Magnetflygplan, magnetmina, andra världskriget

Flygande magneter krossade Hitlers hemliga vapen

Under andra världskriget sänder mystiska explosioner fartyg efter fartyg till bottnen. Tyskarna har utvecklat ett ohyggligt vapen som döljer sig i djupet och hotar att lamslå britternas fartygstrafik.

Under andra världskriget sänder mystiska explosioner fartyg efter fartyg till bottnen. Tyskarna har utvecklat ett ohyggligt vapen som döljer sig i djupet och hotar att lamslå britternas fartygstrafik.

Michael Turner PGAvA/www.studio88.co.uk

Utanför näset Orford Ness norr om Harwich sjuder havet alltid av aktivitet. Fartygstrafiken längs Englands östkust går nära land, för längre ut gör en sandbank vattnet för grunt. Efter andra världskrigets utbrott bara nio dagar tidigare har trafiken i segelrännan inte blivit mindre, tvärtom.

Nu patrullerar minröjningsfartyg utanför kusten och längre ut letar brittiska jagare efter tyska ubåtar. Den 10 september är det fortfarande lugnt utanför Orford Ness, men plötsligt gör sig kriget påmint. Klockan 17.25 en i övrigt stilla söndag hörs ett dovt dån från segelrännan.

Lokalbefolkningen skyndar ner till vattnet, där de får se ett fraktfartyg med bruten köl och sprängda pannor sjunka ner i vattnet. Snart sticker bara två master upp, sedan ångfartyget SS Magdapur lagt sig till vila på sandbottnen. Räddningsbåtar och fartyg i närheten får upp 75 män ur vattnet, men sex personer slukas av havet.

Orford Ness, England

Under andra världskriget var farvattnet utanför Orford Ness viktigt för fartygstrafiken och skyddades följaktligen noga av militära anläggningar.

© Shutterstock

Anledningen till förlisningen förblir länge en gåta. Minröjningsfartyg har just seglat genom rännan, och före explosionen var det ingen ombord på Magdapur som såg några ränder efter ubåtstorpeder. Under dessa hektiska dagar är dock den brittiska flottan upptagen med väldigt mycket annat, så den oförklarliga sänkningen glöms snart bort.

Paniken utbryter först sex dagar senare, då en ny explosion drabbar ångfartyget SS City of Paris. Nu förbjuds fartygen komma nära Orford Ness, medan flottans experter arbetar för högtryck med att försöka lösa mysteriet.

Ett nytt, okänt vapen med extrem kraft lurar uppenbart i havet, vilket riskerar att lamslå britternas så viktiga försörjningslinjer.

Sjöminor var billiga och effektiva

Redan från krigets första dag visste både britterna och tyskarna att sjöminor skulle få stor betydelse. På 1800-talet var minan ett primitivt vapen, men under första världskriget hade den tekniska utvecklingen gjort att alla krigförande flottor lade ut stora mängder minor.

Standardmodellen var den så kallade kontaktminan, som låg i eller strax under vattenytan. När ett fartyg träffade minans utlösare exploderade den och slet upp ett stort hål i skrovet. Modellen var enkel, dödlig och ständigt apterad, redo att brisera.

”Världens starkaste flottas offensiva kraft lamslogs av minans och torpedens hot.” Marinminister Winston Churchill år 1915

Det blev världen varse i mars 1915, då en turkisk minläggare en mörk natt seglade ut och lade 26 minor i ett trångt farvatten, genom vilket ett antal brittiska och franska slagskepp skulle passera dagen därpå.

Tre av pansarkolosserna sjönk inom loppet av bara några timmar. Winston Churchill, som var brittisk marinminister under kriget, skrev senare: ”Världens starkaste flottas offensiva kraft lamslogs av minans och torpedens hot.”

Magnetflygplan, minläggare, turkisk, 1915

År 1915 fick den lilla turkiska minläggaren Nusrat en avgörande betydelse för striderna i Dardanellerna. Fartygets sjöminor sänkte ett franskt och två brittiska slagskepp.

© Australian War Memorial

Därför lade alla krigets parter ut tusentals sjöminor i haven. Enbart i Nordatlanten mellan Shetlandsöarna och Norge placerade amerikanerna och britterna ut över 70 000 sjöminor.

Eftersom kontaktminorna låg vid havsytan kunde de relativt enkelt oskadliggöras av minröjningsfartyg, men mot slutet av första världskriget utvecklade britterna en ny sorts mina som utlöstes av magnetism.

Det innebar att fartygen inte längre behövde komma i kontakt med utlösaren. Det räckte med att de befann sig i närheten. Vid krigsslutet några månader senare var dock den nya minan fortfarande otillförlitlig. Som segerherrar kände de brittiska amiralerna inget större behov av nytänkande, så utvecklingen av den magnetiska minan lades på is.

Brittiskt krigsfartyg lägger ut sjöminor år 1918.

Under första världskriget fyllde brittiska och amerikanska fartyg bland annat Nordsjön med sjöminor.

© NH 61107 NH 1234 courtesy of the Naval History & Heritage Command

Tyskarnas situation var den direkt motsatta. Efter nederlaget år 1918 sammanställdes alla erfarenheter från kriget, och de användes bland annat för att utveckla nya vapen som skulle kunna ge en fördel i nästa krig.

När det bröt ut år 1939 stod den tyska flottan beredd med en arsenal av avancerade sjöminor, av vilka flera befann sig ombord på ubåten U-13, som i september 1939 sändes ut på ett specialuppdrag.

Tysk ubåt smög sig nära land

U-13 var en liten ubåt av typen IIB. Den lämpade sig inte för längre räder i Atlanten, men ubåtens ringa storlek gjorde att den kunde ta sig nära land. Just det var uppgiften när kaptenlöjtnant Karl von Eichhain och hans 24 man starka besättning lämnade Wilhelmshaven den 2 september 1939.

”Inled omedelbart fientligheter mot England.” Meddelande till den tyska ubåten U-13

Dagen därpå var U-13 på väg genom Nordsjön när den nåddes av ett radiomeddelande: ”Inled omedelbart fientligheter mot England.”

Karl von Eichhain satte kurs mot Orford Ness. Efter solnedgången var det en acceptabel risk att gå upp till ytan. Vid flera tillfällen tvingades emellertid ubåten dyka när ljus i mörkret varnade för fientliga fartyg.

Minfartyg, Dunkerque, 1940

I maj 1940 gick jagaren Bourrasque, med 1 200 brittiska soldater från Dunkerque ombord, på en mina. Omkring 500 av dem miste livet.

© Hulton Archive/Getty Images

Tyska sjöminor höll allierade fartyg borta

Nazitysklands flotta var för liten för att kunna frånta britterna herraväldet över havet. Den näst bästa lösningen var då att kontrollera var fiendens fartyg kunde segla, och i det sammanhanget var minor oumbärliga.

Enorma minfält täckte Europas hav under andra världskriget. Tyskarna använde vapnen defensivt genom att lägga ut dem överallt där de ville hindra allierade fartyg från att komma för nära.

De första fälten skyddade viktiga hamnar, där bara en smal segelränna lämnades fri för trafik. Minfält spärrade även av hela farvatten, till exempel Skagerrak, så att brittiska fartyg inte kunde ta sig in i Kattegatt och Östersjön.

Senare utgjorde de även en viktig del av Hitlers så kallade Atlantvall, som skulle hindra de allierade från att stiga i land på det ockuperade Europas kuster. Segelrännor kunde röjas genom minfälten, men för det krävdes tid, som tyskarna använde för att anfalla med flygplan, ubåtar och kanoner med lång räckvidd.

Tyskarna använde emellertid också sjöminorna offensivt. Flygplan och ubåtar lade ut minor i vattnet utanför bland annat brittiska hamnar och segelrännor med mycket fartygstrafik. Minorna låg i vattnet som dolda dödsfällor, som ständigt orsakade fienden förluster.

Otroligt nog lyste det i det närmaste fyrtornet, och även bojarna runt näset var tända. Britterna gjorde deras uppgift enkel. I skeppsdagboken noterade von Eichhain att han klockan 03.02 på natten passerade nära den boj som markerade sandbanken utanför Orford Ness: ”Vek av till kurs 340 grader efter att ha nått den djupare kanalen och började lägga ut minor vid låg hastighet.”

