Flak kommer av det tyska ordet Flugabwehrkanone och betyder luftvärnskanon.

© Claus Lunau/Historie & Ullstein Bild
Teknik - Vapen under andra världskriget

Hitlers flaktorn var osårbara

När de allierade helt oväntat bombar Berlin i augusti 1940 inser tyskarna hur svagt deras luftvärn är. Hitler svarar med betongkonstruktioner av dittills osedda dimensioner. De nya flaktornen får krigets bästa kanoner och ska sätta stopp för flyganfallen.

På kvällen den 25 augusti 1940 sätter 95 brittiska bombplan kurs mot Berlin. Dagen innan har tyskarna bombat Londons finansdistrikt och bostads­områden kring Oxford Street.

Nu ska britterna hämnas, och bombplanens mål är vapen- och ammunitionsfabriker strax norr om flygplatsen Tempelhof i Berlin.

När planen närmar sig den tyska ­huvudstaden framåt natten blir de beskjutna från marken och tvingas stiga högre. På det avståndet kan tyskarna inte träffa sina mål särskilt bra, men britternas bomber slår inte heller ned exakt där det var tänkt. Några av dem landar i skogar och åkrar, och vissa slår ned mitt i ett bostadsområde.

När Hitler får höra talas om angreppet blir han ursinnig – särskilt som Hermann Göring, chef för tyskarnas stolta flygvapen Luftwaffe, har lovat Hitler och det tyska folket att fientligt bombflyg aldrig ska kunna bomba tysk mark. Nu har de ­allierades bombplan slagit till mot huvudstaden Berlin – hjärtat av Tyskland.

Under veckan som följer tvingas Berlinborna ned i skyddsrummen flera gånger. Brittiska bombplan återvänder den 28 augusti och den 30 augusti. Många civila dör i anfallen.

Hitler kräver en blodig vedergällning och ger tyska bombplan order om att angripa nya mål i Storbritannien. I stället för att bomba britternas flygbaser och flygplansfabriker kräver han att Luftwaffe ska angripa London och andra storstäder.

Samtidigt vill Hitler förstärka luftvärnet kring Berlin; det har visat sig vara alldeles otillräckligt. Führern drömmer om att göra Berlin till en ointaglig fästning. Stadens luftvärn ska skjuta så
intensivt från marken att de allierade inte ens vågar närma sig.

Hitlers vision är att bygga ett antal enorma betongtorn med kraftfulla kanoner på toppen. De osårbara bunkrarna kallas Flakturm, flaktorn, och ska lyfta upp de tunga kanonerna över Berlins hustak.

Därifrån kan snabbskjutande vapen få fri skottlinje så långt ögat når och intensiv eld från kanonerna ska bilda en ogenomtränglig mur av granatsplitter och förödande tryckvågor.

Flyglarmet i Berlin tjöt för jämnan vid britternas flygattacker.

© Topfoto/Polfoto

Hitler kräver arbete dygnet runt

I september 1940 ger Hitler order om att arbetet med Berlins tre flaktorn ska börja. Det första och viktigaste flak­tornet byggs nära stadens centrum, alldeles intill den zoologiska trädgården, och får därför namnet Zoobunkern.

Flaktornet i stadsdelen Humboldthain ska koordinera luftvärnet över huvudstadens norra del, medan ett tredje flaktorn i stads­delen Friedrichshain ska stoppa flyg­anfall österifrån.

Projektet är enormt. Bara till Zoobunkern med tillhörande kontrolltorn fraktas 120 000 ton grus, 35 000 ton cement och 9 500 ton armeringsjärn till byggplatsen.

Avlönade arbetare sliter från tidig morgon till sen kväll, och när de går hem tar tvångsarbetare och krigsfångar vid och fortsätter arbetet fram till gryningen. 3 250 man jobbar dygnet runt för att försvarsverken ska bli klara så snabbt som möjligt.

För att betongmurarna ska få maximal styrka får gjutningsprocessen aldrig avstanna; då kan det uppstå sprickor mellan torr och våt betong. Även när frosten kommer i december fortsätter arbetet, dygnet runt. Byggmaterialen måste värmas upp och det står värmeaggregat överallt.

I slutet av mars 1941 står Flaktorn 1 klart. Den 39 meter höga och 70,5 meter breda betongkolossen tornar upp sig över trädtopparna vid Berlins zoo. I oktober samma år blir Berlins andra flaktorn färdigt, och i april 1942 avslutas arbetet på det tredje och sista.

På tornens kanondäck står de viktiga luftvärnskanonerna som väger vardera 27 ton. När de avfyras orsakar rekylen ett tryck på 25 ton, som får tornet att skaka. Ett 3,5 meter tjockt betongtak ska förhindra att skakningarna skadar resten av tornet och skydda mot bomber från fiendens flygplan.

Gasmasker testas i flaktornet

Våningarna under de tunga vapnen rymmer något som Berlinborna senare kommer att uppskatta mer än kanonernas eldkraft: i varje bunker finns stora skyddsrum för civilbefolkningen och ett mindre sjukhus.

I flaktornen finns dessutom verkstäder som tillverkar viktig militär utrustning, särskilt ventilerade rum för förvaring av konstskatter från Berlins museer, och till och med ett lufttätt rum där man kan testa gasmasker.

Men den viktigaste rollen för flaktornen är och förblir försvaret av luftrummet över Berlin. Tillsammans har de 12 stycken 128-mm Flak 40-luftvärns­kanoner med dubbla eldrör, vilket ökar stadens eldkraft avsevärt.

De är krigets modernaste och mest precisa luftvärns­kanoner, de styrs med radar och kan avfyra upp till 24 granater i minuten. Via kontrolltornet alldeles i närheten kan hela Berlins luftförsvar samordnas och skjuta mot fiendens flygplan med en ohygglig intensitet.

Tillsammans med en mängd mindre kanoner nere på marken runtom ­huvudstaden ska tvillingkanonerna i tornen göra att flyganfall står de allierade så dyrt att fienden ska tvingas ge upp försöken. Samma scenario hoppas Hitler få se i storstäderna Hamburg och Wien, och även här pågår konstruktionen av ett antal flaktorn.

En dödlig matta väntar angriparna

En av dem som får uppleva Berlins förbättrade luftvärn är en bombfällare i USA:s flygvapen, sergeant Melvin Larson. Från sin plats i glasburen under ­nosen på ett B17-plan ser han spärr­elden på skrämmande nära håll den 6 augusti 1944:

”När vi närmade oss Berlin såg det ut som om hela staden försvunnit i ett tjockt, svart moln som sköt ut stora, röda eldklot och fyllde himlen med granatsplitter.

Denna matta av död var vad som väntade oss. Jag hade aldrig sett så mycket spärreld förut, och planen framför oss tycktes uppslukas av det svarta molnet när de flög in bland explosionerna”, berättar Melvin Larson i sin dagbok från kriget.

Trots den kraftiga spärrelden från både flaktornens tvillingkanoner och andra kanoner nere på marken lyckas Melvin Larson fälla sina bomber över målområdet, men samtidigt ser han hur åtskilliga flygplan runt om honom blir träffade:

”Jag såg hur stora hål slets upp på vingarna och på flygplanskropparna, och vi hörde hur granatsplitter träffade ovansidan på vårt plan. Det lät som en hagelskur på ett plåttak.”

Melvin Larsons B17 tar sig igenom flak­elden och återvänder till basen i England. Många av hans kamrater har inte samma tur. Av de 600 bombplan som deltar i anfallet blir 69 nedskjutna och 250 svårt skadade – tyskt jaktflyg står för de flesta nedskjutningarna. Mer än 700 besättningsmän dör eller tas tillfånga.

Flaktornet var konstruerat för att kunna stå emot direktträffar av britternas och amerikanernas största bomber. Från den sju våningar höga byggnaden kunde fyra kraftfulla kanoner skjuta i alla riktningar högt över hustaken i Berlin. På balkongen under kanondäck stod 13-15 mindre kanoner, som skulle försvara flaktornet mot störtdykande plan.

Skolgossar skjuter med kanon

Flyganfallen rullar in över Berlin och så småningom tvingas människorna inse att flaktornen inte kan hindra de allierade från att släppa sina bomber över staden.

Gång på gång hörs flyglarmets tjutande sirener. Luftwaffe skickar upp sina jaktplan och från flaktornen sprids en dödlig spärreld över himlen. De allierade förlorar cirka fem procent av sina bombplan under varje anfall, men kommer ändå snart tillbaka – fler för varje gång.

Medan Nazityskland trängs tillbaka längs fronterna i hela Europa blir manskapet i flaktornen allt yngre. Tyskland tvingas skicka alla män till fronten för att förhindra en total kollaps, och försvaret i Berlin och andra storstäder överlåts till tonåringar. Två av pojkarna i flaktornen är Harry Schweizer och Horst Hirche. De är bara 15 år gamla när de år 1944 blir inkallade till tjänstgöring på ett flaktorn i Berlin.

Tyskarna är i minoritet i flaktornen; bemanningen består främst av frivilliga från Vitryssland och Ukraina, och även av krigsfångar. Endast de som ska rikta in kanonerna efter radarns anvisningar är utbildade artillerister.

Själva flyganfallen är mycket påfrestande för soldaterna på flaktornets kanondäck, 39 meter över marken. De hungriga kanonerna måste oavbrutet matas med nya granater, och däcket fylls med rödglödgade granathylsor och blindgångare som inte skjutits iväg.

Det dånar infernaliskt från kanonerna och tryckvågen från rekylen gör arbetet ­livsfarligt. Horst Hirche bär fram granater till en av tvilling­kanonerna på flaktornet i stadsdelen Humboldthain i Berlin, då en amerikansk bomb träffar tornet.

”Av tryckvågen kastas jag upp mot ammunitionshyllorna, och sedan ramlar jag ned på taket. Jag kommer att tänka på alla de oexploderade granater som fortfarande står vid kanonen; om de exploderar är allt förbi. Omtumlad kommer jag på fötter och kämpar mig över murresterna vid kanontornet.”

Hirche får hjälp bort från kanondäcket och till säkerheten inne i tornet av ett par andra soldater som släpar ned ­honom till sjukhuset. På väg dit passerar han en grupp civila som sökt skydd bakom bunkerns tjocka murar.

”Några av dem skriker, och jag tänker att jag måste se förfärlig ut. När vi kommer ned till sjukhuset ser jag vår försteartillerist. Han saknar en arm.”

Hirche har förlorat ena ögat och läkarna hittar 14 stora granatsplitter i kroppen på honom. Efteråt får han veta att flaktornet träffats av två högexplosiva 500-pundsbomber från de amerikanska bombplanen. Men även om bomberna orsakat död och förödelse uppe på taket har själva flaktornet bara fått ytliga skador.

Tornets styrka testas i närkamp

De stora kanonerna uppe på tornen ­används periodvis i dagliga strider mot de högtflygande amerikanska och brittiska bombplanen, men de mindre kano­nerna på balkongen avfyras inte lika ofta.

De har inte tillräcklig räckvidd för att nå amerikanerna och britterna, som för det mesta bombar från sex till nio kilometers höjd. Detta förändras dock dramatiskt då ryssarna närmar sig Berlin på våren 1945 och sätter in sina jaktbombare mot mål på marken.

Ryssarna lider stora förluster när deras plan störtdyker och anfaller flak­tornet vid Berlins zoo. Harry Schweizer minns hur ryssarna möts av kanoneld från 37 mm- och 20 mm-­kanonerna:

”Vi hade massor med eldkraft och sköt ned många plan, men vi saknade skydd framför våra vapen. När planen dök ned mot oss och kulorna ven över huvudet på oss, då var det allt annat än trevligt.”

I april 1945 når ryska trupper fram till Berlin och de allierade avbryter sina massiva bombningar från luften. Flaktornen får ett användningsområde som de inte är konstruerade för: krig på marken.

När ryssarna tränger in i Berlins förstäder riktas flaktornens stora tvillingkanoner mot mål på marken. Både stridsvagnar och ryska artilleriställningar beskjuts med kanonerna, som inte längre är riktade uppåt utan ut åt sidorna.

De tunga betongkonstruktionerna är emellertid inte gjorda för att absorbera rekylkraft i sidled.

