De tyska atomforskarna tvekade inför bomben

I tre månader har de varit fångar hos de allierade, som vill veta allt om den tyska atombomben. Därför är Farm Hall fullproppat med dolda mikrofoner, som registrerar vartenda ord.

Den 6 augusti är som alla andra dagar i den komfortabla fångenskapen, tills en brittisk major vid namn Rittner spelar upp BBC:s kvällsnyheter för tyskarna:

”President Truman meddelar att allierade forskare har åstadkommit en storslagen bedrift. De har konstruerat en atombomb. Den första har redan fällts mot en japansk bas ...”

Nyheten slår ner som en bomb bland tyskarna på Farm Hall. Hittills har de trott att de var de enda som kände till atomens hemligheter.

En av männen är kemisten Otto Hahn, som med sina försök med kärnklyvning 1938 utlöste kapplöpningen om att konstruera en atombomb.

Han känner ett personligt ansvar för explosionen i Japan. Under kvällen rapporterar BBC att 300000 japaner tros ha dödats, och Hahn får stärka sig med flera glas gin.

Mikrofonerna registrerar forskarnas ordväxling. Carl Friedrich von Weizsäcker är upprörd över sprängningen: ”Jag tycker att det amerikanerna har gjort är förfärligt. Det är vansinne!”

Werner Heisenberg svarar: ”Man kan lika gärna säga att det var det snabbaste sättet att avsluta kriget på.”

”Det är det som tröstar mig”, hörs det halvkvävt från Otto Hahn.

Om det är någon som kan bedöma vilken enorm insats bomben har krävt av amerikanerna, så är det de tio tyskarna.

”År 1942 hade vi inte modet att uppmana regeringen att sätta 120000 man på uppgiften”, menar Heisenberg.

Han får mothugg av Weizsäcker, som hävdar att det är de tyska forskarnas moral som avhållit dem från att konstruera bomben:

”Om vi hade velat att Tyskland skulle vinna kriget, skulle vi ha gjort det.”

”Det tror jag inte”, säger Hahn, ”men jag är glad att vi inte klarade det”.

Klockan har blivit mycket, och tyskarna går till sängs. Flera av dem har sett hur dåligt Otto Hahn mår – kollegorna är oroliga att han ska ta livet av sig.

Därför vakar de utanför hans dörr, medan Hahn ligger sömnlös och plågas av minnena av den ödesdigra första dagen – den 17 december 1938.

Den kluvna uranatomen

På 1930-talet hade fysikerna räknat ut att ofattbart mycket energi skulle frigöras, om man lyckades klyva atomer. Men under lång tid var det inte möjligt att testa hypotesen i praktiken.

Som så många gånger förr stod Otto Hahn även den 17 december 1938 i sitt la­boratorium på Friedrich-Wilhelms-universitetet i Berlin.

Tillsammans med sin assi­stent skulle han bombardera ett uranprov med neutroner. Inte ens med det kraftfullaste mikroskop skulle de kunna se om de lyckades.

Om atomen som de hoppades gick itu skulle de kunna påvisa det med hjälp av en geigerräknare och kemiska analyser.

Hahn satte neutronkällan på plats, och geigerräknaren började spraka. Till skillnad från alla tidigare gånger lyckades försöket. Kort därefter skrev Hahn till sin tidigare kollega Lise Meitner.

”Det är något med radiumisotoperna som är så märkligt att vi till en början berättar enbart för dig ...”, skrev han.

Hahn greps av en plötslig rädsla. Andra kunde få nys om upptäckten – och ta åt sig äran för den.

Han skyndade sig att ringa till redak­tö­ren för tidskriften Die Na­tur­­wis­sen­schaf­ten för att få spaltutrymme för sin upptäckt, så att den skulle kunna registreras.

Under tiden informerade Lise Meitner den danske atomforskaren Niels Bohr, som inom kort skulle resa till USA för att tala på en konferens om teoretisk fysik vid George Washington-universitetet.