Vart och ett av U-13:s tre torpedrör var laddat med tre magnetiska minor, Torpedmina B, som innehöll 680 kilo sprängmedel. De fungerade bäst på som mest 20 meters djup. Kaptenen skickade iväg de första fem minorna med fem minuters intervall, så att de lade sig på bottnen med 500 meters avstånd.

”Lade ut sjunde till nionde minan med större intervall (åtta, sex respektive tio minuter). Stördes inte under utläggningen, därefter undanmanöver.”

Sedan vek kaptenen av österut och satte kurs mot Tyskland. Eftermiddagen därpå befann sig ubåten tillräckligt långt från den engelska kusten för att von Eichhain skulle våga sig på att sända ett radiomeddelande: ”Uppdrag utfört.”

Experter fick omöjlig uppgift

Minorna utanför Orford Ness hade legat på havsbottnen i fem dagar när en av dem sänkte SS Magdapur. Den elfte dagen utlöste SS City of Paris nästa, varefter hennes besättning skyndade till livbåtarna. Ångfartyget sjönk dock inte, så sjömännen klättrade ombord igen. Trots svåra skador kunde hon ta sig i hamn för egen maskin.

Där visade undersökningar att skrovet var kraftigt skadat, men intakt. Kontaktminor eller torpeder skulle ha lämnat efter sig ett hål, eftersom de exploderar i samband med kollisionen med målet. Frågan var därför vad fartyget egentligen hade träffats av?

Mysteriet vid Orford Ness överlämnades åt HMS Vernon i Portsmouth. En gång i tiden hade namnet tillhört ett gammalt träfartyg som flottans torpedskola var inhyst i, och när skolan efter första världskriget flyttade in på land fick namnet följa med.

Folket på Vernon var inte bara experter på torpeder, utan också på minor och fartygselektronik. Kommendörkapten Guy Sayer, som ansvarade för minsektionen, hjälpte örlogskapten John Ouvry med det lilla han visste.

”Minröjarna hittar ingenting.” Kommendörkapten Guy Sayer, ansvarig för flottans minsektion

”Det tyder på något antingen magnetiskt eller akustiskt. Vi kan ha fel, men allt tyder på det”, sa Sayer.

Enligt honom hade flottan nu förbjudit all sjöfart i området.

”Ingen får lov att använda segelrännan. En konvoj tog sig helskinnad igenom, men nu blir alla fartyg omdirigerade. Minröjarna hittar ingenting”, sa Sayer.

Ouvry fick i uppgift att lokalisera och bärga ett exemplar av det gåtfulla vapen som tyskarna placerat ut i havet utanför Orford Ness, så att en grupp tekniker skulle kunna undersöka det. I flera dagar dirigerade han tre minröjningsfartyg, som minutiöst letade igenom havet kring de platser där Magdapur och City of Paris blivit träffade. De hittade emellertid ingenting.

”Ett fartyg per helg tre gånger i rad och vi kan inte göra ett dyft åt det.” Kommendörkapten Guy Sayer, ansvarig för flottans minsektion

Fartygen var utrustade för att kunna kapa de ankarkättingar som hindrade konktaktminor från att driva bort från sin position. De magnetiska minorna låg emellertid nere på bottnen, så minröjarfartygens utrustning passerade bara över dem. Exakt två veckor efter Magdapurs förlisning var Ouvry tillbaka på kommendörkapten Sayers kontor när den minansvarige fick ett meddelande.

SS Phryné sänktes strax öster om sandbanken, på 25 meters djup, klockan åtta i morse. Gick ner inom loppet av två timmar. Ett fartyg per helg tre gånger i rad och vi kan inte göra ett dyft åt det”, sa Sayer till Ouvry.

Nu låg ytterligare ett vrak på bottnen utanför Orford Ness, och än värre skulle det bli. Utan att britterna kände till det hade tyskarna även börjat fälla minor från flygplan. Om inte hotet eliminerades var britternas försörjningslinjer till havs i fara.

Panikslagen tysk hjälpte britterna

Minjakten vid Orford Ness ledde ingenvart. Andra minor började dock spolas upp på de brittiska stränderna, först någon enstaka och sedan massor. De var traditionella tyska kontaktminor, troligen utplacerade för att skydda den tyska kusten. Enligt Ouvrys bedömning hade de lossnat från sina ankare och förts bort av strömmar.

Kontaktmina släpas i land, andra världskriget

Under hela kriget spolades tusentals konventionella kontaktminor i land i England.

