Det engelska godset Farm Hall utanför Cambridge omges av en ovanligt hög mur. Den tidigare ägaren ville inte att någon skulle se honom gräva efter romerskt guld i parken.
Nu – i augusti 1945 – döljer muren tio medelålders tyska män, när de på stela ben försöker spela rugby.
En av männen i parken är professor Werner Heisenberg, som i flera år lett Nazitysklands atomforskning.
Alla de övriga männen är också framstående forskare i fysik och kemi – ett par av dem har till och med erhållit ett Nobelpris.

I tre månader har de varit fångar hos de allierade, som vill veta allt om den tyska atombomben. Därför är Farm Hall fullproppat med dolda mikrofoner, som registrerar vartenda ord.
Den 6 augusti är som alla andra dagar i den komfortabla fångenskapen, tills en brittisk major vid namn Rittner spelar upp BBC:s kvällsnyheter för tyskarna:
”President Truman meddelar att allierade forskare har åstadkommit en storslagen bedrift. De har konstruerat en atombomb. Den första har redan fällts mot en japansk bas ...”
Nyheten slår ner som en bomb bland tyskarna på Farm Hall. Hittills har de trott att de var de enda som kände till atomens hemligheter.
En av männen är kemisten Otto Hahn, som med sina försök med kärnklyvning 1938 utlöste kapplöpningen om att konstruera en atombomb.
Han känner ett personligt ansvar för explosionen i Japan. Under kvällen rapporterar BBC att 300000 japaner tros ha dödats, och Hahn får stärka sig med flera glas gin.
Snillena inom tysk atomforskning

Werner Heisenberg
(1901–1976) var en tid Niels Bohrs assistent i Köpenhamn. Vid 25 års ålder blev han professor, och 1932 mottog han Nobelpriset. Utländska konkurrenter räknade med att han skulle komma först med atom-
bomben.

Otto Hahn
(1879–1968) genomförde strax före jul 1938 den första kärnklyvningen. Efter kriget blev Otto Hahn en aktiv motståndare till supermakternas kärnvapenkapprustning.

Carl Friedrich von Weizsäcker
(1912–2007) var övertygad om att Hitler skulle kunna pressas till att ändra sin politik, om forskarna lyckades konstruera en tysk atombomb.

Kurt Diebner
(1905–1964) kom efter universitetet till den tyska arméns vapenutveckling. På det militära testområdet vid Gottow söder om Berlin konstruerade han en försöksreaktor.
Mikrofonerna registrerar forskarnas ordväxling. Carl Friedrich von Weizsäcker är upprörd över sprängningen: ”Jag tycker att det amerikanerna har gjort är förfärligt. Det är vansinne!”
Werner Heisenberg svarar: ”Man kan lika gärna säga att det var det snabbaste sättet att avsluta kriget på.”
”Det är det som tröstar mig”, hörs det halvkvävt från Otto Hahn.
Om det är någon som kan bedöma vilken enorm insats bomben har krävt av amerikanerna, så är det de tio tyskarna.
”År 1942 hade vi inte modet att uppmana regeringen att sätta 120000 man på uppgiften”, menar Heisenberg.
Han får mothugg av Weizsäcker, som hävdar att det är de tyska forskarnas moral som avhållit dem från att konstruera bomben:
”Om vi hade velat att Tyskland skulle vinna kriget, skulle vi ha gjort det.”
”Det tror jag inte”, säger Hahn, ”men jag är glad att vi inte klarade det”.
Klockan har blivit mycket, och tyskarna går till sängs. Flera av dem har sett hur dåligt Otto Hahn mår – kollegorna är oroliga att han ska ta livet av sig.
Därför vakar de utanför hans dörr, medan Hahn ligger sömnlös och plågas av minnena av den ödesdigra första dagen – den 17 december 1938.

