Soldaterna ur USA:s tredje armé hoppar ned från lastbilen och går mot den övergivna hangaren. I fjärran hörs skottlossning från de framryckande allierade styrkorna och den retirerande tyska armén.
Enligt trovärdiga uppgifter ska hangaren på den avsides belägna vapenfabriken i en skog femton mil från Frankfurt innehålla ett av Hitlers fruktade ”Wunderwaffen” – mirakulösa nya vapen som är tänkta att avgöra kriget till nazisternas fördel.
Nu i mitten av april 1945 är undergången nära för Hitlers tusenårsrike och amerikanerna gör allt för att hitta de avancerade vapnen först. Den viktiga, nya vapentekniken får absolut inte hamna i händerna på Röda armén som rycker fram österifrån genom Tyskland.
När de amerikanska soldaterna drar den stora porten åt sidan faller dagsljuset in på en märkvärdig maskin i hallen.
På golvet står ett omonterat flygplan med så underliga former att soldaterna först inte förstår vad det är. Trots att planet är i delar, bland annat är vingarna inte monterade, skiljer det sig på alla tänkbara sätt från vanliga jakt- och bombplan.
Till formen liknar det mest en fladdermus. Det blanka, grågröna planet med påmålade hakkors är i monterat skick en enda stor vinge som slutar i en smal spets baktill. Planet saknar propeller. I stället sitter två jetmotorer, en helt ny och hyperavancerad motortyp, inbyggda i flygplanskroppen på varsin sida om cockpit.
Amerikanerna är säkra på sin sak: de har faktiskt upptäckt ett av Hitlers mirakelvapen. Vid en närmare titt på de allierades lista över ”Wunderwaffen” står det snart klart att det plan som soldaterna hittat i hangaren är det mytomspunna ”osynliga” jetjaktplanet Horten Ho 229 – även kallat Gotha Go 229.
Bröderna Walter (t.v.) och Reimar Horten (t.h.) byggde modellflygplan från barnsben. Tack vare Walters organisationsförmåga fick Reimar möjlighet att utveckla sina ideer om flygande vingar.
Tyskland fick bara göra glidflygplan
Bröderna Reimar och Walter Horten hade varit besatta av flygplan ända sedan barnsben. År efter år deltog de i Tysklands nationella modellflygsmästerskap med sina egna hembyggda plan.
Enligt Versaillesfördraget, som tyskarna undertecknat efter nederlaget i första världskriget, förbjöds Tyskland att tillverka motordrivna flygplan som kunde användas som stridsflygplan. Det var anledningen till att glidflygplan blev omåttligt populära i mellankrigstidens Tyskland.
Från år 1925 slet bröderna Horten med att bygga modellglidplan av trä och kryssfaner. I synnerhet den tekniskt begåvade Reimar blev fascinerad av den så kallade deltavinge-formen – det vill säga ett plan utan stjärtparti, där kropp och vinge går i ett.
Formen krävde komplicerade matematiska beräkningar för bland annat lyftkraft och landning, men i takt med att bröderna skaffade sig mer erfarenhet blev deras deltaplan alltmer stabila. Snart kunde de flyga längre än konkurrenternas konventionella modellflygplan.
Såväl 1930 som 1931 och 1932 flög bröderna hem förstaplatsen vid mästerskapet i Wasserkuppe utanför Frankfurt am Main.
Framgångarna gav blodad tand och år 1932 beslöt Reimar, 17, och Walter, 19, att det var dags att bygga ett deltaplan i full storlek där de själva kunde vara piloter. Planet döptes till Ho I och blev klart år 1933. På sommaren 1934 reste de stolta bröderna till årets glidflygningsmästerskap och fick 600 riksmark för mest nyskapande design.
De fick emellertid problem med hemtransporten och tvingades elda upp sitt flygplan sedan de räddat de viktigaste metalldelarna. Reimar lät sig inte knäckas av bakslaget.
Tvärtom svor han att bygga en ny modell så snart som möjligt – den här gången med motor, något som den nya Hitler-regimen hade gett tillstånd till, i strid med Versaillesfördraget.
Värnplikt blev brödernas chans
Precis som Ho I byggdes Ho II i familjens hem i Bonn. Folk som gick förbi huset på Venusbergweg undrade ofta vad som försiggick där inne; ibland stack det till exempel ut en vinge genom något av husets fönster.
När planet skulle tas ut ur huset blev bröderna tvungna att plocka ned dubbeldörrarna i vardagsrummet, och vingarna gjorde repor i parkettgolvet. Men Max och Elizabeth stöttade helhjärtat sina söners projekt trots allt slitage i hemmet.
Ho II blev klart i maj 1935, men då var det för sent att anmäla sig till årets mästerskap. Samtidigt drabbades de av nazistregimens krav på två års obligatorisk militärtjänstgöring. Walter blev jaktpilot och Reimar gjorde värnplikten som flyglärare vid Luftwaffes flygbas i Köln.
Men det som först tycktes vara ett bakslag i utvecklingsarbetet visade sig snart bli världens chans för bröderna. Flygbasen fick en ny chef, major Oskar Dinort, som älskade glidflygplan och hade satt världsrekord i långvarig flygtur: 14 timmar och 43 minuter i luften.
Så snart Dinort såg Reimars aerodynamiska Ho II ville han själv ha ett likadant, och flera andra officerare lämnade också in beställningar. Snart fick Reimar en egen verkstad på flygbasen, och här utvecklade han även nya motordrivna modeller.
De lätta flygplanen, som byggdes av trä och lättmetall, drog mindre bränsle och kunde flyga längre än vanliga flygplanstyper.
Nu började bröderna Hortens arbete att väcka uppseende även bland flygplansexpertisen, och år 1938 tilldelades Reimar och Walter det nationella Lilienthal-priset på 5 000 riksmark för sin nyskapande design. Med pengarna finansierade de ett års luftfartsstudier vid Berlins tekniska universitet.
Radarsystemet Home Chain gav britterna en avgörande fördel i slaget om Storbritannien.
Bildade falskt specialkommando
År 1939 invaderade Nazityskland Polen. Andra världskriget tog fart och båda bröderna blev inkallade till Luftwaffe. Men Walter var listig och lyckades hitta ett kryphål i det tyska militärmaskineriet så att utvecklingsarbetet kunde fortsätta obehindrat.
Han plockade fram all sin charm och lyckades övertala en sekreterare inom tyska luftfartsdepartementet att förfalska chefens namnteckning, så att Reimar blev förflyttad från sin tjänst i Königsberg till det topphemliga ”Sonderkommando L In 3”.
Arbetsgruppen var ett rent påhitt: i själva verket bestod den av en verkstad där Reimar bland annat kunde experimentera med olika sätt att göra flygplan osynliga på fiendens radar. Genom att kombinera en platt vingform med en radarabsorberande beläggning av lim och färg blandad med kolpulver tänkte han konstruera världens första smygflygplan.
Bröderna fortsatte med sina bedrägerier och beställde hem material med hjälp av flera förfalskade namnteckningar. Om det hela upptäcktes skulle båda två dömas till stränga fängelsestraff, men för Walter var Reimars arbete viktigare.
Under slaget om Storbritannien från juli till oktober 1940 hade fiendens nya radarsystem visat sig vara oerhört effektivt. Walter såg hur den ene skickliga pilotkollegan efter den andre sköts ned av britterna till följd av fiendens effektiva radarsystem ”Home Chain”.
Dessutom var tyskarnas plan Messerschmitt ME 109 alltför långsamt jämfört med britternas Spitfire. Reimar skulle konstruera ett stridsflygplan som var dubbelt så snabbt som ett Spitfire och svårt att upptäcka för britternas radar.
Reimar godkände broderns förfalskningar med orden: ”Vi gör det. Vi riskerar ändå fängelsestraff, och ett par falska telegram mer eller mindre lär inte göra någon större skillnad.”
Bröderna imponerade på Göring
Tack vare att han blev omplacerad från aktiv jaktpilot till teknisk rådgivare vid det nybildade kontoret för inspektion av jaktplan, ”Jagdfluginspektion”, skaffade sig Walter kunskap om en ny avancerad teknik: jetmotorer. Motorerna, som utvecklades av BMW och Junkers, skulle leda till en ny generation av tyska jaktplan.
När Walter fick se ritningarna till turbojetplanet Messerschmitt ME 262, och senare fick se den första testflygningen av det stjärtlösa, raketdrivna planet Lippisch DFS 194, förstod han att propellerdrift hörde till historien.
Walter förfalskade fler namnteckningar och började beställa jetmotorer. Han bildade en arbetsgrupp på 170 man till det fiktiva Sonderkommando L In 3. För att projektet skulle verka ha militär betydelse gick Reimar från och med nu alltid klädd i Luftwaffes officersuniform.
Medan Reimar i mitten av 1943 arbetade med brödernas hittills mest avancerade projekt, ett turbojetdrivet deltaplan, skickade Hermann Göring ut ett upprop till flygindustrin i Nazityskland.
Luftwaffechefen krävde ett stridsflygplan som skulle kunna lastas med 1 000 kilo bomber och flyga 1 000 kilometer med en maxfart av 1 000 kilometer i timmen. Bröderna Horten tvekade inte en sekund; de skickade genast in sitt jetplansprojekt Ho 229.
Några veckor senare blev de kallade till ett möte på Görings lantställe Karinhall nordöst om Berlin. Göring blev allt mer intresserad ju mer Reimar berättade om sina ritningar – särskilt när han insåg att Reimars deltaplan var det enda av alla inskickade förslag som i stort sett uppfyllde kriterierna.
När mötet var slut reste sig Göring upp och utbrast: ”Gör det! Bygg det här planet, och låt mig se det flyga!”
Projektet en kapplöpning mot tiden
Med Görings stöd förvandlades Ho 229 från ett bakgårdsprojekt till ett högprioriterat mirakelvapen som skulle rädda segern i kriget.
Ho 229 skulle monteras på flygplansfabriken Gothaer Waggonfabrik, men i ett Tyskland som i praktiken var hårt trängt på alla fronter och led av en omfattande brist på material var projektet i praktiken ett luftslott. Men medan amerikanerna gick över Rhen på våren 1945 och brittiskt flyg bombade tyska städer arbetade Reimar dag och natt.
Genom uträkningar och testflygningar kom han fram till att jetmotorerna borde sitta ovanpå vingen för att få optimal effekt. Han måste även anpassa skevroder, bromsar och flaps till de kraftfulla motorerna som annars riskerade att orsaka en ”dutch roll” i det lätta planet – en rörelse där planet kränger okontrollerbart från sida till sida.
Göring krävde att superplanet skulle bli klart inom sex månader, men på grund av problem med motorerna som var tolv centimeter för långa för det utrymme de tilldelats, förlorade projektet dyrbar tid.
Inte förrän den 18 december 1944 lyfte Ho 229 – världens första turbodrivna deltaplan avsett för strid. Nere på marken stod en mycket stolt Reimar Horten och tittade på sitt unika flygplan.
Nazistledningen uppmärksammade framgångarna med Ho 229 och snart kallade Göring till ett nytt möte. Under den följande perioden sammanträdde Reimar flera gånger med Luftwaffechefen som var trollbunden av brödernas arbete, och tonen blev alltmer familjär.
”Vi pratade med varandra nästan som far och son”, berättade Reimar Horten senare för författaren David Myhra.
Under ett av mötena frågade Göring vad Reimar tänkte göra efter kriget. När Reimar lite överrumplad svarade att han tänkte fortsätta bygga deltaplan i sin verkstad utanför Freiburg, log Göring:
”Bra idé. Jag följer med. Det är alltid så soligt och fint vid Freiburg. Men en av dina hangarer ska användas till mitt Lufthansa. Medan du bygger deltaplan för passagerartrafik ska mitt Lufthansa transportera folk jorden runt.”
Amerikanerna skickade planet till USA för att luska ut hemligheterna med det. I dag finns världens enda exemplar av Ho 229 V3 på National Air and Space Museum.
Testpiloten slungades ut ur planet
Bröderna Hortens livslånga projekt såg nästan ut att lyckas – men så kom katastrofen. I februari 1945, under testflygningen av andra versionen av deltaplanet, dog den ena motorn. I stället för att buklanda fällde piloten ut landningsstället och rubbade därmed balansen i planet.
Inför ögonen på de förfärade åskådarna började planet spinna och krossades mot marken. Piloten slungades ut ur planet av de enorma krafterna och landade i ett par fruktträd. När hjälpen anlände hängde han död bland grenarna.
Kraschen innebar att bröderna Horten tvingades skapa en ny prototyp från grunden. Men trots att Reimar och Walter brann för sitt uppdrag tvingades de i mars 1945 inse att det snart var ute med Tyskland. Deras nya, förbättrade prototyp Ho 229 V3 skulle aldrig hinna bli färdig även om Gothaer Waggonfabrik arbetade för högtryck.
Den 14 april 1945 var allting över. Amerikanska soldater vällde in i den hemliga hangaren och snart skickades Reimar och Walter, liksom många andra tyska ingenjörer och vetenskapsmän, till förhör i Storbritannien.
Men intresset ebbade snart ut. Experterna som ledde förhören insåg helt enkelt inte fördelarna med ett deltaplan. Det halvfärdiga planet skeppades dock till USA för att monteras ihop och undersökas.
Efter frigivandet arbetade Reimar och Walter för britterna under en kort period. De skulle konstruera deltavingar som kunde användas som passagerarplan på interkontinentala flygresor, men projektet lades ned redan 1946.
Därefter levde Walter i Tyskland till sin död år 1998. Reimar flyttade till Argentina år 1949, där landets diktator, Perón, erbjöd välavlönade jobb åt tyska ingenjörer och vapenexperter.
Bröderna Hortens deltaplan var decennier före sin tid. Inte förrän 1988 gjorde amerikanerna allvar av stealth-tekniken genom bombplanet B-2, som har många likheter med Ho 229 V3.
År 1993, efter en mansålder i undanskymdhet, fick Reimar Horten slutligen upprättelse då det brittiska Royal Aeronautical Society tilldelade honom en guldmedalj för hans insatser. Men medaljen kom för sent: Reimar Horten dog två dagar tidigare på sin ranch i Argentina. Han blev 78 år.