När Bohr fick ordet den 26 januari 1939, kunde han berätta bland annat om Otto Hahns revolutionerande resultat med kärnklyvning.

Redan innan Bohr avslutat sitt anförande hade amerikanska fysiker rusat ut ur salen för att – fortfarande iförda sina festkläder – försöka upprepa Hahns försök. En av forskarna ringde en kollega med nyheten:

”Bohr har precis kommit hit. Han har blivit galen. Han säger att en neutron kan klyva uran!”

Alla tyska krafter ska samlas

En av Hahns assistenter uppskattade att en kubikmeter uran skulle kunna slunga en kubikkilometer vatten med en vikt av en miljard ton 27 kilometer upp i luften.

Sådana möjligheter fick det tyska försvaret att spetsa öronen – och vidta åtgärder för att styra forskningen i militär riktning.

Den 29 april 1939 kallades alla tys­ka ex­perter på området till ett möte, där forskningsuppgifterna skulle fördelas.

Armén ville samla landets atomexpertis på en och samma plats. Där skulle en försöksreaktor uppföras, och rikets uranförekomster skulle kartläggas.

Forskarna var ovilliga att samlas på en plats. De argumenterade för att det var betydligt effektivare om de fick stanna i sina invanda miljöer på sina universitet.

Armén ställde upp med sin egen man – vapenforskaren Kurt Diebner, som byggde upp ett laboratorium på försvarets försöksområde söder om Berlin.

Arbetet fortskred mycket långsamt, för tyskarna led brist på allt – pengar, specia­lister och användbart uran.

Därför gick det inte att undvika att forskarna hamnade i inbördes strider för att komma över den utrustning som behövdes.

Med annekteringen av Sudetenland 1938 och ockupationen av Norge 1940 fick forskarna tillgång till urangruvor respektive världens enda anläggning för produktion av tungt vatten.

Efter segern över Belgien konfiskerade tyskarna dessutom 3500 ton uran, som den europeiska kolonialmakten utvunnit i Kongo.

Heisenberg – ”den vite juden”

Efter nazisternas maktövertagande 1933 hade de tyska universiteten drabbats av en veritabel kunskapsflykt, eftersom alla judar förbjöds att forska och undervisa.

Flera av de fördrivna fysikerna hamnade i USA, där de sedan bidrog till att konstruera den amerikanska atombomben. Men i Nazityskland hade de gett forskningen dåligt rykte – den betraktades som ”judisk”.

Regimen betraktade även tyska fysiker som suspekta – bland dem geniet Werner Heisenberg, som redan vid trettioett års ålder fått ett Nobelpris för sina teoretiska beskrivningar av kvantmekaniken.

Eftersom Heisenbergs teori byggde på tankar formulerade av judarna Albert Einstein och Niels Bohr, hamnade han på nazisternas observationslista misstänkt för att vara en ”vit jude”.

I två år häcklades Heisenberg i nazistpartiets tidningar, och endast efter en vädjan direkt till SS-chefen Heinrich Himmler fick Heisenberg lov att forska i fred vid universitetet i Leipzig.

En ung man med goda idéer

Armén hade organiserat fysikerna i en grupp som gick under beteckningen ”Uran­verein” – ”Uranföreningen” – och som möttes regelbundet för att utbyta rön.

Utanför ”föreningen” fanns en forskare med okonventionella idéer och politiska kontakter: Manfred von Ardenne.

Manfred von Ardenne hade hoppat av sina universitetsstudier efter ett par terminer för att bli uppfinnare.

Så snart han var myndig, det vill säga tjugoett år gammal, hade han köpt en fastighet i utkanten av Berlin för att bygga upp en privat forskningsverksamhet med flera hundra anställda.

Verksamhetens syfte var att hjälpa landets industri och myndigheter att lösa tekniska problem.

Universitetsvärlden hade inte mycket tillövers för uppkomlingen, som hade hunnit bli trettiotre år och kunde se tillbaka på flera banbrytande uppfinningar, till exempel elektronmikroskopet och en föregångare till tv:n.

Utvecklingen av ett nytt radiorör hade dessutom gjort honom till en god vän till nazisternas rikspostminister. Manfred von Ardenne berättade för honom om sin senaste idé – att konstruera en atombomb.

Postminister Wilhelm Ohnesorge var så imponerad att han presenterade idén för Adolf Hitler.

Under den framgångs­rika våren 1940 var Führern emellertid endast intresserad av konventionella vapen, och avfärdade postministern.

Besviken beslutade Ohnesorge sig för att i hemlighet ge von Ardenne pengar för att fortsätta forskningen – och kunna imponera på Hitler senare.

En av de idéer som von Ardennes firma kläckte var att använda plutonium i stället för uran i kärnprocessen.

Tidigare hade forskarna utgått från att det enda användbara materialet var uranisotopen U-235.

Den förekommer emellertid endast i försvinnande liten mängd i naturligt uran och måste utvinnas i en omständlig process i en cyklotron – en apparat som forskarna ännu inte viss­te hur de skulle bygga.

Grundämnet plutonium kan framställas i en reaktor. När uran (U-238) träffas av de fria neutronerna bildas U-239, som snabbt sönderfaller till plutoniumisotopen P-239 med samma explosiva egenskaper som det klyvbara U-235.

Utpressning mot Adolf Hitler

Fysikern Carl Friedrich von Weizsäcker lekte också med tanken att konstruera en bomb av plutonium.

Men den skulle inte vinna kriget, utan von Weizsäcker räknade med att forskarna skulle kunna pressa Hitler till att sluta fred, om de förfogade över krigets kraftfullaste vapen.

Släkten Weizsäcker hade fostrat flera betydande politiker och filosofer, så tanken på att lägga sig i Tysklands ledning var inte främmande för Carl Friedrich.

De övriga forskarna var inte heller förtjusta i sin uppgift, som skulle kunna leda till att nazisterna vann kriget – eller att jorden förvandlades till en karg öken.

Inofficiellt beslutade de sig för att koncentrera forskningen på ett fredligt utnyttjande av kärnkraften som en källa till energi.

Armén fick inget veta – forskarna meddelade bara att det var nödvändigt att bygga en reaktor, innan det gick att forska på kärnvapen.

För att diskutera det moraliska dilemmat tog Werner Heisenberg i september 1941 tåget till Köpenhamn för att träffa en internationell berömdhet – fysikprofessorn Niels Bohr.

På 1920-talet hade Heisenberg varit Bohrs assistent, och sedan dess hade de varit nära vänner. Heisenberg var rädd att Bohr var avlyssnad, och först under en promenad tog han mod till sig.

Han berättade för Bohr att de tyska forskarna hade prioriterat ner arbetet med en atombomb och i stället koncentrerade sig på fredligt utnyttjande.

Utan att säga det rakt ut hop­pa­des Heisenberg att Bohr skulle föra det vidare till de allierade.

”Har en fysiker den moraliska rätten att i krigstider arbeta på en atombomb?” frågade Heisenberg sin gamle mentor.

”Är ett militärt utnyttjande av kärnklyvningen över huvud taget möjligt?” replikerade Bohr, som om han inte trodde på idén.

Heisenberg hade ett förslag på hur ett kärnvapenkrig skulle förhindras: världens alla vetenskapsmän skulle enas om att avstå från att utveckla kärnvapen.

Men Bohr sa att fysikers medverkan i militär forskning var oundviklig. Heisenberg hade riskerat mycket för att träffa Bohr och tyckte att dansken gled undan alla frågor.

Bohrs upplevelse var helt annorlunda: efteråt sa han att Heisenberg antingen måste vara naiv eller skickad av nazisterna – och att Hei­sen­berg hade försökt värva honom.

Frustrerad fick Heisenberg resa hem utan någon lösning på sitt dilemma.

Speer står redo med miljonerna

I februari 1942 omkom den tyske rustningsministern Fritz Todt i en flygplanskrasch. Som ersättare utsåg Hitler sin favoritarkitekt, Albert Speer, som genast satte igång att effektivisera produktionen.

Under sina första månader på posten besökte han företag och satte sig in i alla utveck­lingsprojekt. Den 4 juni kom turen till atomforskarna.

Heisenberg informerade om reaktorer och den civila energiproduktionen, men nämnde även möjligheten att bygga en atombomb.

Speer var väldigt intresserad, bomben lät lovande. Forskarna påpekade dock att de saknade pengar till byggmaterial för att komma vidare.

”Vad behöver ni?” frågade Speer, och Carl Friedrich von Weizsäcker svarade efter att ha funderat kort: ”43000 riksmark.”

Speer tappade hakan. ”Jag hade redan tänkt att hundra miljoner riksmark skulle vara lagom”, skrev han senare. Efter lite trugande höjde forskarna sin begäran till 75000 riksmark.

Heisenberg försäkrade att det teoretiskt sett var möjligt att konstruera en atombomb, men det skulle ta flera år.

Rustnings­ministern förstod att han inte kunde räkna med att få vapnet förrän kriget var över. Veckan därpå hade han ett möte med Hitler.

Under punkt 15 på dagordningen informerade Speer kort om ”nukleär förödelse och det stöd som vi har gett projektet”, som han noterade efteråt.

Vanligtvis nappade Hitler på alla tekniska nyskapelser som lovade en snabb seger. Men atombomben lät helt orealistisk, och Speer gick vidare till punkt 16.

Efter kriget förklarade Heisenberg sin oambitiösa presentation med att forskarna hade varit rädda för att lova resultat och sedan behöva ställas till svars för sina orealistiska löften.

Samma dag som Speer och Hitler träffades exploderade Heisenbergs försöksreaktor i Leipzig. Han hade fyllt trekvarts ton uranpulver och 140 kilo tungt vatten i ett klot av aluminium.

Klotet hade sänkts ner i en bassäng, och nu började vattnet i bassängen koka.

Teknikerna öppnade klotet en aning, och en låga sköt ut. Några timmar senare exploderade klotet och slungade ut brinnande uran i laboratoriet. Heisenberg kom undan i sista ögonblicket.

Någon kärnexplosion var det inte – den kraftiga värmen hade bara fått väte att bildas i klotet, som exploderade.

Kommandoräd i Norge

Tidigt i sin forskning hade tyskarna låst sig vid att de behövde tungt vatten i reaktorn för att bromsa de fria neutronerna.

De kunde även ha valt grafit (väldigt rent kol), men den möjligheten hade de förkastat mot bakgrund av ett räknefel.

Därför var de helt beroende av tungt vatten, som producerades enbart på Vemorkverket i det ockuperade Norge.

Verket kunde producera några ton, men natten till den 28 februari 1943 tog det slut.

Tio norska kommandosoldater skickade från Storbritannien hade trängt in i den tungt bevakade anläggningen och sprängt produktionstankarna.

De allierade ansåg att räden var avgörande för att stoppa utvecklingen av en tysk atombomb. De var visserligen väl­informerade om den tyska forskningen, men de litade inte på informationen.

Rädslan för att Hitlers bomb var nära att stå klar i Berlin drev också forskarna i USA:s Manhattanprojekt att arbeta dygnet runt för att komma först.

Faktum är att den amerikanska underrättelsetjänsten OSS i december 1944 planerade att likvidera Werner Heisenberg, som var inbjuden att hålla ett föredrag i Zürich.

Heisenberg accepterade invitationen. Förutom att han skulle få möjlighet att träffa utländska kollegor skulle han i det neutrala Schweiz kunna köpa julklappar till sina fem barn.

Hemma i Tyskland rådde det brist på det mesta. OSS-agenten Moe Berg satt redo i salen med en pistol, när Heisenberg började prata om kvantmekaniken, som 1932 hade lett till att han fått Nobelpriset.

”Medan jag lyssnar blir jag osäker”, förklarade Berg om hur han tänkte inför den förestående likvideringen. ”[Heisenberg] diskuterar matematik, medan Rom brinner.”

Agenten kom fram till att en man som roar sig med teoretisk fysik, inte kan ha fullt upp med att bygga atombomber.

Samma uppfattning höll man även på att komma fram till inom den amerikans­ka specialstyrkan Alsos.

Styrkans medlemmar hade finkammat de befriade områdena i Västeuropa sedan D-dagen för att komma över det tyska uranet och atomforskarna.

Alla dokument de fann och förhör med forskare tydde emellertid på att Hitler inte hade någon bomb.

Sista försöket i grottan

Inför ett hotande nederlag balanserade nazisterna på panikens rand. Deras enda hopp tycktes vara de ”mirakelvapen” som Hitler hade utlovat.

Flera vände sig till rustningsminister Albert Speer för att fråga hur det gick med atombomben. Speer svarade undvikande.

Heisenberg höll envist fast vid sin egen plan: När Tyskland – sannolikt – hade förlorat, skulle kärnkraften hjälpa landet på fötter igen.

Han var övertygad om att inga av hans utländska kollegor kände till uranets hemligheter.

I januari 1945 bombades Berlin så intensivt att Heisenberg fick evakuera sitt institut. Alla instrument och dokument samt försöksreaktorn packades i lådor och kördes till den sydvästtyska byn Haigerloch, långt från kriget.

Där hade forskarna hyrt en grotta, dit utrustningen fördes. I golvet högg laboratorieassistenterna en tre meter djup grop och göt ett betongkar till reaktorn.

Även Heisenbergs konkurrent Kurt Diebner fick rädda sin forskning. Från arméns testområde i Gottow söder om Berlin gick färden till Stadtilm vid Erfurt.

Heisenberg fick nys om att Diebner satt på 600 kilo tungt vatten, och tillsammans med Weizsäcker gav han sig iväg på cykel för att kräva att få vattnet.

Diebner gav med sig, och i mars 1945 var allt klart för ett sista försök i Haigerloch.

Oerhört försiktigt sänktes uranet ner i reaktorn och en neutronkälla anslöts. Till en början såg allt lovande ut, mätningarna visade att antalet fria neutroner ökade – tecknet på att en kedjereaktion höll på att ta fart.

Men forskarna kunde besviket konstatera att processen aldrig kom igång, och att de hade för lite uran för ett nytt försök. I fjärran hördes mullret från fronten.

Vätebomb med tysk hjälp

Den 20 april tog Heisenberg sin cykel för att ta sig de tjugosju milen hem till sin familj i Bayern, medan Weizsäcker såg till att alla dokument gömdes i en kloakbrunn och uranet grävdes ner i en åker.

Materialet skulle ligga och vänta på forskarna, när de efter nederlaget skulle återvända och fortsätta utvecklingsarbetet.

Men medlemmarna i Alsos hittade snabbt kloakbrunnen och grep forskarna – förutom Manfred von Ardenne. Han hade stannat i Berlin för att rädda sin verksamhet med åttahundra anställda.

När Röda armén intog huvudstaden överlämnade han sig frivilligt och sattes i en luxuös fångenskap på Krim, där han de följande åren uppfann saker åt Stalin.

Atombomben fick Ardenne aldrig bidra till, men han deltog i utvecklingen av Sovjetunionens vätebomb, som testades 1953. Av alla tyska atomforskare fick han störst framgång.

Epilog

Fångarna på Farm Hall släpptes 1946, och de flesta kunde återvända till de tyska universiteten.

Manfred von Ardenne lämnade Sovjet 1954 och bosatte sig i Dresden i DDR, där han byggde upp en ny privat forskningsverksamhet.

Fram till murens fall 1989 hjälpte den tyske adelsmannen von Ar­den­ne de östtyska kommunisterna med sina uppfinningar och skaffade landet betydande exportintäkter.

Werner Heisenberg och Niels Bohr försökte återknyta sin vänskap, men kriget hade oåterkalleligt förstört den.