Med enkla medel lyckades Otto Hahn klyva en atom. Bordet står i dag i München.
Otto Hahn sköt med neutroner
Med väldigt enkla medel klöv Otto Hahn atomen. En kemisk analys gav beviset för att kärnklyvningen hade ägt rum.
I flera år försökte kemisterna Otto Hahn och Lise Meitner genomföra en kärnklyvning. På grund av nazisternas judeförföljelser hade Meitner emellertid tvingats fly till Sverige 1938.
I Berlin fortsatte Hahn tillsammans med assistenten Fritz Strassmann vid arbetsbänken, som var full av geigerräknare, elektriska förstärkare och en stor klump paraffin. Till slut – den 17 december 1938 – lyckades försöket.
- Forskarna hade placerat ett prov med uran i ett block av paraffin.
- I mitten av paraffinet placerade Otto Hahn en så kallad neutronkälla av beryllium och radium. De fria neutronerna från provet skulle kollidera med uranet och orsaka en förändring i atomkärnorna. Paraffinet bromsade neutronernas fart, så att en kollision kunde äga rum.
- Med en geigerräknare gick det att mäta radioaktivitet – ett tecken på att kärnklyvningen hade ägt rum. Kemiska undersökningar kunde sedan påvisa att atomer i uranprovet hade omvandlats till bland annat bariumisotoper.
Den kluvna uranatomen
På 1930-talet hade fysikerna räknat ut att ofattbart mycket energi skulle frigöras, om man lyckades klyva atomer. Men under lång tid var det inte möjligt att testa hypotesen i praktiken.
Som så många gånger förr stod Otto Hahn även den 17 december 1938 i sitt laboratorium på Friedrich-Wilhelms-universitetet i Berlin.
Tillsammans med sin assistent skulle han bombardera ett uranprov med neutroner. Inte ens med det kraftfullaste mikroskop skulle de kunna se om de lyckades.
Om atomen som de hoppades gick itu skulle de kunna påvisa det med hjälp av en geigerräknare och kemiska analyser.
Hahn satte neutronkällan på plats, och geigerräknaren började spraka. Till skillnad från alla tidigare gånger lyckades försöket. Kort därefter skrev Hahn till sin tidigare kollega Lise Meitner.
”Det är något med radiumisotoperna som är så märkligt att vi till en början berättar enbart för dig ...”, skrev han.
Hahn greps av en plötslig rädsla. Andra kunde få nys om upptäckten – och ta åt sig äran för den.




Små partiklar fulla av energi
Den energi som utlöses i en atombomb härrör från kollisioner. När en neutron träffar en uran-atoms kärna, klyvs denna.
Urankärnan klyvs och blir till krypton- och bariumkärnor. Efter klyvningen blir två eller fler neutroner över.
De fria neutronerna träffar varsin ny urankärna, som klyvs. En kedjereaktion har inletts. Den kan avslutas på bråkdelar av en sekund och utlöser en oerhörd energi.
Den danske fysikern Niels Bohr räknade ut att kärnklyvningen äger rum endast om neutronen träffar uranisotopen U-235.
Han skyndade sig att ringa till redaktören för tidskriften Die Naturwissenschaften för att få spaltutrymme för sin upptäckt, så att den skulle kunna registreras.
Under tiden informerade Lise Meitner den danske atomforskaren Niels Bohr, som inom kort skulle resa till USA för att tala på en konferens om teoretisk fysik vid George Washington-universitetet.
När Bohr fick ordet den 26 januari 1939, kunde han berätta bland annat om Otto Hahns revolutionerande resultat med kärnklyvning.
Redan innan Bohr avslutat sitt anförande hade amerikanska fysiker rusat ut ur salen för att – fortfarande iförda sina festkläder – försöka upprepa Hahns försök. En av forskarna ringde en kollega med nyheten:
”Bohr har precis kommit hit. Han har blivit galen. Han säger att en neutron kan klyva uran!”
De tyska forskarna var utspridda i hela landet
Medan amerikanerna lät militären leda utvecklingen av kärnvapen ville tyskarna inte ha en så fast organisation.
Redan 1939 kom beskedet från den tyska försvarsmakten: Om forskningen på potentiella kärnvapen skulle bära frukt var forskarna tvungna att samarbeta.
Den så kallade Uranföreningen fick en ledare, som fördelade de knappa resurserna och koordinerade arbetet, men det gick aldrig att få de ambitiösa och självsvåldiga forskarna att samarbeta ordentligt.
De forskade på olika håll och följde egna idéer – till skillnad från amerikanerna, som efter Otto Hahns försök kommit igång, om än något tvekande.
Flera forskare försökte varna president Roosevelt, men först med Albert Einsteins ingripande i augusti 1939 tog arbetet fart.
Omedelbart efter japanernas angrepp på Pearl Harbor tillförde USA miljarder dollar till utvecklingen av en atombomb, och sammanlagt 150000 personer deltog.
Trots att amerikanerna fick rapporter om tyskarnas små framsteg, trodde de att Hitler var nära att ha en bomb. Arbetet på Manhattanprojektet skedde därför under enorm tidspress.

Berlin
Friedrich-Wilhelms-universitetet var hemvist för flera forskare i ”Uranföreningen”. I en villa i förorten Lichterfelde arbetade uppfinnaren Manfred von Ardenne.
Hamburg
Vid stadens universitet forskade professor Paul Harteck på bruket av tungt vatten.
Gottow
På arméns försöksområde söder om Berlin byggde vapenforskaren Kurt Diebner en försöksreaktor.
Leipzig
Här forskade Werner Heisenberg med fyra anställda fram till 1942, då han blev forskningsdirektör på Friedrich-Wilhelms-universitetet i Berlin.
Heidelberg
Den enda cyklotronen för utvinning av U-235 stod i Heidelberg.
Strasbourg
Redan 1940 förstod Carl Friedrich von Weizsäcker att uran-238 kan omvandlas till plutonium. År 1942 blev han professor vid ett nyöppnat universitet i det ockuperade Alsace.
Haigerloch
Den sista tyska reaktorn stod i en grotta. Forskarna bodde i hyrda rum i de omgivande samhällena.
Uran-terninger fra Oranienburg
Uranminen ved St. Johannesthal
Alla tyska krafter ska samlas
En av Hahns assistenter uppskattade att en kubikmeter uran skulle kunna slunga en kubikkilometer vatten med en vikt av en miljard ton 27 kilometer upp i luften.
Sådana möjligheter fick det tyska försvaret att spetsa öronen – och vidta åtgärder för att styra forskningen i militär riktning.
Den 29 april 1939 kallades alla tyska experter på området till ett möte, där forskningsuppgifterna skulle fördelas.
Armén ville samla landets atomexpertis på en och samma plats. Där skulle en försöksreaktor uppföras, och rikets uranförekomster skulle kartläggas.
Forskarna var ovilliga att samlas på en plats. De argumenterade för att det var betydligt effektivare om de fick stanna i sina invanda miljöer på sina universitet.
Armén ställde upp med sin egen man – vapenforskaren Kurt Diebner, som byggde upp ett laboratorium på försvarets försöksområde söder om Berlin.
Arbetet fortskred mycket långsamt, för tyskarna led brist på allt – pengar, specialister och användbart uran.
Därför gick det inte att undvika att forskarna hamnade i inbördes strider för att komma över den utrustning som behövdes.
Med annekteringen av Sudetenland 1938 och ockupationen av Norge 1940 fick forskarna tillgång till urangruvor respektive världens enda anläggning för produktion av tungt vatten.
Efter segern över Belgien konfiskerade tyskarna dessutom 3500 ton uran, som den europeiska kolonialmakten utvunnit i Kongo.
Heisenberg – ”den vite juden”
Efter nazisternas maktövertagande 1933 hade de tyska universiteten drabbats av en veritabel kunskapsflykt, eftersom alla judar förbjöds att forska och undervisa.
Flera av de fördrivna fysikerna hamnade i USA, där de sedan bidrog till att konstruera den amerikanska atombomben. Men i Nazityskland hade de gett forskningen dåligt rykte – den betraktades som ”judisk”.
Regimen betraktade även tyska fysiker som suspekta – bland dem geniet Werner Heisenberg, som redan vid trettioett års ålder fått ett Nobelpris för sina teoretiska beskrivningar av kvantmekaniken.
Eftersom Heisenbergs teori byggde på tankar formulerade av judarna Albert Einstein och Niels Bohr, hamnade han på nazisternas observationslista misstänkt för att vara en ”vit jude”.
I två år häcklades Heisenberg i nazistpartiets tidningar, och endast efter en vädjan direkt till SS-chefen Heinrich Himmler fick Heisenberg lov att forska i fred vid universitetet i Leipzig.

Uppfinnaren Manfred von Ardenne blev den ende tysk som konstruerade ett kärnvapen. Som fånge i Sovjet hjälpte han till att konstruera en vätebomb.
En ung man med goda idéer
Armén hade organiserat fysikerna i en grupp som gick under beteckningen ”Uranverein” – ”Uranföreningen” – och som möttes regelbundet för att utbyta rön.
Utanför ”föreningen” fanns en forskare med okonventionella idéer och politiska kontakter: Manfred von Ardenne.
Manfred von Ardenne hade hoppat av sina universitetsstudier efter ett par terminer för att bli uppfinnare.
Så snart han var myndig, det vill säga tjugoett år gammal, hade han köpt en fastighet i utkanten av Berlin för att bygga upp en privat forskningsverksamhet med flera hundra anställda.
Verksamhetens syfte var att hjälpa landets industri och myndigheter att lösa tekniska problem.
Universitetsvärlden hade inte mycket tillövers för uppkomlingen, som hade hunnit bli trettiotre år och kunde se tillbaka på flera banbrytande uppfinningar, till exempel elektronmikroskopet och en föregångare till tv:n.
Utvecklingen av ett nytt radiorör hade dessutom gjort honom till en god vän till nazisternas rikspostminister. Manfred von Ardenne berättade för honom om sin senaste idé – att konstruera en atombomb.
Postminister Wilhelm Ohnesorge var så imponerad att han presenterade idén för Adolf Hitler.
Under den framgångsrika våren 1940 var Führern emellertid endast intresserad av konventionella vapen, och avfärdade postministern.
Besviken beslutade Ohnesorge sig för att i hemlighet ge von Ardenne pengar för att fortsätta forskningen – och kunna imponera på Hitler senare.
En av de idéer som von Ardennes firma kläckte var att använda plutonium i stället för uran i kärnprocessen.
Tidigare hade forskarna utgått från att det enda användbara materialet var uranisotopen U-235.
Den förekommer emellertid endast i försvinnande liten mängd i naturligt uran och måste utvinnas i en omständlig process i en cyklotron – en apparat som forskarna ännu inte visste hur de skulle bygga.
Grundämnet plutonium kan framställas i en reaktor. När uran (U-238) träffas av de fria neutronerna bildas U-239, som snabbt sönderfaller till plutoniumisotopen P-239 med samma explosiva egenskaper som det klyvbara U-235.
Utpressning mot Adolf Hitler
Fysikern Carl Friedrich von Weizsäcker lekte också med tanken att konstruera en bomb av plutonium.
Men den skulle inte vinna kriget, utan von Weizsäcker räknade med att forskarna skulle kunna pressa Hitler till att sluta fred, om de förfogade över krigets kraftfullaste vapen.
Släkten Weizsäcker hade fostrat flera betydande politiker och filosofer, så tanken på att lägga sig i Tysklands ledning var inte främmande för Carl Friedrich.
De övriga forskarna var inte heller förtjusta i sin uppgift, som skulle kunna leda till att nazisterna vann kriget – eller att jorden förvandlades till en karg öken.
Inofficiellt beslutade de sig för att koncentrera forskningen på ett fredligt utnyttjande av kärnkraften som en källa till energi.
Armén fick inget veta – forskarna meddelade bara att det var nödvändigt att bygga en reaktor, innan det gick att forska på kärnvapen.
För att diskutera det moraliska dilemmat tog Werner Heisenberg i september 1941 tåget till Köpenhamn för att träffa en internationell berömdhet – fysikprofessorn Niels Bohr.

