fyra motorer hann aldrig se vad som träffade dem.

Vittnen i andra bombplan beskrev nedskjutningen som kattens lek med råttan. Ibland valde de tyska piloterna att flyga i höjd med trädtopparna för att sedan plötsligt anfalla underifrån – en taktik som ledde till flera nedskjutna bombplan.

Attackerna gjorde djupt intryck på de allierade – till exempel skrev en pilot i en rapport att ”de tyska piloterna var både aggressiva och drivna. Vi kunde omöjligen följa med när de började stiga, men vi försökte ändå och ödslade bara en massa bränsle.”

När de tyska Stormfåglarna anföll skedde det oftast med stöd från marken där radaroperatörer upptäckte de allierades flygplan och snabbt dirigerade piloterna i rätt riktning.

Inte förrän avståndet till fiendeplanen var cirka 350 meter tog sedan piloten över ansvaret och inledde attacken. Vissa Messerschmitt Me 262 hann till och med få radar och ett extra säte till en radaroperatör som mycket exakt kunde lokalisera fientligt flyg.

Om systemet hade blivit utbrett hade de allierade jakt- och bombplanen inte längre kunnat gömma sig inne i molnen.

Designen av planet var en succé men leveranserna gick trögt och kvaliteten var låg. Trots det skapade Luftwaffe hela enheter som baserades på Me 262. En av dem hette Kommando Nowotny.

Många olyckor vid landning

Officiellt omfattade Kommando Nowotny drygt 52 flygplan. I praktiken var antalet 18 och det minskade snabbt – inte på grund av strider utan på grund av misslyckade landningar och andra olyckor.

Bland annat sögs en fågel in i en jetmotor under en landning och orsakade brand i motorn. Vid det laget kände man inte till hur stora risker en flock fåglar utgör för ett jetplan och det fanns heller inga metoder för att hålla fåglarna borta från start- och landningsbanorna.

De nya jetmotorerna var tämligen instabila och det hände ofta att en av motorerna stannade. Då krävdes stor skicklighet för att flyga hem till basen.

De flesta olyckor berodde dock på att landningsstället var för svagt. Analyser visade att var tredje olycka med Stormfågeln orsakades av problem med landningsstället.

Det stora antalet förlorade plan fick Luftwaffe att tillsätta en teknisk kommitté som snart kom fram till att olyckorna var en följd av piloternas dåliga utbildning och när förlusterna fortsatte lades hela Kommando Nowotny ned.

Vid det laget hade enheten fått sammanlagt 30 plan, 26 av dem hade gått förlorade, men bara 8 av dem i strid.

Flygplanen var Hitlers sista hopp

På våren 1945 var det inte mycket bevänt med det tyska luftvapnet. Deras vanliga jaktplan var utslagna och de allierade kunde utan större problem sända in svärmar av bombplan över Tyskland. Men tyskarna hade inte gett upp.

Ett av de få hopp som de ännu klamrade sig fast vid var just Me 262. I mars 1945 utrustades de kvarvarande planen med vardera 24 små raketer under vingarna.

Raketerna kunde avlossas på 600 meters håll och de visade sig vara synnerligen effektiva. Den 3 mars 1945 gick 29 Stormfåglar upp i luften.

De uppförde sig som rovfåglar – de flög rakt in i de stora formationerna av allierat flyg och inom några sekunder sköt de ned sex amerikanska bombplan och sex jaktplan.

Andra dagar vände krigslyckan för tyskarna. En allierad jaktpilot berättar till exempel hur han på våren 1945 sköt ned ett av de sista Me 262-planen: ”Jag avlossade en salva och såg hur en eldslåga slog ut från planet. Det bröts på mitten och började gå i spinn, omslutet av lågor. En av motorerna föll av och virvlade nedåt. Och plötsligt, mitt i det brinnande flygplansvraket, såg jag pilotens fallskärm veckla ut sig. Men i nästa sekund började fallskärmen brinna och jag såg piloten störta mot marken med den brinnande skärmen ovanför sig.”

Pilot efter pilot omkom, plan efter plan gick till spillo – i luften eller på bombade flygbaser. Trots det växande kaoset lyckades Me 262 då och då skjuta ned allierade flygplan.

De sista Me 262 sköts ned

Piloternas ihärdiga kamp mot övermakten användes i propagandakriget på hemmafronten. Hitler berömde dem i överväldigande ordalag och lät några månader före krigets slut meddela att han var utom­ordentligt nöjd med mirakelplanet Me 262.

Vid det laget hade Me 262 i praktiken redan spelat ut sin roll. Endast ett fåtal plan var ännu intakta och den 25 februari 1945 blev en riktigt dyster dag för Stormfågeln.

Tre av de sista planen sköts ned och tre andra skadades. Som salt i såren bombade de allierade sönder en av de sista baserna för Me 262.

Världens första jetdrivna jaktplan utgjorde inte längre något hot och inte ens de mest optimistiska nazistledarna trodde längre att planet kunde rädda dem.

Efter kriget kom brittiska och amerikanska militäranalytiker fram till att Me 262 var ett tekniskt mästerverk. De var imponerade av att tyskarna trots brist på material och kaoset i Tyskland hade lyckats bygga 6 000 jetmotorer under krigets sista år.

De drog även slutsatsen att planet kom för sent, tillverkades i för få exemplar och var av för dålig kvalitet för att påverka kriget. Hitlers irrationella order hade gett planet den sista dödsstöten.

Å andra sidan hävdade analytikerna att Me 262 var flera år före sin tid, och åren efter kriget gav dem rätt: Me 262 blev förebild för de jaktplan som segerherrarna senare började bygga.