Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Flygande fästning bombade sönder Tyskland

USA och Storbritannien ville till varje pris knäcka Tredje riket. Medlet blev bombningar mot civila och industriella mål och amerikanerna bidrog med ett skräckinjagande vapen för ändamålet. B-17 var världens första stora, massproducerade bombplan. Det flög längre och högre än alla andra och var svårt att skjuta ned.

BilledMontage: Ullstein Bild & Scanpix/Corbis

Den flygande fästningen ”Tondelayo” skulle ha varit i luften redan klockan 05.40 den 17 augusti 1943. Klockan 10.00 stod det stora B-17-planet fortfarande stilla och tyst på sin plats på Kimboltonbasen 15 mil norr om London.

Besättningen strosade rastlöst runt i dimman, låg och stirrade ut i luften eller småpratade om vardagliga saker medan de väntade på kommandot ”go”.

Även om hela operationen kunde äventyras tvekade ledningen på grund av den dåliga sikten i den plötsliga dimman. Detta var ännu en gigantisk operation i raden av strategiska bombningar mot tyska mål.

Månader av hemlighetsmakeri, ryktesspridning och en konstant press på besättningarnas nerver skulle den här dagen kulminera i ett angrepp mot en av Tysklands viktigaste fabriksanläggningar.

Klockan 10.30 bröt general Anderson, högste befäl för ”379th Bombardment Group”, äntligen tystnaden och gav alla flygplan ordern ”go”.

Inte mindre än 230 B-17-plan stod i kö och startade nu, ett efter ett, sina fyra turbomotorer. Bland planen fanns ”Tondelayo”. Det lyfte, tog sig ut ur dimman och upp längs sydöstra Englands gröna kust till 15 000 fots höjd.

Dimman gav vika för solen och ”Tondelayo” påbörjade sin stigning mot större säkerhet på 24 000 fot, en höjd som gav de flygande fästningarna flera fördelar gentemot de tyska jaktplan som snart skulle möta dem över Engelska kanalen.

”Tondelayos” navigatör, Elmer Bendiner, tittade på sitt armbandsur. Klockan var 13.14. De närmaste timmarna skulle hans liv hänga på en skör tråd.

Planering flera år tidigare

Navigatören Elmer Bendiner och hans nio kamraters resa in över nazisternas Tyskland var en del av en större upplagd militär strategi.

Redan på tidigt 1930-tal började USA:s generaler undersöka om man med strategiska, luftburna bombningar mot fienden kunde se till att de inte skulle vinna kriget.

Inom toppskiktet i det amerikanska försvaret började man därför se behovet av ett flygplan som skulle kunna klara den uppgiften.

Inga länder hade på 1930-talet flygplan som kunde klara räder långt in över fiendeland. Jaktplanen hade för kort räckvidd och kunde inte heller bära så mycket last som krävdes för att bomba stora strategiska mål.

Man behövde alltså ett stort plan – som dessutom kunde försvara sig självt. Inget jaktplan kunde eskortera så långt som generalerna ville att bombplanet skulle flyga.

mässa B-17 besättning andra världskriget

Varje uppdrag kunde bli det sista. Besättningarna förberedde sig på det värsta.

© Ullstein Bild

Journalist döpte prototypen

På mindre än ett år lyckades Boeings konstruktörer utveckla och tillverka bombplanet. Resultatet fick namnet B-17 och imponerade stort på ledningen inom Army Air Corps (AAC) när det lanserades vid en tävling i Seattle den 28 juli 1935.

En reporter beskrev maskinen som ”en 15-tons flygande fästning”, ett målande namn som Boeings ledning genast såg möjligheter i och fick registrerat som varumärke.

Under åren som följde utvecklades olika prototyper för att komma fram till den optimala B-17-modellen.

Samtidigt slog flera av prototyperna både längd- och hastighetsrekord, och legenden om den flygande fästningen banade sig sakta men säkert väg in i amerikanernas medvetande.

Försäljningen gick inget vidare de första åren, men 1938, när man började skramla med vapnen i Europa, ökade försvarets behov och budget, och beställningarna började strömma in.

förstörd b-17 lancey

År 1944 flög piloten Lawrence Lancey hem sitt plan till England trots att hela nosen var bortsprängd och stora delar av planet skjutits sönder av tyska jaktplan över Köln.

B-17 var svårt att skjuta ned

De flygande fästningarna hade en enastående förmåga att återvända till basen, även om det nästan bara var skrot kvar av dem.

Enligt Luftwaffes uppskattningar var B-17:s flygplanskropp så hård att man måste träffa stjärten med över tjugo stycken 20-mm-skott för att det skulle störta.

I genomsnitt sköt tyska piloter träff med två procent av sina projektiler, de behövde alltså avfyra över 1 000 skott för att skjuta ned en fästning.

Ofta återanvände de allierade delar av beskjutna plan – många var helt uppbyggda av reservdelar från andra.

Döden – den elfte passageraren

I den tidiga eftermiddagssolen flög nu ”Tondelayo” i vida cirklar på 24 000 fots höjd över Engelska kanalen.

Planets tio man starka besättning väntade otåligt på sina ledsagare, 229 andra flygande fästningar och ett större antal jaktplan, främst Spitfires och Thunderbolts, som skulle skydda dem över Engelska kanalen.

Om ett B-17 tog sig helskinnat över det smala farvattnet var det ”bara” tjugo procents risk att besättningen skulle omkomma senare under uppdraget.

Trots situationens allvar fick åsynen av de hundratals dånande, bevingade kolosserna som samlades i eftermiddagssolen, nackhåren att resa sig på navigatören Elmer Bendiner.

Senare skrev han i sina memoarer Fall of Fortresses (Fästningarnas fall): ”När jag tänker tillbaka måste jag ha varit beroende. Dessa drömlika cirklar över världen sipprade djupt in i min själ som narkotika och blev till musik i blodet som strömmade genom min kropp. Jag var hög.”

”Tondelayo” befann sig i en ”boxformation” av fästningar – de skulle kunna täcka varandra ur alla vinklar.

Över dånet från de fyra Wright Cyclonemotorerna strömmade Wagners ”Valkyrian” från en tysk radiofrekvens, fyllde ”Tondelayo” och blandade sig med lukten av olja, svett och spända nerver.

italienskt bombflygplan propaganda gangster

Åtskilliga tyska städer blev i det närmaste utplånade. Även Italien drabbades hårt och fascisterna använde bombningarna i propagandan mot USA.

© Scanpix/Corbis

Bomberna dödade en halv miljon civila

De allierade fällde 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland, varav ungefär hälften från B-17. Målen var ofta civila bostadsområden.

”Strategisk bombning” kallas det när ett lands luftvapen försöker eliminera fiendens förmåga att föra krig. Vanliga mål är fabriker, järnvägar, oljeraffinaderier och bostadshus i städerna.

Under en ”taktisk bombning” är syftet däremot att tillintetgöra konkreta fientliga enheter under en egentlig militär framryckning. Under andra världskriget genomförde de allierade strategiska bombningar i Tyskland i enorm omfattning.

Ingen vet exakt hur många civila tyskar som dog, men de flesta historiker är eniga om att det rör sig om mellan 300 000 och 600 000, varav cirka 80 000 var barn.

Krigets mest omfattande strategiska bombningar utfördes av USA i Japan. I synnerhet brandbomber över de japanska städerna, som nästan uteslutande bestod av trähus, dödade hundratusentals civila.

De strategiska bombningarna mot landet kulminerade med de två atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Likkista blir levande legend

Den första masstillverkade fästningen, B-17E, var i bästa fall en måttlig framgång. Utan kulsprutor i stjärtpartiet kunde den inte försvara sig mot jaktplan som anföll bakifrån.

Engelsmännen gav B-17E öknamnet ”Den flygande måltavlan” och tyskarna kallade den för ”Den flygande likkistan”.

De stora förlustsiffrorna ledde snabbt till en förbättrad modell, B-17F, som förutom starkare motorer och chassi, bredare propeller och ett förbättrat syre-system fick två 12,7-mm kulsprutor monterade i stjärten.

De första kunde lyfta den 30 maj 1942. Med de nya förbättringarna blev B-17 de allierades främsta bombplan. En stor succé var född.

Inte bara generalstaben gladdes åt B-17. Elmer Bendiner och resten av besättningen förälskade sig genast i ”Tondelayo”. Namnet hade de hämtat från en av tidens fräckaste filmroller av divan Hedy Lamarr, som traditionsenligt avbildades på planets nos.

”Tondelayo” var en bastant dam på 15 422 kilo. Hennes vingspann var på 31,6 m och med last kunde hon flyga i över 240 km/h; utan last kunde B-17 göra uppemot 380 km/h.

I nosspetsen fanns det plats för bombfällaren och navigatören, båda med tillgång till var sin kulspruta som de använde vid fientliga angrepp i luften.

Ovanför dem, bakom en lucka, tronade de två piloterna som kaptener på en skeppsbrygga. Bakom deras säte stod ingenjören och höll ett vakande öga på instrumenten och motorernas vigör.

Ovanför ingenjören stod tornskytten med två 12,7-mm kulsprutor som kunde vridas 360 grader och täcka in allt som angrep ovanifrån.

En smal gång ned genom ”Tondelayos” buk ledde förbi stativen med bomber i bombrummet och vidare till radiorummet. Även här fanns en 12,7-mm kulspruta.

Bakom radiorummet hängde ännu en uppsättning kulsprutor i en plexiglaskupol, som precis rymde en man hopkrupen i fosterställning.

Med hjälp av ett handtag och en liten motor sänktes kupolen ned under planets buk när skytten var på plats. Allra längst bak, under rodret, satt akterskytten med fri sikt över angripande jaktplan.

13 maskingevär och 4 800 hästkrafter banade väg för bomberna

Den flygande fästningen var konstruerad för att föra den dödliga lasten längre in i fiendeland än något annat plan tidigare hade gjort. B-17 kunde stå emot mer beskjutning, flyga högre och bära mer last än någon av sina föregångare.

Men fördelarna hade sitt pris. Besättningen fick finna sig i trånga utrymmen och utsatt placering. Alla ombord hade en och samma uppgift: att skydda planet och ta det fram till målet – och hem igen.

Nosen gav fri sikt

Plexiglasnosen gav fri sikt för både navigatören och bombfällaren. När de blev angripna av fiendens jaktplan sköt de båda med var sin av de 12,7-mm kulsprutor som satt på planets sidor. Det avancerade bombsiktet, Norden Bombsight, satt i nosen.

Skytten stod upp

I kupolen bakom piloterna stod tornskytten upp. På grund av den stora mängden ammunition fanns det inte plats för någon sits. Med sina två 12,7-mm kulsprutor besköt han fientliga plan som angrep ovanifrån.

Radiooperatören var utsatt

Mellan radiooperatören och tusentals kilo sprängämnen fanns bara en tunn trädörr. Det hände ibland att bomberna exploderade när planet var i luften.

En blev utan fallskärm

Skytten i planets buk var oftast liten till växten eftersom utrymmet var väldigt trångt. Ofta gick det inte ens att få plats med den enda flyktmöjligheten: fallskärmen.

Alla planets kulsprutor hade ett mekaniskt lås för att skyttarna omöjligt skulle kunna träffa det egna flygplanet.

Stabiliteten var avgörande

De breda vingarna och stjärtrodret gav planet en enastående lyftkraft och förmåga att hålla kursen. B-17 kunde flyga även om stora delar var genomborrade eller bortsprängda.

Akterskytten låg ensam

Skytten låg precis under stjärtrodret, isolerad från den övriga besättningen. Han kunde bara kommunicera via planets internradio.

Kullagerfabriker var resans mål

Klockan 13.15 var ”Tondelayo” och resten av den gigantiska formationen på plats. Så småningom lämnade den Englands kust och rörde sig åt sydöst, en flygande front med plan beväpnade till tänderna med kulsprutor och bomber, vars enda syfte var total ödeläggelse.

För en stund måste ”Tondelaoys” manskap – och flera hundra andra B-17-besättningar – ha känt sig osårbara. Trots det vände elva flygplan tillbaka innan flygplansarmadan hade nått den holländska kusten.

Orsaken var antingen tekniska problem – eller ren och skär fruktan. Även om en massiv molnbank hängde hotfullt över kontinenten valde ”Tondelayos” kapten Bohn Fawkes att hålla sig på 24 000 fots höjd.

En annan del av formationen, ledd av överste Gross, styrde in under det mörka molntäcket. Men vad Gross vann i siktbarhet, förlorade han i liv och maskiner.

Tio av hans plan och därmed 100 man störtade till marken redan innan tyskarnas motoffensiv börjat på allvar. Försvaret reducerades därmed med 130 kulsprutor.

Dessutom var det dags att ta farväl av de 400 eskorterande Spitfire- och Thunderbolt-jaktplanen som nu började vände nosen hemåt mot England.

De hade flugit så långt som deras bränsle räckte. Fästningarna var ensamma.

© Wayne Southwell

Fasta formationer bra försvar mot fienden

Bombplanen var inte bara tungt beväpnade, de organiserade sig även i formationer för att lättare fånga fiendens jaktplan i korseld.

Det innebar samtidigt mindre risk för att bombplanen skulle råka skjuta ned varandra, eller att orutinerade piloter orsakade kollisioner.

Dessutom blev det svårare för fiendens luftvärn att skjuta ned ett stort antal bombplan.

Den så kallade ”combat box” (stridsboxen) med tre divisioner placerade förskjutet i förhållade till varandra, blev standardformationen under B-17-uppdragen in över Tyskland.

Förseningen blev ödesdiger

Den stora operationen gick ut på att bomba de viktiga kullagerfabrikerna i staden Schweinfurt cirka 10 mil öster om Frankfurt am Main samt Messerschmitts produktionshallar i Regensburg ytterligare 18 mil längre åt sydöst.

Planen omfattade förutom de 230 flygplanen i ”Tondelayos” formation ytterligare 146 bombplan under ledning av överste Curtis LeMay.

De två stora bombplansformationerna skulle anfalla sina mål samtidigt och på så sätt sprida ut tyskarnas jaktplan så mycket som möjligt för att försvaga deras försvar.

LeMays flygrutt gick via Holland, Belgien, sydöst över Mannheim för att till sist nå Messerschmitts fabriker i Regensburg.

Därefter skulle LeMay fortsätta, inte tillbaka till England utan vidare till allierade baser vid gränsen mellan Algeriet och Tunisien.

För att manövern skulle lyckas måste LeMay nå fram till Regensburg samtidigt som ”Tondelayos” formation kom till Schweinfurt. Men så blev det inte.

På grund av dimman och förseningarna samma morgon i England hade den delen av planen gått i stöpet; LeMay hade redan nått Regensburg och med stor framgång släppt sin last.

Hans anfall var nu avklarat och Luftwaffes jaktplan stod fulltankade och i högsta beredskap och väntade på baser i hela Centraleuropa och norra Frankrike.

”Tondelayos” rutt gick över Holland, Belgien och sedan in över Tyskland. Vid Würzburg skulle det vika av för att några minuter senare bomba Schweinfurt. Över Belgiens platta åkrar och nätverk av floder svärmade nu de tyska jaktplanen.

Från formationens översta skikt följde navigatören Elmer Bendiner och hans kamrater i ”Tondelayo” med i den löpande rapporteringen om slagets förlopp via radion: ”Plan i lågor, fallskärmar öppnar sig. Plan faller som en sten – inga fallskärmar” och så vidare.

Bendiner lade också märke till de många brinnande höstackarna på fälten. ”Plötsligt gick det upp för mig. Från 23 000 fot kan man inte se en brinnande höstack; det var flygande fästningar som låg och brann på marken.”

De tyska jaktpiloterna gladdes åt det stigande antalet nedskjutna allierade plan. Samtidigt såg ”Tondelayos” manskap hur den ena flygande fästningen efter den andra fattade eld och störtade till marken med spiraler av rök och eld efter sig. Och det var fortfarande långt till målet.

Bendiner skriver i memoarerna: ”Eftermiddagen var klar och ljus. Men som jag minns det, tycktes den mörka och suddiga marken skifta i mörkgrönt och purpur. I mörkret verkade dessa gula och orange bål med sina rökpelare groteska. Med misstro följde jag en fästning med flygkroppen insmord med blodet från tornskyttens huvud som sprängts i bitar tillsammans med kupolen. Vår färd längs detta spår av brinnande bål var overkligt. Än i dag ser jag det för min inre syn som en begravningskortege med svartklädda hästar och facklor i natten.”

USA:s luftvapen använde Carl Nordens uppfinning under andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget.

© Scanpix/AKG

Hemlig teknik fick bomberna­ på rätt kurs

Med en av andra världskrigets mest bevakade uppfinningar kunde man träffa målet från ett flygplan i full fart på 10 000 meters höjd.

När en svärm bombplan gav sig ut på uppdrag var framgången inte bara beroende av att ett enskilt plan nådde fram till målet.

Det var lika viktigt att bomberna träffade rätt, och från 30 000 fots höjd såg till och med stora fabriksanläggningar små och oansenliga ut. Dessutom var planets flyghöjd, hastighet och vindstyrka avgörande för när bomberna skulle släppas.

Bråkdelen av en sekund skilde fullträffar från missar, och den mänskliga hjärnan var inte snabb eller exakt nog att hitta precis rätt ögonblick.

Den schweiziske ingenjören och immigranten Carl Norden hade före kriget uppfunnit ett instrument som döptes efter honom och kallades ”The Norden Bombsight” (Nordenbombsiktet).

Instrumentet var en analog dator och med hjälp av en rad gyron, vattenpass, elektriska motorer och teleskop kunde man släppa lasten i rätt sekund.

Bombfällaren skulle knappa in höjd, hastighet, vindhastighet och -riktning. Tack vare uppfinningen kunde man träffa med 30 meters noggrannhet från 7 000 meters höjd.

De allierade förde totalt krig

Liksom alla de strategiska bombningarna mot Hitlers Tyskland var anfallet mot Schweinfurt resultatet av många års förhandlande i de högsta kretsarna inom USA:s försvarsmakt.

Före andra världskriget betraktades krigföring från luften som lite av en kuriositet. Luftvapnet var först och främst till för att stödja styrkor till lands och till sjöss.

Men under 1930-talet vann flygkrigets förespråkare sakta gehör. Bland andra italienarna ansåg att de många civila förluster som denna nya krigsform tveklöst skulle resultera i kunde vara moraliskt rättfärdigade.

Krigsteoretikern Giulio Douhet argumenterade fram till sin död år 1930 för att civila offer var ett nödvändigt ont – på kort sikt – och att tillräcklig terror i form av strategiska bombningar skulle få civilbefolkningen att vända sig mot sina ledare eftersom dessa inte kunde garantera medborgarnas säkerhet.

Därmed kunde man skapa ännu en front som i teorin skulle påskynda ett snabbt slut på kriget. Receptet kallades ”totalt krig”.

År 1932 presenterade den amerikanske generalen Fairchild en undersökning som visade hur en potentiell fiende kunde lamslå USA genom att bomba en rad industriella mål från luften.

Det borde alltså vara möjligt för de amerikanska trupperna att göra detsamma mot en fiende. Nu saknade man bara ett krig för att kunna testa teorierna.

Planen kom till av en slump

Att det var just de hundratals arbetarna på Kugelfischer & Co. och Vereinte Kugellager Fabrik i Schweinfurt som den 17 augusti 1943 fick känna av det totala kriget, var ett indirekt resultat av en kommentar vid en bjudning ett år tidigare.

I december 1942 deltog Guido Perera, överste i det amerikanska flygvapnets underrättelsetjänst, i en middag hos en svensk minister.

Här konverserade han bland annat med ministerns svärson, Sixten Wolmar, som var vicedirektör för Svenska Kullagerfabriken. Vid den här tiden var SKF även storleverantör av kullager till den amerikanska försvarsmakten.

Sixten ändrade plötsligt tonläge och frågade: ”Du är vid det amerikanska flygvapnet. Varför bombar ni inte fabrikerna i Schweinfurt? Tyskland kan definitivt inte klara sig utan dem.”

Förslaget stämde bra överens med generalernas önskemål om strategiska bombningar och beseglade därmed ödet för många hundra arbetare.

Senare visade det sig att de flesta av dessa var misshandlade slavarbetare från tyska koncentrations- och fångläger.

Konkurrensen mellan besättningarna var stor; även när det gällde att släppa loss fantasin och bryta mot samtidens puritanska moral.

© Mark Styling

Konst gav stridsmoral

Förutom sina enastående militära egenskaper blev B-17 även känt för ett mera fredligt fenomen: Lättklädd och långbent konst färglade en trist och livsfarlig vardag och skapade sammanhållning i besättningen.

I synnerhet amerikanska besättningar ägnade sig åt att namnge och dekorera sina B-17 med ofta mycket detaljerade teckningar, oftast med välformade kvinnor som motiv. Besättningen kallade det för ”gracing the nose” (att hedra nosen).

Den militära ledningen var inte glad över de ”omoraliska” och halvnakna målningarna men de blev med tiden en accepterad tradition som gav de enskilda besättningarna en identitet som stärkte moralen.

Kvinnliga filmstjärnor var vanliga motiv. Besättningarnas egna familjemedlemmar och flickvänner hamnade också på flygplansnosarna.

Namnen var ofta ekivoka och provocerande, som ”Mount N’ Ride”, ”Mis-Abortion”, ”Fertile Myrtle” och ”Shady Lady”, medan andra var hämtade direkt från de populäraste melodierna, till exempel Glen Millers’ ”Pistol Packin’ Mama”.

Många namn hade sitt ursprung i besättningarnas egna upplevelser, till exempel Flak Eater, som fick hajtänder påmålade efter att ha överlevt fientlig beskjutning under totalt 28 uppdrag, och det välförtjänta Leading Lady, som klarade över 100 flygningar.

Symboler för ”kills”, antal släppta bomber, i form av bomber eller hakkors, illustrerade inför kollegerna hur många fientliga mål man hade bombat eller skjutit i småbitar.

”Låt oss för helvete vända hem”

Rökmolnen och dånen över Schweinfurts vidsträckta industrikomplex var det första tecknet på att ”Tondelayo” hade nått sin destination.

De tyska jaktplanen flög nämligen bort för att ge utrymme för de hundratals kanonerna på marken kring staden. ”Tondelayos” bombfällare hade noggrant studerat fotografier och kartor över fabriksområdet, men till ingen nytta.

Fabrikerna låg insvepta i eld och tjock rök. De främre fästningarna släppte sin last över Schweinfurt, och bombfällaren gjorde sig nu, till ljudet av granatsplitter som slog mot ”Tondelayos” kropp, redo att följa efter.

Med ens öppnade sig golvet och bomberna rullade ned över staden. ”Låt oss nu för helvete vända hemåt”, ropade han.

De allierades avlyssningsstationer följde den tyska mobiliseringen och kunde höra hur Luftwaffe försökte samla jaktplan från hela Frankrike och Tyskland för att förhindra återfärden.

Rutten övervakades noga av tyska observatörer och meddelade fästningarnas positioner till jaktplanen, som oavbrutet attackerade från alla håll.

Ett tjockt lager tomma patronhylsor växte upp kring knäna på ”Tondelayos” besättning, som inte bara kämpade för att hålla jaktplanen borta utan dessutom skulle genomlida en tilltagande kyla.

Runt ”Tondelayo”, genom Tyskland, Belgien och Holland, lystes himlen upp av brinnande plan som rullade runt i luften för att till sist störta till marken.

b-17 uppvisning

Det tillverkades 12 731 exemplar av B-17 före år 1945. I dag är bara nio av dem flygdugliga.

© Collings Foundation

Dyrköpt framgång

När ”Tondelayos” hjul så småningom tog mark på Kimboltons landningsbana var klockan 16.59 och besättningen hade varit i luften i sex timmar och 29 minuter.

Telexmeddelanden strömmade ut från kommandocentralen som höjde aktionen till skyarna: ”Tyskland ligger nu vidöppet – ingen plats är längre säker – i dag fick hon in två slag som träffade vitala delar, och djupare in på hennes territorium än någonsin tidigare.”

I själva verket var amerikanernas och britternas förluster enorma: 60 flygplan hade störtat, 552 besättningsmedlemmar var försvunna, man hade fört hem 21 sårade och åtta döda, och minst 17 fästningar var så sönderskjutna att de aldrig skulle kunna flyga igen.

Det visade sig också snart att det storskaliga och brutala angreppet mot Schweinfurt inte alls blivit den succé man hade räknat med.

Skadorna uppgick till mindre än tio procent av den tyska kullagerproduktionen och fick knappast någon större militär eller strategisk betydelse.

Om underrättelsetjänsten inom det amerikanska flygvapnet hade skött sitt jobb, hade de vetat att tillverkningen av kullager kräver förhållandevis okomplicerade maskiner som lätt kan byggas upp igen.

Bara några månader senare störtade ”Tondelayo” i Engelska kanalen. Bendiner och resten av besättningen lyckades mirakulöst nog ta sig ut ur planet, som snabbt sjönk till botten och försvann.

memphis belle besättning

Bara en tredjedel överlevde tjugofem uppdrag över det ockuperade Europa. Besättningen på Memphis Belle lyckades med det.

© Polfoto/Topfoto

Memphis Belle samlade in pengar till krigskassan

Den flygande fästningen ”Memphis Belle” flög alla sina uppdrag under Robert Morgan och hans besättning, som döpt flygplanet efter kaptenens flickvän och hennes hemstad.

På planets tjugofemte uppdrag följde filmregissören William Wyler med. Wyler ville skildra Memphis Belles sista resa. Det blev en ”bra historia” för alla som överlevde tjugofem uppdrag fick lov att åka hem.

Filmen ”Memphis Belle: The story of a Flying Fortress” skulle stärka moralen hemma i USA. Memphis Belle användes sedan till att flyga USA runt och göra reklam för krigslåneobligationer.

Planet undergår nu en genomgripande restaurering på National Museum of the United States Air Force i Ohio.

B-17 var föråldrat vid krigsslutet

Med axelmakternas kapitulation år 1945 hade B-17 tjänat ut sin roll och tillverkningen stoppades. Mer än en tredjedel av de flygande fästningarna kom aldrig hem från kriget.

Många tömdes på vapen och användes i civil tjänst, men de flesta slutade som skrot på kyrkogårdar för krigsmateriel eller hos hängivna samlare.

Under kalla kriget uppstod ett behov av att bland annat flyga atombomber runt halva jordklotet. Jetåldern gjorde sitt intåg och man började snart att använda flygplan som var betydligt större än de flygande fästningarna.

Läs också:

Vapen under andra världskriget

MG 42 – Tysklands segervapen

14 minuter
Vapen under andra världskriget

Hitlers flaktorn var osårbara

17 minuter
Vapen under andra världskriget

Panther – för bra för Tyskland?

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj