Fransk superstridsvagn på flykt från fronten

Clemenceau blir rasande när han läser svaret och skriver upprört tillbaka: ”Ni beklagar er över bristen på råmaterial, men lägger ändå en ny beställning på 1 200 lätta stridsvagnar utöver det antal som avtalats. Jag insisterar på en fullständig effektuering av beställningen av 300 2C-stridsvagnar.”

Trots konseljpresidentens krav är emellertid de efterfrågade superstridsvagnarna klara först tre år senare, efter första världskrigets slut, då Clemenceau inte längre sitter i regeringen. Än värre är det faktum att det snart visar sig att stridsvagnarna är allt annat än så fantastiska som man har trott. Prestigeprojektet Char 2C blir ett av de största fiaskona i fransk militärhistoria.

Superstridsvagnar var örlogsfartyg på land

År 1918 var stridsvagnar fortfarande en ovanlig syn på slagfältet. I ett försök att bryta dödläget på västfronten utvecklade Storbritannien år 1916 den första versionen av det nya vapnet. Stridsvagnen skulle kunna köra på sönderbombade slagfält och forcera taggtråd och skyttegravar utan att påverkas av fiendens kulspruteeld.

Fördelarna med att använda stridsvagnar var uppenbara. Den franske brigadgeneralen Jean Baptiste Eugène Estienne fick i uppgift att leda arbetet med att utveckla en fransk version. Estienne är känd som ”den franska stridsvagnens fader”, och på personbilstillverkaren Renault lät han konstruera den lätta och effektiva stridsvagnen Renault FT. Den kom att produceras i över 3 000 exemplar.

Det var emellertid inte alla som tilltalades av Estiennes små stridsvagnar med en besättning av bara två man. En av moståndarna var general Mourret. Utan att militären kände till det beordrade han på hösten 1916 skeppsvarvet Forges et Chantiers de la Méditerranée (FCM) i Marseille att bygga en prototyp för en stridsvagn med en matchvikt på hela 40 ton.

Den franska jättens konstruktion var inspirerad av britternas arbete med att konstruera så kallade landships – örlogsfartyg på land – bepansrade fordon på 300 ton eller mer, som utvecklades med stöd av marinminister Winston Churchill.

Storbritannien insåg dock snart att så stora fordon var både opraktiska och alldeles för dyra. I Frankrike levde emellertid drömmen om en superstridsvagn vidare, i synnerhet bland inflytelserika politiker som Georges Clemenceau.

Med politikerna i ryggen försökte general Mourret till och med stoppa produktionen av Renaults FT-stridsvagnar, så att fabrikerna i stället kunde satsa på hans ännu oprövade jättemaskin.

Den 27 november 1916 skrev en desperat brigadgeneral Estienne ett brev till den franska arméns överbefälhavare Joseph Joffre. Estienne ville försäkra sig om att hans lätta Renaultstridsvagnar inte skulle nedprioriteras: ”Vår industris förmåga att utveckla ’krigsfartyg på land’ är fortfarande högst osäker och kräver ytterligare studier, vilka ännu inte har inletts. Konstruktionen av mycket lätta stridsvagnar kan däremot utan risk ske med det samma.”

Inte heller Joffre hade någon större tilltro till att enorma stridsvagnar var den franska arméns framtid. Verkligheten var emellertid sådan att han inte kunde göra något åt saken. Politikerna kunde inte släppa tanken på att bygga superstridsvagnar.

Politiker kämpade för stridsvagnen

Trots motståndet inom militären fortsatte arbetet med den tunga stridsvagnen. Den 10 december 1917 var varvet i Marseille klart med prototypen FCM 1A. Med en vikt av 40 ton var den tyngre än någon annan stridsvagn i kriget. Den franska generalstaben fick en uppvisning i hur den kunde ta sig uppför branta backar och korsa skyttegravar i 15 kilometer i timmen.

Flera av de militära ledarna var emellertid inte imponerade. En av kritikerna var Estienne, mannen bakom Renaultstridsvagnen. Han ansåg nu att militären behövde en ännu större stridsvagn, som var ett par meter längre och åtskilliga ton tyngre. Om stridsvagnen gjordes större skulle den med Estiennes ord bli bättre på att ”passera de nordliga kanalerna” på fiendens territorium.

Brigadgeneral Estienne hade inte ändrat åsikt, utan bara bytt taktik. Hans rekommendation av en ny superstridsvagn skulle kräva nya beräkningar och konstruktionsritningar och medan det arbetet gjordes kunde produktionen av hans Renaultstridsvagnar fortsätta ostört. Hans ord övertygade emellertid arméledningen.

