UZI – kulsprutepistol för enhandsfattning
Den berömda israeliska kulsprutepistolen Uzi fick en innovativ kompakt konstruktion – som bland annat möjliggjorde att den kunde hanteras med bara en hand.

Uzi användes först av specialstyrkor i den israeliska försvarsmakten 1954, och antogs av hela armén två år senare. Här bärs kulsprutepistolen av en infanterist under sex-dagarskriget 1967.
Under de senaste 100 åren har omkring 120 typer av kulsprutepistoler sett dagens ljus. Somliga är av enklast möjliga konstruktion för att underlätta masstillverkning. Detta skedde till priset av hållbarhet, funktions- och träffsäkerhet och inte minst användarvänlighet.
Andra är kvalitetsprodukter där konstruktörens idéer och ambitioner har fått fritt spelrum. En tredje kategori prioriterar litenhet framför allt annat, för att passa exempelvis livvaktspersonal. Majoriteten bygger på principen »tungt slutstycke» och använder parabellumpatronen 9x19.
Tvåhandshantering
Funktionsprincipen »tungt slutstycke» har dock vissa nackdelar som krav på tvåhandshantering, förstaskottspridning, nedsmutsningsbenägenhet och risk för vådaavfyrning. Efter andra världskriget började varianter på konstruktionen komma fram, som syftade till att eliminera några av dess svagheter. Två av dessa (Uzi och H&K MP-5) var nyskapande, blev stora försäljningsframgångar och spreds världen över.”
Somliga moderna handeldvapen förekommer ofta i nyhetsmedia, burna av allt från reguljära soldater och säkerhetsstyrkor till gerillakrigare, terrorister och kriminella. Vissa av dem har ett så karakteristiskt utseende att de omedelbart blir igenkända även av personer utan vapenintresse. Ett berömt vapen, som kombinerar ett egenartat utseende med en särskild konstruktionsprincip och därav följande nya egenskaper, är den israeliska kulsprutepistolen Uzi.
Kulsprutepistolerna hade således fram till slutet av 1940-talet med få undantag konstruerats enligt principen »tungt slutstycke». Därigenom blev vapnet enkelt att tillverka och hantera, vilket passade perfekt för massproduktion till stora arméer med snabbutbildade soldater. Konstruktionsprincipen innebar att pipa, patronläge, slutstycke och rekylfjäder lades efter varandra, med alla delarna utom pipan inneslutna i en enkel, oftast cylindrisk, låda.
Otymliga
Slutstycket behövde dessutom plats att röra sig fram och tillbaka i lådan vid skottlossning för att kasta ut tomhylsorna och mata in nya patroner. Resultatet blev ett vapen som, även om det var betydligt kortare än de vanligt förekommande gevären, upplevdes som störande stort. Även i varianter med infällbart axelstöd upplevdes det som besvärligt att ha med sig och att hantera i trånga utrymmen som stridsfordon.
Tyngdpunktsförskjutningen vid avgivande av första skottet genom det tunga slutstyckets rörelse framåt och vid automateld, gjorde att de flesta kulsprutepistoler upplevdes som för stora och obalanserade för enhandsfattning. Åtminstone av skyttar med normal hand- och armstyrka.