Kvinnor och barn skulle hjälpa nazisterna att segra

Brandenburger Tor i Berlin blev platsen för ett sällsamt skådespel den 12 november 1944. Den nybildade Volkssturm-styrkan paraderade, övervakad av propagandaminister Joseph Goebbels. Ministern ville visa upp det tyska folkets kampvilja, men det ­alla kunde beskåda var snarare regimens desperation i krigets absoluta slutskede.

Paraden var en sorglig syn. Volkssturm var reservernas reserv; här fanns både äldre män på upp till sextio år och pojkar så unga som tolv år. Alla bar civila kläder, endast en armbindel visade att de nu var en del av den tyska armén. Soldaterna marscherade med allvarliga, stela ansikten. 

De visste att de om bara några månader skulle möta två miljoner sovjetiska soldater i ett sista desperat försök att försvara Berlin. Men ändå sjöd det av spänd förväntan i leden.

Bara hälften av männen hade gevär, resten av dem var utrustade med ett helt nytt mirakelvapen – Panzerfaust – ett pansarvärnsvapen som redan fått kultstatus bland Berlinborna. 

Det såg ut som ett rör och hade stora fördelar: vapnet var enkelt att hantera och hade en förödande effekt på ryssarnas största hot mot Berlin – stridsvagnarna. Men sam­tidigt hade det vissa nackdelar.

Panzerfaust (pansarnäven, direkt översatt) var ett engångsvapen. Det gynnade inte en armé som i övrigt var i stort sett obeväpnad. 

Soldaterna saknade dessutom nästan helt militär utbildning och stod nu inför en omöjlig uppgift. Trots det hoppades alla förtvivlat att mirakelvapnet skulle vända kriget.

Sten mot stridsvagnar

I de tyska trupperna vid fronten mottogs Panzerfaust med jubel. För första gången hade tyskarna ett vapen som kunde tränga igenom fiendens pansar.

Av Röda arméns nya stridsvagnar var det främst den robusta och effektiva T-34:an som utgjorde ett hot. Med sin kraftfulla kanon och sin höga hastighet var den vida överlägsen alla tyska pansarvärns­vapen år 1941.

Vid flera tillfällen utbröt panik i de tyska enheterna när en stor mängd stridsvagnar dundrade fram igenom deras linjer. Soldaterna började därför ta till riskabla lösningar för att skydda sig.

Ett sätt var att ta en pansarmina, springa in bakom en stridsvagn och fästa minan på den. Därefter hade soldaten tio sekunder på sig att hinna ta skydd innan stridsvagnen och ammunitionen ombord exploderade. Uppgiften var enormt riskfylld. 

Vid ett tillfälle lyckades två tyska soldater placera en mina under ­aktern på en stridsvagn. Vid explosio­nen blåstes stridsvagnens torn av och landade rakt på de stackars tyskarna. 

En annan improviserad metod var att fästa en rökgranat på en tjugoliters bensindunk och slunga den mot vagnen. Inte heller detta var riskfritt. Det dröjde bara 4,5 sekunder från det att granaten osäkrats till det att den sprängdes.

Armén ställde hårda krav

De tyska soldaterna tog till nästan vilka medel som helst i ren desperation.

De använde spadar och yxor för att öppna luckorna på sovjetiska stridsvagnar eller slå sönder vitala delar på kylaren. Ibland pressade de in stenar i eldröret så att det exploderade med ett brak när kanonen avfyrades.

Militären och SS arbetade febrilt för att ta fram ett nytt och mer effektivt pansarvärnsvapen redan på hösten 1941. Kraven var hårda och precisa: vapnet skulle kunna tränga igenom 70–100 millimeter pansar, ha en rimlig räckvidd och vara billigt och enkelt att masstillverka. 

Dessutom skulle det vara lätt och hanterbart så att soldaterna kunde bära det med sig överallt. Det sista kravet var kanske det allra viktigaste: vapnet skulle vara så okomplicerat att hantera att alla kunde använda det utan särskild utbildning.

Ingenjörerna på vapenkoncernen HASAG i Leipzig presenterade en lösning i november 1942. De föreslog en så kallad hålladdning – granaten avfyrades från ett handhållet rör. Tester hade redan visat att deras prototyp – den så kallade Faustpatrone med en räckvidd av 70 meter – kunde penetrera 140 millimeter pansarstål. 

Det speciella med hålladdningen var att sprängverkan riktades till en mycket liten yta. Därför behövdes det bara 56 gram sprängmedel för att uppnå den dramatiska effekten.

HASAG fick klartecken och de första 5 000 Panzerfaust levererades i augusti 1943. Reaktionerna från fronten var dock inte enbart positiva. Stridsspetsarna var rundade och gled ofta av från de ryska stridsvagnarna –T-34:orna.

Ingenjörerna arbetade vidare och kunde snart presentera Panzerfaust Gross. Äntligen hade tyskarna fått sitt efterlängtade pansarskott – men med en ny form. Stridsspetsen hade ändrats och innehöll nu 400 gram sprängmedel vilket gjorde att den kunde tränga igenom 200 millimeter pansarstål – en sensation. 

Om den tyske soldaten höll det rekommenderade avståndet på 30 meter förstördes den sovjetiska stridsvagnen i 75–80 procent av fallen: En man, ett skott, en stridsvagn.

Alla kunde använda Panzerfaust

Det nya vapnet uppfyllde alltså samtliga krav. Det var ett tekniskt genombrott och samtidigt mycket enkelt att hantera. 

Skytten höll det ungefär en meter långa vapnet på axeln, riktade det mot ­målet, kikade genom siktet och sköt. Svårare än så var det inte. Den tyska propagandan gjorde stor sak av hur enkelt det var att använda Panzerfaust. 

