Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Panzerfaust: Mirakelvapen skulle rädda Berlin

Sovjetiska stridsvagnar rullade som på räls mot de tyska fronterna. I ren desperation uppfann Hitlers ingenjörer ett mirakelvapen som skulle ge nazisterna segern.

Ullstein/Polfoto, Shutterstock & Scheri/Süddeutsche Zeitung Photo

Brandenburger Tor i Berlin blev platsen för ett sällsamt skådespel den 12 november 1944. Den nybildade Volkssturm-styrkan paraderade, övervakad av propagandaminister Joseph Goebbels.

Ministern ville visa upp det tyska folkets kampvilja, men det alla kunde beskåda var snarare regimens desperation i krigets absoluta slutskede.

Paraden var en sorglig syn. Volkssturm var reservernas reserv; här fanns både äldre män på upp till sextio år och pojkar så unga som tolv år.

Alla bar civila kläder, endast en armbindel visade att de nu var en del av den tyska armén. Soldaterna marscherade med allvarliga, stela ansikten.

De visste att de om bara några månader skulle möta två miljoner sovjetiska soldater i ett sista desperat försök att försvara Berlin. Men ändå sjöd det av spänd förväntan i leden.

Där skott från andra pansarvärnsvapen studsade bort slog Panzerfaust effektivt igenom stridsvagnens skyddsplåtar.

© SZ Photo/Süddeutsche Zeitung Photo

Bara hälften av männen hade gevär, resten av dem var utrustade med ett helt nytt mirakelvapen, Panzerfaust, ett pansarvärnsvapen som redan fått kultstatus bland Berlinborna.

Det såg ut som ett rör och hade stora fördelar: vapnet var enkelt att hantera och hade en förödande effekt på ryssarnas största hot mot Berlin, stridsvagnarna. Men samtidigt hade det vissa nackdelar.

Panzerfaust (”pansarnäven”) var ett engångsvapen. Det gynnade inte en armé som i övrigt var i stort sett obeväpnad.

Soldaterna saknade dessutom nästan helt militär utbildning och stod nu inför en omöjlig uppgift. Trots det hoppades alla förtvivlat att mirakelvapnet skulle vända kriget.

Sten mot stridsvagnar

I de tyska trupperna vid fronten mottogs Panzerfaust med jubel. För första gången hade tyskarna ett vapen som kunde tränga igenom fiendens pansar.

Av Röda arméns nya stridsvagnar var det främst den robusta och effektiva T-34:an som utgjorde ett hot. Med sin kraftfulla kanon och sin höga hastighet var den vida överlägsen alla tyska pansarvärnsvapen år 1941.

Vid flera tillfällen utbröt panik i de tyska enheterna när en stor mängd stridsvagnar dundrade fram igenom deras linjer. Soldaterna började därför ta till riskabla lösningar för att skydda sig.

Ett sätt var att ta en pansarmina, springa in bakom en stridsvagn och fästa minan på den. Därefter hade soldaten tio sekunder på sig att hinna ta skydd innan stridsvagnen och ammunitionen ombord exploderade.

Uppgiften var enormt riskfylld.

Vid ett tillfälle lyckades två tyska soldater placera en mina under aktern på en stridsvagn. Vid explosionen blåstes stridsvagnens torn av och landade rakt på de stackars tyskarna.

En annan improviserad metod var att fästa en rökgranat på en tjugoliters bensindunk och slunga den mot vagnen. Inte heller detta var riskfritt. Det dröjde bara 4,5 sekunder från det att granaten osäkrats till det att den sprängdes.

”Folket till vapnen” löd uppmaningen till tyska folket under de sista krigsåren.

© Scheri/Süddeutsche Zeitung Photo

Äldre civila sändes ut i strid med engångsvapen

Den tyska krigsmakten Wehrmacht var övertygad om att Panzerfaust var rätt vapen för Volkssturm-styrkan.

Många av de civila som år 1944 plötsligt tilldelats rollen som soldater hade nämligen aldrig fått lära sig att skjuta med gevär.

Nu skulle de få ett vapen som de snabbt och lätt kunde lära sig att hantera. Dessutom fanns det knappt tid för någon militär utbildning.

Vissa civila arbetade uppemot 72 timmar i veckan för att hålla i gång Tysklands vapenproduktion, och därför hade de bara söndagen ledig för träning.

På grund av tidsbristen var det även bestämt att träningen fick pågå högst fyra timmar per dag i maximalt 14 söndagar, sedan skulle männen vara redo för strid.

När tyska armén i januari 1945 såg sig tvingad att leverera vapen till Volkssturm fick den civila armén bara 13 000 gevär, men å andra sidan 100 000 Panzerfaust.

Armén ställde hårda krav

De tyska soldaterna tog till nästan vilka medel som helst i ren desperation.

De använde spadar och yxor för att öppna luckorna på sovjetiska stridsvagnar eller slå sönder vitala delar på kylaren. Ibland pressade de in stenar i eldröret så att det exploderade med ett brak när kanonen avfyrades.

Militären och SS arbetade febrilt för att ta fram ett nytt och mer effektivt pansarvärnsvapen redan på hösten 1941.

Kraven var hårda och precisa: vapnet skulle kunna tränga igenom 70–100 millimeter pansar, ha en rimlig räckvidd och vara billigt och enkelt att masstillverka.

Dessutom skulle det vara lätt och hanterbart så att soldaterna kunde bära det med sig överallt. Det sista kravet var kanske det allra viktigaste: vapnet skulle vara så okomplicerat att hantera att alla kunde använda det utan särskild utbildning.

Ingenjörerna på vapenkoncernen HASAG i Leipzig presenterade en lösning i november 1942. De föreslog en så kallad hålladdning. Granaten avfyrades från ett handhållet rör.

Tester hade redan visat att deras prototyp, den så kallade Faustpatrone med en räckvidd av 70 meter, kunde penetrera 140 millimeter pansarstål.

Panzerfaust skulle kunna handhas av alla: civila och soldater, vuxna och barn.

© SZ Photo/Süddeutsche Zeitung Photo

Det speciella med hålladdningen var att sprängverkan riktades till en mycket liten yta. Därför behövdes det bara 56 gram sprängmedel för att uppnå den dramatiska effekten.

HASAG fick klartecken och de första 5 000 Panzerfaust levererades i augusti 1943. Reaktionerna från fronten var dock inte enbart positiva.

Stridsspetsarna var rundade och gled ofta av från de ryska stridsvagnarna, T-34:orna.

Ingenjörerna arbetade vidare och kunde snart presentera Panzerfaust Gross. Äntligen hade tyskarna fått sitt efterlängtade pansarskott, men med en ny form.

Stridsspetsen hade ändrats och innehöll nu 400 gram sprängmedel vilket gjorde att den kunde tränga igenom 200 millimeter pansarstål. Det var en sensation.

Om den tyske soldaten höll det rekommenderade avståndet på 30 meter förstördes den sovjetiska stridsvagnen i 75–80 procent av fallen: En man, ett skott, en stridsvagn.

Alla kunde använda Panzerfaust

Det nya vapnet uppfyllde alltså samtliga krav. Det var ett tekniskt genombrott och samtidigt mycket enkelt att hantera.

Skytten höll det ungefär en meter långa vapnet på axeln, riktade det mot målet, kikade genom siktet och sköt. Svårare än så var det inte.

Den tyska propagandan gjorde stor sak av hur enkelt det var att använda Panzerfaust.

I en film från slutet av kriget fick exempelvis biobesökarna se hur en kvinna lärde sig att skjuta med Panzerfaust. Budskapet var glasklart: till och med husmödrar kunde lära sig.

Och om skytten trots allt skulle bli villrådig behövde han eller hon bara kasta ett öga på den påklistrade bruksanvisningen.

Före nyårsafton 1943 hade HASAG tillverkat 350 000 Panzerfaust, och de var efterlängtade.

Flamman som slog ut bakåt krävde tio meter fritt utrymme.

© Scheri/Süddeutsche Zeitung Photo

Tyskarna förlorade fortfarande stridsvagnar i snabbare takt än de hann bygga nya, och armén tvingades i allt större utsträckning förlita sig på handvapen.

Efter nederlaget vid Stalingrad år 1943 var Tysklands öde i praktiken beseglat, och det gick dåligt för de tyska styrkorna som överallt tvingades på defensiven.

Nu handlade det om att hålla ut och sälja sig dyrt. Och i det avseendet var den billiga men effektiva Panzerfaust perfekt.

Den tyska arméledningen gav därför order om att produktionen av Panzerfaust skulle utökas. Vapnet tillverkades av tvångsarbetare på en av HASAG:s åtta tyska fabriker.

Bolaget använde sig framför allt av kvinnliga fångar som hämtades från nazisternas koncentrationsläger i trakterna kring Leipzig.

Man menade att kvinnor arbetade snabbare och anpassade sig bättre än män. I en av de största fabrikerna i Schönefeld, en stadsdel i Leipzig, fanns 5 288 tvångsarbetare, och av dem var 5 067 kvinnor.

Sprängmedlet var så giftigt att de arbetare som hanterade det som regel insjuknade efter sex–åtta veckor och avrättades.

Deras arbete övervakades noga och alla försök till sabotage straffades med döden. Nya arbetare hämtades in i takt med att de gamla dog, och arbetslägren var minst lika effektiva dödsfabriker som koncentrationslägren.

Panzerfaust var försedd med en bruksanvisning så att alla kunde hantera den.

© Turbosquid

Enkelt vapen knäckte pansar

De flesta pansarvärnsvapen måste handhas av specialutbildade soldater – men det gällde inte tyskarnas nya vapen. Med några få grepp kunde vem som helst förstöra en stridsvagn.

Hemligheten bakom Panzerfausts våldsamma kraft är den så kallade Munroeeffekten.

Redan på 1880-talet hade den amerikanske kemisten Charles Edward Munroe studerat hur en konformig hålladdning förändrar sprängmedlets egenskaper.

I stället för att explodera på ytan med liten effekt riktar hålladdningen sprängverkan i en stråle som är flera tusen grader varm och med stor kraft kan borra sig igenom pansarplåtar så tjocka som 200 mm.

Även de allierade utvecklade nya vapen. Parallellt med de tyska ingenjörerna hos HASAG arbetade amerikanerna med hålladdningar.

Redan år 1942 kunde de presentera sitt nya vapen: bazookan.

Med en enkel konstruktion blev det enkelt att skicka projektilen mot fienden

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

Riktmedel

Riktmedlet fälls upp när vapnet aktiveras.

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

Avtryckaren

Skytten avfyrar vapnet genom att trycka på en metallbygel. Panzerfaust skulle användas på ett bestämt avstånd (t.ex. 30 m) för att ge sikte och drivladdning maximal träffsäkerhet.

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

En exakt mängd svartkrut sänder iväg stridsspetsen.

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

En del av drivladdningens gastryck leds bakåt genom det öppna röret. Därför är vapnet rekylfritt.

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

En 10 m lång eldslåga slår ut från bakänden.

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

Hålladdningen koncentrerar explosionen i en enda stråle. Med sin extrema hetta kan den tränga igenom pansar.

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

Krutladdning

Stridsspetsen är fylld med en blandning av sprängämnena TNT (trinitrotoluen) och cyklonit.

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

Styrfenor

Strax efter avfyrandet vecklas styrfenorna av fjäderstål ut och styr projektilen mot målet.

Historie/Claus Lunau, Encyclopedia of Safety & survincity.com

Panzerfaust 60 m

Fördelar

  • Vapnet var så enkelt att vem som helst lärde sig använda det på bara några minuter.

  • Panzerfaust var lätt och praktiskt och kunde utan problem tas med överallt.

  • Med vapnet kunde en enda person förstöra en stridsvagn från någorlunda säkert avstånd.

Nackdelar

  • Kvaliteten varierade. Ungefär var 20:e Panzerfaust var en blindgångare.

  • Säkerheten sviktade. Flera gånger exploderade Panzerfaust i samma sekund som den aktiverades, och skytten dödades omedelbart.

  • Bakblåslågan och stor rökutveckling gjorde det svårt för skytten att hålla sig gömd för fienden.

  • Tillverkad:

    1944–45

  • Användning:

    Avfyras från armhålan eller axeln

  • Penetreringsförmåga:

    200 mm pansarstål

  • Utgångshastighet:

    45 m/s

  • Räckvidd:

    30, 60 respektive 100 m

  • Antal tillverkade:

    Upp till 400 000 i månaden

Höga dödssiffror pressade vapenproduktionen

Många tvångsarbetare dukade under av svält och köld. Antalet dödsfall i arbetslägret Flössberg utanför Leipzig var så stort att de SS-soldater som ansvarade för lägret fick order om att förbättra förhållandena.

Det var dock inte för arbetarnas skull, utan för att ledningen fruktade att de många dödsfallen skulle gå ut över vapenproduktionen.

Sammanlagt ungefär åtta miljoner Panzerfaust tillverkades inom loppet av bara två år. Bara i december månad 1944 lämnade 1 295 000 Panzerfaust fabrikerna.

I april 1944 förstördes 172 sovjetiska stridsvagnar i närstrid med tyska soldater.

Hitler-Jugend försvarade Berlin på cykel och beväpnade med Panzerfaust.

© SZ Photo/Süddeutsche Zeitung Photo

Av dem föll 110 stycken, betydligt fler än hälften, offer för en Panzerfaust. Under strider i större städer var statistiken ännu bättre. Här kunde Panzerfaustskyttarna ligga på lur bland ruinerna och vänta på att någon sovjetisk stridsvagn kom rullande.