På 1920-talet hade Heisenberg varit Bohrs assistent, och sedan dess hade de varit nära vänner. Heisenberg var rädd att Bohr var avlyssnad, och först under en promenad tog han mod till sig.
Han berättade för Bohr att de tyska forskarna hade prioriterat ner arbetet med en atombomb och i stället koncentrerade sig på fredligt utnyttjande.
Utan att säga det rakt ut hoppades Heisenberg att Bohr skulle föra det vidare till de allierade.
”Har en fysiker den moraliska rätten att i krigstider arbeta på en atombomb?” frågade Heisenberg sin gamle mentor.
”Är ett militärt utnyttjande av kärnklyvningen över huvud taget möjligt?” replikerade Bohr, som om han inte trodde på idén.
Heisenberg hade ett förslag på hur ett kärnvapenkrig skulle förhindras: världens alla vetenskapsmän skulle enas om att avstå från att utveckla kärnvapen.
Men Bohr sa att fysikers medverkan i militär forskning var oundviklig. Heisenberg hade riskerat mycket för att träffa Bohr och tyckte att dansken gled undan alla frågor.
Bohrs upplevelse var helt annorlunda: efteråt sa han att Heisenberg antingen måste vara naiv eller skickad av nazisterna – och att Heisenberg hade försökt värva honom.
Frustrerad fick Heisenberg resa hem utan någon lösning på sitt dilemma.
Speer står redo med miljonerna
I februari 1942 omkom den tyske rustningsministern Fritz Todt i en flygplanskrasch. Som ersättare utsåg Hitler sin favoritarkitekt, Albert Speer, som genast satte igång att effektivisera produktionen.
Under sina första månader på posten besökte han företag och satte sig in i alla utvecklingsprojekt. Den 4 juni kom turen till atomforskarna.
Heisenberg informerade om reaktorer och den civila energiproduktionen, men nämnde även möjligheten att bygga en atombomb.
Speer var väldigt intresserad, bomben lät lovande. Forskarna påpekade dock att de saknade pengar till byggmaterial för att komma vidare.
”Vad behöver ni?” frågade Speer, och Carl Friedrich von Weizsäcker svarade efter att ha funderat kort: ”43000 riksmark.”
Speer tappade hakan. ”Jag hade redan tänkt att hundra miljoner riksmark skulle vara lagom”, skrev han senare. Efter lite trugande höjde forskarna sin begäran till 75000 riksmark.
Heisenberg försäkrade att det teoretiskt sett var möjligt att konstruera en atombomb, men det skulle ta flera år.
Rustningsministern förstod att han inte kunde räkna med att få vapnet förrän kriget var över. Veckan därpå hade han ett möte med Hitler.
Under punkt 15 på dagordningen informerade Speer kort om ”nukleär förödelse och det stöd som vi har gett projektet”, som han noterade efteråt.
Vanligtvis nappade Hitler på alla tekniska nyskapelser som lovade en snabb seger. Men atombomben lät helt orealistisk, och Speer gick vidare till punkt 16.
Efter kriget förklarade Heisenberg sin oambitiösa presentation med att forskarna hade varit rädda för att lova resultat och sedan behöva ställas till svars för sina orealistiska löften.
Samma dag som Speer och Hitler träffades exploderade Heisenbergs försöksreaktor i Leipzig. Han hade fyllt trekvarts ton uranpulver och 140 kilo tungt vatten i ett klot av aluminium.
Klotet hade sänkts ner i en bassäng, och nu började vattnet i bassängen koka.
Teknikerna öppnade klotet en aning, och en låga sköt ut. Några timmar senare exploderade klotet och slungade ut brinnande uran i laboratoriet. Heisenberg kom undan i sista ögonblicket.
Någon kärnexplosion var det inte – den kraftiga värmen hade bara fått väte att bildas i klotet, som exploderade.
Kommandoräd i Norge
Tidigt i sin forskning hade tyskarna låst sig vid att de behövde tungt vatten i reaktorn för att bromsa de fria neutronerna.
De kunde även ha valt grafit (väldigt rent kol), men den möjligheten hade de förkastat mot bakgrund av ett räknefel.
Därför var de helt beroende av tungt vatten, som producerades enbart på Vemorkverket i det ockuperade Norge.
Verket kunde producera några ton, men natten till den 28 februari 1943 tog det slut.
Tio norska kommandosoldater skickade från Storbritannien hade trängt in i den tungt bevakade anläggningen och sprängt produktionstankarna.
De allierade ansåg att räden var avgörande för att stoppa utvecklingen av en tysk atombomb. De var visserligen välinformerade om den tyska forskningen, men de litade inte på informationen.
Rädslan för att Hitlers bomb var nära att stå klar i Berlin drev också forskarna i USA:s Manhattanprojekt att arbeta dygnet runt för att komma först.
Faktum är att den amerikanska underrättelsetjänsten OSS i december 1944 planerade att likvidera Werner Heisenberg, som var inbjuden att hålla ett föredrag i Zürich.
Heisenberg accepterade invitationen. Förutom att han skulle få möjlighet att träffa utländska kollegor skulle han i det neutrala Schweiz kunna köpa julklappar till sina fem barn.
Hemma i Tyskland rådde det brist på det mesta. OSS-agenten Moe Berg satt redo i salen med en pistol, när Heisenberg började prata om kvantmekaniken, som 1932 hade lett till att han fått Nobelpriset.
”Medan jag lyssnar blir jag osäker”, förklarade Berg om hur han tänkte inför den förestående likvideringen. ”[Heisenberg] diskuterar matematik, medan Rom brinner.”
Agenten kom fram till att en man som roar sig med teoretisk fysik, inte kan ha fullt upp med att bygga atombomber.
Samma uppfattning höll man även på att komma fram till inom den amerikanska specialstyrkan Alsos.
Styrkans medlemmar hade finkammat de befriade områdena i Västeuropa sedan D-dagen för att komma över det tyska uranet och atomforskarna.
Alla dokument de fann och förhör med forskare tydde emellertid på att Hitler inte hade någon bomb.

Den tyska försöksreaktorn i grottan upptäcktes av amerikanska soldater i april 1945. De plockade isär den och skickade den till USA.
Sista försöket i grottan
Inför ett hotande nederlag balanserade nazisterna på panikens rand. Deras enda hopp tycktes vara de ”mirakelvapen” som Hitler hade utlovat.
Flera vände sig till rustningsminister Albert Speer för att fråga hur det gick med atombomben. Speer svarade undvikande.
Heisenberg höll envist fast vid sin egen plan: När Tyskland – sannolikt – hade förlorat, skulle kärnkraften hjälpa landet på fötter igen.
Han var övertygad om att inga av hans utländska kollegor kände till uranets hemligheter.
I januari 1945 bombades Berlin så intensivt att Heisenberg fick evakuera sitt institut. Alla instrument och dokument samt försöksreaktorn packades i lådor och kördes till den sydvästtyska byn Haigerloch, långt från kriget.
Där hade forskarna hyrt en grotta, dit utrustningen fördes. I golvet högg laboratorieassistenterna en tre meter djup grop och göt ett betongkar till reaktorn.






Reaktoren sættes i gang
De tyske forskere håber, at frie neutroner under forsøget vil ramme U-235-kernerne. Så vil nye neutroner blive frigivet og kædereaktionen holdt i gang. Flertallet af neutroner rammer U-238-kernerne, der henfalder og bliver til plutonium.
I alt 664 uran-terninger, der er fastgjort til kæder, sænkes ned i reaktoren som en lysekrone.
Uran-terningerne var 5 x 5 x 5 cm og vejede 2,4 kg.
En neutronkilde frigiver de første neutroner, som skal sætte kædereaktionen i gang.
Reaktoren er fyldt med tungt vand, som skal bremse de frie neutroner. Sådan øges chancen for sammenstød med uran-kernerne.
Plutonium kan bruges til drift af en reaktor – eller i en atombombe som “Fat Man”, den bombe, amerikanerne kastede over Nagasaki.
Men forsøget mislykkedes. Tyskerne havde ikke nok uran-terninger til at få gang i en kædereaktion.
Även Heisenbergs konkurrent Kurt Diebner fick rädda sin forskning. Från arméns testområde i Gottow söder om Berlin gick färden till Stadtilm vid Erfurt.
Heisenberg fick nys om att Diebner satt på 600 kilo tungt vatten, och tillsammans med Weizsäcker gav han sig iväg på cykel för att kräva att få vattnet.
Diebner gav med sig, och i mars 1945 var allt klart för ett sista försök i Haigerloch.
Oerhört försiktigt sänktes uranet ner i reaktorn och en neutronkälla anslöts. Till en början såg allt lovande ut, mätningarna visade att antalet fria neutroner ökade – tecknet på att en kedjereaktion höll på att ta fart.
Men forskarna kunde besviket konstatera att processen aldrig kom igång, och att de hade för lite uran för ett nytt försök. I fjärran hördes mullret från fronten.
Vätebomb med tysk hjälp
Den 20 april tog Heisenberg sin cykel för att ta sig de tjugosju milen hem till sin familj i Bayern, medan Weizsäcker såg till att alla dokument gömdes i en kloakbrunn och uranet grävdes ner i en åker.
Materialet skulle ligga och vänta på forskarna, när de efter nederlaget skulle återvända och fortsätta utvecklingsarbetet.
Men medlemmarna i Alsos hittade snabbt kloakbrunnen och grep forskarna – förutom Manfred von Ardenne. Han hade stannat i Berlin för att rädda sin verksamhet med åttahundra anställda.
När Röda armén intog huvudstaden överlämnade han sig frivilligt och sattes i en luxuös fångenskap på Krim, där han de följande åren uppfann saker åt Stalin.
Atombomben fick Ardenne aldrig bidra till, men han deltog i utvecklingen av Sovjetunionens vätebomb, som testades 1953. Av alla tyska atomforskare fick han störst framgång.

Amerikanska soldater fann alla tyskarnas uran-kuber nedgrävda i en åker utanför Haigerloch.
Många rykten om en tysk bomb
Ingen har hittat några konkreta spår efter en tysk atombomb, men trots det kommer det regelbundet påståenden om att bomben blev färdig
Å r 2012 vandrade pensionären Peter Lohr genom dalen Jonastal vid Erfurt. Med sig hade han en markradar.
Utanför staden Arnstadt gav den kraftiga utslag – tolv meter under honom tycktes det finnas fem hålrum.
Efter långa analyser var Lohr säker på att han kunde se konturerna av två bomber med samma form som den amerikanska ”Fat Man” (Nagasaki-bomben).
Pressen vädrade en sensation, medan experter manade till lugn, för braskande nyheter om ”Hitlers atombomb” återkommer flitigt, och just Jonastal har varit föremål för många spekulationer.
I sin bok Hitlers bombe (2005) hävdar historikern Rainer Karlsch att tyskarna genomförde ett par provsprängningar utanför koncentrationslägret Ohrdruf i Jonastal.
Flera hundra utkommenderade lägerfångar ska ha omkommit. Karlsch citerar en rapport hittad hos den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:
”Den senaste tiden har tyskarna genomfört två stora explosioner. De ägde rum i ett skogsområde och i största hemlighet. Från explosionens centrum och 600 meter åt sidorna fälldes alla träd (...) Bomben innehöll troligen U-235 och vägde två ton.”
GRU-rapporten är daterad den 23 mars 1945. Karlsch hävdar att sprängningarna genomfördes av vapenforskaren Kurt Diebner, som var angelägen om att få fram ett ”mirakelvapen” för att vända krigslyckan.
Mätningar av radioaktivitet vid Ohrdruf har inte kunnat bekräfta att något kärnvapen provsprängts.
Och medan Kurt Diebner hölls fången på Farm Hall yppade han aldrig något om att han skulle ha fått fram en fungerande bomb.
En del av förklaringen till de många ryktena är att så många forskargrupper deltog, och att de var utspridda över hela landet.
Det har bland annat påståtts att SS bedrev egen forskning på ön Rügen, och att uppfinnaren Manfred von Ardenne med stöd från rikspostministern kom längre med sin forskning än att endast komma med teoretiska förslag till Heisenberg.
Epilog
Fångarna på Farm Hall släpptes 1946, och de flesta kunde återvända till de tyska universiteten.
Manfred von Ardenne lämnade Sovjet 1954 och bosatte sig i Dresden i DDR, där han byggde upp en ny privat forskningsverksamhet.
Fram till murens fall 1989 hjälpte den tyske adelsmannen von Ardenne de östtyska kommunisterna med sina uppfinningar och skaffade landet betydande exportintäkter.
Werner Heisenberg och Niels Bohr försökte återknyta sin vänskap, men kriget hade oåterkalleligt förstört den.

Uppfinnaren Manfred von Ardenne blev den ende tysk som konstruerade ett kärnvapen. Som fånge i Sovjet hjälpte han till att konstruera en vätebomb.