Estienne fick rätt. Först i februari 1918 tog FCM-varvet emot beställningen av den nya superstridsvagnen Char 2C. Med en längd av tio meter och en höjd av över fyra meter är den fortfarande den största stridsvagn som någonsin satts i produktion.

Konseljpresidenten beställde genast 900 Char 2C-stridsvagnar, som skulle levereras på våren 1919, ett antal som var helt omöjligt för den hårt pressade franska industrin.

Senare justerades antalet ner till först 300 och sedan 60 stridsvagnar, men till och med det antalet hade FCM svårt att leverera.

Bättre blev det inte av att flera militärer i hemlighet gjorde allt för att försena projektet.

Brigadgeneral Estienne krävde plötsligt att Char 2C skulle förses med både murbräcka och mindetektor, medan Frankrikes nye överbefälhavare Philippe Pétain gav order om att det måste gå att montera pontoner på det 69 ton tunga monstret, så att det kunde flyta.

När första världskriget tog slut den 11 november 1918 hade det ännu inte producerats en enda Char 2C. Detta faktum fick emellertid inte politikerna att sluta ligga på för att prestigeprojektet skulle genomföras, och efter många år i långbänk stod slutligen tio stycken Char 2C klara år 1921. Först därefter skrinlades projektet.

Motorn sprutade eld

Under perioden mellan första och andra världskriget användes superstridsvagnen huvudsakligen i propagandafilmer, då för att visa på Frankrikes militära överlägsenhet. I filmerna brakade den igenom byggnader och välte träd, allt för att ge intryck av att Frankrike förfogade över en osårbar superstridsvagn.

Verkligheten var emellertid en helt annan. Motorerna hade mycket svårt att dra den enorma stridsvagnen, så de gick ofta sönder. Ännu värre var det när den fattade eld och sprutade ur sig brinnande bränsle. Under en övning fick elden en mekanikers ena känga att smälta medan han arbetade med motorn.

När stridsvagnen väl rullade var den med en stridsvagnsförares ord ”lika lättmanövrerad som ett tåg”, men när kolossen skulle ta sig förbi ett hinder gick det sällan som på räls. Ännu värre var det när stridsvagnen användes vid övningar.

Med sin enorma vikt förstörde den vägarna, och den förde så mycket oväsen att invånarna i de små byarna i närheten snart kom att avsky den. Riktigt snett gick det när en stridsvagnsförare hade glömt bort hur hög Char 2C faktiskt var och råkade slita ner en elledning när han försökte köra under den.

Tyskarna lade beslag på Frankrikes stolthet

När andra världskriget bröt ut år 1939 var Char 2C redan ett avpolletterat fiasko. Dess tunna pansar kunde enkelt brytas igenom av tidens kraftfullare artilleri, och med sina ynka 15 kilometer i timmen var den närmast oanvändbar i ett krig där slagfältet inte längre utgjordes av skyttegravar.

Den snabba tyska framryckningen ställde den franska regeringen inför ett dilemma. Den flitiga användningen av Char 2C i propagandan hade gjort befolkningen övertygad om att stridsvagnen var ett supervapen som skulle hålla tyskarna borta. Därför fick stridsvagnen under inga som helst omständigheter falla i fiendens händer, eftersom det skulle skada den franska stridsmoralen.

När de tyska stridsvagnarna rullade in över gränsen den 10 juni 1940 befann sig de åtta sista funktionsdugliga exemplaren av Char 2C utanför Landres i nordöstra Frankrike – farligt nära fronten.

I all hast evakuerades stridsvagnarna så långt bort från tyskarna som möjligt. De placerades på tågvagnar och fraktades i riktning mot Dijon, längre in i landet. Vid byn Meuse blockerades emellertid rälsen av ett brinnande godståg, vilket gjorde det omöjligt att lasta av de enorma stridsvagnarna.

Soldaterna kunde inte göra någonting, och av rädsla för att stridsvagnarna skulle hamna i tyskarnas händer enades de franska officerarna om att spränga dem i luften.

Det som skulle vara Frankrikes främsta vapen i ett nytt krig mot tyskarna slutade sina dagar i ett hav av lågor utan att någonsin användas i strid. När vraken några dagar senare hittades av tyskarna var Hermann Göring, Luftwaffes överbefälhavare, snabbt ute och proklamerade att de ”osårbara” stridsvagnarna hade förstörts av tyska Stukabombare.

En av stridsvagnarna förblev någorlunda intakt, eftersom sprängladdningen inte exploderade. Den transporterades till Tyskland som en krigstrofé. Under invasionen av Berlin år 1945 försvann den, och enligt ryktena hamnade den i Sovjetunionen. Ingen vet dock säkert var det sista exemplaret av det 69 ton tunga fiaskot nu befinner sig.