Men även det nya mirakelvapnet hade sina brister. Under vinterkriget på östfronten kunde det vara svårt för de tyska soldaterna att hålla krutet torrt.

Det medförde att 5,5 procent av vapnen fallerade vid avfyrningen.

En annan nackdel var att svartkrut utvecklar mycket rök. När skytten avfyrade sin Panzerfaust fick fienden genast syn på rökmolnet och bakblåset, och riktade naturligtvis omedelbart sin eld åt just det hållet.

Ryssarna hade snabbt fått en enorm respekt för vapnet. Nu behövde T-34 plötsligt stöd från omgivande soldater, och gång på gång hände det att stridsvagnsbefäl valde att stoppa en framryckning för att invänta infanteriet.

Det resulterade i att mycket av aggressiviteten och dynamiken i den sovjetiska krigföringen gick förlorad.

Tusentals sändes i döden

Det var rena självmordet: i Hitlers sista, desperata slag skulle 100 000 tyskar försvara Berlin mot 1,5 miljoner sovjetsoldater.

Den 24 april 1945 var den tyska huvudstaden totalt omringad. Nu skulle staden försvaras av ca 100 000 man, varav knappt hälften var reguljära soldater.

De övriga var pojkar ur Hitler-Jugend och äldre män ur Volkssturm. Bland försvararna fanns en del skandinaviska soldater från SS-division Nordland, och de var inställda på att kämpa in i det sista eftersom de inte räknade med att kunna överleva i sovjetisk fångenskap.

Tidigt på morgonen den 30 april hade de sovjetiska trupperna nått ända in i centrum och inledde ett angrepp mot riksdagshuset.

Samtidigt fick Hitler i sin bunker besked om att ammunitionen troligen skulle ta slut helt inom 24 timmar. Adolf Hitler begick självmord på eftermiddagen den 30 april, men propagandaminister Joseph Goebbels vägrade att ge upp och höll ut. Striderna fortsatte.

Inte förrän även Goebbels begick självmord på eftermiddagen den 1 maj kunde den tyske befälhavaren i Berlinområdet, general Helmuth Weidling, tillmötesgå Sovjetunionens krav på kapitulation.

Han valde dock att vänta till morgonen därpå för att ge sina soldater en chans att lämna staden.

Bara ett fåtal lyckades emellertid ta sig ut, och kl. 06.00 den 2 maj kapitulerade Weidling med sina sista trupper.

Högt pris för det sista slaget

Ingen inom det tyska militärväsendet skulle visa sig bli så beroende av Panzerfaust som den improviserade Volkssturmarmén.

I teorin omfattade den civila styrkan sex miljoner man, men i praktiken bildades det bara 700 bataljoner om 1 600 man, alltså cirka 1 120 000 man totalt. Det berodde bland annat på den desperata bristen på vapen.

Det rådde redan vapenbrist inom den reguljära tyska armén och det var omöjligt att skrapa fram ytterligare sex miljoner eldhandvapen, även om vapendepåerna tömdes på alla erövrade gevär.

Inom flera Volkssturmenheter fick männen samsas om några få gevär, och i vissa fall gick det så långt att de använde antika musköter och till och med armborst från museerna.

Därför var det en katastrof när Panzerfaustproduktionen minskade drastiskt på våren 1945.

Gamla sängbottnar skyddade sovjetiska stridsvagnar mot Panzerfaust.

© AKG Images

De allierade flygbombade oavbrutet ammunitionsfabrikerna. Ruhrområdet, som skulle leverera stål till vapnen, hade förvandlats till ett slagfält.

Här låg en stor del av den tyska krigsindustrin och området utsattes därför för ständiga attacker. I slutet av april förvärrades läget ytterligare för den hårt trängda tyska armén.

Ryssarna omringade Berlin och inledde det sista angreppet. Staden försvarades av 45 000 soldater, plus poliser, Hitler-Jugend och omkring 40 000 Volkssturmmän.

Uppemot 120 000 tyskar miste livet under slaget om Berlin. Av dem var 100 000 civila.

Adolf Hitler fick sitt totala krig till slut och Panzerfaust kom att bli symbolen för ett meningslöst motstånd.

Och det gick inte bättre för vapentillverkaren HASAG efter kriget. Några av fabrikerna sprängdes i luften av de allierade, andra övergick till Sovjetunionen som krigsskadeersättning år 1947.

Läs också:

Vapen under andra världskriget

Hitlers flaktorn var osårbara

17 minuter
nazistiskt jetflygplan b-17 sturmvogel
Vapen under andra världskriget

Så vingklippte Hitler stormfågeln

16 minuter
Vapen under andra världskriget

Andra världskrigets mest udda vapen

12 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj