Krigets udda vapen

Kanonen hann emellertid inte bli färdig till invasionen av Frankrike.

Först under belägringen av Sevastopol i juni 1942 kunde den skicka sina enorma granater mot fienden. Trots stor eldkraft var kanonen hopplöst föråldrad.

För att frakta den till fronten fick den plockas isär och köras på 25 tågvagnar, och det tog 4 000 man flera veckor att sätta ihop den.

Råttbomben orsakade panik

Flera hundra döda råttor fyllda med sprängmedel var ett av krigets märkligaste vapen.

Idén kläcktes av britternas organisation för fula knep, SOE. Enligt planen skulle motståndskämpar i det ockuperade Europa placera råttbomber bland kolen i pannrummet på fartyg och tåg.

När eldaren såg råttan skulle han sannolikt kasta in den i elden, varpå ångpannan skulle explodera.

Tyskarna snappade upp den första och enda leveransen råttbomber och lade enligt SOE så mycket resurser på att leta efter fler att britterna betraktade vapnet som en stor framgång.

Tog sig in till stranden för egen maskin

Till D-dagens invasion av Normandie 1944 utvecklade Percy Hobart sjögående stridsvagnar.

Den geniale brittiske ingenjören och generalen tätade vagnskroppen på amerikanska Shermanstridsvagnar och försåg dem med två propellrar, så att de fick så kallad Duplex Drive, dubbel framdrift.

DD-stridsvagnen var född.

När vagnarna lämnade transportfartygen utanför den franska kusten fällde besättningen upp en skärm av vattentätt segelduk, som gjorde att den trettio ton tunga M4 Sherman kunde hålla sig flytande.

Propellrarna drev DD-vagnarna tills de fick fast mark under larvbanden och kunde rulla upp på torra land.

DD-vagnarna bidrog till att invasionen av de franska stränderna lyckades.

Bomber studsade på vattnet

För att lamslå Nazitysklands krigsindustri kom det brittiska flygvapnet på ett förbluffande sätt att bomba tre tyska kraftverksdammar.

Genom att spränga de tjocka betongmurarna vid Möhne, Eder och Sorpe ville britterna översvämma över hundra fabriker i Ruhrområdet.

Angreppet verkade hopplöst, eftersom det krävdes enorma bomber för att spränga dammarna, som var över trettio meter tjocka vid basen.

Nät i vattnet framför dammarna gjorde att det inte gick att använda torpeder.

Brittiska ingenjörer utvecklade en tunnformad bomb, med kodnamnet Upkeep, som kunde studsa på vattnet och därmed hoppa över torpednäten.

På kvällen den 16 maj 1943 lyfte nitton Lancasterbombare lastade med varsin studsande bomb.

Första målet var Möhnedammen. Det första planet flög på låg höjd mot den och fällde en Upkeep, som studsade fram på vattnet, men sjönk för långt från dammen.

Det följdes av fyra andra flygplan, och snart kunde britterna se hur dammen brast. Enorma vattenmassor forsade fram genom dalen och dränkte allt i sin väg.

Även Ederdammen brast, medan Sorpe endast skadades lindrigt.

Geväret sköt runt hörn

Krökta pipor till automatvapen uppfanns 1942 och var från början avsedda för tyska stridsvagnsbesättningar.

När fiender kröp upp på stridsvagnens obeväpnade sidor, behövde besättningen ett lätt vapen, som kunde skjuta runt hörn och döda fienden, innan han kunde placera en mina på larvbanden.

För det ändamålet utvecklade tyskarna en Krummlauf, krökt pipa, med allt från trettio till nittio graders krökning.

Automatkarbinen Stg 44 visade sig vara bäst lämpad för den krökta pipan, men även i trettiograders-varianten hade den en nackdel: Redan efter 160–300 skott fick pipan kasseras och en ny fästas på vapnet, eftersom kulorna gradvis rättade ut pipan.

Bombplan bar sin jakteskort

Den sovjetiske flygplansingenjören Vladimir Vachmistrov byggde på 1930-talet ett enormt bombplan, som utöver sin dödliga last även bar tre jaktplan, två på vingarna och ett mitt på.

Jaktplanen skulle försvara det så kallade Zvenobombplanet i luften, men kunde även användas för att attackera mål på marken.

Ett Zvenoplan användes när Hitler invaderade Sovjetunionen 1941, men trots att planet lyckades bomba en bro över floden Donau i Rumänien, blev konstruktionen ingen framgång.

Planet var nästan omöjligt att manövrera när jaktplanen var fästa på vingarna.

Dessutom skulle alla planen kopplas loss samtidigt, en i princip omöjlig uppgift om inte Zvenoplanet skulle bli för tungt på ena sidan och därmed bli omöjligt att styra. Redan 1942 beslutade man att lägga ner projektet.

Fjärrstyrt minifordon bar på en överraskning

Trots sin litenhet var den tyska bandvagnen Goliath livsfarlig. I lastrummet doldes femtio kilo sprängmedel.

När tyskarna 1940 erövrade Frankrike kom de över ett udda fordon utvecklat av den franske militäre ingenjören Adolphe Kégresse.

Det såg ut som en liten stridsvagn, men var i själva verket en rullande, och fjärrstyrd, mina. Tyskarna bestämde sig för att kopiera och förbättra vapnet, och våren 1942 rullade den första Goliath ut på slagfältet.

Med hjälp av en 650 meter lång kabel kunde en soldat via fjärrkontrollen styra in minan under en fientlig stridsvagn, varpå mellan femtio och hundra kilo sprängmedel skulle explodera.

”Skalbaggen”, som amerikanerna kallade Goliath, producerades i över 7 500 exemplar och användes bland annat i Normandie 1944 och under upproret i Warszawa samma år.

De allierade märkte snabbt att Goliath var sårbar.

Om kabeln till fjärrstyrningen kapades oskadliggjordes minan. Det hade soldaterna gott om tid på sig att göra, för Goliath höll en hastighet av strax under tio kilometer i timmen.

Kulor från vanliga eldhandvapen kunde även tränga genom pansaret.

Efter kriget utnyttjades tekniken från Goliath för att konstruera de första fjärrstyrda leksaksbilarna.

Elefantbössan slog ut stridsvagnar

Pansarvärnsgeväret Lahti L-39 var så stort och tungt att soldaterna kallade det för Norsupyssy, som på finska betyder ”elefantbössa”.

Under vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen (1939–40) togs det nästan 2,5 meter långa geväret Lahti L-39 i bruk för första gången.

De enda två färdiga prototyperna visade sig kunna tränga genom pansaret på ryska stridsvagnar.

Även ryssarnas T-28, som hade 30 millimeter tjockt frontpansar, slogs ut. Pansarvärnsgeväret var dock effektivt först när det avfyrades på mindre än 400 meters avstånd.

Att använda elefantbössan krävde därför nerver av stål. Vapnet vägde 49,5 kilo, och till det kom ammunition. En särskild fot formad som skida gjorde att man kunde använda renar för att dra fram geväret till fronten.

Under fortsättningskriget (1941–44) fick sovjetiska stridsvagnar tjockare pansar, som Lahti L-39 inte klarade av.

I stället användes elefantbössan mot ryssarnas kulsprutenästen och mot lågt flygande flygplan.

Totalt producerades 1900 Lahti L-39 under kriget.

Radiostyrd bomb hämnades svek

Fritz X vägde 1,5 ton och var världens första fjärrstyrda bomb.

Från ett tyskt bombplan på 5 500 meters höjd fälldes Fritz X över fientliga fartyg.

Medan bomben föll i en hastighet av 1 200 kilometer i timmen kunde en operatör med hjälp av radiovågor styra fenorna i Fritz X:s stjärtparti och därmed justera kursen.

Nackdelen var att bombplanet behövde kretsa över målet i 30–40 sekunder medan Fritz X fjärrstyrdes mot målet, vilket utsatte planet för eld från örlogsfartyg.

Ballongbomber föll över Tyskland

Västanvinden var en av Storbritanniens viktigaste allierade under kriget.

Soldater från flottan skickade väderballonger mot Tyskland med 4,5 kilo brännbar gelé dinglande i en lina under sig.

En tidsmekanism fick ballongen att börja dala efter ett visst antal timmar i luften. I juli 1942 brann ett tyskt elverk utanför Leipzig ner efter att ha träffats av en ballongbomb.

Tyskarna besköt ballongerna med luftvärnskanoner och satte även in jaktplan mot dem.

Batteri till havs rensade kusten

Innan amerikanska styrkor gick iland på fientliga kuster bombarderades stranden, och inget fartyg var bättre för uppgiften än det så kallade Landing Ship Medium Rocket – förkortat LSM(R).

USA byggde totalt tolv LSM(R)-skepp för striderna i Stilla havet och utrustade dem med 115 salvpjäser.

Varje sådan bestod av fyra ramper med en raket, så att ett fartyg kunde avfyra 460 raketer på endast trettio sekunder.

Det stora antalet 36 kilo tunga raketer gav varje LSM(R) större eldkraft än två enorma amerikanska slagskepp tillsammans.

Under invasionen av Okinawa i april 1945 lade sig sex stycken LSM(R) nära kusten och avfyrade 2 600 raketer mot japanska baser på ön Iejima, innan soldaterna gick iland och intog ön.

Dröm slutade med nödlandning

Den flygande stridsvagnen Antonov A-40 byggdes 1942 av flygplanskonstruktören Oleg Antonov.

Monstret bestod av en ombyggd T-60-stridsvagn, som fästs under ett glidflygplan. Stridsvagn och vingar drogs upp i luften och fram till fronten av ett bombplan.

Enligt planen skulle stridsvagnen landa bakom tyskarnas linjer och angripa dem i ryggen, men projektet fick skrotas.

När prototypen testades klarade inte ens Sovjetunionens motorstarkaste flygplan, Tupolev TB-3, av tyngden.

Piloten fick släppa den flygande stridsvagnen, som svävade mot marken och landade så mjukt att den kunde köras tillbaka till basen.