Marken skälver under stridsvagnens larvband medan SS-Untersturmführer Michael Wittmann i kanontornet väljer ut nästa mål.
Som vanligt utfärdar den tystlåtne stridsvagnschefen bara korta, precisa order som ”sväng vänster”, ”mål 100 meter” och ”framåt!”
Runt omkring honom drabbar 2 000 tyska och sovjetiska stridsvagnar samman på den stora slätten utanför den ryska staden Kursk.
Striderna har pågått nästan oavbrutet på det här frontavsnittet sedan de började en vecka tidigare, den 5 juli 1943.
Detta är historiens hittills största pansarslag men Wittmann känner sig ganska säker i sitt pansarklädda fordon:
För första gången för den 28-årige SS-mannen nämligen befälet över Tysklands främsta stridsvagn i ett stort slag: en Tiger I.
Trots sin enorma tyngd svarar Tigern snabbt på varje hot. I stället för att ägna hela eller halva minuter åt att vrida det tunga kanontornet vänder Wittmann hela stridsvagnen på bara några sekunder.
De lättare, sovjetiska stridsvagnarna T-34 har inte en chans. Åtta stridsvagnar, tre pansarvärnskanoner och ett kanonbatteri faller snart offer för Wittmanns Tiger I. De övriga cirka 70 Tigrarna som deltar i slaget får också träff på flera sovjetiska fordon.
När mörkret faller är den ryska slätten täckt av förkolnade lik, och svarta pelare av oljig rök stiger upp från hundratals brinnande vrak.
Omkring 700 stridsvagnar har skjutits i bitar. De flesta är sovjetiska och tyska stridsvagnar av mellanstorlek. Tyskarna har dock inte förlorat många Tigrar – trots att man totalt sett har förlorat slaget vid Kursk.
Wittmann återvänder till sin division. Han har just gjort sig ett namn som Nazitysklands odiskutabelt bästa stridsvagnschef.
En stor del av framgångarna kan han tacka sin Tiger I för. Stridsvagnen har nämligen, sedan den presenterades för tyska armén år 1942, visat sig vara ett formidabelt vapen i rätt händer.