© David Parker/Stringer/Getty Images

Under tiden gick fartyg på magnetminor utanför Storbritanniens kust – brittiska, norska, nederländska, ett danskt, ett svenskt och till och med ett japanskt passagerarfartyg i linjetrafik, som var ute på kryssning. De flesta fartygen var civila, men även örlogsfartyg drabbades.

Den 21 november var den nybyggda kryssaren HMS Belfast ute på skjutövning utanför den skotska kusten när en enorm explosion bröt fartygets köl, varefter hon ramponerad fick bogseras i hamn. Samma kväll sänkte en annan mina jagaren HMS Gipsy längre söderut.

Ett dygn senare vände emellertid lyckan. I skydd av mörkret dök ett tyskt sjöflygplan mot Themsens utlopp för att fälla minor, men när luftvärnsartilleri öppnade eld från en pir släppte piloten snabbt sin last i panik. Från land såg britterna två avlånga föremål falla i fallskärmar och sjunka ner i havet.

”Innan vi går dit måste vi göra oss av med all metall vi har på oss.” Örlogskapten John Ouvry före desarmering av magnetmina

En kort tid senare satt örlogskapten Ouvry och hans kollega Roger Lewis i en bil som i hög hastighet körde mot kusten. Vid lågvatten klockan 04.00 skulle havet dra sig tillbaka och avslöja vad det tyska flygplanet hade lämnat efter sig i vattnet. Det var fortfarande mörkt och regnet öste ner när de båda officerarna kom dit. En soldat stod beredd att visa dem ut till platsen, men Ouvry höll tillbaka honom.

”Innan vi går dit måste vi göra oss av med all metall vi har på oss – pengar, cigarettetuier, allt. Knappar? Ja, de måste också bort. Vi kan inte ta några onödiga risker.”

Ouvry visste inte vad som väntade där ute i mörkret. Det enda han visste var att de närmaste timmarna skulle bli oerhört farliga.

Minröjaren började arbeta

I ljuset från ficklamporna glänste den blöta minan hotfullt. Den var formad som en cigarr och öppen i den smalare änden, där fallskärmen suttit. Den bredare änden hade sjunkit ner i den blöta sanden. Aluminium kunde anas där den svarta färgen hade skrapats bort.

På sidan såg Ouvry och Lewis två beslag som tycktes vara nyckeln till att desarmera minan. Den uppgiften fick dock vänta till nästa lågvatten, för minröjarna behövde dagsljus och verktyg.

Tysk magnetmina undersöks.

Flera tyska magnetminor råkade fällas på fel platser, vilket gjorde det möjligt för britterna att undersöka dem.

© Australian War Memorial

Klockan 13.30 började Ouvry arbeta tillsammans med en sergeant från Vernon, som assisterade honom. Lewis observerade med en kikare och antecknade från tillräckligt långt håll för att inte skadas ifall desarmeringen skulle gå snett.

Ouvry använde en skruvnyckel för att lossa ett cirkelrunt lock som satt på det ena beslaget. Hans verktyg var av legeringen mässing, som inte är magnetisk. Därefter använde han en liten krok för att dra ut en mekanism som han antog var detonatorn. Han svettades ymnigt, men ingen explosion inträffade.

”Om det här är detonatorn är det värsta över.” Örlogskapten John Ouvry under desarmering av magnetmina

”Jag tror att vi har löst det, sergeant. Om det här är detonatorn är det värsta över. Men vi behöver titta på minans undersida också. Spring upp på land och hämta de andra, så kan de hjälpa till att flytta den”, löd Ouvrys order.

När de vände på minan syntes fler beslag. Bakom ett av dem hittade Ouvry en liten skiva med två kablar. Då gick det upp för honom att han först nu hade nått fram till minans utlösarkrets.

Försiktigt kapade han båda kablarna och isolerade dem. Därefter skruvade han försiktigt loss skivan och drog ut den. Han kände igen det han såg på baksidan: en elektrisk detonator av samma typ som tyskarna använde i sina kontaktminor.

Ouvry tog loss fler delar av utlösarmekanismen innan han förklarade minan säker. Klockan var 15.27.

John Ouvry, minör, magnetmina

För sitt mod under desarmeringen av de tyska magnetminorna fick John Ouvry år 1939 utmärkelsen Distinguished Service Order, en av den brittiska arméns finaste.

© MCDOA

Misstanken bekräftades

Minan från Themsens utlopp fördes till Vernon, där tekniker inledde arbetet med att montera isär den. Marinminister Winston Churchill betonade personligen hur bråttom det var.

”Vi vill så snabbt som möjligt ta reda på vad detta är, och för att uppnå det målet måste arbetet fortskrida dag som natt. Först när vi har fått teknikernas utvärdering kan vi sätta in motmedel. Så varje timme räknas”, löd marinministerns kommentar.

I ett och ett halvt dygn arbetade minörerna för högtryck och kom därefter med sin slutsats: Minan utlöstes av de magnetiska störningar som ett fartygsskrov av järn ger upphov till.

På upp till 20 meters djup fungerade minans kraftiga sprängladdning som en jättelik knytnäve från djupet, som kunde sänka till och med örlogsfartyg. Till skillnad från britternas tidiga magnetminor kunde de tyska minorna fällas från flygplan och därmed placeras var som helst.

Med dessa kunskaper inledde den brittiska flottan genast arbetet med att försöka hitta sätt att oskadliggöra vapnet. En mängd idéer strömmade in från både officerare och forskare. En av dem gick ut på att förse plattfiskar med små, men starka magneter. Eftersom dessa fiskar levde på havsbottnen kunde de kanske utlösa magnetminorna. En amiral sköt ner förslaget med torr humor. Han bad om en rapport som redogjorde för vilka av flottans kurser dessa fiskar borde gå.

Roy B. Edwards desarmerade magnetminor.

John Ouvry överlevde kriget, men många av hans minörkollegor gjorde det inte. Roy Edwards, som här syns år 1940 tillsammans med sin dotter, på väg till kungen för att ta emot en medalj, dog två år senare när en mina exploderade under en desarmering.

© Pastpix/Ritzau Scanpix

Under tiden fortsatte de tyska magnetminorna att kräva offer. Ubåten U-31 hade bland annat placerat ut 18 stycken utanför den skotska fjorden Loch Ewe, som brittiska flottan använde som bas. Den 4 december gick slagskeppet HMS Nelson på en av dem.

Ett över 20 meter långt stycke av slagskeppets yttre skrov trycktes in en dryg meter. Fartyget tvingades vänta svårt skadat i fjorden tills flottan kommit fram till hur övriga minor kunde avlägsnas. Under tiden skickade minorna från U-31 två trålare till bottnen. Vid årets slut hade magnetminor kostat britterna totalt 79 fartyg.

Ström gjorde minorna blinda

Den kanadensiske vetenskapsmannen Charles Goodeve kom på de metoder med vilka magnetminorna kunde bekämpas. Arbetet gick snabbt framåt, skrev Churchill i en anteckning på juldagen 1939.

”Vi är alla tämligen övertygade om att hotet från de magnetiska minorna snart ska vara undanröjt”, löd Churchills självsäkra kommentar.

Alla Goodeves lösningar utgick från elektricitet. Han kom bland annat på hur fartygen kunde ”osynliggöras” för minorna genom avmagnetisering. Det åstadkoms med el, som neutraliserade den magnetiska effekten i fartygens järnskrov via en strömförande kabel, som monterades på fartygens utsida.

Magnetminor, andra världskriget, avmagnetisering

Järnskrov blev osynliga
Britterna monterade kopparkablar på fartygens utsida. När ström löpte genom kabeln alstrades ett magnetfält som gick i motsatt riktning till fartygets. Det minskade skrovets magnetism, så att minorna inte exploderade.

© Claus Lunau & Jonas Sjöwall Haxø/VÄRLDENS HISTORIA

Kanadensaren kom emellertid även på andra sätt att oskadliggöra minorna. Det mest iögonfallande var att förse Wellingtonflygplan med en jättelik cirkelrund elektromagnet under buken.

Magnetflygplan, magnetmina, andra världskriget

Magnetiska flygplan utlöste minan
Ett Wellingtonplan försågs med en ring av balsaträ som omgav en spiralkabel av aluminium. När ström från en generator sattes till spiralen uppstod ett starkt magnetfält, som utlöste minorna på cirka 40 meters håll.

© Claus Lunau & Jonas Sjöwall Haxø/HISTORIE

Från cirka 20 meters höjd över havsytan kunde flygplanen utlösa magnetminorna på bottnen. Hur stor sprängkraft minorna hade visade sig när ett sådant plan flög lite för nära och blåstes upp tio meter i luften av explosionen.

Även ström som sändes genom kablar som släpades efter minröjningsfartyg gav tillräckligt stor magnetisk effekt för att utlösa de tyska minorna.

Magnetflygplan, magnetmina, andra världskriget

Elkabel finkammade havet
Minröjningsfartyg utrustade med avmagnetiseringsteknik släpade elkablar efter sig. Kablarna skapade ett elektromagnetiskt fält som fick magnetminorna att explodera på säkert avstånd från fartygen.

© Claus Lunau & Jonas Sjöwall Haxø/HISTORIE

Metoderna hade en tydlig effekt när de testades i massiv omfattning sommaren 1940. Efter nederlaget mot tyskarna i Frankrike skulle den brittiska armén hämtas hem från Dunkerque, och medan fartygen seglade i skytteltrafik över Engelska kanalen utgjorde de uppenbara mål för minor. Bara ett fåtal av dem sänktes emellertid av magnetminor. Vanmaktens tid var över.

Magnetflygplan, Wellington, magnetmina

För att hålla nere vikten tillverkades magnetringen på flygplanen av lätt balsaträ och aluminium.

© AP/Ritzau Scanpix

Minstrategin var dålig

Effekten av tyskarnas magnetminor började minska redan innan britterna hade hittat på sina motdrag. Efter bara några månader började nämligen Tyskarna få slut på dem. Flera historiker har senare påpekat att de tyska amiralerna tog det nya vapnet i bruk för tidigt. När de första minorna lades ut år 1939 var de för få för att kunna stoppa den brittiska fartygstrafiken, men tillräckligt många för att sätta i gång arbetet med att utveckla motdrag.

De uppfinningsrika motdragen till trots, upphörde sjöminorna aldrig att utgöra ett hot. Det tog tid att röja minor och det fanns inga garantier för att man skulle upptäcka precis alla.

Sjöminor, Skagerrak, Östersjön

Efter andra världskriget trålades Östersjön och Skagerrak igenom av minröjningsfartyg, men på flera håll råder fortfarande hög (rött) eller måttlig (blått) risk för ammunition på havsbottnen.

© AP/Ritzau Scanpix & Shutterstock

Minor lurar fortfarande i havet

Explosiva rester från de båda världskrigen finns överallt i Nordsjön och Östersjön. Förutom sjöminor ligger tonvis av bomber, granater och till och med giftgas på havsbottnen, där det dumpades efter krigsslutet.

Varje år får europeiska minröjare rycka ut för att spränga sjöminor. Historiens vapen spolas upp på kusterna, fastnar i fiskares nät eller hittas när arbete utförs på havsbottnen. Efter de båda världskrigen inledde flottor arbetet med att röja de totalt 220 000 sjöminor som lagts ut enbart i Östersjön. Det kan dock fortfarande ligga kvar cirka 80 000 i vattnet.

De allra flesta sjöminor har vid det här laget sjunkit till bottnen, där de inte utgör någon större fara för dagens fartyg. Därför har många europeiska länder nu ställt in sökandet. Det är bara när historiens vapen hittas av en slump som minröjarna oskadliggör dem. Olyckor sker dock fortfarande, som när tre nederländska fiskare år 2005 dödades av en flygplansbomb som fastnat i deras nät.

Krigens kvarlevor utgör också ett betydande hinder för anläggningsprojekt. Innan rörledningen Nord Stream kunde byggas i Östersjön behövde man undersöka havsbottnen noga, och över 100 minor och bomber oskadliggjordes. Framför allt i Skagerrak och i havet utanför Estland ligger det fortfarande stora mängder ammunition.

Under en Natoövning så sent som år 2011 hittade man av en slump en av de minor som U-31 lade utanför Loch Ewe år 1939.

Det nederländska fartyget Willemstad fick äran att spränga denna rest av krigsårens dödliga fält. Sergeant Anke van Der Velde berättade för en lokaltidning om sin upplevelse: ”Det är överväldigande att tänka att den senaste person som vidrörde den var en besättningsman ombord på en tysk ubåt.”