De grå vargarna var Atlantens lönnmördare

Nazisternas u-båtar var bara en hårsmån från att tvinga britterna på knä. Hitlers mest fruktade vapen sänkte tusentals lastfartyg på väg med materiel till det desperata öriket. Runt 35 000 civila sjömän dog. Taktiken var skoningslös, med en teknik som världen aldrig tidigare skådat.

Nazisternas u-båtar var bara en hårsmån från att tvinga britterna på knä. Hitlers mest fruktade vapen sänkte tusentals lastfartyg på väg med materiel till det desperata öriket. Runt 35 000 civila sjömän dog. Taktiken var skoningslös, med en teknik som världen aldrig tidigare skådat.

Scanpix/AKG

Det är natt. Månen bakom de tunna molnen över Atlanten får den svagt krusiga havsytan att glittra i det bleka skenet. På bryggan högst upp i ubåtens torn står kaptenen och ett par officerare alldeles tysta.

I flera timmar har de med starka kikare spanat efter siluetterna av den konvoj med lastfartyg som är på väg mot fiendeland. Med varor och vapen i lasten går konvojen mot Storbritanniens hamnar.

Ubåten med 50 besättningsmän ombord har i flera veckor seglat längs noga planerade rutter kors och tvärs över det ständigt stormpiskade norra Atlanten.

I natt är vädret lugnt och månskenet är inte så starkt att det kan avslöja den lågt liggande profilen av ubåten från tyska U-Bootwaffe. Himlen är inte heller så mörk att den försämrar sikten och chansen att få syn på bytet. Det råder perfekta förhållanden. Nu krävs bara lite tur.

Plötsligt dyker en konvoj upp i kaptenens kikarlins. Han befarar att en jagare kan ligga på lur, redo att förpassa både honom och hans besättning till den sista vilan. Därför vågar han inte angripa i ytläge. Kaptenen ger order om att dyka och samtidigt göra klart för anfall.

Officeren som står beredd i det röda ljuset vid ”Zentrale” – kommandorummet precis under ubåtens torn – ger via högtalarsystemet sin order till hela den väntande besättningen: ”Gefechtstationen!” – inta era stridsstationer!

Dykningen har påbörjats och officerarna på bryggan skyndar sig ned genom hålet och stänger genast luckan. De har tio sekunder på sig. Om de är för långsamma fylls båten med havsvatten och går till botten.

De senaste timmarna har den orakade och svettiga besättningen inte haft någonting att göra. Alla har tysta inväntat order från bryggan.

Nu byts stillheten i båtens inre mot rop och skrik. Alla som inte har någon konkret uppgift att utföra, rusar fram i stäven på båten. Ju tyngre den är i fören, desto snabbare dyker den.

Dieselmotorerna stängs nu av och båten drivs med bara elmotorer. Annars skulle besättningen ha kvävts av avgaserna som inte kan släppas ut under en dykning.

Djuprodren på bogen vänds nedåt och som omvända flygplansvingar tvingar de båten bort från ytan. Samtidigt strömmar havsvatten in i ballasttankarna och tynger ned båten ytterligare.

Cirka en halv minut efter dykordern ligger ubåten på periskopdjup, redo att angripa lastfartygen. Så snart kaptenen har beräknat strömmarna och avståndet, ger han order om att avfyra den första torpeden.

Elmotorn i den sju meter långa torpeden driver med en hastighet av över 60 kilometer i timmen död och förödelse fram mot de civila sjömän som befinner sig mer än nio kilometer bort.

Några minuter senare är allting kaos ombord på lastfartyget. Ljudet av explosionen från en av tyskarnas fruktade torpeder var det sista som mer än 35 000 allierade sjömän hörde i livet.

Brittisk blockad blev startskottet

Striderna inleddes år 1939 när Hitler i augusti skickade ut de första 18 ubåtarna till havs. Han fick snart användning för dem.

Den 26 september inledde Churchill en fysisk blockad mot Tyskland. Hitler antog utmaningen och försökte med sina ubåtar svara med en blockad mot de brittiska öarna.

Engelsmännen hade vid första världskrigets slut försökt förhindra att tyskarna någonsin skulle kunna förfoga över ubåtar. I fredsavtalet från 1918 stod det att landet skulle överlämna samtliga ubåtar till den brittiska flottan.

Samtidigt tvingades tyskarna förstöra alla ubåtar som de höll på att bygga. Kraven blev officiellt antagna i Versaillestraktaten den 28 juni 1919.

Artikel 188, 189 och 191 slog fast att alla ubåtar skulle fördelas mellan Storbritannien, USA, Frankrike, Italien och Japan.

Där gick man naturligtvis noggrant igenom dem och de olika ländernas ubåtsprogram tog därigenom ett stort kliv framåt.

De allierade hade också krävt att samtliga tekniska ritningar och arkiv skulle överlämnas. Men det var omöjligt att se till att påbudet efterlevdes.

Högt specialiserade ingenjörer och arbetare var fortfarande anställda vid Tysklands varv, och staten såg mellan fingrarna med att varven planerade hur de skulle kunna utnyttja sitt vetande utan att officiellt bryta mot Versaillestraktaten.

Under andra världskriget byggde de tyska skeppsvarven sammanlagt 1 171 ubåtar.

© Getty Images

Hitler lade projektet på is

Snart var tyskarna i full färd med att marknadsföra sina förbjudna kunskaper. Staten tillät försäljning av ritningar till Japan och inledde samarbete med varv i Argentina, Italien och Sverige.

För att undvika ett uppenbart brott mot Versaillestraktaten etablerade tyskarna ett skalbolag i Holland – ”NV Ingenieurskanntor voor Scheepsbouw” (IvS – ingenjörskontor för skeppsbyggeri), som styrdes från varvet Germaniawerfts kontor i Kiel.

Bolaget sponsrades av tyska flottan – Die Kriegsmarine – och år 1927 stod två nybyggda ubåtar klara. Köpare var den turkiska flottan, och enligt kontraktet skulle IvS utse och utbilda besättningen.

Dessutom fick representanter från bolaget lov att följa med ombord under de första provturerna. Tyskarna fick ovärderlig förstahandsinformation om hur modifieringen av modellerna från första världskriget fungerade i praktiken.

År 1932 belöt trotsiga tyska politiker att sätta i gång en modernisering av rikets flotta. Planen omfattade även produktion av 16 medelstora ubåtar på vardera 500 ton.

I januari året därpå kom Adolf Hitler till makten och han hoppades fortfarande på ett avtal med britterna, som skulle kunna ge möjlighet att skapa ett imperium på fastlandet.

Führern ville därför inte öppet bryta avtalen från 1919 – trots att han egentligen inte tyckte om dem. Under samma period sålde de tyska varven expertis till bland annat finska varv, som byggde tre ubåtar för minläggning.

Än en gång fick Tyskland tillgång till resultaten från praktiska prov. Först i mars 1935 bröt Hitler officiellt Versaillestraktaten.

Han hade beställt ubåtarna redan två månader tidigare och därigenom inlett rustningen. Nu kunde utvecklingen ta fart.

Grupper på fem man kunde avfyra 18 granater i minuten från ubåtens fördäck. Ammunitionen bars upp ur båtens inre.

© Polfoto/Topfoto

Vargarna var beväpnade till tänderna

Ubåtarna var konstruerade som attackvapen. De var inte bepansrade och behövde därför kunna försvara sig med både luftvärnsvapen och tunga kanoner på däck.

  • Torpeder: Batterier drev de nästan ljudlösa vapnen. År 1945 räckte de 14 km och nådde en hastighet på 44 knop (81,5 km/h).
  • Luftvärn: Hälften av de sänkta ubåtarna fick dödsstöten av flygplan. Akter om tornet stod en 37 mm-kanon som försvar mot flygattacker.
  • Däckskanoner: Användes även offensivt vid ytangrepp. Kalibern var upp till 127 mm och de 10 kg tunga granaterna nådde 15 km bort.
  • Minor: Minorna låg på grunt vatten. En magnetisk kontakt utlöste dem när ett skepp passerade. Minröjning var dyrt och tidsödande.

De grå vargarna var flottans elit

Flottan var den mest eftertraktade försvarsgrenen bland unga tyska män. Och tjänstgöring i ubåt ansågs vara den mest ärorika. Utbildningen var lång och prestigen hög.

Under första världskriget var de som tjänstgjorde i de berömda ubåtarna hyllade hjältar. De bekämpade fienden i ett okänt och farligt element i farkoster som överskrev alla tidigare gränser.

Ubåtstjänsten gav även ekonomiska fördelar. På grund av en lång rad tillägg fick de dubbelt så mycket pengar i börsen som sina kollegor på havsytan och på land. Dessutom hade de 14 dagars permission varje halvår.

Särskilda expresståg som gick över hela Tyskland förde snabbt ubåtsbesättningarna till deras hemorter och på så vis slösade de inte bort sina fridagar på resor.

Jäm­förelsevis kunde soldaterna på östfronten räkna med 18 månader i fält innan de fick en paus – ofta utan att ens få komma hem till det egna landet.

På 1930-talet var Tyskland drabbat av massarbetslöshet, och marinen kunde därför välja och vraka bland de sökande.

Alla som ville göra karriär inom flottan skulle ha teknisk utbildning, de kunde till exempel vara mekaniker eller metallarbetare.

Kunskaper i främmande språk, god fysik, medlemskap i politiska organisationer som ”Marine Hitler Jugend” och en ”arisk bakgrund” var fördelar som flyttade den sökande framåt i kön.

Antagningskommittén såg dessutom gärna att man hade friska tänder. Men inte ens när den sökande sluppit igenom det första nålsögat fanns någon ubåtsresa inom räckhåll.

Under de första sex månaderna väntade tjänstgöring i ”Reichsarbeitsdienst” – Riksarbetstjänsten – på byggplatser runt omkring i landet. Först därefter kunde de unga männen börja hoppas på en tjänst i flottan.

Alla som fick ett positivt svar på ansökan tvingades göra ett svårt val. Om de tänkte sig en officerskarriär, var de tvungna att skriva på ett 25-årskontrakt. För alla andra var kontraktet på 12 år.

”Det enda jag verkligen fruktade från tyskarnas sida var ubåtarna.” Winston Churchill efter kriget

Enligt internationella regler var ubåtarna skyldiga att rädda besättningen på de sänka lastfartygen. Det visade sig vara praktiskt omöjligt.

© Getty Images

Ubåtsfolket blev herrar i eget hus

År 1933 skildes ubåtarna delvis av resten av flottan. En särskild skola för att utbilda besättningarna etablerades.

Såväl nazistledningen som flottan var övertygade om att de grå dödsmaskinerna kunde krossa britternas kampvilja under optimala förhållanden.

Samtidigt var tekniken nu så avancerad att den teoretiska undervisningen om ubåtar på marinens ”vanliga” skolor måste kombineras med specialinriktad praktisk undervisning.

För att dölja dess egentliga syfte för framtida fiender betecknades institutionen som en ”skola för undervisning i försvar mot ubåtar”.

Den fick namnet ”Unterseebootsabwehrsschule” och placerades i Kiel. Innan kriget var slut hade flottan startat fyra sådana skolor.

Skolorna tilldelades enorma resurser. Hälften av alla ubåtar som sjösattes före krigsslutet användes uteslutande till utbildning.

Dönitz var känd och älskad för att sätta sina mäns välbefinnande före systemet.

© Polfoto/Topfoto

Amiralen vann de menigas respekt

Karl Dönitz hade kommandot över hela den tyska ubåtsflottan. Han blev känd för att bry sig om männens privatliv och skicka telegram till alla nyblivna fäder i U-Bootwaffe – även om de var ute på uppdrag.

De kallade honom ”Lejonet”. Han kvitterade genom att kalla dem ”de grå vargarna”. Båtarna var grå liksom besättningens uniformer.

Dönitz inledde sin karriär på kryssaren ”Breslau” år 1914. Två år senare blev han befordrad till löjtnant och beordrades till ubåtstjänstgöring.

Med åren steg han i graderna och från 1939 var han amiral och högste befäl över Tysklands ubåtar. År 1943 blev Dönitz överbefälhavare för hela den tyska flottan.

Hitler utsåg i sitt politiska testamente amiralen till sin efterträdare. Från Führerms självmord och fram till kapitulationen den 8 maj 1945 fungerade han som president.

I Nürnberg dömdes han att tillbringa tio år i fängelse i Spandau i Berlin – en dom som han fram till sin död år 1980 aldrig accepterade.

Övningarna kostade hundratals liv

Alla som började på ”Unterseeboots-abwehrsschule”, fick undervisning i båtarnas konstruktion och en genomgång av vapensystemet och de dieseldrivna och elektriska motorerna.

Därefter följde sex månaders praktiska övningar. Officerskandidaterna skulle först genomföra 15 lyckade angrepp på en konvoj i avancerade simulatorer.

Därefter skulle de göra tre månaders praktik på ett skeppsvarv för att se hur deras blivande ubåt byggdes och på så sätt lära känna varenda skruv, varenda bult och vartenda rör i hela båten.

När båten var färdig, stod tre veckors dykövningar, ljudlös seglats och maskinrumsstudier på schemat. Till sist kom de avgörande proven. De blivande officerarna skickades ut på resa med den nya båten.

En fulltalig besättning fanns ombord och alla övervakades av en rutinerad kapten med stridserfarenhet. Han ropade ständigt oväntade felmeddelanden till officersaspiranterna som snabbt måste kunna fatta rätt beslut.

De rutinerade kaptenerna pressade aspiranterna till det yttersta och ibland till ödesdigra beslut. Under andra världskriget gick bara under övningarna totalt 30 tyska ubåtar till botten och tog med sig 856 människoliv.

Om besättningen klarade dessa realistiska prov satte man kurs mot dockan, där båten kontrollerades en sista gång. Därefter möttes hela besättningen i Kiel.

Proviant och ammunition togs ombord och ubåten var redo för krigstjänst.

u-boat submarine dock base

Basernas yttermurar var sju meter tjocka och öppningarna var så låga att inga fiendeplan hann släppa en bomb och ta sig undan med livet i behåll.

© Osprey/Ian Palmer

Baser stod emot de största bomberna

Gigantiska anläggningar av armerad betong skyddade ubåtarna när de låg i hamn. Inte ens britternas 6,5 meter långa bomber med 3,5 ton TNT kunde tränga igenom dem.

År 1941 fick riksministern för vapen och ammunition, Dr. Fritz Todt, order att använda sina erfarenheter av bunkerbyggande.

Ubåtarna i hamnarna i Tyskland, Norge och Frankrike bombades av brittiskt flyg och de måste skyddas om inte hela flottan skulle utplånas.

Mer än 300 000 man sattes i arbete – de flesta var straffångar och tvångsarbetare. På en enda arbetsplats slet 15 000 personer samtidigt, dygnet runt, i tvåskift under ständig risk att träffas av de allierades bomber.

Resultatet blev byggnader som än i dag är nästan omöjliga att riva.

Toalettbesök var livsfarliga

När ubåten gick till sjöss kunde männen se fram emot ett 12 veckor långt uppdrag i en överfull båt utan fönster tillsammans med 49 illaluktande och för det mesta stressade och uppskärrade män.

Ubåten var fem meter bred på det bredaste stället. Det mesta av utrymmet upptogs av motorn, batterier och torpeder och det fanns inte mycket plats kvar för manskapet.

Antalet hängkojer motsvarade precis hälften av besättningen, som turades om att arbeta och sova. Bara kaptenen hade en liten privat vrå.

Han kunde dra för en gardin framför sin koj intill kommandocentralen, där det alltid pågick högljudd aktivitet. Varje vrå i ubåtens inre fylldes med proviant.

Till och med i torpedutrymmet doftade det av apelsin och bacon de första dagarna. Frukt, ägg och bröd var färskt och det serverades kött varje kväll.

Dagens måltider sköljdes ned med te, kaffe, juice eller varm choklad. Ingenting saknades, det var bara att ta för sig. Snart skulle de färska matvarorna ändå bli förstörda.

På sommaren kunde temperaturen stiga till över 50 grader och brödet möglade snabbt. Konserver och vitamintabletter infördes på menyn.

Männen blev så trötta av kosten att de kunde ta stora risker för att förbättra förhållandena om bara för en liten stund.

Någon enstaka gång hände det att ubåtsbesättningar som varit till sjöss länge och just sänkt ett lastfartyg, till och med dristade sig att bärga levande boskap på havsytan, trots att ubåten då låg blottad för fiendens anfall längre tid än vad som var absolut nödvändigt.

Det mesta av tiden gick ubåtarna i ytläge och vågorna kastade männen fram och tillbaka. När locket till tornet stod öppet under Nordatlantens ständiga stormar, forsade havsvattnet ned i kabinen.

Även om vattnet pumpades bort blev luften mättad med fukt, och snart var allting vått. Sjögången hindrade dessutom kocken från att använda spisen, varför det ibland bara serverades kall mat flera dagar i sträck.

Duktiga kockar som kunde trolla med de enformiga råvarorna, uppskattades nästan lika mycket som skickliga kaptener.

Toaletten var nästan lika farlig som fienden. Via ett sinnrikt system av ventiler, rör och handtag kunde man spola i uläge. Men om handtagen vreds om i fel ordning, riskerade man att fylla hela båten med havsvatten.

I ett dokumenterat fall förliste en ubåt och sjönk med hela besättningen när det nästintill otänkbara hade skett. Ingen vet hur många som egentligen dog av den orsaken.

Disciplinen ombord var mycket speciell och jargongen avspänd. Till skillnad från hur det var inom andra områden i försvaret brydde sig officerarna inte så mycket om hur de meniga klädde sig.

De flesta fick lov att ha på sig det som var mest bekvämt, och det lilla vatten som fanns användes inte till personlig hygien eller rakning.

Ubåtsmännen kom därför ofta hem med yviga helskägg, som dock skulle rakas av så snart de gick i land. Det största hotet mot moralen och sammanhållningen var inte fiendeskeppen.

Tiden gick ibland mycket långsamt och det kunde bli långtråkigt när kaptenen sökte igenom världshaven i jakt på byte.

Ibland fick man inte ens läsa, eftersom mörkläggning beordrades för att spara på de batterier som behövdes medan dieselmotorerna var avstängda under dykning.

De sällsynta slagsmålen och grälen ombord uppstod i regel när fienden inte fanns i sikte.

RAF använde stora ”bunkerbuster bombs” mot de tyska baserna. De hade sällan effekt.

© Scanpix/Corbis

Ubåtarna anföll som vargflockar

Det låg en effektiv taktik bakom ubåtarnas framgångar före år 1941. Hela Atlanten delades in i fält på cirka tio gånger tio kilometer.

Varje fält benämndes med två bokstäver och fyra siffror. Sedan kunde radiooperatören snabbt och lätt skicka och ta emot kodade meddelanden för att ange var någon annan ubåt hade lokaliserat ett byte.

Det kunde hända att uppemot 30 ubåtar samtidigt dök upp för att inleda en samordnad attack mot konvojer som ofta bestod av 20–60 lastfartyg.

Några dök in under konvojerna och torpederade de största fartygen med den mest dyrbara lasten. Tyskarna visste att de brukade ”gömma” sig i skydd av de yttersta skeppen.

Taktiken kunde liknas vid vargflockens sätt att angripa ett bytesdjur.

german submarine crew

Sydväst om Irland 17 april 1943: U-175 träffades i ytläge av kanoneld. 41 överlevde 13 omkom.

© Scanpix/Corbis

Åtta av tio kom aldrig tillbaka

Besättningen på en havererad ubåt var chanslös. Kaptenen ville inte låta båten och dess hemligheter hamna i fiendens händer så priset blev högt.

Alla inom U-Bootwaffe tränade på att använda sina ”Tauchretter”, en räddningsväst med syreapparat som i teorin kunde rädda dem från att sluta sina dagar i en sänkt ubåt.

Men i praktiken var den obrukbar. För det första var det svårt att ta sig ur en ubåt på havets botten. För det andra skulle manskapet få dykarsjuka på så stort djup.

Bara i två extrema fall lyckades besättningsmedlemmar ta sig ut. När U-767 och U-2199 förliste år 1944 respektive 1945, lyckades ett par tyskar ta sig upp till ytan från cirka 60 meters djup.

Britterna trodde de var nära nederlag

Slaget om Atlanten var i själva verket en lång rad strider mellan tyska ubåtar och brittiska, kanadensiska och amerikanska fartygskonvojer som eskorterades av krigsfartyg.

Senare utvecklade de allierade långdistansbombplan som sattes in i ubåtsjakten. De användes också för att söka efter skeppsbrutna sjömän.

Många militärhistoriker betraktar i dag slaget om Atlanten som det mest avgörande under andra världskriget. Under 1939–40 hade Tyskland ockuperat större delen av Europa. Bara de brittiska öarna höll stånd – skyddade av Engelska kanalen.

Före kriget importerade Storbritannien 22 miljoner ton livsmedel per år, men i slutet av 1940 hade siffran sjunkit till 12 miljoner ton på grund av ubåtsangreppen.

Britterna upplevde att de var belägrade, och Churchills ekonomiska rådgivare fruktade att man skulle förlora kriget på hemmafronten, där folket levde på svältransoner: ”Ingen insåg riktigt hur nära vi faktiskt var att förlora kriget på grund av bristen på mat”, berättade en ekonom i statsdepartementet senare.

Utan förnödenheter från USA och Kanada skulle britterna ha varit förlorade och inte haft en chans att stå emot en tysk invasion.

Efter 1941 intensifierade de allierade jakten. Inga tyska ubåtar kunde känna sig säkra.

© Polfoto/Topfoto

Hitler litade inte på ubåtarna

Amiral Dönitz insåg redan före kriget att ubåtarna skulle komma att spela en avgörande roll. Men Hitler, som lätt blev sjösjuk, var till en början inte övertygad om deras betydelse.

Vid ett tillfälle sa han: ”På marken är jag en hjälte – på havet en fegis.” Men Führern ändrade snart åsikt när en av hans ubåtar den 14 oktober 1939 sänkte det brittiska slagskeppet ”HMS Royal Oak” när det låg för ankar på flottbasen Scapa Flow i Skottland.

En enda ubåt med drygt 40 man ombord slog därigenom ut ett slagskepp på 23 000 ton och med 833 mans besättning. Men framgången blev inte långvarig. Efter hand som kriget fortgick vände krigslyckan till de allierades fördel.

Besättningarna på jagare och korvetter fick allt mer erfarenhet av ubåtsjakt och en rad tekniska framsteg, till exempel bättre radar, sonarer och bombplan med strålkastare, oskadliggjorde ubåtar dygnet runt.

I slutänden handlade det om vem som kunde bygga flest fartyg snabbast. När USA gick med i kriget i december 1941 byggde de allierades skeppsvarv fartyg betydligt snabbare än ubåtarna hann sänka dem.

Dessutom blev fartygsmotorerna starkare så att fartygen kunde segla ifrån ubåtarna. Ubåtarna upptäcktes dessutom av flygpatruller som från baser i Nordamerika och Storbritannien flög ut och skyddade konvojerna på den 500 mil breda oceanen. Från våren år 1943 förvandlades ubåtarna från jägare till byte.

Bara i maj 1943 sköts 41 ubåtar i sank. Med cirka 240 aktiva ubåtar i Atlanten eller i docka på baserna motsvarade det cirka 20 procent av hela ubåtsflottan. Tyskarna kallade katastrofen ”svarta maj”.

Efter detta insåg amiral Dönitz att Atlanten var en oerhört farlig plats för hans ubåtar. Därför skickade han dem i stället till fjärran jaktmarker utanför Karibien, Indien och Fjärran Östern, där de lade till vid japanska baser.

Men framgångarna blev få och små i de avlägsna farvattnen.

I den berömda filmen Das Boot från 1981 är basen i La Rochelle en av inspelningsplatserna. Den står kvar än i dag – det var för dyrt att spränga bort den.

©

Film gav realistisk bild av livet ombord­

Antikrigsfilmen Das Boot från 1981 låter publiken följa med ombord på U-96 när den patrullerar i Nordatlanten.

Regissören Wolfgang Petersen lade stor vikt vid att skildra livet som besättningsmedlem. Bland annat var kaptenen på den riktiga U-96 konsult under inspelningarna.

Skådespelarna hölls instängda i de 63 dagar som inspelningarna pågick, de varken tvättade eller rakade sig. Instrument, rör och utrustning är autentiska in i minsta detalj.

Den fruktade taktiken gick snett

Ubåtarna i Atlanten trängdes efter hand undan till baser i Östersjön och Norge, där främst RAF, det brittiska flygvapnet, jagade dem.

Många ubåtar sänktes redan i Skagerrak eller Kattegatt så snart de försökte ta sig ut i Atlanten. Mot slutet av kriget hade de allierade tagit herraväldet i luften, och de bombade sönder de nordtyska östersjöbaserna.

I stället för att jaga i ”vargflockar” blev ubåtskaptenerna så småningom ensamvargar som genomsökte haven och angrep på egen hand – med allt större risk för att bli upptäckta av allierat flyg och att bli sönderbombade av krigsfartyg.

Enstaka grå vargar lyckades slinka ut i Atlanten och jagade ensamma ända bort till USA:s östkust. Här sänktes en av de sista under kriget av amerikanska kustbevakningen.

Det skedde efter att amiral Dönitz hade avblåst striderna den 4 maj 1945. Kaptenen fick aldrig radiomeddelandet. Hela besättningen drunknade.

De allierade förlorade 3 000 skepp, med en sammanlagd vikt av mer än 14 miljoner ton på grund av ubåtarna.

Knappt 30 procent av fartygen sänktes av en elitkår som inte utgjorde mer än tre procent av de tyska ubåtskaptenerna. Dessa ubåts-ess bidrog i stor utsträckning till att skapa myten om de oövervinnliga ubåtarna i början av kriget.

De grå vargarna dödade 35 000 allierade sjömän, medan 30 000 man i tyska ubåtar miste livet på havet.

Civila sjömän hjälpte britterna

35 000 allierade sjömän miste livet under ubåtskriget. Sjömännen kom från hela världen. Besättningarna bestod av allt från britter och kanadensare till kineser, afrikaner, polacker, fransmän och amerikaner.

Norska, svenska och danska fartyg deltog också i konvojerna. Sjömännen på lastfartygen var civila som mönstrade på gång på gång – även sedan de själva varit med om en ubåtsattack.

Dönitz avblåste ubåtskriget

Den 4 maj 1945 avblåste amiral Dönitz Atlantkriget med en radiosignal till alla ubåtar:

”Grabbar, sex års ubåtskrig är över. En förkrossande materiell överlägsenhet har dock begränsat vårt operationsområde. Vi har inte längre några möjligheter att fortsätta. Lägg ned era vapen. Ni är obesegrade och er insats är fläckfri. Det har varit en heroisk kamp utan motstycke. Med vördnad minns vi våra fallna kamrater, de som offrade sina liv för Führern och fäderneslandet. Länge leve Tyskland.”

Tyskland skickade ut 40 000 män på haven i de grå ubåtarna. Endast omkring 8 000 kom hem igen.