I en film från slutet av ­kriget fick exempelvis biobesökarna se hur en kvinna lärde sig att skjuta med Panzerfaust – och budskapet var glasklart: till och med husmödrar kunde lära sig. Och om skytten trots allt skulle bli villrådig behövde han eller hon bara kasta ett öga på den påklistrade bruksanvisningen.

Före nyårsafton 1943 hade HASAG tillverkat 350 000 Panzerfaust, och de var efterlängtade. Tyskarna förlorade fortfarande stridsvagnar i snabbare takt än de hann bygga nya, och armén tvingades i allt större utsträckning förlita sig på handvapen.

Efter nederlaget vid Stalingrad år 1943 var Tysklands öde i praktiken beseglat, och det gick dåligt för de tyska styrkorna som överallt tvingades på defensiven. Nu handlade det om att hålla ut och sälja sig dyrt. Och i det avseendet var den billiga men effektiva Panzerfaust perfekt.

Den tyska arméledningen gav därför order om att produktionen av Panzerfaust skulle utökas. Vapnet tillverkades av tvångsarbetare på en av HASAG:s ­åtta tyska fabriker. Bolaget använde sig framför allt av kvinnliga fångar som hämtades från nazisternas koncen­trationsläger i trakterna kring Leipzig. 

Man menade att kvinnor arbetade snabbare och anpassade sig bättre än män. I en av de största fabrikerna i Schönefeld, en stadsdel i Leipzig, fanns 5 288 tvångsarbetare, och av dem var 5 067 kvinnor.

Sprängmedlet var så giftigt att de ­arbetare som hanterade det som regel insjuknade efter sex-åtta veckor och avrättades. 

Deras arbete övervakades noga och alla försök till sabotage straffades med döden. Nya arbetare hämtades in i takt med att de gamla dog, och arbetslägren var minst lika effektiva dödsfabriker som koncentrationslägren.

Höga dödssiffror pressade vapenproduktionen

Många tvångsarbetare dukade under av svält och köld. Antalet dödsfall i ­arbetslägret Flössberg utanför Leipzig var så stort att de SS-soldater som ansvarade för lägret fick order om att förbättra förhållandena. Det var dock inte för arbetarnas skull, utan för att ledningen fruktade att de många dödsfallen skulle gå ut över vapenproduktionen.

Sammanlagt ungefär åtta miljoner Panzerfaust tillverkades inom loppet av bara två år. Bara i december månad 1944 lämnade 1 295 000 Panzerfaust ­fabrikerna. I april 1944 förstördes 172 sovjetiska stridsvagnar i närstrid med tyska soldater. 

Av dem föll 110 stycken – långt fler än hälften – offer för en Panzerfaust. Under strider i större städer var statistiken ännu bättre. Här kunde Panzerfaust-skyttarna ligga på lur bland ruinerna och vänta på att någon sovjetisk stridsvagn kom rullande.

Men även det nya mirakelvapnet ­hade sina brister. Under vinterkriget på östfronten kunde det vara svårt för de tyska soldaterna att hålla krutet torrt. Det medförde att 5,5 procent av vapnen fallerade vid avfyrningen. 

En annan nackdel var att svartkrut utvecklar mycket rök. När skytten avfyrade sin Panzerfaust fick fienden genast syn på rökmolnet och bakblåset, och riktade naturligtvis omedelbart sin eld åt just det hållet.

Ryssarna hade snabbt fått en enorm respekt för vapnet. Nu behövde T-34 plötsligt stöd från omgivande soldater, och gång på gång hände det att stridsvagnsbefäl valde att stoppa en framryckning för att invänta infanteriet. Det resulterade i att mycket av aggressiviteten och dynamiken i den sovjetiska krigföringen gick förlorad.

Högt pris för det sista slaget

Ingen inom det tyska militär­väsendet skulle visa sig bli så be­roende av Panzerfaust som den ­improviserade Volkssturm-armén. I teorin omfattade den civila styrkan sex miljoner man, men i prak­tiken bildades det bara 700 bataljoner om 1 600 man, alltså cirka 1 120 000 man totalt. Det berodde bland annat på den desperata bristen på vapen. 

Det rådde redan vapenbrist inom den reguljära tyska armén och det var fullständigt ­omöjligt att skrapa fram ­ytterligare sex miljoner eldhandvapen, även om vapendepåerna tömdes på alla er­övrade gevär.

Inom flera Volkssturm-enheter fick männen samsas om några få gevär, och i vissa fall gick det så långt att de använde antika musköter och till och med armborst från museerna. Därför var det en katastrof när Panzerfaust-produktionen minskade drastiskt på våren 1945. 

De allierade flygbombade oavbrutet ammunitionsfabrikerna. Ruhrområdet, som skulle leverera stål till vapnen, hade förvandlats till ett slagfält. Här låg en stor del av den tyska krigsindustrin och området utsattes därför för ständiga attacker. I slutet av april förvärrades läget ytter­ligare för den hårt trängda tyska armén. 

Ryssarna omringade Berlin och inledde det sista angreppet. Staden försvarades av 45 000 soldater, plus poliser, Hitler-­Jugend och omkring 40 000 Volkssturm-­män. Uppemot 120 000 tyskar miste ­livet under slaget om Berlin. Av dem var 100 000 civila.

Adolf Hitler fick sitt totala krig till slut och Panzerfaust kom att bli symbolen för ett meningslöst motstånd.

Och det gick inte bättre för vapentillverkaren HASAG efter kriget. Några av fabrikerna sprängdes i luften av de allie­rade, andra övergick till Sovjet­unionen som krigsskadeersättning år 1947.