”När vi sköt mot ryska stridsvagnar så långt bort som i Tegel (cirka sju km, red:s anm.) var eldrören nere i 0 graders vinkel och tryck­vågorna slet sönder den kraftiga kanten på balkongen så att vi kunde se armeringsjärnen inuti”, minns den unge flak­assistenten Harry Schweizer.

Det krävdes hela 3 000 granater från flaktornen för att träffa ett enda av de allierades bombplan i luften. Det var inte ofta flaktornen träffade en brittisk Lancaster.

© Shutterstock

30 000 gömmer sig bakom murarna

I takt med att ryssarna rycker fram fylls flaktornen med hemlösa och vettskrämda civila. Zoobunkern är byggd för att kunna hysa cirka 15 000 personer, men i slutet av kriget trängs omkring 30 000 berlinare innanför de tjocka betong­murarna.

Toaletterna blir överbelastade och slutar snart fungera. Folk tvingas förrätta sina behov där de sitter. Zoobunkern är till slut så fullproppad med människor att det inte går att ta sig fram i gångarna.

Det blir allt trängre i skyddsrummen och samtidigt strömmar det in sårade soldater – direkt från striderna på Berlins gator. I flaktornets sjukhus amputeras armar och ben, och när det så småningom blir livsfarligt att lämna tornet förvaras de amputerade kroppsdelarna i hinkar i sjukhuskorridorerna.

Några av de sårade soldaterna dör på sjukhuset, och liken hopar sig i gångarna. Självmord är vanligt förekommande – i synnerhet bland personer som är särskilt rädda för att falla i ryssarnas händer.

Stanken av död, svett och av­föring hänger tung i luften inuti tornet under krigets sista dagar. Det är förbjudet att öppna järnluckorna framför fönstren; ryssarna skulle kunna skjuta rakt in.

Förhållandena utanför tornet är inte mycket bättre. De som vågar sig ut för att leta efter mat eller saknade anhöriga möts av en makaber syn i den utbombade zoologiska trädgården intill ett av betongtornen.

”Några bomber slog ned i en stor damm med pelikaner och andra fåglar 20 meter bort. Vi blev
översköljda med vatten, vilket var skönt, men i samma stund började några av de exotiska fåglarna – som sprängts i luften – att falla ned döda runt omkring oss. En stor brun björn låg i sin bur, sårad i skuldran, och vrålade av smärta”, minns tysken Arno Pentzien.

Även om ryssarna tvingas avbryta sin framryckning här och var på grund av den kraftiga elden från luftvärns­kanonerna på flaktornen, utgör tornen inte längre något svårt hinder. Ryssarna tar sig bara fram på andra vägar som de tunga kanonerna på tornen inte når.

I slutet av april 1945 är ryssarna så nära att de kan skjuta direkt på flaktornen med sina fältkanoner, men inte ens deras tyngsta vapen förmår vålla mer än obetydliga skador på tornens 2,5 meter tjocka betongväggar. Granaterna tar sig inte ens igenom stålluckorna framför fönstren.

Inte förrän ryssarna siktar mot gång­järnen och skjuter av järnluckorna får de ett litet genombrott. De skickar omedelbart in ett par granater i Zoo­bunkern för att tvinga soldaterna där inne att ge upp.

”En granat kom in i ett ytterrum och dödade två personer. Rummet evakuerades men trots att ryssarna sköt in flera skott var väggarna bakom det yttre rummet konstruerade så att detta inte berörde de övriga rummen”, berättar Harry Schweizer.

Zoobunkerns sista soldater kapitulerar klockan 12.30 den 2 maj, då striden om Berlin tar slut. En sista våg av självmord går genom tornet strax före kapitulationen. Även i de andra flaktornen ger soldaterna upp den hopplösa kampen när Berlin officiellt kapitulerar.

Krutröken skingras, bilar och hus är förstörda efter striderna men Hitlers osårbara luftvärnstorn står oskadda. De uppfyllde aldrig ursprungsmålet, att förhindra flyganfall, men som skyddsrum räddade de tusentals människoliv.

Läs också:

Vapen under andra världskriget

Frispråkig flygare i Bf 109

10 minuter
Jeriko
Samhälle

Världen formades av TEGEL

21 minuter
Vapen

Vad gjorde tyskarnas 88 mm-kanon så speciell?

1 minut

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!